Redan på 1990-talet fick jag i en kassa hör "var ni nöjd så?". Killen var i gymnasieåldern då.

Skulle vilja uppmana alla som inte har social fobi att ta för vana att vänligt säga till och upplysa dem om du-reformen. Om alla gör sin lilla insats i butikspersonalsupplysningsarbetet kanske de fattar till slut.

Jag är väl så korkad att jag tycker inte det är så farligt. Jag bryr mig inte.

Inger skrev:Skulle vilja uppmana alla som inte har social fobi att ta för vana att vänligt säga till och upplysa dem om du-reformen. Om alla gör sin lilla insats i butikspersonalsupplysningsarbetet kanske de fattar till slut.

Men då kan jag ju inte längre svara dem

"Vi, Lakrits, farstus, kökes och sovrums Konung, samtycker till Vår undersåtes val av strumpor. Vi tar dem."

Lakrits den Lustige har förstås dispens. Det är väl så självklart att man inte behöver skriva ut det?

Abbreviation skrev:I affären kan det vara så enkelt att kassörskorna och anställda ofta blir frågade om saker i just ni-form ("Har ni slut på mjölk? Vart har ni tomaterna?") och därmed fallit in i en vana av att svara likadant.

Det tror inte jag heller. Förutom att jag tycker mig ha märkt det Inger säger, och att expediterna inte hade några problem med duandet till för några år sedan, tror jag också att de allra flesta har en klar inre bild av att ett "ni" från kunden i ett sådant fall syftar på butiken och att ett och samma tilltal inte bara kan byta riktning när respektive tilltalsobjekt är så uppenbart olika.

Lakrits skrev:

Inger skrev:Skulle vilja uppmana alla som inte har social fobi att ta för vana att vänligt säga till och upplysa dem om du-reformen. Om alla gör sin lilla insats i butikspersonalsupplysningsarbetet kanske de fattar till slut.

Men då kan jag ju inte längre svara dem

"Vi, Lakrits, farstus, kökes och sovrums Konung, samtycker till Vår undersåtes val av strumpor. Vi tar dem."

Då tycker jag det vore klädsamt om I städse togen fler än ett par. Någon trickle-down effect kan man begära.

I svensk textning av engelskspråkiga filmer etc. har jag sett att you ofta översätts med ni. Eftersom you betyder både du/ni är det sågon slags konstig efterkonstruktion av översättaren.

Jag tycker om att använda ni eftersom det markerar mer distans. Eftersom jag inte är så social/har autism spektrum diagnos känns det faktiskt bättre att använda ni än du då du många gånger känns för intimt att använda som tilltal till okända eller människor jag inte umgås med eller känner speciellt bra.

Känns helt enkelt fel att tilltala folk med du, det tar emot. Kanske skulle börja tilltala folk med fröken, fru eller herr också, det är artigt och fint.

treeman skrev:

Inger skrev:Då kan du flyta till Tyskland t ex. Här i Sverige så är det "du" som gäller och inget annat.

Får väl tänka över det då hehe.

Ska du flyta till Tyskland?

Jag tror inte det ligger så mycket medveten tanke bakom. Visst kan man informera om du-reformen om man ser det som viktigt men det är även viktigt att vara medveten om att språket förändras och så även etiketten - det som ansågs vara oartigt förr är inte nödvändigtvis oartigt nu. Det kan mycket väl bli så att ni om en period generellt ses som ett artigt ord och att det införs i dagligt tal. De generationer som anser att ni är nedvärderande är ändå litet äldre och att envist hålla fast vid gamla associationer kring artighet fyller inget syfte i sig självt.

Personligen bryr jag mig inte det minsta om ifall jag blir niad av en ung person, eftersom jag vet att det är ett försök till att visa artighet. Skulle jag däremot bli niad av en äldre person, som var med under du-reformen, skulle jag nog undra lite över vad den försökte förmedla. Jag är hellre glad åt att någon försöker vara artig, än tjurig över att personen inte har koll på vad som historiskt ansetts som artigt. Samtidigt som det ansågs oartigt att nia ansågs det ju artigt att referera till en gift kvinna med makens yrkestitel och namn, någonting de flesta skulle se som ganska ohövligt och förminskande idag.

Till skillnad från Zombie har jag heller ingenting emot att tilltalas med förnamn av t ex myndighetspersoner. Jag uppfattar ingen oartighet där. Vad som är brukligt förändras med tiden.

Zombie skrev:

Lakrits skrev:

Inger skrev:Skulle vilja uppmana alla som inte har social fobi att ta för vana att vänligt säga till och upplysa dem om du-reformen. Om alla gör sin lilla insats i butikspersonalsupplysningsarbetet kanske de fattar till slut.

Men då kan jag ju inte längre svara dem

"Vi, Lakrits, farstus, kökes och sovrums Konung, samtycker till Vår undersåtes val av strumpor. Vi tar dem."

Då tycker jag det vore klädsamt om I städse togen fler än ett par. Någon trickle-down effect kan man begära.

