Hej allihopa! Ja jag har upptäckt att jag är väldigt dåligt med relationer med folk. Jag har svårt med de hela "bry sig om" och tänka på dom. Jag undrar om ni har några råd gällande hur man får upp relationerna bättre och slutar vara så "beskyddande" av sig själv. Alla råd uppskattas!

Moderator: Kompletterade rubriken.

Har inget direkt råd, utan det är så att vissa är mer i mina tankar än andra... och oftast inte alls. Tror inte det går att göra något åt det. Man lever inte "genom" andra utan har en mycket stark känsla av den personliga sfären och vad som utgör "övrigt".

Numera har jag inte samma ork att försöka odla ytliga kontakter så det är i princip familjen som är permanent, ett fåtal gamla vänner jag har någon som helst kontakt med (via Internet), och därtill några nätkontakter och de jag möter dagligen i jobbet. Familj och jobb utgör i princip vad jag orkar med.

Du verkar missnöjd och jag var väl mer som du tidigare. Försökte innerligt att passa in... orkar inte så mycket längre. Det verkar som sagt finnas fundamentala skillnader mot NT och de försvinner per definition inte. Nu vet jag ju att det finns många utåtriktade aspies men jag tror inte nödvändigtvis de har bättre grepp om det sociala livet... handlar mer om klassiskt introvert/extrovert läggning.

(obs: jag spekulerar...)

Kul någon har motsatt problem mot vad jag har.

Hej
Om du menar empati för mänskligheten så har jag inte heller någon empati och det hänger nog ihop med mitt AS.
Jag har mera empati för min katt.

Visst kan jag bli känslomässig när jag ser någon film men de är ytterst sällan och föresten så ser jag inte på filmer där det handlar om relationer.

Jag bryr mig snarare för mycket om andra, så pass mycket att jag glömmer bort mig själv.
Är så rädd att skada andra och dessutom vill jag att andra ska må bra så jag försöker att alltid ställa upp och så.
Där emot är jag kass på att höra av mig och jag har svårt att veta vad jag ska göra, men ber nån mig göra nått så ställer jag i princip alltid upp.

Har inga råd.
Det är så onaturligt för mig att "ringa kompisar", höra av mig och föreslå umgänge, osv att jag har gett upp detta helt och hållet. Känner mig så jävla "fejk" i det här beteendet ändå och jag har ingen vidare lust att känna mig sämre över mig själv än jag redan gör.

Jag har accepterat att jag aldrig kommer ha några vänner och verkligen ingen flickvän för folk står helt enkelt inte ut med mig. Inte att umgås med mig utan det folk blir less över är att jag inte bryr mig på ett sätt som dom identifierar som "han bryr sig".

DruttenSE skrev:Hej
Om du menar empati för mänskligheten så har jag inte heller någon empati och det hänger nog ihop med mitt AS.

Inte många i den rika delen av världen som har empati med mänskligheten, vi vill ha vår bekvämlighet och våra statussymboler i form av bil, rätt kläder osv. Kaffe är gott men inte många som tänker på att tredje världens lidande är en förutsätning för vår standard. Många har "låtsas-empati" för mänskligheten, men är inte beredda att välja bort sina överflöd för andras skull. Mvh, Kattpappa som hoppas att citatet blev rätt.

Moderator: Reparerade citatet.

Jag har också svårt att visa att jag bryr mig på ett sätt som visar på ett genuint intresse för folk, även folk i min närhet.
Men det beror ju också på min AS; att jag inte har samma naturliga drivkraft som andra att vilja knyta an och närma sig andra socialt.
Jag har ju lite svårt att se syftet med att höra av sig till någon om det inte gäller något praktiskt osv.

Vad man tvingas göra om man vill behålla relationer med folk är att höra av sig ändå, och öva upp sin förmåga att "kallprata" mer. Kan kännas falskt kanske men vill man ha kvar sina vänner/föräldrar/flickvän osv. så är man ju tvungen mer eller mindre.

Jag har upptäckt att jag behöver umgås med andra folk som har asperger.
Just för att det ofta blir så krångligt med folk.

Med de släktingar jag har har som har asperger har jag känt mig mer avslappnad med.

Tyvärr håller jag på att få en dålig relation med min mamma. Min pappa träffar jag nästan aldrig. Tyvärr har jag för lite folk runt omkring mig att ha någon relation med. Umgås mest med datorn nu för tiden.

