KBT/ACT - trams?

av **Deadly_Nightshade** » 2011-09-05 1:51:28

Jag går hos psykolog sedan i somras för att bättre kunna "hantera" mig själv (AS+depression+allmänt uselt liv). Hon är utbildad inom KBT och viss grad ACT.

Jag har kommit till det punkten då man börjar få en massa hemuppgifter - har fått tre hittils. Jag tycker hon är en bra psykolog och så men tvivlar på att jag kan lösa problemen på egen hand. Man ska sätta upp små minimål i livet och arbeta mot dem samt "lära" sig acceptera sig själv och hur man mår - eller? Jag ser tyvärr inte hur detta hjälper mig. Jag har inte blivit mer motiverad till att aktivera mig för att jag gör hemuppgifts-listor över saker jag ska göra varje dag. Känns som att jag är allmänt dålig på att göra uppgifterna - fast hon säger motsatsen. Sen så fattar jag inte det här med ACT: ska jag lära mig att acceptera att jag är en dålig människa och lära mig acceptera mitt självhat och allmänt negativa och besvikna inställning till livet? Hur gör det saken bättre?

Vidare så känner jag verkligen att jag inte är i ett optimalt läge för att hjälpa mig själv - vilket hela den här terapin verkar gå ut på. Jag är arbetslös, bor trångt hemma hos min far i en 2a med min ADD-bror och går på socialbidrag (som jag får slåss för). Jag är "för högfungerande" för att bli sjukskriven samt få LSS-bostad och får lida för det. Jag hatar mig själv och mitt liv och har självmordstankar så gått som dagligen.

Jag ser inget ljus alls och börjar misstänka att denna terapiform bara är bullshit - eller anpassad för personer som inte har det så jävla risigt som jag har det. Hur är det tänkt att jag ska orka motivera mig till att jobba på "detta" när jag inte ens är motiverad till att göra de saker jag brukade älska?

För 6 mån sedan så praktiserade jag på drömjobbet, och allt såg verkligen positivt ut. Jag fick hela tiden hintar om att jag skulle bli anställd. Jag såg verkligen framför mig en anställning, en bostad och en vilja till att genomgå terapi och ja... få ett bättre liv helt enkelt. Jag såg ett ljus i andra änden av tunneln som jag var så välförtjänt av.

Praktiken kom till sitt slut och istället för att mitt liv tog en god vändning till det bättre så gick allt åt helvete. Den andra praktikanten blev anställd men inte jag. Snacka om att jag blev besviken över att snubbla precis innan mållinjen: ljuset i andra änden av tunneln var ett tåg.

Sen att se andra (sämre) grafiker och fd klasskamrater fixa jobb ja det är fan nästan spiken i kistan för mig. Jag har helt tappat tron på mig själv och min talang, och är ej längre motiverad till att vara kreativ eller ens söka jobb.

Jag tycker dessutom synd om min far som tvingas ta hand om mig. Han såg säkert också fram emot slutet på min praktik och dagen jag fick råd att skaffa eget ställe. Han förtjänar verkligen inte denna skit.

ACT handlar om att lära sig acceptera, och det är här allt fallerar: Jag kan aldrig acceptera mitt öde och jag kan aldrig acceptera att människor sällan får det dom förtjänat. Och jag kan heller inte sluta tänka på hur livet mitt hade varit just nu om jag hade fått det jag förtjänade.

Jag frågade henne "hur" det är tänkt att jag ska lära mig acceptera men jag minns inte om hon hade något bra svar på det.

Moderator atoms - kortade ner en dubblerad textmassa.

av **Deadly_Nightshade** » 2011-09-05 2:07:21

Sista gången jag skriver nått på mobilen - vafan blev inlägget tripplat för?
Kul med kort edit-period också. Jävla töntig regel/funktion.

SNÄLLA FIXA MIN TRÅD
(och öka tiden man kan ändra inlägg - sjukt jobbigt som det är nu)

av **nano** » 2011-09-05 6:37:47

Låter som att du tycker jobb du utbildat dig till är en lösning?
I så fall håller jag med dig, nu vet jag inte allt om ditt liv men spontant tror jag inte heller på att bara acceptera att inget blir bättre.
Jag sklle nog också få massa bekymmer av o inte ha inkomst, nu klarar jag mig iofs bra men jag jobbar faktiskt inte så mycket som jag egentligen vill, det finns mer jag kan göra o ändå vara glad, skulle faktiskt ge mig mer glädje.

av **barracuber** » 2011-09-05 7:48:57

nano skrev:Låter som att du tycker jobb du utbildat dig till är en lösning?
I så fall håller jag med dig, nu vet jag inte allt om ditt liv men spontant tror jag inte heller på att bara acceptera att inget blir bättre.

Antar att du syftar på ACT. Om du läste noga så skrev Dödliga Nattskuggan inte att inget blir bättre utan "ska jag lära mig att acceptera att jag är en dålig människa och lära mig acceptera mitt självhat och allmänt negativa och besvikna inställning till livet?".

