Har min 9-åriga son asperger?
15 inlägg
• Sida 1 av 1
Har min 9-åriga son asperger?
Vi har nu försökt få hjälp av BUP i 2 år, nu har vi kommit i kontakt med habiliteringsverksamheten och ska nu skicka in en egen anmälan, så får vi se vad som händer sen...
Skolan säger dock att vår son är som alla andra pojkar, dock är så inte fallet, och det vet vi!
Samma som hans mormor och morfar (vilket jag läste nån annan här på forumet vart med om samma ungefär) tycker att "Inte är det nått fel på I, inte!
Det är jobbigt att kämpa för att ens son ska få den hjälp och förståelse han har rätt till när alla andra (känns det som) tycker att han är heeelt normal.
Trodde inte det skulle vara så fult med diagnoser nu för tiden.
Vi blir bara rädda att han inte ska få hjälp, att ingen ska bry sig.
Det kanske är så att det är något "fel" på honom, att han är som alla andra 9 åriga pojkar?
Här är "lite" som vi skrivit om vår älskade son som vi tänkte skicka med i anmälan till habiliteringen.
Är det för mycket?
Är det jättevimsigt eller förstår man någorlunda?
Tack om ni orkar läsa allt
-------------------------------------
Vår son är en otroligt lugn och känslig kille, han visar alla sina känslor och han säger vad han tycker och tänker.
Han kan vara väldigt lillgammal och diskutera vissa saker ingående, och ha många funderingar om saker, kan uppfattas som väldigt djup ibland.
Han är oftast mer intresserad av detaljer än av helheten
Han är snäll, omtänksam och hur go som helst, tills det händer något oväntat eller går emot honom. Han behöver rutiner o att veta vad som ska hända innan det händer.
Han är en smart kille, otroligt kreativ vad gäller att bygga och uppfinna. Han kommer på lösningar på problem och kan konstruera det mesta, så det fungerar.
Han samlar på stenar och andra småsaker. Han är väldigt intresserad av insekter, natur och stenar, och han läser om det han är intresserad av.
Hans rum och leksaker står oftast orörda och så har det alltid varit, han leker aldrig med sina leksaker. Om han leker så bygger eller konstruerar han något. Han har nog aldrig lekt fantasilekar eller rollekar.
Han är lite intresserad av, och är ej rädd om materiella ting.
Han har nästan inget ordningssinne.
Fin- och grov- motoriken är dålig, han har haft problem med att skriva ordentligt, har aldrig gillat att rita eller pyssla då han tycker det är väldigt svårt och han har dålig koordinationsförmåga.
Han går på *en sportaktivitet* på fritiden två gånger i veckan, tillsammans med sin lillasyster, och det har vart väldigt upp och ner med detta, ena gången älskar han det och vill inte gå hem och andra gången vill han inte gå dit alls. Han har svårt att komma igång, men när han väl är där och kör så går det bra. Han har slutat och börjat igen flera gånger. Han vägrade träna på flera veckor, trots att lillasyster var och tränade och han var tvungen att följa med och titta på.
Lagsporter har inte gått alls.
Han har alltid vart petig med maten, han har aldrig kunnat äta macka med kanter och kan fortfarande inte, då kräks han, samma med pyttipanna. Han har även lätt för att sätta bitar i halsen, speciellt kött.
Han är väldigt kräsmagad, är något lite äckligt så får han kväljningar, det har han fått ända sen han var bebis.
Han kan inte vara själv, vi föräldrar får inte ens gå ut med hundarna, spelar ingen roll om det är dag eller kväll, och även om lillasyster är hemma. Han får panik.
Han har alltid haft separationsångest, inskolning på dagis var hemsk och när han började förskoleklassen var vi tvungna att vara med honom i två månader innan han klarade sig själv.
Han är noga med att allt ska gå rätt till, att regler och lagar ska följas, han vill att allt ska vara väldigt rättvist.
Han är väldigt öppen och pratar gärna om allt, han pratar ofta och gärna med mig om tjejer och hur det går med kompisar osv. Han berättar vem han är kär i och ber om råd hur han ska fråga chans.
Han har svårt att veta vad som är lämpligt eller olämpligt att säga eller göra i vissa situationer. Han kan ställa frågor i det oändliga utan känsla för när det är tillräckligt.
Han har ofta svårt att uppfatta humor och ironi.
Han tar saker bokstavligt.
Han kan prata på hur länge som helst utan att bry sig om vad den andre är intresserad av eller förstår.