Jag postar ytterligare ett svar för att mer gå in i detalj på just vad som är "fel" med mig:

Relationer i sig har jag svårare att "starta upp" än andra - men det går så länge det finns delade intressen. Det svåra har alltid varit underhållet: mina relationer blir alltid, alltid enkelriktade. Vad jag menar med detta är främst att jag själv aldrig tar egna initiativ till umgänge - vilket är ett inlärt beteende jag haft sedan jag var 11-12 år gammal. Som barn så hade jag inga problem alls med relationer: kompisar besökte mig när dom ville umgås och jag besökte dem när jag ville umgås. Så att leka krig utomhus, leka med plastsoldater, lego eller bygga kojor ja det var ju bara roligare om man hade en kompis. Jag vet inte om det nu var ett "defekt" sätt att lära sig betydelsen av relationer men hur som helst så lärde jag mig att inte umgås för umgänget i sig, utan att umgås för att man hade ett delat intresse. (Typisk autism-grej btw)

Mitt handikapp blev senare mycket mer uppebart när jag kom in i låg och mellanstadiet. Mängden interaktion där var inget som jag var van vid tidigare: jag gick aldrig på dagis, och förskolan/1a klass hade väldigt korta dagar. Jag "orkade" då även umgås med kompisar på fritiden. Men när denna interaktion progressivt blev mer frekvent senare då från andra klass och frammåt, ja då blev jag trött av att umgås för mycket på fritiden. Och mina kompisar besökte mig i princip varje dag, för jag var den enda som hade egen dator (datorer/spel har varit mitt specialintresse sen jag var 5 år ungefär). Jag behövde ork, och framför allt ensam tid för att fylla på batterierna och pyssla med mina intressen - och den enda lösningen jag hade på detta var att sluta besöka kompisar.

Så, jag slutade besöka kompisar i allt större och större grad och sen vid ca 12 års ålder - dvs sista året i mellanstadiet (jag började högstadiet i 6an) så hade jag nästan helt slutat upp med att besöka kompisar på fritiden... och detta blev bara värre.

Detta var en väldigt dålig utveckling, eftersom det är just i högstadiet som man lär sig många nya sociala regler, koder, beteenden, osv. Jag känner att jag missade mycket av detta just pga min "dåliga" lösning på att hantera mitt handikapp.

Så när nian var över så hade jag nått en nivå där jag ALDRIG besökte kompisar på fritiden - dom kom alltid hem till mig och även det var för mycket för mig, eftersom skoldagarna nu var väldigt långa och snittade på 6-7 timmar om dagen.

Så mitt beteende fortsatte i gymnasiet, som hade ännu längre dagar (nästan alltid 8 timmar om dagen då jag läste teknik). Jag fortsatte med mitt eremitbeteende och jag orkade inte ens tacka ja till sociala inviter - fester var något som jag såg som jobbigt och till och med lite ångestfyllt. Jag fattade aldrig (pga den lägre empatin jag har som aspie) att mitt eremitbeteende resulterade i att folk såg mig som ointresserad, frånvarande och upptagen.

Det var först efter gymnasiet som jag kom till insikten att alla nya relationer som jag bildar med nya människor; är enkelriktade... det är dom som gör allt jobbet, och jag tar aldrig egna initiativ. Detta är utan tvekan min största svaghet, och det som har lett till att jag levt ett så ensamt liv. Jag har aldrig haft en nära vän, och har aldrig fått erfara vad det innebär att ha en flickvän. Och jag tror att denna erfarenhetsbrist har skadat mig väldigt mycket: jag har varit deprimerad en majoritet av den senare halvan av mitt liv (jag är 26), mitt självförtroende är lågt, jag är allmänt negativ och bitter och har svårt att uppskatta eller känna lycka över vardagssaker.

Jag inser att jag måste ändra på mitt beteende och att det inte kommer ske genom att läsa tips i någon tråd på aspergerforum - och jag hoppas att ni också förstår att ni inte kan ändra på er (allt för mycket) på detta sätt. Jag får nu terapiformen KBT/ACT och har gått hos psykolog ett par veckor, men ja... jag vet inte riktigt hur det kommer gå med det. De underbara kompisar jag hade under min senaste utbildningstid har glidit ifrån mig - åter igen så har jag förlorat kompisar pga mitt handikapp, och att jag alltid formar relationen till en enkelriktad gata. Jag tror inte att jag är stark nog att kunna ändra på detta beteende som jag trots allt har haft under en sådan otroligt stor del av mitt liv. Och även om jag kan göra detta, rent praktiskt, så har jag i princip inga vänner att "öva på". Om jag nu skulle ta och ringa fd klasskompisar och komma med sociala initiativ, låtsas bry mig om deras liv, fråga vad dom gör i helgen, etc och göra det som en vanlig NT gör med sina vänner - ja då hade dom helst enkelt undrat vafan det är med mig. Dom hade undrat varför jag fått ett slags ryck mot ett för dom, totalt främmande beteende. Och detta är jag rädd för - jag är rädd för att bli konfronterad av andra gällande ett eventuellt nytt beteende från min sida.

