-Que, non comprendo

KrigarSjäl skrev:

Kvasir skrev:Vill man döma ut 80-talet så är det väl enkelt. Herreys vann melodifestivalen med sina gyllene skor.

-Där satt den!

Klockrent.

Inte för att jag följde modet, men jag kunde ju ändå inte undgå att se det... När jag gick i högstadiet, i mitten av 80-talet, var det helt klart det töntigaste modet som nånsin varit: rosa joggingdress med mussepigg-tryck!!! Och så förstås "långt-blont-och-lockigt" hår på alla tjejerna...

Och jag minns även de tajta jeansen - enda sättet att stänga jylfen var att lägga sig platt på rygg, och dra in magen... Eller för den delen - enda sättet att få av dem - be nån hjälpa en att dra de smala byxbenen över fötterna (inget stretch där inte!) (Iakttagelser av min syrra...)

Läppglans... (Jag hade det givetvis inte, men syrran hade ett som luktade körsbär...)

Och så synthmusiken förstås! Jag älskar fortfarande "den gamla hederliga råsynthen" från 80-talet... Front 242, Skinny Puppy, mfl.

"Headhunter" (Front242)



"Assimilate" (Skinny Puppy)



Och jag som inte fattade nånting, lyckades t.o.m. att vara både synthare och punkare på samma gång!!! Jag visste att det var en strid mellan hårdrockare och råsynthare, men inte att punkarna stod på hårdrockarnas sida...

Eller för den delen att det ansågs tufft att röka... När jag hängde med ett gäng punkare (där jag stod öppet för att jag gillade synthmusik - redan det var "för mycket"!!), men att jag inte ens rökte... (trots att jag söp som ett svin!) När nån frågade varför jag inte rökte, svarade jag bara som den självklaraste sak i världen: "Jag tycker det är slöseri med pengar - man blir ju inte hög på det... Jag lägger hellre mina pengar på nånting man i alla fall känner nåt av..." Alla blev helt förstummade, INGEN kom på nåt att säga till svar på det...

Och så Dallas, förstås... *spyr*

Beverly Hills (Var kraftigt beroende av den serien, och fortsatte titta på 90-talet, trots att den spårat ur och var helt värdelös då...)

Bra med 80-talet:

Mor.
Depeche Mode - Master and Servant.
Riktiga vintrar.



Dåligt med 80-talet:

Allt annat.

weasley skrev:Bra med 80-talet:
Riktiga vintrar.

Tillåt mig påminna dig om vintern 88-89: Visserligen var det snö i inovember- december, men i början av januari kom våren, med ca 10 +grader... Jag älskade den "vintern"... Och antingen vintern före eller vintern efter, kom det ingen snö alls, som låg kvar... (Hoppas på en repris på det...) (I stockholm alltså!)

Solstollarna! My little pony, Clownen Manne, Björnes Magasin m.m. som jag tyvärr inte minns nu..

ford skrev:
80-talet förknippar jag med föredettingar i 35-40 årsåldern, som vägrar acceptera att deras tonårstid är förbi.

Humsahums....vänta nu, det är såna som jag i min ålder till stor del varit hänvisad till att dejta....Nu blir jag nästan lite obehaglig till mods. Kanske känner jag mig träffad själv också....

ford skrev:80-talet förknippar jag med föredettingar i 35-40 årsåldern, som vägrar acceptera att deras tonårstid är förbi.

Det är väl bara tonåringar som har fått för sig att man är "en tråkig vuxen" bara för att man är över 30... Jag känner mig då definitivt inte som nån tonåring, och inte som nån tant heller - jag bara är sån som jag trivs med att vara... Om sen tonåringarna stör sig på det, så är det deras problem...

Ensamflickan skrev:Tillåt mig påminna dig om vintern 88-89: Visserligen var det snö i inovember- december, men i början av januari kom våren, med ca 10 +grader... Jag älskade den "vintern"... Och antingen vintern före eller vintern efter, kom det ingen snö alls, som låg kvar... (Hoppas på en repris på det...) (I stockholm alltså!)

Januari 1987: under ett par veckor 20 grader kallt med hård vind i Skåne. Kombinationen med blåsten gjorde att kylan motsvarade 30-40 minusgrader.

Micke2 skrev:Januari 1987: under ett par veckor 20 grader kallt med hård vind i Skåne. Kombinationen med blåsten gjorde att kylan motsvarade 30-40 minusgrader.

Undrar just om det var samma vinter som det här i Stockholm var 18 minusgrader, och de t.o.m. gick ut i radion och varnade för kylan, och hur man skulle klä sig...

Modet förbjöd ju tex mössa... Min syrra berättade om två klasskompisar, som hade svurit på att inte ha mössa, hur kallt det än var. Den dan kom den ena i mössa - och den andra tyckte hon var en jävla svikare för det...