Han säger alltid sanningen och kan då uppfattas som oförskämd eller elak.
Han har en lillasyster som är 2 år yngre. Hon har nu gått om honom i utvecklingen på de flesta plan.
Han har svårt att förstå oss ibland vad vi menar, och han kan även fråga ”Är du ledsen nu” jag tror inte han förstår det annars, utan måste fråga.
Han säger väldigt konstiga saker ibland och de jämnåriga börjar ju reagera, han är väldigt rätt fram, bryr sig inte alls om han sårar någon annan, och jag tror inte han förstår att han gör det.
Han pratar och frågar extremt mycket, han kan berätta om en sten i flera timmar om han får. Han berättar väldigt detaljerat om småsaker och kan utelämna större händelser.
Han har inget behov av att berätta saker även om de betytt mycket för honom.
Han är inte noga med att tex berätta om allt roligt han gjort i sommar, utan berättar hellre om en fin fågel han såg på en utflykt.
Under sommaren var han hemma i 10 veckor och den här konstanta deppigheten och tröttheten han har nu har inte vart där.
Humörexplosioner, kraftig trötthet och ångestattacker får han speciellt efter att ha vart i skolan.
Psykologen på BUP undrade om hans beteende kunde bero på att han blir retad eller mobbad i skolan, men han hade många kompisar förut, det är nu han har tappat dem, och dessa problem började innan han fick mindre kompisar, däremot märks hans ”okänsliga sätt” mer nu.
Däremot verkar han inte så ledsen över att inte ha så många kompisar längre.
Han säger att han har kompisar, han leker ibland hemma hos en kompis som är 1 år yngre. Förut lekte han och hans klasskompisar ofta hemma hos varandra.
Av andra människor tror jag att I uppfattas som ouppfostrad, otroligt rättfram, mogen för sin ålder och väldigt lillgammal.
Jag har vart med I i skolan en dag och jag pratade då lite med idrottsfröken som tyckte att I kommit ikapp rätt bra motoriskt nu i trean, han hade mycket problem i ettan och tvåan, som dock blivit bättre nu. Tror mycket är tack vare *sportaktivteten* två gånger i veckan. Han har dock lite problem kvar som idrottsläraren sett, som bla balansen, koordinationen och att han har svårt med avståndsbedömningar.
Jag uppfattar I (när han är i skolan) som väldigt ensam och tyst, han håller sig i bakgrunden och observerar mer de andra.
Han leker inte med kompisar på rasten utan går mer runt och kollar om någon vill leka, han säger att han känner sig ensam, att han vill ha fler vänner men tycker det är svårt att få det.
*Censurerat*
Vi skrev ner alla saker som utmärker sig hos I, och skriver dem här, vissa är mer ofta än andra, vi hoppas vi har skrivit ner allt.
Vi är ju så vana vid Is beteende, det är vardag för oss, men vi ser mer och mer hur olik han är sina vänner och sin lillasyster.
Han är inte bara dessa saker utan han är en väldigt fin och älskad pojke.
Inte så ofta (Några gånger / månad):
Vanliga (dagligen):
Moderator Alien: Tog bort en mening och bytte ut namnet på sportaktiviteten till just *sportaktiviteten*.
Skolan säger dock att vår son är som alla andra pojkar, dock är så inte fallet, och det vet vi!
Samma som hans mormor och morfar (vilket jag läste nån annan här på forumet vart med om samma ungefär) tycker att "Inte är det nått fel på I, inte!
Det är jobbigt att kämpa för att ens son ska få den hjälp och förståelse han har rätt till när alla andra (känns det som) tycker att han är heeelt normal.
Trodde inte det skulle vara så fult med diagnoser nu för tiden.
Vi blir bara rädda att han inte ska få hjälp, att ingen ska bry sig.
Det kanske är så att det är något "fel" på honom, att han är som alla andra 9 åriga pojkar?
Här är "lite" som vi skrivit om vår älskade son som vi tänkte skicka med i anmälan till habiliteringen.
Är det för mycket?
Är det jättevimsigt eller förstår man någorlunda?
Tack om ni orkar läsa allt
-------------------------------------
Vår son är en otroligt lugn och känslig kille, han visar alla sina känslor och han säger vad han tycker och tänker.
Han kan vara väldigt lillgammal och diskutera vissa saker ingående, och ha många funderingar om saker, kan uppfattas som väldigt djup ibland.
Han är oftast mer intresserad av detaljer än av helheten
Han är snäll, omtänksam och hur go som helst, tills det händer något oväntat eller går emot honom. Han behöver rutiner o att veta vad som ska hända innan det händer.
