Tack för att du delade med dig.
Usch, idag känns det tungt.
Han har haft Öroninflammation det värkte hål på trumhinnan, men han klagade inte och har inte sagt något till mig så det blivit mycket bakterier och jag märkte det först när illaluktande var rann ut. Läkaren sa att det måste gjort väldigt ont (
Känner mig så otillräcklig!!



ooOoo

Lägg inte hela skulden på dej själv!

Ditt barn har problem att tolka det han känner. Han hade antagligen väldigt ont, men visste inte vad det var. Och då kunde han ju inte säga till.

När han blir frisk efter öroninflammationen har jag ett litet tips på hur du kan lära honom att tolka smärta. Berätta för honom att det finns något som kan göra ont, när man slår sej tex. Prata lite om smärta och vad det är. Ge honom ett nyp - lagom hårt! - i armen och förklara att det där är smärta. Förklara också att ibland kan man ha ont som två såna nyp och ibland ännu mer.

Så nästa gång han slår sej eller liknande kan du fråga hur ont det gjorde, hur många nyp skulle han uppskatta att smärtan var.

Det är en väldigt grovhuggen metod, men om den kan bespara honom trumhinnebesvär eller brutna ben i framtiden så är det värt att prova iaf! Naturligtvis får du förfina metoden allteftersom han blir större och förstår mer.

Tack


ooOoo

Tidigare ikväll ringde min mobil och jag brukar ha den på ljudlöst eftersom han blir distraherad när den ringer (inte av att jag pratar), men ny ringde den och självklart ekade han sedan ringsignalen en lång stund.
Han är verkligen duktig på att härma ljud, ändå är han långt efter sina jämnåriga i språket.
Själv är jag uran dignos, men både jag och hans pappa är ganska odd.
Jag har precis som sonen fotografiskt minne när det gäller musik och ljud, jag klarade inte mattekurserna i skolan men kunde alltid de rätta svaren, fast jag kunde inte förklara hur jag kom fram till dem. Även idag kan jag lätt och snabbt räkna svåra tal i huvudet medan civilingenjörer jag känner precis fått fram sina miniräknare.

Jag kan inte småprata med folk utan att antingen vara otrevlig eller att den jag talar med älskar mig, jag fixar inte ett normalt "prata om vädret -samtal" och jag gillar bäst att vara själv eller med några få människor jag tycker om.
Varför tjatar jag om mig? Jo för att förklara varför jag funderar över min sons problem. Jag både känner igen mig och inte, han har svårare än vad jag hade det, jag har inte haft några uttalade tics, problem med språkförståelsen eller vredesutbrott.
De enda tics jag har är att jag känner att jag måste säga vissa fraser på vissa specifika platser varje gång jag passerar dessa, och om jag låter bli känns det väldigt jobbigt. Jag brukar inte kunna låta bli, men det är nog ganska vanligt hos många människor fast de flesta kanske inte ens vet om det.
Skillnaden är att sonens tics märks mycket mer, som att han säger DUP tex.
Jag har bara fyra platser där jag måste säga något och det kan man skämta bort.



ooOoo

Coolt! Det är nog väldigt mycket lättare att förstå sitt NPF-barn om man har en del udda drag själv. Och inte alls ovanligt; många upptäcker att de kanske har NPF eller drag av, när deras barn får diagnos.

Coolt vet jag inte. Fasa att mina försök till artigt småpratande ofta leder till kärlekskranka o efterhängsna snubbar aka "nya vänner" när jag tycker det är alldeles för många vänner redan nu och jag redan har en man. Förbannelse skulle jag kalla det, men på 30 år har jag fortf inte lärt mig hur man småpratar.


ooOoo

) trots att jag är ett geni på då många sätt kan jag fortf inte stava dom ni kanske märker.
Iaf hoppas jag kunna hjälpa sonen att må bra, lite egen kommer han nog alltid vara med så taskiga gener, ha ha. Knasig mamma o en pappa med AS.



ooOoo

....och en Ajfån i händerna på en analfabet kan bli lite hur som helst



ooOoo

Amamman skrev:Han är verkligen duktig på att härma ljud

Var också det i den åldern.

Amamman,

Det är viktigt för dig att komma ihåg att du är en bra mamma, det märks på den omsorg du har om din son. Om han någon gång blir diagnostiserad med t.ex. en autismspektrumstörning, så finns det avlastningshjälp att få i form av en snäll person som spenderar en dag med din son så att du och resten av familjen hinner med att vila, städa, måla huset eller vad det nu är ni behöver vara ostörda för. Men tills dess måste du klappa dig själv på axeln och påminna dig om att bara det faktum att du är här och att du vill din sons bästa är goda sidor hos dig, inget annat.

Men som för alla andra barn kommer din son att gå igenom faser, vissa försenade p.g.a. hans funktionshinder, vissa i förtid av samma orsak, men de flesta kommer nog att inträffa samtidigt med de andra barnen i hans ålder. Skillnaden kan vara att intensiteten i det som sker är påtagligt högre eller påtagligt lägre. När de andra barnen var intresserade av dinosaurier, så var jag besatt av paleontologi och tvingade mina stackars föräldrar att åka i skytteltrafik mellan vårt hem och Naturhistoriska riksmuseet.