Edit: (Det måste förresten ha varit januari -86, för jag gick i 7:an...)

Just det, nu kommer jag ihåg. Januari 87, precis de första dagarna, skulle jag till Stockholm på konsert (var det möjligen Claudio Arrau, som fortfarande var i livet då?) och vädret slog om lagom till den dagen så det blev 20 grader kallt, fuktigt och hård blåst. Jag tror aldrig jag har frusit så mycket i hela mitt liv som den dagen i Stockholm. Till råga på allt hade vagnarna frusit ihop för SJ, så när vårt tåg hem äntligen kom från Hagalund drygt två timmar försenat, så hade det bara en enda passagerarvagn, utan värme och med istappar hängade från taket.

Acid House bör ju nämnas apropå 80-talet

Det var -32 grader hemma, det kanske var vintern 87 faktiskt!

Jag stod och väntade på skolbussen. Den var 30 min försenad eftersom motorn hade "frusit". Jag grubblade länge på hur en motor kunde frysa, men jag tror det kan ha varit kylarvätskan som frös.

weasley skrev:Det var -32 grader hemma, det kanske var vintern 87 faktiskt!

Jag stod och väntade på skolbussen. Den var 30 min försenad eftersom motorn hade "frusit". Jag grubblade länge på hur en motor kunde frysa, men jag tror det kan ha varit kylarvätskan som frös.

Motorer är alltid frusna. En klump av flytande gjutjärn (brukade det väl vara på 80-talet?) skulle inte funka.

Ensamflickan skrev:

ford skrev:80-talet förknippar jag med föredettingar i 35-40 årsåldern, som vägrar acceptera att deras tonårstid är förbi.

Det är väl bara tonåringar som har fått för sig att man är "en tråkig vuxen" bara för att man är över 30... Jag känner mig då definitivt inte som nån tonåring, och inte som nån tant heller - jag bara är sån som jag trivs med att vara... Om sen tonåringarna stör sig på det, så är det deras problem...

Ensamflickan och Bjäbbmonstret

Ni missförstår nog en del här: för det första är jag ingen tonåring, jag är 28 år gammal, och för det andra hänger jag faktiskt hellre med 40-åringar, än med 19-åringar, om jag får välja.

Det jag menar med föredettingar, som vägrar att acceptera att deras tonårstid är förbi är sådana som, så att säga lever kvar i åttiotalet, tänker som på åttiotalet och som dessutom vägrar att bli vuxna.
Själv är jag 28 år gammal, känner mig som nästan trettio och har lämnat såväl tonårstiden, som nittiotalet bakom mig.

Samtidigt finns det jämnåriga till mig, som fortfarande beter sig som 19-20 åringar, och som mer eller mindre lever kvar i nittiotalet. Då jag trots allt kan relatera till nittiotalet, eftersom jag själv var tonåring under denna tid känns det trots allt inte lika b, som åttiotalet, vilket var ute redan på den tiden.

Och Ford, det är värre än så. Det är inte bara 28-åringar som beter sig som tonåringar. Det finns både 50- och 60-åringar som gör det. Det är pinsamt. Och ännu värre, de riktiga ungdomarna och tonåringarna får inte ha "sitt" ifred. Tonåringar behöver ha "eget". Egen musik, eget mode eget whatever.

Visst finns det vuxna som (försöker) bete sig som tonåringar, men vad har det med just 80-talet att göra? Det är ju knappast bara de som var tonåringar då som beter sig på det viset.

Kvasir skrev:Visst finns det vuxna som (försöker) bete sig som tonåringar, men vad har det med just 80-talet att göra? Det är ju knappast bara de som var tonåringar då som beter sig på det viset.

Jag mindes åttiotalet, när jag var tonåring, eftersom jag upplevt det som barn. Samtidigt var ungdomsledare o dyl. vanligtvis av den generation som varit tonåringar på åttiotalet, och samma människor försökte ofta själva vara tonåringar.
När man sedan började plugga så tillhörde många av klasskamraterna just den grupp av människor, som var tonåringar under åttiotalet, ville fortsätta vara tonåringar och ansåg det vara den häftigaste perioden någonsin.

Åttiotalet var i sin tur så ute, som någonting bara kunde vara under nittiotalet ("mitt" årtionde).

50-, 60- och 70-talen kändes snarare lite spännande, eftersom man själv inte upplevt dem.

-Hoppas jag har tydliggjort orsakerna till min åttiotalsfobi?

Kom man in i 80-talet som 12-åring och lämnade det som 21-åring så hände det en del.
I början av det köpte man vinyler för alla pengar och i slutet av det köpte man samma skivor på CD. Jaja, det fanns ju skivor som man för allt i världen inte ville lyssna på i slutet av decenniet.
Pet Shop Boys får man inte glömma, de var ju hur stora som helst i mitten av decenniet. Trance Dance lyssnade man ju också på...
Började jobba, satan vad man kände sig rik när man fick första lönen, raka spåret till skivaffären bara! Billy Idol skiva blev det den gången.

Förlorade visserligen ett år i det militära, men önskar att jag fortfarande hade konditionen jag hade när jag muckade.

1980-talet var Michael Jackons storhetstid.... "Thriller" (1982) är världens mest sålda platta med över 104 miljoner exemplar. Jag är uppfödd på Michael Jackson, i synnerhet "Bad"(1987) gillade jag, tyvärr föredrog dottern hos min dagmamma "Thriller" så det blev mest den vi lyssnade på. Syrran såg Michael i Göteborg och jag var för liten för att åka med (1997 var jag för liten för att åka till GBG utan sällskap och syrran hade inte pengar att följa med)... =/ Billie Jean (då Michael först gjorde Moonwalk), Thriller och Beat It har nog alla hört. Min favorit från det albummet var dom Wanna be startin' somthin'. Från albumet Bad kommer bla låtarna Bad, I just can't stop loving you och Smooth Criminal.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Thriller_%28musikalbum%29
[img]http://au.geocities.com/nolramluke/micheal-jackson-thriller.jpg[/img]

Billie Jean är en höjdare.
Off the Wall, hela skivan.

Tibbs: vad är det som är så fascinerande med M. Jackson?

KrigarSjäl skrev:Tibbs: vad är det som är så fascinerande med M. Jackson?

Magisk, görbra varierande musik, jättebra på att dansa, skriver och spelar själv, pioneer (först med riktig musikvideo etc), gjort filmer, perfektionist, han är en udda person vem vet vem han egentligen är? Han är någon faschinerande blandning där man inte vet vad som är verklighet och fantasi, han har en intressant historia, vad han gör och ryktas göra är skitskumt, han har en egen bio, tivoli och djurpark på gården, är jättefaschinerad av Peter Pan....

Hur funkar egentligen en person på 50år som stått i världens sökljus sedan 5 års ålder? Varför gör han det han gör? Varför gör han det? Hur har han blivit som han är? Hur tänker han?

Han är både svart och vit, både kvinna och man, både gammal och ung, både stark och svag, både hjälte och vrak, god och ond. Han ryktas ha sovit i oxygenkammare, köpt elefantmannens ben, anklagats för pedofili, haft diverse operationer med en obefintlig näsa till följd, sägs vara drogberoende, har gift sig och skillt sig, sägs ha använt surrogatmamma, har tre egna barn som är blondare än nazistiska affischer, umgås bara de som är betydligt äldre eller yngre än sig själv, beter sig som en femåring trots att han är snart femtio, har noll koll på ekonomi, använder munnskydd dagligen, tejpar fingrarna på scenen...


Han har varit mitt hittills starkaste specialintresse. Jag tog massa kort (olagligt) på Madame Tussaudes mm av MJ och alla andraa som jag på ette ller annat långsökt sätt kopplar till honom. Jag samlar på allt, även sådant som filmer av personer som jag vet MJ könner och annat grymt långsökt... Jag är uppväxt med honom, har haft väggarna bokstavligt tapetserade med affischer (ingen tapet syntes), köpte 42 cd-skivor och fem böcker samtidigt i London (du skulle ha sett minen på han i kassan på Tower Records ), tecknade ut fem teckningsblock med extremt detaljerade MJ-relaterade bilder i 9e klass, jag äger över 130-cd-skivor och ytterligare LP och EP-skivor, även några gamla av Jackson 5, sen har jag kalendrar, sängkläder, t-shirtar, videoband, DVD-er... jag spenderade ett års slöjdlektioner till att göra scenkläder samt ett 13 minuters intensivt program med MJ:s alla klassiskadanssteg (klipptes ned till 6min) vilket jag framförde framför 500personer på vår Cabary samt även på ett disco i finland.

Jag har sett hans scenframträdande bokstavligen 100-tals gånger, sekund för sekund (snacka om autistiskt beteende jag vet), så jag skall lära mig kopiera exakt alla rörelser i danserna, filmat migsjälv, för att sedan slipa vidare. Jag lärde mig att koppla ihop våran tv och stereoutrustning för att göra en bra klippning inför showen. Jag sydde på 600 små silverpaljetter på en vit handske, en efter en, för att ge den riktiga Billie Jean-handskekänslan, jag talade inte om något annat än MJ, flera år efteråt så fick jag höra "WOOOW GÖR MOONWALK! LÄR MIG MOONWALK!!" av folk jag aldrig sett förut. Folk visste inte vem jag var, men de kopplade mig till MJ och och och.... *pusta ut* Ganska lugnande numera, att jag släppt det. Visst är det härligt att ha sådana intensa intressen, men det är ödesdigert i förhållande till omgivningen...

80talet vart tog du vägen?