I Dagens Nyheter kulturdelen idag så fanns en liten artikel som inte verkar vara utlagd på DN's hemsida än men den handlar om den dramatiska ökningen av människor som klassas som psykiskt sjuka i USA.

Artikeln finns på sidan 5 i kulturdelen och är skriven av Lars Linder.


"Inflation. Alla vinner på de psykiatriska diagnoserna"

"Det har visat sig att utvidgade definitioner och en rad nya syndrom i nuvarande DSM från 1994 gjort att en fjärdedel av alla amerikaner varje år får en diagnos. Vid fyllda 32 år har varannan amerikan någon gång konstaterats ha haft "ångestsyndrom", 40 procent "depression".

Följande artikel handlar också om detta:

Dagens Nyheter, Publicerad 2010-07-28 16:38

"Bråk om läkarsyn på mental ohälsa"

I framtiden kan det bli svårt att ses som ”normal”. En kommande utgåva av en läkarbibel om mental hälsa kan komma att klassa också företeelser som småbarnsilska som en störning.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/brak-o ... tal-ohalsa


http://halsosynen.blogg.se/2011/january ... gen-i.html

Wine skrev:I Dagens Nyheter kulturdelen idag så fanns en liten artikel som inte verkar vara utlagd på DN's hemsida än men den handlar om den dramatiska ökningen av människor som klassas som psykiskt sjuka i USA.

....

http://www.dn.se/nyheter/varlden/brak-o ... tal-ohalsa


http://halsosynen.blogg.se/2011/january ... gen-i.html

1 Det har vi väl vetat hela tiden? Det finns inget som är normalt - därför ingen som är normal. Det går helt enkelt inte att definiera vad som är normalt då mycket beror på kultur etc.

2 Den andra länken fick mig att bli Bond (ser rött ^_^). Artikeln är ett typexempel på den okunskap som finns. Jag bara frågar vem här skulle klara sig utan sina mediciner och/eller hjälp som vi fått tack vare diagnos.

Att påstå att det förekommer experiment på barn i denna del av jorden är så urdumt. Tror vi inte att psykologer och läkare kan sin sak? Har vi inte alla sett och har egna erfarenheter av hur det är att försöka fungera i ett klassrum utan medicin? För att inte tala om alla föräldrar som gråter sig till sömns över sina barns agerande beroende på ADHD/AS. Jag har själv varit där och jag har sett utifrån en kamrats barn hur det är utan medicin.

I framtiden kan det bli svårt att ses som ”normal”.

Om psykiatrin får bestämma men så mycket makt har de knappast.

Koboshi skrev:Att påstå att det förekommer experiment på barn i denna del av jorden är så urdumt. Tror vi inte att psykologer och läkare kan sin sak? Har vi inte alla sett och har egna erfarenheter av hur det är att försöka fungera i ett klassrum utan medicin? För att inte tala om alla föräldrar som gråter sig till sömns över sina barns agerande beroende på ADHD/AS. Jag har själv varit där och jag har sett utifrån en kamrats barn hur det är utan medicin

"Inga bevis för att medicinering hjälper "

SvD, 11 januari 2011 kl 12:22

”Det finns inga bevis för att medicinering är bättre än ingenting – inga bevis alls”, konstaterar William Pelham, en av männen bakom Concerta och en av 21 forskare i den hittills största långtidsstudien (MTA) som en gång för alla skulle bevisa nyttan av medicinering. Han sammanfattar: ”På kort sikt kan medicinering hjälpa barnet att uppföra sig bättre, på lång sikt gör den det inte – och denna information måste föräldrar vara mycket medvetna om.”

Inte heller den australiensiska Rainestudien som kom förra året kunde finna några som helst positiva långtidseffekter.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/in ... d#after-ad


"Kostbyte kan lindra adhd"

4 februari 2011 kl 05:00, uppdaterad: 4 februari 2011 kl 07:18

Under fem veckor fick de 50 barnen i princip enbart äta en kost bestående av tio livsmedel som är kända för att inte ge upphov till allergi- eller överkänslighetsreaktioner. All annan mat togs bort. Samtidigt testades samtliga barn regelbundet med olika adhd-tester.