Några andra har redan tipsat om böcker och jag vill gärna sekundera deras tips. I böcker finns det bilder och fakta som kan vara dig till hjälp lika mycket som det intresserar din son. "Så funkar det"-serien, uppslagsböcker, sagoböcker och vilka andra böcker som helst var jätteviktiga för mig när jag växte upp (och är det fortfarande). De gjorde att jag kunde ta reda på mycket på egen hand, utan att involvera mina stackars föräldrar hela tiden. Så om din son får ett sådant stort intresse för någonting, så rekommenderar jag att skaffa en bilderbok om ämnet.

Tack


ooOoo

Hej igen! Jag håller verkligen med Lakrits, din son har tur som har en mamma som du som månar så mycket om honom och gör så mycket för honom! Försök att inte känna skuldkänslor, du gör verkligen allt för honom! Men jag förstår att det kan vara lättare sagt än gjort, själv känner jag ibland att tålamodet brister hos mig, det kan kännas krävande att behöva förklara och repetera för min son hela tiden samtidigt som man kanske inte får den respons eller kontakt man hoppas på.

Även om du vill be om hjälp i höst om att få en diagnos kan du få vänta flera år innan du får hjälp om du har otur så skit i BVC och försök få en tid så fort som möjligt, detta för att underlätta för er alla.

När det gäller kramar finns det ju ett enkelt sätt att avvärja dessa tycker jag, fort fram med handen för en handskakning. Barn får ju ofta lära sig tidigt att det är artigt att hälsa så om han slänger fram högerhanden när han märker att någon vill kramas så sitter det ju i ryggmärgen på dom flesta att man sträcker fram handen för att hälsa/säga adjö.

Bra tips ang handskakning, ska berätta det för honom.



ooOoo

Bra tips ang handskakning, ska berätta det för honom.



ooOoo

Vill berätta om en ny grej jag infört som hjälpt oss, vad tycker ni om det?
Jag har gjort olika kort som jag sätter på kylen i hans nivå där det står vad vi ska göra på eftermiddagen.
Igår stod det lekparken och idag står det BAD
Så han vet vad vi ska göra.
Är det bra? Dåligt?



ooOoo

Jag tror att det är bra, kör så ett tag och gör en enkel utvärdering.

Amamman:

Perfekt! Det är nog det som kan minska sonens problem. Bra Initiativ där. Lycka till!

Jag vägrade leka med okända barn på lekplatsen. Nu som vuxen undviker jag folksamlingar. Fick ingen hjälp förrän diagnos sattes förra året så diagnos är viktigt! Som barn led jag av aggressioner som förvärrades som vuxen, äter nu medicin som fungerar väldigt bra. Jag tror din son kommer att klara sig fint med en så engagerad mor

Amamman skrev:Vill berätta om en ny grej jag infört som hjälpt oss, vad tycker ni om det?
Jag har gjort olika kort som jag sätter på kylen i hans nivå där det står vad vi ska göra på eftermiddagen.
Igår stod det lekparken och idag står det BAD
Så han vet vad vi ska göra.
Är det bra? Dåligt?

Har fått sådana bilder och de hjälpte mig. Vår son som inte har AS tyckte dem var roliga att flytta runt Mig hjälpte dem att klart se vad som skulle hända här näst. Nu använder jag inte dem längre, har fått in rutinen.

Tack! Idag skulle vi bara tvätta så jag satte inte upp ngn lapp och han har varit orolig.
Igår kväll satt han och såg barnprogrammen, så kom han och frågade om han fick en kaka, det fick han.
En timme senare tittar jag till honom (jag förlorade mig i en bok) och han sitter förstelnad med kakan halvvägs till munnen, stirrar på Tv,
Jag går på toa och går sedan in, han sitter exact likadant.
Jag "väcker" honom och hjälper honom torka av händerna och munnen. Han ser ut att vara glad över att se mig. Jag hjälper honom att sitta bekvämare (han satt på kanten spikrak i ryggen).
Han klagar på ont i armen, den arm som höll kakan i en timme.
Jag vill bara gråta. Är det här normalt? Det känns så hemskt! Tidigare har han inte fastnat på det här sättet, mitt i en rörelse. Oftast kommer han till mig när han behöver något eller vill något, han är alltså inte alltid i sin egen värld, inte alls.


Var ska jag söka hjälp?
BVC, VC?
Vart vänder man sig?

Är det jag som gjort honom så här?



ooOoo

Tror inte att du kan göra honom sådan.
Jag börjar fundera på något jag såg på tv, en mamma i usa som märkte att hennes barn liksom tappade kontakten med verkligheten och började göra undeliga ljud och fick ett märkligt stelt rörelsemönster, hon hade filmat när detta hände.
men så kunde han väckas ur detta.

Mamman såg till att han fick mer flingor och lite allt möjligt nyttigt och det blev ännu värre.
Till slut kom man fram till att barnet var glutenallergiker, så när hon försökt ge sitt barn en massa nyttigheter så hade hon egentligen strypt barnets förmåga till näringstillförsel ännu mer utan att veta om det.

När hon kunde ta hänsyn till glutenallergin försvann symptomen snabbt och barnet visade sig vara i övrigt frisk
Omöjligt att veta utan att undersöka, läkarna visste inte heller till en början vad detta var och det tog ganska lång tid innan de hittade rätt.

@Amamman, det är inte du som gjort honom så där, möjligen kan ibland positiv välvilja (bl.a. som nano beskriver) ibland ha vissa negativa effekter.

Du nan kontaka BUP direkt och prata med dem, de borde kunna ge relevant hjälp.