Hallå kullan.

Skönt att det i alla fall inte är rädsla som hindrat (hindrar) dig från att flytta till Norrköping.

treeman skrev:Hoppas du inte fått bestående men för livet! (skämtsam)

Jag sitter på detta forum, eller hur? *shot*

Det känns som att jag inte hör hemma någonstans. Jag upplever att jag befinner mig på en egen ö Mellan NT-världen och Aspies-världen och ingen är intresserad av att besöka min ö. Jag passar inte in hos Nt-folket och Jag har på senare tid känt att jag inte passar in i Aspie-världen heller. Det finns regler på båda sidorna som jag inte fattar.

Jag är en primat som tror sig vara människa och människorna talar om för mig att jag är primat och borde veta bättre. Det är så jag upplever det just nu. Därför har jag helt tappat framtidstron.

Se där! Jag får med håll. Forumet är numera endast en informationsplats. Jag kommer inte göra mig inaktiv men jag kommer nog inte vara så aktiv längre. Nu loggar jag ut.

Vill man ha vishet om hur det sociala livet funkar får man försöka om och om igen. Då lär man sig sakta mer och mer. Det är så den mänskliga hjärnan är byggd.

Om man ger upp ja då är det verkligen kört.

Själv har jag lärt mig av alla mina 1000-tals misstag jag gjort i det sociala livet, vilket har svidit rejält, men tack vare att jag inte ger upp lär jag mig mer och mer.

Jag är jag. Jag är som jag är. Jag varken vill eller kan ändra på mig. Så då förblir jag ensam. Jag hade det på känn hela tiden.

Om inte ens folk med likvärdig diagnos vill umgås med mig för att jag är som jag är ja då kan jag inte göra annat än att acceptera det och förbli ensam. Det kommer att göra ont men det gör nog ondare att bli utstött.


Så varför flytta? Det blir dyrt och jag kommer att bli ensam där nere oxå. Då är jag hellre ensam i Mora. Det är jag nämnligen van vid.

Har jag förstått dig rätt? Du är inte villig att ens försöka ändra på dig själv eller sänka din standard för att kunna få det bättre i det stora hela?

Thurizas skrev:Har jag förstått dig rätt? Du är inte villig att ens försöka ändra på dig själv eller sänka din standard för att kunna få det bättre i det stora hela?

Jag kan inte vara någon annan än mig själv. Och då är jag som jag är. Hur jag än försöker så blir jag på samma vis ändå. Så nu har jag gett upp.

Om jag ändå visste vad jag gör fel. Jag bryr mig om folk men dom skiter i mig. Jag spelar pajas med dom men det hjälper inte heller. Så nu ger jag upp. Är det ingen som accepterar mig för den jag är utan något spel så får det vara. Då skiter jag i dom i stället.

kullan skrev:

Thurizas skrev:Har jag förstått dig rätt? Du är inte villig att ens försöka ändra på dig själv eller sänka din standard för att kunna få det bättre i det stora hela?

Jag kan inte vara någon annan än mig själv. Och då är jag som jag är. Hur jag än försöker så blir jag på samma vis ändå. Så nu har jag gett upp.

Så anser du att man slutar vara sig själv för att man försöker utvecklas och konfrontera sin rädsla?

Jag är mig själv hela tiden, det är totalt jävla omöjligt att vara någon annan. Jag är som jag är med.Totalt galet.

Du skriver ofta om hur du vill ha förändring men är inte villig att göra det som kan krävas för att nå dom.

Eftersom jag misslyckas så kan jag inte ändra på mig.

Men vad är felet i att bjuda på sig ,vara skämtsam och visa att man bryr sig om dom? Det är tydligen helt j-la galet för folk sticker ju. Jag för ständigt höra en massa ursäkter till att dom inte vill träffa mig.

" Nä jag har vänner så jag klarar mig" " Nä så hade jag inte tänkt mig " " Nä jag är nöjd med att endast chatta med dig " . Säg som det är istället. Att hela jag är så fel att jag skulle skämma ut vederbörande eller att jag inte är intressant.

Jag har redan tröttnat. Duger jag inte i den skepnad som jag är nu så får det va.

Man bör våga ta motgång för att kunna komma vidare. Du är inte villig att ta den?

Du skriver gång på gång att du inte kan ändra på dig, göra si eller så. Det handlar inte om att ändra på DIG,det handlar om att TÄNKA OM. Ändra DITT TÄNK.