– Av de 41 barn som fullföljde kostomläggningen kunde vi påvisa märkbara förbättringar hos 32, det vill säga 64 procent, säger professor Jan Buitelaar från Radboud-universitet i Nijmegen som lett studien.

– Vi såg också att dessa barn försämrades när de började äta normalt igen. Det innebär att så mycket som mer än vartannat fall av adhd skulle kunna ha kostanknytning, slår han fast.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kostb ... d#after-ad

Nästan alla kan väl få någon diagnos någon gång under livet. De flesta tillstånd man kan få diagnos för kan vara övergående med rätt verktyg. Så länge mängden med diagnos inte blir en anledning till att neka människor hjälp så kan inte jag se så stora faror med att fler får diagnos om inte människor övertalas om att de behöver hjälp med helt normala mänskliga problem för att någon kan tjäna pengar på att de tror att de har stora problem när de bara har "normala" problem som går att lära sig att hantera utan att betala stora summor för det.

Redan nu är det lätt att uppfatta de som självläker som någon slags norm alla andra ska rätta sig efter. "Det är bara att...", "Ta sig i kragen", "Rycka upp sig" och sådant tycker jag tyder på det, så just den saken har vi redan problem med.

Så kontentan utav det här är att de så kallade NT kommer att vara i minoritet och unika

DSM-V kommer snart och den här hysterin är trams. Förfiningen av diagnoskriterierna för många diagnoser medför att diagnoskraven blir högre, inte lägre. Att överdiagnosticering sker i USA är inte diagnoskriteriernas fel, utan läkarnas, som uppenbarligen inte kan tolka kriterierna och sjukdomsbilden.

Abbreviation skrev:DSM-V kommer snart och den här hysterin är trams. Förfiningen av diagnoskriterierna för många diagnoser medför att diagnoskraven blir högre, inte lägre. Att överdiagnosticering sker i USA är inte diagnoskriteriernas fel, utan läkarnas, som uppenbarligen inte kan tolka kriterierna och sjukdomsbilden.

Tack för en väldigt bra beskrivning och analys

”Det finns inga bevis för att medicinering är bättre än ingenting – inga bevis alls”, konstaterar William Pelham, en av männen bakom Concerta och en av 21 forskare i den hittills största långtidsstudien (MTA) som en gång för alla skulle bevisa nyttan av medicinering. Han sammanfattar: ”På kort sikt kan medicinering hjälpa barnet att uppföra sig bättre, på lång sikt gör den det inte – och denna information måste föräldrar vara mycket medvetna om.”

Inte heller den australiensiska Rainestudien som kom förra året kunde finna några som helst positiva långtidseffekter.

jag kanske ägnar mig åt hårklyverier men om utgångspunkten är, som enligt min kursivering, att barnet skall uppföra sig bättre (bättre? för vem då?) så kommer jag mer att tänka på att man helst ser att de jobbiga ungarna ska sluta vara så förbaskat jobbiga. inte att de ska må bättre. då är det väl inte så konstigt att de förr eller senare sparkar bakut?

jag är kluven i medicinfrågan, då jag själv sedan länge medicinerat med både concerta och div. ssri/snri och jag tycker att de hjälpt mig. däremot tror jag inte att de är det enda och absolut rätta svaret på alla mina svårigheter, och det som jag tycker talar mot medicinering av barn är att de inte har möjligheten att själva välja vad de vill och inte vill ta (alltså - även om barnet är tillräckligt gammalt för att bli tillfrågat har h*n förmodligen inte förmågan att ta ett noga övervägt beslut där man förstått och kunnat väga in samtliga relevanta faktorer). samt då också alltså att om målet med behandling är att barnet skall uppvisa "önskvärt" beteende, inte att det skall må bättre rent subjektivt, så anser jag det totalt förkastligt. vi lever inte för andra människors skull.

därmed inte sagt att jag inte tror att många barn kan ha stor nytta av mediciner, eller att alla som väljer att medicinera sina barn gör det för att få lite lugn och ro från den enerverande skitungen ( ), men jag tycker det är viktigt att fundera över.

vilket dessutom kan gälla oss alla - jag väljer att ta medicin för att det underlättar för mig rent praktiskt att till viss del sträva mot det där som kallas normalitet. samtidigt funderar jag ofta på varför det inte skulle kunna finnas rum för mig ändå, trots "avvikelser".