Om apanaget höjes kunna Vi, om de rätte färger och av dessa angenäme mönster finnes, taga två, ja törhända tre par strumpor ur de lägre prisklasserne, såtillvida dessa strumpor icke sträcka sig längre än halvvägs uppför vadorna.

Wine skrev:

treeman skrev:

Inger skrev:Då kan du flyta till Tyskland t ex. Här i Sverige så är det "du" som gäller och inget annat.

Får väl tänka över det då hehe.

Ska du flyta till Tyskland?

Han kan säkert simma.

Ni kan ju flytta dit tillsammans om ni inte klarar duande.

Sen kan jag i o f s hålla med rent principiellt att det kan låta lite väl familjärt med "du" nu är det som sagt det som gäller i Sverige. Skulle någon säga "fröken" till mig skulle jag bli lika irriterad som när ungdomar säger "Ni".

Inger skrev:Ni kan ju flytta dit tillsammans om ni inte klarar duande.

Jag klarar duande men jag föredrar och har inget emot niande.

Abbreviation skrev:Personligen bryr jag mig inte det minsta om ifall jag blir niad av en ung person, eftersom jag vet att det är ett försök till att visa artighet. Skulle jag däremot bli niad av en äldre person, som var med under du-reformen, skulle jag nog undra lite över vad den försökte förmedla. Jag är hellre glad åt att någon försöker vara artig, än tjurig över att personen inte har koll på vad som historiskt ansetts som artigt. Samtidigt som det ansågs oartigt att nia ansågs det ju artigt att referera till en gift kvinna med makens yrkestitel och namn, någonting de flesta skulle se som ganska ohövligt och förminskande idag.

Till skillnad från Zombie har jag heller ingenting emot att tilltalas med förnamn av t ex myndighetspersoner. Jag uppfattar ingen oartighet där. Vad som är brukligt förändras med tiden.

Farmor tilltalade husan med antingen "ni", "[förnamn]" eller "hon" beroende på humör och tillställning. Av dessa var det förnamnet som var det minst avståndstagande tilltalssättet, men det sades likväl med en viss distans.

I Sverige var det (är det?) vanligt att kalla damer man inte är släkt med för "tant" och herrar man inte är släkt med för "farbror". Jag är uppfostrad enligt högsvensk tradition och lärde mig att aldrig säga "tant" ("tante") eller "farbror" ("onkel") till någon jag inte är släkt med. Mormor skällde ut mig efter noter en gång när jag hade varit hos mina farföräldrar vid en representationsmiddag och farmor hade drillat mig innan, så att jag skulle säga "tant" och "farbror" till de närvarande (och vara hennes välartade barnbarnsexempel). Hemkommen besökte jag mormor, som hade en väninna på besök. Jag hälsade som jag hade lärt mig, "Goddag, tant", och fick en utskällning av mormor så att hårfästet trycktes tillbaka till ungefär den position det återfinns vid idag.

Jag säger "damen" och "herrn" än idag och hoppar till varje gång mina vänner eller vänners barn kallar mig "farbror".

Fröken, frun, damen, herr, farbror och Ni tycker jag låter trevligt som tilltalsalternativ.

Wine skrev:Fröken, frun, damen, herr, farbror och Ni tycker jag låter trevligt som tilltalsalternativ.

Ja, du har åtminstone inte fastnat i någon heteronormativitet om du känner dig bekväm med att tilltalas med något av dem.

Wine skrev:Fröken, frun, damen, herr, farbror och Ni tycker jag låter trevligt som tilltalsalternativ.

Inskränker mig till att kommentera "fröken" och "frun" och konstaterar att det vore ett djävla oskick att medvetet låta glida tillbaka den kulturen med automatisk kontroll och registrering av kvinnors (men inte mäns) sexuella ägdhet. Och det kommer inte heller att stanna där, utan med det kommer hela oskuldskulturen tillbaka. Det där kulturmönstret är ett av våra djupast sittande överhuvudtaget — inte precis något som går bort i en excentrisk avkrok av världen på ett halvt århundrade — och det är också ett uppenbart fall av kränkning av mänskliga rättigheter. Men när det väl är etablerat kommer de allra flesta kvinnor (eller eventuella progressiva män) inte att ha någon praktisk möjlighet att protestera eller leva som de vill.

Finessen med den frihet vi har nu (än så länge) är att de som verkligen vill leva på det där sättet däremot är fria att göra det utan att vi andra behöver göra likadant.

Tyvärr finns det nog en reell risk att vi blir av med den.

Abbreviation skrev:Jag tror inte det ligger så mycket medveten tanke bakom. Visst kan man informera om du-reformen om man ser det som viktigt men det är även viktigt att vara medveten om att språket förändras och så även etiketten - det som ansågs vara oartigt förr är inte nödvändigtvis oartigt nu. Det kan mycket väl bli så att ni om en period generellt ses som ett artigt ord och att det införs i dagligt tal. De generationer som anser att ni är nedvärderande är ändå litet äldre och att envist hålla fast vid gamla associationer kring artighet fyller inget syfte i sig självt.

