Hej

Jag är 36 år.
Jag kan inte säga att jag "vet" att jag har Aspergers, för jag har aldrig diagnostiserats med det. Att jag aldrig diagnostiserats med det har sina orsaker.

Nu är jag i vart fall 36 år. De senare åren har jag förstått att jag har en väldigt stor överensstämmelse med symptomen för AS. För att förenkla det kan man säga att "allt" stämmer in på AS. Även historiskt. Istället för att rabbla upp min överensstämmelse på alla punkter,
orda om det och ge exempel (vem är för övrigt intresserad?) så tänkte jag försöka få svar på följande: Är det någon idé att låta diagnostisera sig?

Jag har otroligt svårt för sociala sammanhang, säger alltid vad jag tycker - vilket givetvis inte faller i god jord. Utsagorna jag levererar till omgivningen är i min värld givetvis oerhört genomtänkta. Jag har ett "matematiskt jobb" och har haft en karriär inom detta område som sträcker sig ca 12 år tillbaks. Folk i min omgivning bara droppar av, trots att jag (i min värld) upplever att jag anstränger mig väldigt hårt för att behålla bekantskaperna. Jag tenderar att notera irrelevant data och har så gjort sedan jag var liten. Jag kan fortfarande rabbla upp onödig data och statistik från det att jag var 4 år - och databasen (som är inom ett område) har så att säga bara fyllts på med åren. På mitt jobb upplevs jag som udda men intelligent, av kollegorna.

Men ånyo: jag undrar hur man gör vid misstänkt egendiagnos samt varför man ska diagnostisera sig? Hur gör man, ringer man vårdcentralen och säger "Hej, jag tror jag har AS"? Att jag inte fick diagnos tidigt, har som jag skrev inledningsvis sina orsaker. Min familj hade fullt av egna problem jag inte vill gå in på och jag gjorde bra ifrån mig i skolan. Symptomen fanns där, gott om dem - men min familj tillhörde den gamla generationen; allt ska se bra ut på ytan och inget ska verka avvikande. Först i senare år förstår jag vilken björntjänst de gjort mig. Jag har med stor ångest gått genom livet, och genom en lika stor eller större portion upplevd självkontroll har jag lyckats hålla någon form av vanlighetsfasad. Mina intressen är få. Jag tenderar att bli väldigt djup i något smalt område, sen predikar jag inom detta område och vips en dag så är mitt intresse för detta område som bortblåst. Då blir jag apatisk. Jag kan ligga och stirra i taket en hel vecka.

Summa summarum så har jag i vart fall kommit hit till ert forum och vill höra era åsikter, inte om min personlighet utan huruvida man ska "låta diagnostisera sig" och varför? Själv förstår jag ju och accepterar mina avvikelser. Jag är inte ute efter att kunna vifta med ett AS-papper framför en grupp människor och säga "Tycker ni jag verkar konstig, haha, ja det är för att jag har AS och kan säga och göra vad jag vill, för jag är ett konstigt geni". Jag har så att säga redan vetskap om mina avvikelser och behöver väl egentligen ingen bekräftelse på att jag är si och så. Men jag skulle nog gärna få verktygen för att kunna hantera situationer bättre, samt verktyg som gör mig och min omgivning lyckligare genom att jag lär mig jobba med mig själv och genom att jag får professionell hjälp.

Hur gör man? Vart vänder man sig? Ska jag ringa vårdcentralen som jag inte har något förtroende för? De kommer väl bara kolla på min ålder och status och konstatera att "har jag blivit 36 år, har det och det jobbet, bor i det området och åker till jobbet varje dag samt att jag inte har någon större medicinsk historia" så klarar han väl sig 36 år till?

Avslutningsvis vill jag säga att jag känner igen en del sidor från min mor, som var introvert schizofren.

mvh
Någon som behöver grundläggande vägledning som inte fick hjälp i unga år.

Jag är själv i slutskedet av en utredning ... utredningen är väl praktiskt taget klar och det blir en Asperger diagnos ... bara väntar på det skrftliga "beviset" nu ... jag ar 38 år (med jobb och barn), och flera i min omgivning misstänkte att jag har Asperger (eller något åt det hållet) ... så till slut gick jag och diskuterade det med min familje-läkare, som höll med och skrev en remiss for en utredning.