En intressant artikel som bl a tar upp arbetet med DSM-5 men även historien kring DSMs uppkomst.

http://www.modernpsykologi.se/amnen/psy ... -halsa.htm

En till artikel i ämnet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolum ... 3455969.ab

Wine skrev:En till artikel i ämnet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolum ... 3455969.ab

Jag fick vredesutbrott som barn.Så kallade affekt utbrott,som jag fick när det blev för mycket jag skrek tills jag blev blå och dylikt.Det är ju helt normalt att barn blir arga och skriker och bankar i golvet.
Tyvärr så har jag haft kvar samma problematik i vuxen ålder.
Folk tycker inte att det är lika gulligt när en vuxen man på 190+ skriker och får kramper och slår sönder händerna som när en treåring gör det.
(Förhoppningsvis tycker folk inte att det är gulligt med barn som slår sönder händerna)
När det har hänt utanför hemmet så har jag blivit nedbrottad av securitas vakter och ett antal poliser...
Sedan får man handbojor bakom ryggen blir inpackad i en presenning,sedan när man har nått destinationen för piketfärden blir man ut lyft, lyft i benen,benvecken och armarna av ungefär 6 poliser,tagen till cellen där de tar av handbojorna och håller fast en,de låser upp handbojorna räknar till tre och springer ut ur cellen och låser.
De poliser jag har varit i kontakt med har varit duktiga och alla kroppsdelar är hela.

Dessa utbrott uteblir vid medicinering av rätt dos med centralstimulantia och centraldämpande vid behov.Men man kan ju få parkinson,så jag borde väl sluta och gå på en auditering istället.

Jag vill också påpeka att jag aldrig har blivit dömd får något brott eller till vård.Det är trots allt inte olagligt att bli temporärt bindgalen så länge som ingen annan människa blir demolerad.

"Professorer i strid om psykdiagnoser"
Publicerad 2011-09-16

I ett, för en utomstående, något ankdammsliknande bråk har arbetet fått hård kritik av en man som heter Allen Frances.

Han hade en nyckelroll i framtagandet av DSM-4 och har nu en rad synpunkter på DSM-5. Men han är också självkritisk mot den nuvarande utgåva han själv hade ansvar för och som han säger har lett till en överdiagnostisering av bland annat adhd, asperger och bipolär störning.

Han menar nu, bland mycket annat i den här rapporten, att DSM-5 kan leda till att vem som helst, frisk som sjuk, kan få en diagnos.

”Medicalization of normality”, som han skriver.

http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet ... agnoserna/

Åh, jag är så trött på de argumenten! Jag skiter fullständigt i huruvida jag klassas som normal eller inte; mår jag så dåligt och fungerar så dåligt som jag gör omedicinerad så hjälper det inte ett dyft om omgivningen accepterar det som normalt.

Han är väl bitter för att han inte får vara med längre.
Det finns trots allt en mening med att låta folk gå i pension.

Tintomara Ariadne skrev:Åh, jag är så trött på de argumenten! Jag skiter fullständigt i huruvida jag klassas som normal eller inte; mår jag så dåligt och fungerar så dåligt som jag gör omedicinerad så hjälper det inte ett dyft om omgivningen accepterar det som normalt.

Samma här.

Frances orkar jag inte läsa in mig på, men vad jag rent allmänt har sett genom åren tyder på att de som inte begriper det aldrig kommer att begripa det för en sådan ovidkommande futtighet som att vi som har sett eller varit med om sådant försöker upplysa om det. Är man sådan att bara det man själv (och kanske folk i ens lilla ingrupp) har upplevt är verkligt för en så är man.

Det konstitutionsdraget är ett funktionshinder som man kanske borde satsa på diagnos på och mediciner mot, för det är tyvärr inte den funktionsnedsättning det borde vara, utan hindrar en inte alls från att nå maktställningar över dem man inte kan begripa sig på.