Han är en smart kille, otroligt kreativ vad gäller att bygga och uppfinna. Han kommer på lösningar på problem och kan konstruera det mesta, så det fungerar.
Han samlar på stenar och andra småsaker. Han är väldigt intresserad av insekter, natur och stenar, och han läser om det han är intresserad av.
Hans rum och leksaker står oftast orörda och så har det alltid varit, han leker aldrig med sina leksaker. Om han leker så bygger eller konstruerar han något. Han har nog aldrig lekt fantasilekar eller rollekar.
Han är lite intresserad av, och är ej rädd om materiella ting.
Han har nästan inget ordningssinne.
Fin- och grov- motoriken är dålig, han har haft problem med att skriva ordentligt, har aldrig gillat att rita eller pyssla då han tycker det är väldigt svårt och han har dålig koordinationsförmåga.
Han går på *en sportaktivitet* på fritiden två gånger i veckan, tillsammans med sin lillasyster, och det har vart väldigt upp och ner med detta, ena gången älskar han det och vill inte gå hem och andra gången vill han inte gå dit alls. Han har svårt att komma igång, men när han väl är där och kör så går det bra. Han har slutat och börjat igen flera gånger. Han vägrade träna på flera veckor, trots att lillasyster var och tränade och han var tvungen att följa med och titta på.
Lagsporter har inte gått alls.
Han har alltid vart petig med maten, han har aldrig kunnat äta macka med kanter och kan fortfarande inte, då kräks han, samma med pyttipanna. Han har även lätt för att sätta bitar i halsen, speciellt kött.
Han är väldigt kräsmagad, är något lite äckligt så får han kväljningar, det har han fått ända sen han var bebis.
Han kan inte vara själv, vi föräldrar får inte ens gå ut med hundarna, spelar ingen roll om det är dag eller kväll, och även om lillasyster är hemma. Han får panik.
Han har alltid haft separationsångest, inskolning på dagis var hemsk och när han började förskoleklassen var vi tvungna att vara med honom i två månader innan han klarade sig själv.
Han är noga med att allt ska gå rätt till, att regler och lagar ska följas, han vill att allt ska vara väldigt rättvist.
Han är väldigt öppen och pratar gärna om allt, han pratar ofta och gärna med mig om tjejer och hur det går med kompisar osv. Han berättar vem han är kär i och ber om råd hur han ska fråga chans.
Han har svårt att veta vad som är lämpligt eller olämpligt att säga eller göra i vissa situationer. Han kan ställa frågor i det oändliga utan känsla för när det är tillräckligt.
Han har ofta svårt att uppfatta humor och ironi.
Han tar saker bokstavligt.
Han kan prata på hur länge som helst utan att bry sig om vad den andre är intresserad av eller förstår.
Han säger alltid sanningen och kan då uppfattas som oförskämd eller elak.
Han har en lillasyster som är 2 år yngre. Hon har nu gått om honom i utvecklingen på de flesta plan.
Han har svårt att förstå oss ibland vad vi menar, och han kan även fråga ”Är du ledsen nu” jag tror inte han förstår det annars, utan måste fråga.
Han säger väldigt konstiga saker ibland och de jämnåriga börjar ju reagera, han är väldigt rätt fram, bryr sig inte alls om han sårar någon annan, och jag tror inte han förstår att han gör det.
Han pratar och frågar extremt mycket, han kan berätta om en sten i flera timmar om han får. Han berättar väldigt detaljerat om småsaker och kan utelämna större händelser.
Han har inget behov av att berätta saker även om de betytt mycket för honom.
Han är inte noga med att tex berätta om allt roligt han gjort i sommar, utan berättar hellre om en fin fågel han såg på en utflykt.
Under sommaren var han hemma i 10 veckor och den här konstanta deppigheten och tröttheten han har nu har inte vart där.
Humörexplosioner, kraftig trötthet och ångestattacker får han speciellt efter att ha vart i skolan.
Psykologen på BUP undrade om hans beteende kunde bero på att han blir retad eller mobbad i skolan, men han hade många kompisar förut, det är nu han har tappat dem, och dessa problem började innan han fick mindre kompisar, däremot märks hans ”okänsliga sätt” mer nu.
Däremot verkar han inte så ledsen över att inte ha så många kompisar längre.
Han säger att han har kompisar, han leker ibland hemma hos en kompis som är 1 år yngre. Förut lekte han och hans klasskompisar ofta hemma hos varandra.