Själv var jag 45 (tror jag) då jag ringde VC och bad om en tid för att jag misstänkte AS.

Utredningen har gett mig en del verktyg och jag har upptäckt en del svaga sidor hos mig själv som jag inte visste om tidigare, de har bara tagit en massa kraft utan att jag förstått varför, nu har jag en bättre bild och vet vad jag bör undvika för att orka med.

Miche skrev:Själv var jag 45 (tror jag) då jag ringde VC och bad om en tid för att jag misstänkte AS.

Jag har gett mig fem anställningsmisslyckanden innan jag ber om remiss någonstans. Nu är det tre kvar. Har under min 2½ år långa karriär på arbetsmarknaden spenderat 1½ år arbetslös och lyckats sumpa två jobb pga "brister i kommunikationen". Tänker bittert "Strålande trend".
Det finns saker jag helt enkelt inte förstår. Äntligen är jag iaf berättigad till a-kassa.

imperativ skrev:[...] lyckats sumpa två jobb pga "brister i kommunikationen".

Välkommen i klubben, jag har varit yrkesverksam i ca 35 år och sumpat ett gäng jobb av samma orsak, jag har helt enkelt sagt upp mig då jag inte pallat längre, det senaste efter ett chefsbyte (den gamla chefen, tillika ägaren som jag hade en suverän kontakt med pallade inte med det ekonomiska ansvaret och sålde företaget till en skitstövel med konstiga idéer och som beskyllde mig för ett dåligt jobb, när det var han själv som var orsaken till överbelastning).

Hej och välkommen hit!

Några tidigare trådar om utredning:

fraga-om-utredning-t19645.html

fa-utredning-genom-vem-t20155.html

hur-ska-jag-ga-tillvaga-for-att-fa-en-utredning-t19435.html

hur-svart-ar-det-att-fa-en-utredning-t8402.html

Tveka inte att be om en remiss för utredning. Ovissheten är energikrävande.

Om någon sagt till mig när jag var i din ålder att jag skulle bli förtidspensionär hade jag nog dragit ner tempot rejält. Hade dessutom bara skrattat åt dom och undrat om dom var riktigt kloka.

Om du skulle ha oturen att drabbas negativt (t ex gå in i väggen) på något sätt så är det betydligt lättare tror jag om du har diagnosen i bakfickan och kan få hjälp direkt än om du ska slåss mot myndigheter när du är helt under isen. Utredningen tog för min del ca 3 år. Jag är övertygad om att om jag fått rätt hjälp direkt hade jag inte blivit pensionär.

axellexa skrev:Avslutningsvis vill jag säga att jag känner igen en del sidor från min mor, som var introvert schizofren.

Jag har hört från andra på forumet att innan begreppet asperger fanns så var det vanligt att man fick en schizofreni disgnos istället.
Idag kan jag tänka mig att hon istället fått en asperger diagnos om man utgår från att ni nog har liknande bekymer.

nano skrev:Jag har hört från andra på forumet att innan begreppet asperger fanns så var det vanligt att man fick en schizofreni disgnos istället.

Hur kunde man få en schizofreni diagnos istället för AS? Innebär inte schizofreni att man har vanföreställningar och psykoser bl.a.?

Wine skrev:

nano skrev:Jag har hört från andra på forumet att innan begreppet asperger fanns så var det vanligt att man fick en schizofreni disgnos istället.

Hur kunde man få en schizofreni diagnos istället för AS? Innebär inte schizofreni att man har vanföreställningar och psykoser bl.a.?

Det här har jag hört kan vara en del utav förklaringen Schizofreni var en slaskdiagnos som man satta på folk som man inte hade en blekaste om vad det kunde vara nu är det AS istället.

Wine skrev:Hur kunde man få en schizofreni diagnos istället för AS? Innebär inte schizofreni att man har vanföreställningar och psykoser bl.a.?