Det blev ett långt inlägg denna gång, men förhoppningsvis är det någon som uppskattar det och kanske till och med kan finna sig själv i lite av det jag skriver. Det är min förhoppning iaf.

Deadly_Nightshade skrev:Det blev ett långt inlägg denna gång, men förhoppningsvis är det någon som uppskattar det och kanske till och med kan finna sig själv i lite av det jag skriver. Det är min förhoppning iaf.

Åjo, vissa delar känner man igen i.a.f... trots att du var mer social än jag var i låg/mellanstadiet ^,^''

Tror det är många andra som haft det liknande.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Det är nästan exakt som mitt liv.

Enda skillnaderna är att du verkar blivit medveten om hur du beter dig tidigare än jag gjorde. jag började förstå när jag var ca 28. Andra skillnaden är att jag nog omedvetet drog på och försökte behålla vänner tills jag skaffade anorexi som ett slags specialintresse som jag senare praktiserade. Då hade jag fullt upp med det och kunde sas stänga ute smärtan av att vara utanför. Jag hade läst mycket om folk med anorexi och de hade fått hjälp och kunnat prata med sina föräldrar och få en fin relation. Jag trodde/hoppades att jag skulle få det med tack vare anorexin. Så blev det inte. Så på många sätt har vi erfarit lika saker.

Jag tror som du att det handlar om att lära sig. Men hur, vet jag inte..ännu.


Tack för ditt tänkvärda inlägg, Deadly..

Sanny

Jag vet inte vad som hjälper, men jag tror att det har med att acceptera sig själv och inte slå på sig själv. I allafall försöka.

-------

Mitt tidigare inlägg var kommentar till deadly...

Deadly shadow: Känner igen mig det du skriver om dig själv. Har också varit deprimerad till och från sista 8 åren i avsaknaden av flickvän och vänner.

Jag märker tex på mitt jobb att någonting inte stämmer i min relation med andra lärare, vissa dagar känns värre än andra. En del skämtar inte med mig som med andra kollegor utan pratar mest allvar med mig. Några direkta initiativ tar jag inte heller. Vet ju varför men kan inte låta bli att tycka det är trist, kan tyvärr inte göra något åt det.

I mitt förhållande med min man kan jag nog vara en stor egoist. Tyvärr.
Upplever ändå att jag mår mycket bättre idag än för ca 3 år sedan då jag föll ner i deprissionsliknande tillstånd minst en gång i veckan, särskilt på jobbet. Ibland funderar jag på att berätta för vissa kollegor men hittills har det inte blivit av. Skulle vara skönt att få förklara varför man är så "tråkig" och "träig".

Deadly Nightshade, det är helt sjukt hur lika man kan vara. Det där är en exakt beskrivning av även mitt sociala liv förutom några små justeringar. Hade kunnat planka texten rakt av utan att ljuga. Har haft dåligt samvete av och till i trettio år pga hur jag behandlar (alltså inte behandlar) människor...

Nu är jag i alla fall 32 och har på något sätt lyckats vända på mycket annat de senaste åren. Faktum är att det avgörande hände när jag var 28 och träffade kvinnan jag älskar... slumpartat och oväntat. Nu har vi barn och jag har till och med jobb. Jag hade aldrig trott på det när jag mådde som sämst... men det var hon som styrde in mig och gav mig den där impulsen/gnistan/dåliga samvetet att göra något åt mitt liv. Jag fick ett syfte. Detta har varit nyckeln till allt positivt som sedan hänt. På egen hand ägnade jag mig enbart åt vad som föll mig in, och struntade i vad det gav för konsekvenser.

Jag tror du behöver samma sak som jag, en "yttre motivation"... en orsak att leva och kämpa ute i verkligheten. Det är t.ex. så lätt för mig att bara sjunka in i mig själv och koppla bort allt. Räkningar, städning, andra människor... Men nu är det inte bara jag som får lida, min familj är bunden till mig på ett djupt plan och skräcken för att svika dem är det som driver mig framåt.

Men allt är inte bra så klart, jag brister i allt möjligt. (Tänkte bara tala om att man kan ta stora steg på kort tid och att det kanske är den yttre drivkraften som saknas. Säg till om jag är helt fel ute.)