Av andra människor tror jag att I uppfattas som ouppfostrad, otroligt rättfram, mogen för sin ålder och väldigt lillgammal.
Jag har vart med I i skolan en dag och jag pratade då lite med idrottsfröken som tyckte att I kommit ikapp rätt bra motoriskt nu i trean, han hade mycket problem i ettan och tvåan, som dock blivit bättre nu. Tror mycket är tack vare *sportaktivteten* två gånger i veckan. Han har dock lite problem kvar som idrottsläraren sett, som bla balansen, koordinationen och att han har svårt med avståndsbedömningar.
Jag uppfattar I (när han är i skolan) som väldigt ensam och tyst, han håller sig i bakgrunden och observerar mer de andra.
Han leker inte med kompisar på rasten utan går mer runt och kollar om någon vill leka, han säger att han känner sig ensam, att han vill ha fler vänner men tycker det är svårt att få det.
*Censurerat*
Vi skrev ner alla saker som utmärker sig hos I, och skriver dem här, vissa är mer ofta än andra, vi hoppas vi har skrivit ner allt.
Vi är ju så vana vid Is beteende, det är vardag för oss, men vi ser mer och mer hur olik han är sina vänner och sin lillasyster.
Han är inte bara dessa saker utan han är en väldigt fin och älskad pojke.
Inte så ofta (Några gånger / månad):
- • Uppgivenhet, hopplöshet (Han säger att allt är hopplöst o kan ibland säga att han vill dö/åka till himlen)
• Ångestattacker, panikångest (Får svårt att andas, har jätteont i bröstet, ligger på golvet och har bara panik, hyperventilerar, utlösande faktor är ofta läxor när han inte förstår, när nått går emot honom och ibland får han det bara utan anledning)
• Aggressiva utbrott (Kan bli väldigt arg, och är väldigt svår att lugna ner eller få kontakt med under utbrotten)
• Väldiga humörssvängningar (Kan ena stunden vara glad och skratta högt, för att i andra bli jättearg eller lägga sig ner och bara gråta)
• Slåss – kan slå både föräldrar (endast under utbrott) och lillasyster
• Elak mot lillasyster (nedtryckande, kan ta stryptag, hålla fast, nyper, säger elaka, kränkande saker – vet ej varför efter. Och annars är han omtänksam och beskyddande mot henne)
• Gör illa sig själv (bankar huvudet i väggen, tar stryptag med tex snören)
• Envis (vilket både är en bra och dålig egenskap)
Vanliga (dagligen):
- • Koncentrationssvårigheter
• Problem med inlärning i skolan (läs och skriv)
• Lär sig allt om roliga saker – blir uppgiven när det är tråkiga saker eller måsten. (Kan hålla på i timmar i sträck om det är något kul eller om han bestämt sig att göra det, otroligt envis, ger aldrig upp, även om det för oss är uppenbart att det är omöjligt det han vill göra så ger han aldrig upp och det går inte att få honom att ändra sig - han försöker ändå)
• Väldigt otålig (Vill han göra något så vill han göra det nu, på en gång, kan bli väldigt arg om han inte får göra det när han vill)
• Meningslöshet (Han kan börja gråta helt utan anledning och gråter sen länge, otröstligt, han tar då en egen anledning och säger att han saknar en hund vi hade för länge sen, vilken han inte minns längre. Detta har även hänt i skolan)
• Tål ej motgångar (Blir otroligt uppgiven om det går emot honom, tex läxor som han inte förstår)
• Försvinner i sin egen lilla värld (Sitter och bara stirrar ut i tomma intet och man måste verkligen påkalla hans uppmärksamhet ”väcka honom”, detta har han även gjort i skolan)
• Förstår inte konsekvenser (Om han får för sig att hoppa från taket så gör han det, även om man säger att ”gör du det så bryter du benen” - han gör det ändå. Vi har bla haft händelser som att han ville prova flyga nerför vår höga trappa (resulterade i besök på akuten), satt gaffeln i brödrosten, hopp från lagårdstak, m.m)
• Lär sig inte av sina misstag
• Behöver inte sömn i perioder (Kan inte sova)
• Har svårt att ta ett nej. Accepterar inte nej.