Därmed inte sagt att det inte kan ligga faror i att patologisera det normala — sorg och barnafödande är ju ett par exempel som har varit på tapeten sedan min ungdom åtminstone. Men det är precis som med vårdens eventuella aspekt av samhällelig förtrycksmekanism, att de som brukar få offentligt utrymme för ämnet brukar inte vara de som har kunskaper eller omdöme att diskutera det, utan de som brinner för en viss agenda och anpassar sin verklighetssyn efter den; och vad som händer blir att man går miste om en debatt som kanske hade kunnat driva samhället i en humanare riktning, fast det för de oinsatta ser ur som om man har haft den.

Zombie skrev:Det konstitutionsdraget är ett funktionshinder som man kanske borde satsa på diagnos på och mediciner mot, för det är tyvärr inte den funktionsnedsättning det borde vara, utan hindrar en inte alls från att nå maktställningar över dem man inte kan begripa sig på.

Kastade om orden "funktionshinder" och "funktionsnedsättning". Dessutom kan jag ju påpeka, att i de fall draget är förvärvat brukar det ändå sitta som ett konstitutionsdrag, eftersom det ju inte finns incitament för att göra något åt det, så mot bakgrund av den stora skada draget ställer till med kanske man också kunde diskutera tvångsinsatser? (Delvis skämt, men bara delvis.)

Zombie skrev:Är man sådan att bara det man själv (och kanske folk i ens lilla ingrupp) har upplevt är verkligt för en så är man.

Det konstitutionsdraget är ett funktionshinder som man kanske borde satsa på diagnos på och mediciner mot
....................

Därmed inte sagt att det inte kan ligga faror i att patologisera det normala — sorg och barnafödande är ju ett par exempel som har varit på tapeten sedan min ungdom åtminstone.

Diagnosdefinitioner blir väl ett problem på 2 + 1 sätt:

* Får man inte relevant diagnos så undanhålls man också den hjälp som vitrockade knutit till den diagnosen

* Får man en irrelevant diagnos kan man bli påtvingad sån "hjälp" som knutits till den diagnosen, med risk att man får "hjälp" som stjälper. Särskilt om man solklart behöver nåt slags hjälp, p.g.a. nån avvikelse hos en

Och till det kommer att man fruktansvärt ofta, oavsett diagnosticerande, undanhålls hjälp när den inte knutits av vitrockade till nån diagnos de lyckats både definiera och sätta på en. Det har jag erfarenhet av, om än inte av mycket annat här i tråden.

...

Alla människor behöver hjälp! Det bara skiftar hur avvikande, mycket och vilken sorts hjälp vi behöver.

* Viss, särskilt medicinsk hjälp, kan förstås vara skadlig om den appliceras fel, det är ännu ett stort problem.

Men vi skulle väl alltså bli av med mycket problemen om vi blev generösare med att erbjuda hjälp - all möjlig slags hjälp, mer inriktade på att sålla fram fungerande hjälp än på att sortera folk in i "rätt" diagnosfack och matcha diagnoskriterier med avvikelser.

Och är det verkligen ett så svårt problem att mediciner är skadliga om de appliceras fel? Är man bra försiktig och om man bara framför allt håller daglig, noggrann uppsikt över dem som prövar mediciner, så kan man väl prova sig fram rätt ordentligt där också?

Så länge man alltså är mer inriktad på att hitta FUNGERANDE HJÄLP ÅT folk än på att göra dem till MINDRE PROBLEM FÖR ANDRA!!!!!

Där får man nog välja diskussion: diskuterar vi inom ramen för det samhälle vi har, som inte godtar mänskliga normavvikelser utan legitimation, och (förhoppningsvis) för de människor vilkas liv går till spillo här och nu, eller diskuterar vi i ett längre eller utopiskt perspektiv hur (en del av oss tycker att) det borde vara?

Till det kommer också att i de fall det faktiskt kan röra sig om störnings- eller sjukdomstillstånd eller organiskt oändamålsenliga obalanser vore det oansvarigt att avskaffa diagnosförfarandet.

Vill också påpeka att det kan ha sina risker att "prova sig fram rätt ordentligt" med medicin. Den kan ge biverkningar som består länge (var det Voxra som hade gett någon tinnitus ännu åtminstone ett par år efteråt?), och det är så mycket vi ännu inte har sett av det hos nyare preparat. (Vilket ska ställas mot att en del av oss som är medvetna om det ändå gör bedömningen att medicin kan vara värd risken, även för en själv.)

