Ganesh skrev:Som du uttrycker dig om här och tidigare i tråden

"Om ens np diagnos stämmer, så ska den skapa SIGNIFIKANT LIDANDE FÖR PERSONEN I DESS VARDAG." är det ett tecken på att du faktiskt inte förstått det relevanta DSM-kriteriet. Observera att versalerna är dina, inte mina. Du ville alltså poängtera detta extra mycket.

Du verkar heller inte begripa att många aspiesar har just de problem som finns i kriteriet, och tycker att det är ok. Som inte lider av att ha det så, men där det orsakar problem i relation till omvärlden. På jobbet etc. Dvs stora problem, men inget eller litet lidande. Vanlig kombination. Men du verkar ha svårigheter att förstå det. Vilket måste vara ett problem vid diagnosticering. Särskilt om man samtidigt skall följa DSM strikt och samtidigt hålla sig med ett lidande rekvisit.

lasseivägen skrev:Min aversion mot psykologer, kommer sig av 28 års äktenskap med en.

Ganesh skrev:Du verkar heller inte begripa att många aspiesar har just de problem som finns i kriteriet, och tycker att det är ok. Som inte lider av att ha det så, men där det orsakar problem i relation till omvärlden. På jobbet etc. Dvs stora problem, men inget eller litet lidande. Vanlig kombination. Men du verkar ha svårigheter att förstå det. Vilket måste vara ett problem vid diagnosticering. Särskilt om man samtidigt skall följa DSM strikt och samtidigt hålla sig med ett lidande rekvisit.

weasley skrev:Nej, lidandet var nog olyckligt introducerat av misstag. Det står ju inte om det som en giltig anledning i DSM heller, utan det talas om nedsatta funktioner eller signifikanta svårigheter eller något liknande, jag minns inte på rak arm men tror det var Banzai som länkade till den korrekta skrivelsen.

C. Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

mar0der skrev:Men det är även självklart för mig att en person som har nedsatt funktionsförmåga socialt, i arbete, studier, familj etc, där h*n förlorar arbete efter arbete, aldrig hittar vänner eller socialt sammanhang, inte klarar av familjeliv osv osv, att den personen lider av detta... om den personen inte lider av dessa konsekvenserna som funktionshindret medför... och där objektiva mått visar på motsats, så handlar det ju om andra psykiska processer som personer besitter, att den förnekar, skäms, saknar insikt osv osv osv osv, och då får man för tusan gå vidare med den frågeställningen. ELLER så kanske det inte är ett så stort problem som det verkar.

Wine skrev:Hur kan man ha stora problem som inte orsakar någon form av lidande? Tycker också att det låter som en märklig paradox? Så om man inte fungerar på ett arbete, har stora problem med att fungera i sin vardag, socialt o.s.v., så är det inte ett lidande?

Abbreviation skrev:Jag har förklarat varför man använder begreppet "lidande". Ord kan användas på andra sätt än vad man är van vid, det här är ett sådant fall. Som sagt så är det inte ordbokens definition av lidande, utan psykiatrins definition. De skiljer sig. Lidande i det här fallet är att man inte kan leva det liv man vill, på grund av att man begränsas av sitt funktionshinder.

weasley skrev:Nu upprepar jag mej här, men jag begriper inte varför en del är så pigga på att försöka beslå mar0der med diverse blajsnack som han dessutom inte ens givit uttryck för.

Zombie skrev:

mar0der skrev:så ja en enorm överdiagnostisering...

Hur menar du att det förhåller sig till de rätt många vittnesbörden härinne om diagnosticerande läkare som har avvisat AS mer eller mindre direkt av skäl som att patienten kan ha ögonkontakt, kan föra en dialog, inte omedelbart framstår som rigid och människofrånvänd, vill ha vänner, har förhållande/jobb och så vidare?

Hur många patienter kan det gälla i vardera ytterligheten?

Hur ligger det till med professionell medvetenhet och debatt om respektive problem?