• Nonchalant, spydig (Han som annars är en otroligt känslig, snäll och omtänksam pojke kan bli extremt respektlös och ”elak” mot både oss föräldrar och lillasyster)
• Vet efteråt inte varför han gör saker som han vet är fel
• Har ofta ont överallt och är ofta ”sjuk” (vi har vart på akuten många ggr och det har inte vart nånting, ofta är det ont i knä, rygg eller någon led)
• Risktagande (Tex om jag säger ”det kommer en bil, gå in till kanten!” Då går han ut mer i vägen. Om jag säger ”Gör du sådär så bryter du armen” Då gör han det. Ibland tror jag och min man att han vill göra illa sig)
• Inget socialt samspel (Han vet inte hur man ”bör” uppföra sig, alltså han säger det han tänker, och bryr sig inte om att han sårar folk för jag tror inte han förstår det. Om han av misstag gör illa någon så säger inte han förlåt, utan han bara är tyst, även då han lärt sig att man säger förlåt. Om någon med jättestor näsa kommer så frågar han ”Varför har du så stor näsa?” Han är väldigt närgången mot alla, han kramar, smeker och tar på folk, då det utmärker sig mest är när han hade vänner hemma förut, och när de skiljdes åt så kramades han mycket vilket hans vänner tyckte var obehagligt. Han är väldigt klängig på oss vuxna.)
• Få vänner
• Långsint (Är det någon som behandlat honom fel, tex. skällt på honom trots han är oskyldig – då förlåter han den aldrig. Han avskyr fortfarande en gammal fritidsfröken, och det är verkligen avsky.)
• Svårt att förstå (Han kan tex inte läsa mellan raderna eller uppfatta ett budskap i en mening, ibland försöker man förklara något för honom och han förstår verkligen inte. Man måste ge klara direktiv för att han ska förstå)
Moderator Alien: Tog bort en mening och bytte ut namnet på sportaktiviteten till just *sportaktiviteten*.
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Esther skrev:Det kanske är så att det är något "fel" på honom, att han är som alla andra 9 åriga pojkar?
Det kanske är så att det inte är något "fel" på honom, att han är som alla andra 9 åriga pojkar?
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Esther skrev:Esther skrev:Det kanske är så att det är något "fel" på honom, att han är som alla andra 9 åriga pojkar?
Det kanske är så att det inte är något "fel" på honom, att han är som alla andra 9 åriga pojkar?
Ja, kanske det.
Re: Har min 9-åriga son asperger?
@Esther
Din beskrivning av din son är som ett uppslagsverk av en klinisk beskrivning av barn med autism. Vet inte om du är påläst i området pga hur du formulerar dig eller om det faktiskt är så att din son har de egenskaper du beskriver. Mycket är bedömningar och mycket är subjektivt vilket är ett enormt problem man har på BUP och barnhab, då föräldrars berättelser är livsviktiga, men också färgade av att just vilja sitt barn det 'bästa'.
Jag hoppas han får ett rättvist bemötande och ges en chans att prövas i sina funktioner, mest i syfte att preventivt gå in tidigt och ev. sätta in hjälp och stödinsatser om så behövs, inte för att föräldrar ska få en förklaring. Det ska inte vara huvudsyftet. Mycket av barns svårigheter som liknar autism är väldigt sammankopplade med anknytningsmönster som ger samma symtom men har en helt annan bakgrund. Därför ska man inte konkludera för fort vad det handlar om. Det kan också vara en utveckling som är lite avvikande i perioden men som tar fart såsmåningom.
Hoppas det löser sig iaf.
Din beskrivning av din son är som ett uppslagsverk av en klinisk beskrivning av barn med autism. Vet inte om du är påläst i området pga hur du formulerar dig eller om det faktiskt är så att din son har de egenskaper du beskriver. Mycket är bedömningar och mycket är subjektivt vilket är ett enormt problem man har på BUP och barnhab, då föräldrars berättelser är livsviktiga, men också färgade av att just vilja sitt barn det 'bästa'.
Jag hoppas han får ett rättvist bemötande och ges en chans att prövas i sina funktioner, mest i syfte att preventivt gå in tidigt och ev. sätta in hjälp och stödinsatser om så behövs, inte för att föräldrar ska få en förklaring. Det ska inte vara huvudsyftet. Mycket av barns svårigheter som liknar autism är väldigt sammankopplade med anknytningsmönster som ger samma symtom men har en helt annan bakgrund. Därför ska man inte konkludera för fort vad det handlar om. Det kan också vara en utveckling som är lite avvikande i perioden men som tar fart såsmåningom.
Hoppas det löser sig iaf.
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Har du pratat med vårdgarantin och set till att du får en utrednining så du inte bara tror massor av saker.