@ Zombie (och alla som följer diskussionen)

Tja, har man inte rätt kulör av vit rock själv så är det i vilket fall meningslöst att diskutera saken, man blir väl inte lyssnad på hur ordentligt man än har på fötterna? Rock, inte skodon, är väl vad som ger rösträtt? Åtminstone ifråga om vad de vitrockade beslutar och politiker låter dem besluta.

Så jag diskuterar hellre det jag kan påverka, nämligen

* dels just framtida, helt annorlunda skaffade värld (som jag förhoppningsvis hinner uppleva stora inslag av själv, längre fram siktar jag inte)
* dels enskilda personer som behöver mer/annan hjälp än de får. Och för att effektivt kunna samsas om att hjälpa såna så behöver man vara överens om sån strategi som ligger utanför vårdssystemets, eftersom det ju är där man verkar då.

Men de vitrockade vet ju verkligen mer än några andra om medicner och deras bi- och eventuella skadeverkningar! Så OK, för avvikelsetyper där medicinsk hjälp hör till den essentiella, mest verkningsfulla, så måste väl fokusering på diagnoser göras, och göras just av vitrockade! Jag ÄR glad att ha dem!

jonsch skrev:Diagnosdefinitioner blir väl ett problem på 2 + 1 sätt:

* Får man inte relevant diagnos så undanhålls man också den hjälp som vitrockade knutit till den diagnosen

* Får man en irrelevant diagnos kan man bli påtvingad sån "hjälp" som knutits till den diagnosen, med risk att man får "hjälp" som stjälper. Särskilt om man solklart behöver nåt slags hjälp, p.g.a. nån avvikelse hos en

Hur blir det om en persons hela problematik ligger inom det autistiska (kan vi säga för enkelhetens skull) men inte tillräckligt för att få diagnos? Får den ingen hjälp då i vissa avseenden, samt fel hjälp i andra eftersom "du har ingen diagnos = du är en normal person med problem som ska botas"?

Alltså att man inte accepterar och stödjer, utan kraftigt arbetar för att få bort sådant som behov av scheman/rutiner, fixa idéer om perception. Ja, en massa sådant som t.ex. jag råkade ut för innan jag fick rätt diagnos.

Och till det kommer att man fruktansvärt ofta, oavsett diagnosticerande, undanhålls hjälp när den inte knutits av vitrockade till nån diagnos de lyckats både definiera och sätta på en. Det har jag erfarenhet av, om än inte av mycket annat här i tråden.

Hur menar du? Förstår inte riktigt vad du syftar på. Rätt diagnos men undanhålls hjälp av någon anledning?

* Viss, särskilt medicinsk hjälp, kan förstås vara skadlig om den appliceras fel, det är ännu ett stort problem.

Ett ack så vanligt problem när man pratar med folk om deras resa till rätt diagnos. Och ett som jag själv råkat ut för av väldigt hög grad. Tack och lov tolkades inte mina problem som psykotiska eller tvångsvårdskrävande, annars hade jag kanske blivit helt förstörd av vårdförsöken. Men jag, liksom många andra aspergare, har gått igenom sådant som "men slappna av och var dig själv så KAN du inte misslyckas socialt" eller terapi där man måste se till att sluta vara rutinbunden kring när man ska äta och lite annat. Och sedan få skäll (ja, skäll, jag har fått högljutt SKÄLL av psykologer - helt sanslöst) för att man jävlas "på vilje" när man då äter hela tiden eller helt glömmer att äta.

Men vi skulle väl alltså bli av med mycket problemen om vi blev generösare med att erbjuda hjälp - all möjlig slags hjälp, mer inriktade på att sålla fram fungerande hjälp än på att sortera folk in i "rätt" diagnosfack och matcha diagnoskriterier med avvikelser.

Håller med. Det är förstås problem att få rätt hjälp om man behöver rutiner och schema p.g.a. AS/autistiska drag, men inte har tillräckligt komplexa problem för diagnos. Hur sållar man fram vad problemen beror på, så att den ena får gå i terapi för att bli av med tvång, och den andra får hjälp för att upprätthålla sina rutiner på ett sunt sätt?