Visst, språket kan förändras, men att återinföra niande enbart i affärer och inte i övriga samhället blir ju helt absurt och bara förvirrande. Det lär knappast återinföras "i dagligt tal", i så fall skulle vi säga Ni till varandra här, tills vi blivit goda vänner och "lagt bort titlarna".

Har svårt att se niande som en del av ett jämställt samhälle även om det bara används i butiker. För att jag som kund ska känna mig respekterad räcker det gott och väl att personalen bara svarar vänligt på mina frågor. Om de niar mig så uppfattar jag det inte som respekt utan som servilitet eller fjäsk, något som jag finner direkt obehagligt. Möjligen kan jag acceptera det från invandrare som har det med sig från sin egen kultur, men oftast är det svenskar som niar mig - vilket får mig att känna mig förflyttad till en gammal pilsnerfilm.

Personligen bryr jag mig inte det minsta om ifall jag blir niad av en ung person, eftersom jag vet att det är ett försök till att visa artighet.

Visst, jag skrev redan i första inlägget att jag fattar att de bara försöker vara artiga. Jag är alltså inte sur på de unga för att de är okunniga (det är inte deras fel), jag är irriterad och förundrad över a) att de inte fått lära sig om du-reformen i skolan och b) att det ev är deras (kanske nästan lika unga?) chefer som uppmuntrar detta tilltal.

Och jag är rädd att det kan vara ett tecken i tiden på att vi, från att ha varit nästan som ett kommunistland i service-bemärkelse ("vi betjänar er när det passar oss, tro inte att ni har några rättigheter bara för att ni har pengar att handla för") håller på att bli som USA, där man som anställd måste göra sig till värsta dörrmattan och fjäska järnet för kunderna (och cheferna) för att få behålla jobbet. En balans någonstans däremellan vore fint.

Vi kanske skall göra som i Iran och skriva ut fullständiga titlar på körkorten, så att alla vet vilka som skall tilltalas med "ers nåd" o.s.v.

Zombie skrev:Det där kulturmönstret är ett av våra djupast sittande överhuvudtaget — inte precis något som går bort i en excentrisk avkrok av världen på ett halvt århundrade — och det är också ett uppenbart fall av kränkning av mänskliga rättigheter. Men när det väl är etablerat kommer de allra flesta kvinnor (eller progressiva män) inte att ha någon praktisk möjlighet att protestera eller leva som de vill.

Jag förstår uppriktigt sagt inte hur det kan vara så laddat med dessa ord, om en kvinna tilltalas fröken är hon ogift och tilltalas kvinnan fru är hon gift. Ser det som ett praktiskt sätt att definiera om en kvinna således är ogift eller inte. Det kan ju vara bra för alla som är singlar t.ex. då man i så fall vet att en fröken är ogift och då kan man lägga an på henne i så fall om man skulle vara intresserad och respektera att frun är gift och alltså inte ägna någon opassande uppmärksamhet åt henne.

Så kan också frun få slippa onödig uppmärksamhet då man vet att hon är upptagen och en fröken kan erhålla uppmärksamhet från eventuella intresserade eftersom hon är just fröken.



Varför skulle man inte kunna leva som man vill?

1. Det är inte bara fråga om ord. Det andra följer med. Det finns här redan, eller rättare sagt fortfarande, om vi tittar: vi är inte alls så jämställda eller i någon förnuftig mening frigjorda som vi inbillar oss. Titta på hur folk beter sig i praktiken mot dem som inte är konforma nog.

Kulturmönster fungerar inte så att man som individ bara kan koppla av och på dem efter sitt eget önsketänkande eller återinföra ett drag och tro att inte annat följer med eller att man inte skulle vara del av en tendens där andra också försöker återinföra annat, som man kanske inte vill stödja. Men folk brukar vilja tro det samtidigt som de är helt obildade och oreflekterade i hur det funkar.

2. Om du tycker det är så praktiskt i fråga om kvinnor, varför föreslår du det då inte för män också? (Svaret att "vi är olika" underkänns, för dels gäller det också män respektive kvinnor inbördes, dels styrs ju vårt handlingsutrymme i hög grad av vad kulturkonventionerna ger oss handlingsutrymme för.)

"En gång fru, alltid fru".
Har man varit gift kan man aldrig förlora fru-titeln.

Just uppdelningen mellan "fröken" och "fru" markerade inte bara om en kvinna var gift eller inte, utan också allt det juridiska som följde med. En ogift kvinna var inte myndig och kunde därför inte ha en egen ekonomi. Hennes far, hennes äldste bror eller någon annan manlig släkting var hennes förmyndare tills dess hon gifte sig eller fick godkänt en ansökan om myndighetsförklaring av Kungl. Maj:t. En gift kvinna var myndig och kunde ha en egen ekonomi, men den förvaltades av hennes make. Ingen av dessa två grupper hade rösträtt.

Det var bl.a. det här som Fredrika Bremer arbetade för att förändra; rätten att få vara fullständigt självständig också som kvinna, utan att behöva ha en extremt liberal och förstående far och/eller en ansenlig egen förmögenhet (genom arv) bakom sig.

Dessutom är man inte nödvänditvis singel bara för att man inte är gift.