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Texten som vi skrivit tillsammans ovanför är jag och min man, I´s pappa, som skrivit och den har vi skrivit på i 2 år nu, vi har fyllt på efterhand och tagit bort det som inte stämmer längre osv.
Den har tagit lång tid att skriva, det är en del andra släktingar och vänner som påpekat saker som vi då kommit på och skrivit upp. För vi är ju vana vid honom, vi vet på ett ungefär hur han ska tas, så det är ofta när andra påpekar och när vi ser skillnader på honom och jämnåriga, och honom och lillasyster.
Vi VILL inte ha nån diagnos på honom, men OM han har en diagnos så vill vi veta, hur vi ska hantera honom, att han får hjälp i skolan - vilket är viktigast!
Han är så slut och less och arg när han kommer hem från skolan.
Jag vet av egen erfarenhet att det är så otroligt mycket lättare att förstå när man fått en diagnos.
Usch, nu känns det som jag är tvungen att försvara mig.
Och det går inte att radera inlägg heller vad jag förstår?
Den har tagit lång tid att skriva, det är en del andra släktingar och vänner som påpekat saker som vi då kommit på och skrivit upp. För vi är ju vana vid honom, vi vet på ett ungefär hur han ska tas, så det är ofta när andra påpekar och när vi ser skillnader på honom och jämnåriga, och honom och lillasyster.
Vi VILL inte ha nån diagnos på honom, men OM han har en diagnos så vill vi veta, hur vi ska hantera honom, att han får hjälp i skolan - vilket är viktigast!
Han är så slut och less och arg när han kommer hem från skolan.
Jag vet av egen erfarenhet att det är så otroligt mycket lättare att förstå när man fått en diagnos.
Usch, nu känns det som jag är tvungen att försvara mig.
Och det går inte att radera inlägg heller vad jag förstår?
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Frågan är hur dessa saker som du räknar upp här ovan påverkar hans vardag, på vilket sätt de blir en belastning/svårighet för honom.
Många av de saker du räknar upp finns hos oss med autismspektrumtillstånd, men de finns också i varierande grad hos de som betecknas som normala/vanliga.
Om jag vore du Esther skulle jag även skriva ner hur hans sätt att fungera påverkar hans liv och vardag. Sedan tycker jag att man ska fundera över vems problemet är från början, vem det egentligen tillhör från början. Är det ni som föräldrar som har en oro eller upplever han själv att sitt sätt fungera skapar problem för honom.
Många av de saker du räknar upp finns hos oss med autismspektrumtillstånd, men de finns också i varierande grad hos de som betecknas som normala/vanliga.
Om jag vore du Esther skulle jag även skriva ner hur hans sätt att fungera påverkar hans liv och vardag. Sedan tycker jag att man ska fundera över vems problemet är från början, vem det egentligen tillhör från början. Är det ni som föräldrar som har en oro eller upplever han själv att sitt sätt fungera skapar problem för honom.
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Esther skrev:Texten som vi skrivit tillsammans ovanför är jag och min man, I´s pappa, som skrivit och den har vi skrivit på i 2 år nu, vi har fyllt på efterhand och tagit bort det som inte stämmer längre osv.
Den har tagit lång tid att skriva, det är en del andra släktingar och vänner som påpekat saker som vi då kommit på och skrivit upp. För vi är ju vana vid honom, vi vet på ett ungefär hur han ska tas, så det är ofta när andra påpekar och när vi ser skillnader på honom och jämnåriga, och honom och lillasyster.
Vi VILL inte ha nån diagnos på honom, men OM han har en diagnos så vill vi veta, hur vi ska hantera honom, att han får hjälp i skolan - vilket är viktigast!
Han är så slut och less och arg när han kommer hem från skolan.
Jag vet av egen erfarenhet att det är så otroligt mycket lättare att förstå när man fått en diagnos.
Usch, nu känns det som jag är tvungen att försvara mig.
Och det går inte att radera inlägg heller vad jag förstår?
Att du säger inte vill ha en diagnos är det mest pukande jag har hört och när han blir äldre kommer han att undra varför han inte är som alla andra barn. Risken är att han kommer bli mobbad samt hamna efter i skolan och skolka en heldel.
Alien:
Detta inlägg bryter mot forumreglerna:
Du får en tillsägelse för detta. Tänk dig för innan du skriver. Meddelas även i pm.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Detta inlägg bryter mot forumreglerna:
• skriv på ett sådant sätt att du inte medvetet sårar andra.
• ta hänsyn till att andra kan uppfatta saker annorlunda än du själv.