Alltså är, dvs här och nu. Jag är inte inläst på ACT men eftersom det är en del av KBT gissar jag att det går ut på att se verkligheten som den är, att bli realist här och nu och inte ägna sig åt verklighetsflykt, orealistiska krav och förhoppningar, "peka-på-någon-annan-mentalitet", offerkofta.

ACT säger sannolikt inte att, bara för att man är en dålig människa här och nu, att detta är något statiskt och ristat i sten; det är ens egen inställning - dvs tankar, känslor, handlingar osv - som avgör om det kan bli bättre eller inte.

Att få "insikt" eller "besked" om att man är en "dålig människa här och nu" (vilket jag fattade var din psykologs uppfattning, Dödliga Nattskuggan? - obs en persons uppfattning) kan självklart vara en jobbig upplevelse, en motgång, en uppförsbacke, ett misslyckande, för vissa t.o.m. en katastrof, en chock, ett trauma, en (livs)kris beroende på individ.

Hur var och en skulle hantera en sak beror på hur rustat man är i att hantera livets motgångar. Och rustad i att inse och acceptera att livet öht kan innehålla motgångar och inte bara vara enkelt, bekvämt, utstakat, serverat, roligt jämt. Att inse att livet även innehåller motsatserna till alla dessa. Och att alla förr eller senare råkar ut för motgångar. Vissa fler än andra eftersom det också är en myt att livet alltid skulle vara 100 % rättvist.

Hur blir man då rustad i att hantera att livet även innehåller motgångar? Genom sin uppfostran. Eller den hårdare vägen: själv.

av **Deadly_Nightshade** » 2011-09-05 12:03:37

nano skrev:Låter som att du tycker jobb du utbildat dig till är en lösning?

Ja. Jag gick senast en utbildning inom 3D-grafik och har utöver det utbildning inom web och grafisk design... och att då fortfarande vara arbetslös ja det får mig att tro att jag kastat bort 6 år av mitt liv helt i onödan.

barracuber skrev:Att få "insikt" eller "besked" om att man är en "dålig människa här och nu" (vilket jag fattade var din psykologs uppfattning, Dödliga Nattskuggan?

Ja det är väl hennes uppfattning - minus det om att jag är en dålig människa för det är något jag tycker själv.

Jag känner mig bara handlingsförlamad över alla "måsten". Denna terapiform handlar om att sätta upp små mål och sträva emot dom men problemet är att jag känner att jag inte kan göra dessa uppgifter korrekt. Jag skriver in enkla, icke-vitala saker i "ska göra denna dag"-hemuppgiften som jag har just nu och det känns som att jag bedrar både mig själv och min psykolog - även fast hon nu inte hade hållit med. Jag känner redan till alla saker jag måste börja göra och/eller ändra på mig själv men jag tar inte tag i det helt enkelt - av diverse anledningar. Problemet är inte insikt, utan HUR jag ska orka med detta och hur jag ska motivera mig själv och hur jag kan hindra mig från att känna mig så jävla fejk när jag motvilligt tvingar mig själv till att göra saker jag inte brukar göra - såsom att höra av mig till kompisar t.ex.

Och nu måste jag iväg till ett sånt där jävla jobbtorg igen som verkligen stjäl all min energi för hela dagen. Är verkligen less på ALLT!

av **treeman** » 2011-09-07 21:03:14

Jag blev skitkåt på min KBT-psykolog så jag avslutade sessionerna. Sitta där och checka hennes röv liksom. Nej.

av **Deadly_Nightshade** » 2011-09-08 1:56:00

treeman skrev:Jag blev skitkåt på min KBT-psykolog så jag avslutade sessionerna. Sitta där och checka hennes röv liksom. Nej.

Vad jobbigt. Jag har inte alls det problemet.

av **Deadly_Nightshade** » 2011-09-09 2:03:49

Jag fattar lite mer nu om det här med ACT, efter senaste psykologmötet.
Det handlar inte om att ignorera problem utan att fokusera på aktuella problem istället för kommande problem (framtiden) eller det man har gjort (dåtiden).

Får se hur det går med det här då. Jag försöker att inte vara dömande i förväg.

av **Bjäbbmonstret** » 2011-09-09 9:59:08

Jag tror att du har en poäng i det du säger. I den utsträckning dina problem har direkta yttre orsaker som ligger utanför dig själv och som du inte kan råda över så kan ingen terapi i världen hjälpa dig i grunden. Möjligen kan den hjälpa dig att stå ut under tiden men det ska man inte ge sig fan på. Det beror väl på lite grann på hur skadad du hunnit bli av omständigheterna.

av **Inger** » 2011-09-09 18:29:31

Perfekt uttryckt, Bjäbbis! Ungefär så tänkte jag också när jag läste startinlägget, fast jag inte kunde formulera en så bra respons.

Vad jag fått lära mig (av livet, inte av någon terapeut) att acceptera är att jag faktiskt har begränsningar som de flesta andra inte har och därför inte kan 'konkurrera' på samma villkor som dem, trots att jag rent talangmässigt kan vara mer begåvad inom mina specialområden. Tyvärr räcker det inte bara med talang; man måste även ha social kompetens, jämn prestation, förmåga att fungera i olika miljöer mm. Det har inte jag. Det är j-t svårt att smälta eftersom jag har så mycket jag skulle kunna göra något av. Men det är som det är. Tyvärr fick jag min diagnos så pass sent i livet att jag hann bränna ut mig på att kämpa i uppförsbacke med vanliga jobb som jag egentligen inte alls passade för.