Hur många personer kan tänkas lämnas utan (adekvat) hjälp i sina liv av vartdera skälet (under- och överdiagnosticering)? Nu och framöver?

sanny skrev:Jag är en av dessa.
Min utredare avfärdade asperger ganska omgående pga att jag hade "vänner" som hon sa det.
Men om de hade frågat mer ingående om min upplevelse av vad vänner var för mig hade det gett en annan bild.
Man måste som utredare veta vad man letar efter och vaska fram en så sann bild som möjligt, men allt för ofta är psykiatriker okunniga/ovilliga..

Det var i princip omöjligt att ens disskutera mina åsikter om att jag kände igen mig i de som har asperger, det finns i släkten, alla psykologtimmar som inte gett mig något förrutom mer förvirring över varför jag är annorlunda.

Dessutom visade testresultaten på asperger och troligtvis adhd...
Men hennes intryck?? av mig visade annat enligt henne, dessutom vägde min mammas beskrivning av mig som barn högt, men det faktum att min mamma inte ville se mina olikheter samt att jag gjorde allt för att verka normal räknades inte in i beräkningen, vilket jag inte fattar.
Jag har träffat en persom som påstod hon hade asperger-drag , men jag kan lova att det hade hon inte. Så visst kan det vara så att vissa får fel diagnos, men detta beror väl i så fall på utredarens kunskaper.

Jag kommer försöka få en ny utredning då jag anser att jag är i behov av mer hjälp än jag kan få i nuläget.
Men med dennna ändring av diagnosen lär det bli svårare för mig antar jag.

sanny skrev:Man måste som utredare veta vad man letar efter och vaska fram en så sann bild som möjligt, men allt för ofta är psykiatriker okunniga/ovilliga..

Socialstyrelsens hemsida skrev:Förutsättningen för en diagnostisk utredning är att personen själv önskar en sådan eftersom han/hon tycker sig ha problem som man vill få en förklaring till och ett namn för. Avsikten med utredningen är att hjälpa personen att förstå sina svaga och starka sidor och identifiera behov av insatser som kan göras

Ganesh skrev:Om frågan är: Skall man utreda en person för att personen själv önskar en sådan eftersom han/hon tycker sig ha problem som man vill få en förklaring till och ett namn för?
Och vad skulle avsikten med detta vara? Jo, att hjälpa personen att förstå sina svaga och starka sidor och identifiera behov av insatser som kan göras.

Socialstyrelsens hemsida skrev:Förutsättningen för en diagnostisk utredning är att personen själv önskar en sådan eftersom han/hon tycker sig ha problem som man vill få en förklaring till och ett namn för. Avsikten med utredningen är att hjälpa personen att förstå sina svaga och starka sidor och identifiera behov av insatser som kan göras

.

Källa (finns på socialstyrelsens hemsida):
http://www.google.se/url?sa=t&source=we ... gw&cad=rja

Antalet neuropsykiatriska diagnoser har ökat kraftigt på bara sex år. Det visar statistik från Socialstyrelsens patientregister.

Gunnar Åsén, projektledare för Skolverkets utvärderingar, säger att han tror att det starka sambandet mellan diagnos och stöd kan innebära en risk för ”överdiagnostisering”.

I USA, där antalet symtomdiagnoser, som adhd och autism, är betydligt fler än här, presenterades nyligen forskning som visar att en miljon barn kan vara feldiagnostiserade med adhd. Enligt den studien är det 60 procent troligare att de yngsta och minst mogna barnen får en diagnos.

kullan skrev:Det kan oxå vara så att det är fler än man tror som har problem och därför behöver en diagnos för att få hjälp. Vilket jag tror på.

Parvlon skrev:

kullan skrev:Det kan oxå vara så att det är fler än man tror som har problem och därför behöver en diagnos för att få hjälp. Vilket jag tror på.

Eller så är det helt enkelt så att skolan har för stora krav på att alla barn ska passa in i en mall och att alternativen som finns (särskolan) är för kass, mer likt ett dagis och har för dåligt rykte.

kullan skrev:I min kommun har dom haft en bra särskola. Den håller dom på att avveckla. Eleverna som går där ska placeras i den övriga skolan. Troligen kommer dom specialpedagoger som arbetat vid denna Särskola inte följa med eleverna utan dom blir över och får leta andra arbetsgivare.