• använd inte alltför grovt språk eller aggressivt tilltal.
Du får en tillsägelse för detta. Tänk dig för innan du skriver. Meddelas även i pm.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Esther
Det jag funderar över är om du inte vill ha en diagnos på din son, varför frågar du om han har Aspergers Syndrom? I mina ögon är det en onödig fråga.
Men å andra sidan så anser jag att du ska begära att få en utredning på din son för sonens skull. Det är inget att skämmas för ifall man har en som med Autism. Det är inget skamligt alls.
Det jag funderar över är om du inte vill ha en diagnos på din son, varför frågar du om han har Aspergers Syndrom? I mina ögon är det en onödig fråga.
Men å andra sidan så anser jag att du ska begära att få en utredning på din son för sonens skull. Det är inget att skämmas för ifall man har en som med Autism. Det är inget skamligt alls.
Har min 9-åriga son asperger?
Jag tror hon menar att hon inte vill problematisera sitt barn, hon önskar att han är frisk, men både hon och pappan upplever att något är "fel" och det är därför de sökt hjälp på BUP.
Familjen har det jobbigt, det märks på frustrationen i det hon skriver här att de känner hur de inte räcker till och orkar med och de söker lösningar, nu tänker de att sonen kanske har AS och därför frågar mamman här vad ni tror om saken.
Mitt svar till dig:
Jag har ingen aning om din son har diagnos och/eller vilken, men tycker ni ska be om en utredning så ni slipper oroa er.
Jag skulle slutat puscha för *sportaktiviteten* eftersom det uppenbart är ett stress och orosmoment för honom. Säg till tränaren att sonen din deltar om han vill, avdramatisera detta. Åk till *sportaktiviteten* och ta med hans träningssaker, låtsas sedan som att det regnar och se vad som händer. Kanske vill han träna, kanske inte.
Ofta är det så att tjatet kan göra motsatt verkan, man sammankopplar aktiviteten med olustkänslor även om man uppskattar den från början. Vissa ungar har svårt att göra det som förväntas av dem om man tjatar, pockar och lockar.
Åk bara dit och förklara att "nu är jag less på att tjata om *sportaktiviteten* - här är dina träningssaker. Om du vill träna så tar du på dig dem och går in dit, vill du inte så behöver du inte. Det är du som bestämmer om du vill vara med och träna eller inte"
Sedan låter du honom ta ansvaret själv och bara är där ifall han behöver hjälp med påklädningen etc.
Sedan har vi ett sätt att tala till vår son son är väldigt tydligt och bokstavligt för att inte lämna luckor åt fantasi eller missförstånd.
Säg gärna till om du vill ha tips.
Hälsn.
Mamma A
ooOoo
Moderator Alien: Bytte ut namnet på sportaktiviteten mot just ordet *sportaktiviteten*
Familjen har det jobbigt, det märks på frustrationen i det hon skriver här att de känner hur de inte räcker till och orkar med och de söker lösningar, nu tänker de att sonen kanske har AS och därför frågar mamman här vad ni tror om saken.
Mitt svar till dig:
Jag har ingen aning om din son har diagnos och/eller vilken, men tycker ni ska be om en utredning så ni slipper oroa er.
Jag skulle slutat puscha för *sportaktiviteten* eftersom det uppenbart är ett stress och orosmoment för honom. Säg till tränaren att sonen din deltar om han vill, avdramatisera detta. Åk till *sportaktiviteten* och ta med hans träningssaker, låtsas sedan som att det regnar och se vad som händer. Kanske vill han träna, kanske inte.
Ofta är det så att tjatet kan göra motsatt verkan, man sammankopplar aktiviteten med olustkänslor även om man uppskattar den från början. Vissa ungar har svårt att göra det som förväntas av dem om man tjatar, pockar och lockar.
Åk bara dit och förklara att "nu är jag less på att tjata om *sportaktiviteten* - här är dina träningssaker. Om du vill träna så tar du på dig dem och går in dit, vill du inte så behöver du inte. Det är du som bestämmer om du vill vara med och träna eller inte"
Sedan låter du honom ta ansvaret själv och bara är där ifall han behöver hjälp med påklädningen etc.
Sedan har vi ett sätt att tala till vår son son är väldigt tydligt och bokstavligt för att inte lämna luckor åt fantasi eller missförstånd.
Säg gärna till om du vill ha tips.
Hälsn.
Mamma A
ooOoo
Moderator Alien: Bytte ut namnet på sportaktiviteten mot just ordet *sportaktiviteten*
Har min 9-åriga son asperger?