Tills för ett år sedan så var jag en glad och positiv tjej men hon är död nu. Tyvärr så måste man se sanningen när den glor in i ögat på en. Nu har jag det.

kullan skrev: Är det ingen som accepterar mig för den jag är utan något spel så får det vara. Då skiter jag i dom i stället.

Min inbjudan/utmaning finns kvar, kommer nog alltid finnas där skulle du vilja pröva.
[visitlulea.se]
Och nej, du behöver inte flytta hit... tror nog jag kan få dig att tänka om inom en vecka... trots att jag har skola att gå på

kullan skrev:Det känns som att jag inte hör hemma någonstans.

Exakt den där känslan får jag också emellanåt. Då får jag tanken jättestarkt att "vad gör jag egentligen här... detta är ju egentligen en plats jag känner igen mig i... och varje gång känns det ganska traumatiskt för mig, och det kräver mycket ansträngningar innan jag kan känna mig "som vanligt" igen.

kullan skrev:Jag upplever att jag befinner mig på en egen ö Mellan NT-världen och Aspies-världen och ingen är intresserad av att besöka min ö.

Om du "ser dig omkring" lite på den där ön så ska du se att du inte är ensam. Lite som i boken "Robinson Crusoe" där han upptäcker ett par fotspår till, och först kanske tror (jag har inte läst boken sedan jag var i tio-tolvårsåldern, för ett 40-tal år sedan) att det är hans egna fotspår. På ett plan inom mig lever jag på samma ö som du.

kullan skrev:Jag passar inte in hos Nt-folket och Jag har på senare tid känt att jag inte passar in i Aspie-världen heller. Det finns regler på båda sidorna som jag inte fattar.

Jag har det på samma sätt. När jag känner mig "aspig" längtar jag efter att vara "normal", och tvärtom. Jättejobbigt.

Ny varm omtanke till dig nu, kullan.

Av geocache.

Mitt tänk är en del av det hur jag är. Om det inte passar någon så är det inte mitt problem. då är det folk som har problem.

Det finns alltid en kategori som blir över. Jag tillhör den kategorin. Jag kommer varken få vänner eller någon partner. Det är bara att inse. Det är mitt öde helt enkelt.

Eftersom titti ännu inte har avaktiverad mig av någon anledning, så passar jag på och skriver detta. Känner exakt så jag också. Jag hör inte heller hemma någonstans, kände det så starkt i fredags när jag var och besökte min systers familj. Dom lever i en helt annan värld och kan inte förstå varför jag befinner mig där jag är,och det viktigaste, dom är inte heller intresserade av att försöka hjälpa mig så min existens kan övergå någotslags liv. Nä sköt du ditt och vi sköter oss är meddelandet som kommer, ja inte ordmässigt men genom handlingarna dom gör. Har bestämd mig för att trappa ner det sk umgänget med dom ännu mer,det befinner sig redan på en låg nivå och kommer bli ännu lägre.

fingal12 skrev:Eftersom titti ännu inte har avaktiverad mig av någon anledning [...]

Moderator:
Den enkla anledningen är att hon inte fått någon direkt begäran från dig att du vill bli inaktiverad, skicka ett PM eller mail till henne så ordnar hon det.

Att notera, minsta tiden för en inaktivering är en vecka och det går inte att skicka PM under tiden då man är inaktiverad, så vill man bli aktiverad igen så är det mail till Titti som gäller.

har skickat pm till henne

Eftersom du fortsätter att skriva i olika trådar så känns det som ett oöverlagt beslut att vilja bli inaktiverad...

absolut inte, jag passar på att skriva medan jag väntar på att titti ska avaktivera mig.Bara för att jag vill bli avaktiverad betyder ju inte att jag måste direkt upphöra att skriva, så länge den möjligheten fortfarande finns så kan det inte hindra mig att skriva.

Om man har Asperger Syndrom och vänder sig till Aspergerforum så borde man ju känna sig välkommen, Accepterad och respekterad.

Och inte utpekad , ifrågasatt och utstött.

Har jag fel?

Varför är vi några som känner av det sistnämnda då?

Som att man inte hör hemma här.

För att man ofta måste göra små ändringar i sitt beteende för att fungera tillsammans med omvärlden. Det kallas anpassning och är något vi har särskilt svårt med.

Varför då inte hjälpa varann genom att ge förslag till förändringar som skulle underlätta? Det tyder väl på omtanke. Givetvis kan man tolka det som motsatsen också, men varför?

Från Picka