T.ex. finns mitt ursprungliga problem med vänskapligt umgänge kvar. Är inte ett dugg mer ömsesidig i bekantskaper än jag varit förr. Jag klarar dessutom precis (nåja, nästan) av jobb och familj samtidigt - tack vare förstående flickvän och chef - och har knappt någon ork alls att träffa någon annan på fritiden. Tror det beror på att jag måste dra mig tillbaka i mig själv en viss del av tiden för att över huvud taget behålla förståndet.

Anna med fyra, det där med jobbrelationer känner jag igen. Antar att folk får uppfattningen att man inte uppskattar sånt för att man ger fel signaler - ser arg/irriterad ut när man bara är fokuserad, missförstår "retande" skämt riktade mot den egna personen, missar poänger, fattar långsamt och att man själv har ett mycket rakt och down-to-business-betonat språk. (allt det där gäller mig)

Det kan såra mig att bli exkluderad från sådana sociala sammanhang. I andras ögon har man säkert bett om det genom att verka avvisande, men så är det ju inte.

ca, tror att det gäller mig också, har inte riktigt koll på hur jag framstår för andra, men "rakt och down- to- business" blir det nog ofta. Folk blir ofta lätt tysta när de är med mig (för jag kommer inte på något att säga). Förr blev jag oerhört ledsen och sårad men inte idag, jag vet ju varför och på något vänster är det en tröst.

Ca, har du berättat för någon på ditt jobb? Funderar på om jag kanske skulle göra det, nämligen.

Deadly Nightshade, jag känner igen mig själv mycket i det du skriver.

ca: Jag avundas dig. Det du skriver om är precis vad som behöver inträffa i mitt liv - precis vad jag drömmer om. Just det sista verbet där vill jag betona: "drömmer". Länge så gick jag och väntade på en sådan där lösning; länge drömde jag och hade hopp om att bli "räddad" - men hopp det har jag inte längre. Jag lärde mig att det där med att "det finns någon för alla" bara är ytterligare en av många sk "livslögner". Ett annat exempel på en livslögn är att man kan bli vad man vill (yrkesmässigt) - att man kan nå sina mål bara man kämpar på.

Det är vanligt att tro på dessa livslögner då föräldrar lurar i sina barn dessa från en tidig ålder. Vissa människor (mig själv inkluderad) synar dock dessa lögner senare i vuxen ålder efter att ha blivit härdade av livet.

Så ja... tidigare så drömde jag om att träffa en framtida flickvän, att jobba som spelutvecklare, att ha vänner och att leva ett ångestfritt liv - men inte nu längre. Har jag gett upp? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag har accepterat att partner bara kommer förbi en dröm då jag vet att jag har ungefär lika stor chans att bli miljonär på lotto som att få det där att hända. Det med vänner har jag också accepterat rätt nyligen - men jag är fortfarande korkad nog att tro att jag kan få jobb som spelutvecklare. Jag tror liksom fortfarande att det räcker med talang när det i själva verket är viktigare med social skills. Men ja det hoppet lär väl dö ut snart det också...

Känner igen mig så väl i allt det ni skriver. Jag har dock kommit fram till att för egen del så är det väldigt viktigt att leva i nuet. Inte älta det som varit, inte leva i drömmarnas värld om framtiden.

Fick häromdagen en liten tankeställare när jag kom att tänka på filmen "Rainman". Så klockren.

En möjlighet är förståss att lära sig de sociala regler som nt'are lever efter. Spela "normal" helt enkelt.
Höra av sig med jämna mellanrum och fråga hur de mår, själv föreslå en fika på stan eller ett biobesök. Försöka engagera sig i deras intressen och lyssna, ge lite råd, ställa frågor osv. Hänga på när de föreslår någon aktivitet.
Att kunna lyssna och stå ut med småprat verkar vara det centrala. Att få det att verka som om man bryr sig om.
Det går att lära sig och öva upp.

Jag har under hela livet spelat den "rollen" och har aldrig haft svårt att få vänner. Problemet för mig är/har varit att jag tröttnat ganska fort. Inte på att "spela" utan på folk helt enkelt, väldigt få människor är intressanta i längden. De flesta blir snabbt ganska tråkiga och då släpper jag dem, hör inte av mig.

Vill man få vänner man vill behålla bör man nog söka folk med samma intressen. Kanske gå någon kurs som intresserar en eller gå med i någon förening. Har man samma intressen finns alltid något att prata om och man slipper allmänt småprat och den där jobbiga tystnaden som kommer när man inte vet vad man skall säga. Och jag har märkt att om man delar samma intressen är det lättare att engagera sig i personen också.
Att ha schemalagda aktiviteter, typ kvällskurs eller föreningsträffar, underlättar också. Då kommer man inte undan liksom, man glömmer inte bort att höra av sig.