Det kan bl.a. bero på att man ställde frågor som "Hör du ljud?", en NT-person förstår (troligen) direkt vad det var frågan om, en Aspie kan inte knappast svara något annat än "Ja" (förutsatt att denne inte är döv...)

Aspergare har ofta klassats som att vi har "Tomtar på loftet", mycket pga ärlighet och att vi inte (direkt) förstår många underförstådda uttryck och frågor.

Jag diagnosticerades med AS i vuxen ålder (var 36) och för mig har det varit väldigt positivt. Orsaken till att jag kände ett behov av att utredas (jag misstänkte själv att jag hade ADHD men utredningen visade att jag hade drag av ADHD men "fullskalig" AS) var att jag drabbades av återkommande depressioner och hade svårt att åstadkomma vettiga resultat på arbetet.

Eftersom jag visste att jag är smart och definitivt inte lat, så ville jag veta varför det var så svårt för mig att prestera lika bra som andra.

Nu vet jag att mina exekutiva funktioner är nedsatta, till stor del för att jag har svårt att uppfatta sammanhang. Jag är dålig på att planera och skapa struktur i det jag gör. Jag är helt enkelt inte "självgående" i samma grad som andra på arbetsplatsen. Det är väldigt viktig kunskap både för mig och för mina chefer.

Jag tycker också att diagnosen förklarar en hel del annat: mina depressioner, ätstörningar, min dåliga sociala "ork" mm. Nu förstår jag på ett annat sätt vad som orsakar problemen och då kan jag hantera dem mera konstruktivt.

Jag har barn och minst ett av dem har ärvt mina svårigheter. För barnens skull känns det också viktigt att ha så mycket kunskap som möjligt kring funktionshindret. Jag vill ju hjälpa mina barn till ett så bra liv som möjligt och vara en så bra förälder som möjligt, och jag är en bättre förälder om jag vet mer om mig själv.

Någon praktisk nytta har jag inte haft av diagnosen ännu annat än att jag har fått plats på en endagsutbildning om vuxna med asperger som jag hoppas ska bli givande. Jag lever ju "svenssonliv" med jobb, eget boende och familj så jag har väl inte så jättestort behov av stöd från samhället. För mig är kunskapen det absolut viktigaste med diagnosen.

Wine skrev:

nano skrev:Jag har hört från andra på forumet att innan begreppet asperger fanns så var det vanligt att man fick en schizofreni disgnos istället.

Hur kunde man få en schizofreni diagnos istället för AS? Innebär inte schizofreni att man har vanföreställningar och psykoser bl.a.?

Förr fanns diagnosen "Schizophrenia simplex", alltså schizofreni med bara negativa symtom och inte positiva (positiva är vanföreställningar, hallucinationer mm, negativa kan vara inbundenhet, koncentrationssvårigheter mm). Endel av dem var nog aspergare. Simplex används inte nått vidare idag vad jag vet.

slackern skrev:Det här har jag hört kan vara en del utav förklaringen Schizofreni var en slaskdiagnos som man satta på folk som man inte hade en blekaste om vad det kunde vara nu är det AS istället.

Ok, kan jag gott tänka mig.

Miche skrev:Det kan bl.a. bero på att man ställde frågor som "Hör du ljud?", en NT-person förstår (troligen) direkt vad det var frågan om, en Aspie kan inte knappast svara något annat än "Ja" (förutsatt att denne inte är döv...)

Aspergare har ofta klassats som att vi har "Tomtar på loftet", mycket pga ärlighet och att vi inte (direkt) förstår många underförstådda uttryck och frågor.

Ja, jag skulle nog också kunnat ha svarat "ja" på frågan "Hör du ljud?" för att jag skulle tro att frågan handlade om i fall jag hörde något överhuvudtaget.

MsTibbs skrev:Förr fanns diagnosen "Schizophrenia simplex", alltså schizofreni med bara negativa symtom och inte positiva (positiva är vanföreställningar, hallucinationer mm, negativa kan vara inbundenhet, koncentrationssvårigheter mm). Endel av dem var nog aspergare. Simplex används inte nått vidare idag vad jag vet.

Tack för förklaringen.