Och är det verkligen ett så svårt problem att mediciner är skadliga om de appliceras fel? Är man bra försiktig och om man bara framför allt håller daglig, noggrann uppsikt över dem som prövar mediciner, så kan man väl prova sig fram rätt ordentligt där också?

Det blir nog fruktansvärt dyrt att hålla rätt uppsikt. Läkarkontakter varje vecka, och vem vet att "den här personen måste sätta in medicinen ytterligt sakta för att den inte kan tolka reaktionerna". Sverige idag har ingen lust att hålla ens normal koll på patienter. Man får en medicin och instruktioner och lämnas i tre månader med insättning på eget ansvar.

Många som inte känner någon särskild effekt, får gå kvar på mediciner i alla fall, för att läkaren tycker att det är väl ingen skada och kanske är det bättre än ingenting. Det gäller främst SSRI som anses som verklig ofarliga om man ska tro vitrockarna.

Så länge man alltså är mer inriktad på att hitta FUNGERANDE HJÄLP ÅT folk än på att göra dem till MINDRE PROBLEM FÖR ANDRA!!!!!

Det är tidens melodi, att det fungerar på det senare sättet. Det ändras nog inte i första taget, särskilt inte som hela samhället går mer och mer mot sköt dig själv och skit i andra. Då ska förstås andras problem bort, inte ska de få stöd, de ska bara "INTE STÖRA MIG!!!".

Zombie skrev:Men det är precis som med vårdens eventuella aspekt av samhällelig förtrycksmekanism, att de som brukar få offentligt utrymme för ämnet brukar inte vara de som har kunskaper eller omdöme att diskutera det, utan de som brinner för en viss agenda och anpassar sin verklighetssyn efter den; och vad som händer blir att man går miste om en debatt som kanske hade kunnat driva samhället i en humanare riktning, fast det för de oinsatta ser ur som om man har haft den.

Oh, så precist och klarsynt och så dräpande satiriskt och samtidigt så subtilt formulerat!

Zombie skrev:Frances orkar jag inte läsa in mig på, men vad jag rent allmänt har sett genom åren tyder på att de som inte begriper det aldrig kommer att begripa det för en sådan ovidkommande futtighet som att vi som har sett eller varit med om sådant försöker upplysa om det. Är man sådan att bara det man själv (och kanske folk i ens lilla ingrupp) har upplevt är verkligt för en så är man.

Här står det lite mer om vem Frances är, ASterix länkade till artikeln i ett tidigare inlägg i denna tråd:

Det bekymrar Allen Frances, numera pensionerad psykiatriprofessor, som ägnat sitt arbetsliv åt psykiatriska diagnoser. Han ledde arbetet med psykiatrins nuvarande diagnosmanual, DSM-4, där alla mentala störningar hos vuxna och barn som officiellt erkänns av den västerländska psykiatrin beskrivs. Den gavs ut 1994 av den amerikanska psykiaterorganisationen, APA. Därför har Frances nu motvilligt engagerat sig i den hårda kampen om en ny version av diagnosmanualen, DSM-5. Den skulle redan ha kommit ut, men väntas nu först i maj 2013.

Själv känner sig Frances skyldig till åtminstone ett par av de epidemier av psykiatriska sjukdomar som brutit ut bland barn under de senaste 15 åren. Asperger är en av dem.

– När vi introducerade Aspergers syndrom i DSM-4 var det sällsynt, kanske ett barn på 2 000-5 000 led av symtom som var något mildare än klassisk autistisk störning. Vi trodde att den nya diagnosen kanske skulle trefaldiga antalet sjuka. I stället exploderade det: i dag beräknar man att ett barn på hundra har asperger.

Diagnossjuka hotar vår hälsa
Det har gått inflation i psykiatriska diagnoser. En ny manual lär göra saken ännu värre. Det är som antibiotika. Ofta bra för individen, men på sikt förödande för samhället. Läs vetenskapsjournalisten Joanna Roses möte med psykiatrikerna som ångrat sig.

http://www.modernpsykologi.se/amnen/psy ... -halsa.htm