Tillägg: innan ni åker till *sportaktiviteten* måste du först se till att han förstår de nya reglerna.
Antingen stannar han hemma eller så följer han med och då är det han som bestämmer ifall det blir träning eller inte. Vill han följa med utan att träna ska han uppföra sig och inte störa de som tränar.
När ni väl är där kan du upprepa det du sagt och överlämna påsen m träningssaker. Om han väljer att inte träna och sedan larvar sig, springer runt eller på annat sätt stör så visat du vänligt men bestämt hur du tycker han ska göra, sitta och titta, sitta och läsa eller bara vara bredvid dig.
Lycka till.
ooOoo
Antingen stannar han hemma eller så följer han med och då är det han som bestämmer ifall det blir träning eller inte. Vill han följa med utan att träna ska han uppföra sig och inte störa de som tränar.
När ni väl är där kan du upprepa det du sagt och överlämna påsen m träningssaker. Om han väljer att inte träna och sedan larvar sig, springer runt eller på annat sätt stör så visat du vänligt men bestämt hur du tycker han ska göra, sitta och titta, sitta och läsa eller bara vara bredvid dig.
Lycka till.
ooOoo
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Håller med Amamman Försök att få tillstånd en utredning. Jag tycker det ni har skrivit är ett väldigt bra underlag, som säkert kan användas i utredningen. Psykologen som utreder brukar be föräldrar och skola fylla frågeformulär och bli intervjuade, förutom själva psykologtestet.
Jag känner igen att skola och mor- och farföräldrar inte ser problemen. Så har det varit för oss. Vi har dock turen att få hjälp av en specialpedagog från hab som är fantastisk på att förklara och ger sig inte bara för att skolan säger att allt är bra. Efter kluriga frågor från specped så kommer det alltid fram att det faktiskt inte fungerar felfritt, då får skolan tips på hur de kan hjälpa vår son. Väldigt fiffigt Till saken hör att han går i en liten skola med en ambitiös och snäll fröken.
Det viktigaste är dock att om din son har en diagnos, så behöver ni och han "verktyg" för att hitta nya strategier för att klara vardagen, så att ni och ffa han slipper känna stress, oro, ångest, irritation osv i onödan. Det finns mycket bra hjälp att få om man har tur att omges av kompetenta människor
Jag känner igen att skola och mor- och farföräldrar inte ser problemen. Så har det varit för oss. Vi har dock turen att få hjälp av en specialpedagog från hab som är fantastisk på att förklara och ger sig inte bara för att skolan säger att allt är bra. Efter kluriga frågor från specped så kommer det alltid fram att det faktiskt inte fungerar felfritt, då får skolan tips på hur de kan hjälpa vår son. Väldigt fiffigt Till saken hör att han går i en liten skola med en ambitiös och snäll fröken.
Det viktigaste är dock att om din son har en diagnos, så behöver ni och han "verktyg" för att hitta nya strategier för att klara vardagen, så att ni och ffa han slipper känna stress, oro, ångest, irritation osv i onödan. Det finns mycket bra hjälp att få om man har tur att omges av kompetenta människor
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Amamman skrev:Åk bara dit och förklara att "nu är jag less på att tjata om *sportaktiviteten* - här är dina träningssaker. Om du vill träna så tar du på dig dem och går in dit, vill du inte så behöver du inte.
Ja eller åk inte ens dit, är det viktigt för honom så kommer han väl hålla reda på dag och tid och säga till om det själv.
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Hej jag har har en son som fick AS-diagnos vid 10 och när jag läser din beskrivning känner jag igen allting.
Det kan vara bra att få en diagnos för att det blir lättare att få hjälp i skolan då. man får även rätt til insatser som vuxen om man har sina svårigheter på papper. Har inte orkat läsa igenom tråden, men ring till ert närmaste BUP och be om ett samtal,om ni inte har gjort det.
Det kan vara bra att få en diagnos för att det blir lättare att få hjälp i skolan då. man får även rätt til insatser som vuxen om man har sina svårigheter på papper. Har inte orkat läsa igenom tråden, men ring till ert närmaste BUP och be om ett samtal,om ni inte har gjort det.
Re: Har min 9-åriga son asperger?
Har ni skickat in anmälan? Jag tycker det var bra skrivet, förstår att det tagit lång tid att skriva detta! Lycka till!
- vallesmamma
- Inlägg: 918
- Anslöt: 2010-01-05
- Ort: Luleå
Återgå till Barn och föräldraskap