Så behöver det inte alls bli för dig eftersom jag uppfattar det som att du är betydligt yngre. Om du accepterar att du kanske har vissa 'särskilda behov' (om du nu har det) och står på dig i att begära det stöd du behöver så kanske det både är lättare att inte hata dig själv, och att få hjälp ur din jobbiga situation? För som Bjäbbis säger, så låter det som om du tar på dig ansvaret för saker som ligger utanför din kontroll, och de omständigheterna kan man ju inte terapera bort (möjligen ev skuldkänslor och inställningen till dem).

Och om terapins övningar innebär ännu fler krav när en del av problemet är att man redan har tillräckligt med krav på sig, så tycker jag snarare det är sunt att reagera som du gör. (Jag skulle nog inte heller klara några psykologiska 'hemläxor', om de inte vore specialsydda för just mig och helt utan krav.) Det kanske du kan ta upp med terapeuten?

Men fint att du ändå klarar att vara öppensinnad och ge det en chans. För det luriga är att ibland kan faktiskt yttre omständigheter mirakulöst förbättras när man förändrar något på djupet i sig själv. Om man hittar den rätta 'knappen' att trycka på, så att säga, och metoden för att nå dit. Eftersom vi med NPF ofta fungerar lite annorlunda sensoriskt, emotionellt, socialt eller mentalt så är det inte alltid vanliga beprövade metoder funkar på oss, såvida de inte modifieras till att ta hänsyn till våra medfödda begränsningar, egenheter och talanger. Lita på det du känner och kommunicera det till terapeuten så hjälper du denne att anpassa terapin till just dina behov.

av **Deadly_Nightshade** » 2011-09-10 3:06:34

+1 Inger, bra inlägg.
Jag fick min diagnos först i februari i år (är 26 år) men känner verkligen att det var långt efter bäst-före-datumet. Ofta förbannar jag mig själv för att jag inte sökte hjälp tidigare - eller så funderar jag över varför mina föräldrar inte gjorde något när dom uppenbarligen såg att allt inte stämde med mig. Jag är väl fortfarande ung egentligen men kan bara tänka på alla mina misslyckanden: jag har verkligen inte kommu någonstans i livet känns det som och jag blir alltid ledsen när jag jämför mig med andra.

Men kan ni klandra mig? Det är klart man blir negativ när det aldrig blir ljusare i livet - när man hela tiden går och väntar och hoppas och istället möts av besvikelse hela tiden.

av **Inger** » 2011-09-10 8:17:31

Nä, absolut ingen som klandrar dig. Klart man blir besviken när inget går som man hoppats. Men det verkar som att du klandrar dig själv (och andra) för saker som ändå inte går att ändra i efterhand.

26 år är fortfarande ungt nog att få livet åt det håll du önskar, nu när du trots allt blivit beväpnad med diagnos, ökad självinsikt och viss rätt till stöd. Hade jag fått veta det så pass tidigt kunde jag gjort helt andra val. Men jag är ändå glad att jag fattade det vid 35. Bättre sent än aldrig och mycket kan fortfarande hända.

Att jämföra sig med andra är ingen bra idé. Måste du absolut göra det så jämför dig med andra aspergare i så fall, annars blir det inte särskilt rättvist mot dig själv.

av **Flia** » 2011-09-10 13:24:45

Du är bitter, och ingen klandrar dig för det.
Självklart fungerar det inte om någon försöker banka in "ACCEPTERAAAAA" i ditt huvud, det måste ju komma från dig själv.

Ilskan kanske måste finnas där ett tag, ett sätt att bearbeta vetskapen.
Men livet kan förändras av yttre omständigheter, man mår olika i olika skeden av livet.

För mig handlar det om att inse att jag har ett funktionshinder. På samma sätt som den som sitter i rullstol inte kan gå, så är det vissa saker jag inte kan göra. Och det är inte mitt fel.

av **Lakrits** » 2011-09-10 13:38:42

Deadly_Nightshade skrev:Men kan ni klandra mig?

Naturligtvis kan jag det, om det är det du vill. Men varför skulle jag göra det?

av **mikael** » 2011-09-11 12:49:25

Deadly_Nightshade skrev:Jag går hos psykolog sedan i somras för att bättre kunna "hantera" mig själv (AS+depression+allmänt uselt liv). Hon är utbildad inom KBT och viss grad ACT.

Jag har kommit till det punkten då man börjar få en massa hemuppgifter - har fått tre hittils. Jag tycker hon är en bra psykolog och så men tvivlar på att jag kan lösa problemen på egen hand. Man ska sätta upp små minimål i livet och arbeta mot dem samt "lära" sig acceptera sig själv och hur man mår - eller? Jag ser tyvärr inte hur detta hjälper mig. Jag har inte blivit mer motiverad till att aktivera mig för att jag gör hemuppgifts-listor över saker jag ska göra varje dag. