Ingen fara. Jag är nog ingen riktig "aspergare" eftersom jag tydligen har fel. Jag skall tycka att det är bättre att umgås med andra med diagnosen Aspergers syndrom än med "NT"-personer. Eftersom jag inte tycker det, så har jag fel enligt er.

Vad är det med kotteriet "aspisar" som gör att jag bara måste passa in? Jag har aldrig passat in i något sammanhang. Nu när jag har min diagnos, så passar jag inte in bland meddiagnostiserade heller. Och av någon anledning så kan ni inte acceptera det. Jag har försökt att umgås med andra "aspergare", men det är lika trögt som med vem som helst annars.

Äh Lakrits, räkna inte in mej i dem du vänder dej till. Jag skiter väl i vad du tycker om större sällskap och tänker inte ifrågasätta din kompetens att avgöra huruvida du trivs i dem eller inte. Det viktiga för MEJ är mer att få tummen ur för att pallra mej iväg åt ditt håll.

Jag är bara en smula jättemycket frustrerad.

Gång på gång kan man på forumet läsa hur mycket öppnare och mer fördomsfria "aspergare" är jämfört med normalpopulationen. Men saken är den att jag inte känner igen mig i bilden som ges här. "Medelaspergaren" verkar vara social och självgående, åtminstone med andra "aspergare". Både jag och andra här på forumet är minst lika fördomsfulla och inskränkta som den övriga befolkningen.

Jag är uppenbarligen inte en av er. Heller. Hoppas att den nya DSM-standarden innebär att jag kan få en korrekt diagnos.

Lakrits skrev:Både jag och andra här på forumet är minst lika fördomsfulla och inskränkta som den övriga befolkningen.

... och jag. Och de av oss som vet om det kan inte räkna med att veta om det i dess fulla vidd. Surprise?

Och visst finns självförhärligande här. Men jag tror inte jag ser lika mycket av det som du. En del som kan se ut så uppfattar jag som egentligen annat. Och säg, å andra sidan, i vilken varaktigare grupp det inte finns självförhärligande åtminstone som tendens? Om inte för att man känner sig som i en stark grupp, så för att man känner sig som i en svag och utsatt. Varför skulle aspergare/autister vara bättre än andra?

Själv känner jag inte heller igen mig här, i varierande utsträckning. Inte ett dugg, om jag väljer att se de sakerna. Här och där, om jag kopplar på gråskaleseendet. Jag är social men nästan hundraprocentigt socialt funktionshindrad och inte självgående i så mycket annat heller.

Ja. Det svåra med att ha funktionshindret AS till skillnad från personlighetstypen AS kanske är problemet att passa in, kombinerat med viljan att göra det?

Lakrits skrev:

Abbreviation skrev:Ja, det var en referens till din attityd. Även om man har är överlägsen behöver man inte bete sig överlägset.

Naturligtvis inte. Men nu råkar jag vara barnslig och road av att få sådana som du att reta sig på mig. Privat är jag inte lika von Oben (bara nästan).

Nädu, jag retar mig inte. Jag tycker att det är ganska underhållande. Fortsätt du, för all del.

Edit: Jag tycker nog att aspergare är lika fördomsfulla som alla andra. Jag upplever samma problem när jag umgås med andra aspergare som när jag umgås med personer utan någon autismspektrumstörning.

BunnyzeDoktor skrev:En sak som har slagit mig (inte bokstavligen dock) är på på många träffar för NPFare så brukar det finnas med nån form av ledare.
Det även när det gäller träffar för människor som är helt vuxna och inte omyndigförklarade.
Dessa ledare brukar ofta vara som man kallar neurotypiska och många gånger antingen äldre eller yngre än gruppens målgrupp.
Min fundering är, varför måste det vara så?
Kan inte vi som NPFare umgås med varandra utan ledare, eller med en ledare som faktist har nån form av diagnos själv?

Är det någon annan som upplevt eller känt som jag?
vad har ni för erfarenheter, tankar och upplevelser kring detta?

Vad gäller Diskussionsgruppen i Stockholm så vill jag påstå att den bilden inte stämmer alls på den. Både jag och mina föregångare (ledare) har själv diagnos(er) och är/var i samma ålderskategori som övriga deltagarna. På dom träffarna är enbart NPF'are inbjudna.

För tydlighetens skull vill jag poängtera att dessa träffar inte har någon anknytning till Attention, så det inte blandas ihop med trådens övriga exempel här.

Sen har jag varit på en hel del andra träffar som alla arrangerats av aspergare, så mina personliga erfarenheter är att aspergare mycket väl kan hålla träffar för sig själva, utan inblandning av s.k. NT's.

Lakrits skrev:Jag är bara en smula jättemycket frustrerad.

Gång på gång kan man på forumet läsa hur mycket öppnare och mer fördomsfria "aspergare" är jämfört med normalpopulationen. Men saken är den att jag inte känner igen mig i bilden som ges här. "Medelaspergaren" verkar vara social och självgående, åtminstone med andra "aspergare". Både jag och andra här på forumet är minst lika fördomsfulla och inskränkta som den övriga befolkningen.

Jag är uppenbarligen inte en av er. Heller. Hoppas att den nya DSM-standarden innebär att jag kan få en korrekt diagnos.

Jag har faktiskt avskaffat allt umgänge med de flesta individer som inte finns i min bostad.
Jag är mycket mer autistisk än dig så det så.
Jag brukar också få posttraumatisk ångest av umgänge och sitter med händerna runt mig själv och vaggar fram och tillbaka och gråter i ett par dagar efteråt.

Ja där ser man. Om det hade varit en tävling, så hade du vunnit, lilla gubben.

Fast jag antar att det Flåd menar snarare bekräftar det jag skrev än tvärtom. Passar man inte in i den gängse "aspie"-mallen, så får man inte vara med och leka.

Jag snöade bara in mig lite på att tolka din text bokstavligt, Lakrits. Det var inte meningen att göra dig upprörd på något sätt. Naturligtvis får du tycka precis vad du vill om att umgås med andra, bara jag får göra det också.

Jag är inte riktig aspergare, utan har autismliknande tillstånd. Man kan nog säga att jag är ungefär mitt emellan NT och aspergare. Det gör säkert att jag har större behov av att umgås med andra än många riktiga aspergare har.

Jag känner inte heller igen mig vad gäller en del aspergerindividers behov av att t.ex. nyttja facebook och behov av bekräftelser från andra. Inte heller gillar jag ordet/förkortningen NT och speciellt inte när det används på ett nedlåtande sätt för att beskriva alla som inte har autism/asperger diagnos.

BunnyzeDoktor skrev:En sak som har slagit mig (inte bokstavligen dock) är på på många träffar för NPFare så brukar det finnas med nån form av ledare.
Det även när det gäller träffar för människor som är helt vuxna och inte omyndigförklarade.
Dessa ledare brukar ofta vara som man kallar neurotypiska och många gånger antingen äldre eller yngre än gruppens målgrupp.
Min fundering är, varför måste det vara så?
Kan inte vi som NPFare umgås med varandra utan ledare, eller med en ledare som faktist har nån form av diagnos själv?

Är det någon annan som upplevt eller känt som jag?
vad har ni för erfarenheter, tankar och upplevelser kring detta?

Aningen inkonsekvent frågeställning men jag gör ett försök. Min uppfattning, baserat på erfarenhet, är att aspergare tvunget måste ledas. Sen om det är av någon med diagnos eller utan diagnos spelar inte så stor roll. Vid de tillfällen då där inte funnits någon som leder det hela, formellt eller informellt, då tenderar det att spåra ur förhållandevis snabbt. Jag åsyftar i första hand lite större grupper (8 eller fler).

Man kan skönja tendens till "urspårning" i tråden vi skriver i. Man lämnar frågeställningen och diskuterar istället något helt annat. Förvisso oerhört underhållande men kan bitvis upplevas rent frustrerande.

Vi slåss. Fightclub. En del.

Jag upplever att det brukar ta mycket längre tid att etablera "ramarna" för situationen när alla deltagare har AS. Man kan se det som att man behöver ledas, eller så kan man se det som ett tillfälle att öva sig på att sätta ramar. Som kommunikationsforskare - och aspergare, märk väl - finner jag detta väldigt intressant.

Tintomara Ariadne skrev:Jag upplever att det brukar ta mycket längre tid att etablera "ramarna" för situationen när alla deltagare har AS. Man kan se det som att man behöver ledas, eller så kan man se det som ett tillfälle att öva sig på att sätta ramar. Som kommunikationsforskare - och aspergare, märk väl - finner jag detta väldigt intressant.

Ramar behövs!

När ramen varit mat har det inte spårat ur alls.

Lakrits skrev:Ingen fara. Jag är nog ingen riktig "aspergare" eftersom jag tydligen har fel. Jag skall tycka att det är bättre att umgås med andra med diagnosen Aspergers syndrom än med "NT"-personer. Eftersom jag inte tycker det, så har jag fel enligt er.

Vad är det med kotteriet "aspisar" som gör att jag bara måste passa in? Jag har aldrig passat in i något sammanhang. Nu när jag har min diagnos, så passar jag inte in bland meddiagnostiserade heller. Och av någon anledning så kan ni inte acceptera det. Jag har försökt att umgås med andra "aspergare", men det är lika trögt som med vem som helst annars.

Jag misstänker att de aspergare som hänger här är de som är mest verbala och sociala. De andra är nöjda i sin ensamhet. (För dig gäller förstås bara "verbal".)

Alien skrev:Jag misstänker att de aspergare som hänger här är de som är mest verbala och sociala. De andra är nöjda i sin ensamhet. (För dig gäller förstås bara "verbal".)

Det är möjligt, men jag känner mig för varje dag som går allt mindre och mindre som en "aspergare" i vilket fall som helst. Gemensamheten inskränker sig i de flesta fall till delandet av diagnos.

Alien skrev:De andra är nöjda i sin ensamhet.

Jag tror det finns de som är missnöjda i sin ensamhet också. Verbala som overbala för den delen.

Ja, det finns ju flera på forumet som har uttryckt att de är ofrivilligt ensamma.

Det sitter en ofrivilligt ensam här.

Det finns de som är ensamma för att de tycker att besväret med att träffa andra är större än glädjen. Andra är ensamma för att de inte vet hur de ska få kontakt.

Att folk utgår från att andra vill träffas beror förstås på det välkända "på sig själv känner man andra". Och jag kan inte tänka mig en aspergare som inte har problem med det sociala. Även den som lärt till att klara av det som vilken högfungerande NT som helst kan bli uttröttad av sociala aktiviteter. Många har därför blivit glatt överraskade av att det känts lättare att umgås med andra aspergare, just eftersom de inte behövt spela normala.

Alien skrev:Många har därför blivit glatt överraskade av att det känts lättare att umgås med andra aspergare, just eftersom de inte behövt spela normala.

Ja, de som upplever det så är bara att gratulera. För mig är ni lika ansträngande att träffa som vilka andra som helst, med undantag för psykotiska maniker.

Nefarious skrev:

Lakrits skrev:Skulle du vara intresserad av en exkursion inriktad mot svamparnas ekologi och biologi, förresten?

Får man äta svamparna?

Något OffTopic men jag kom att tänka på:


efter en minut och 20 sekunder kommer det jag associerade till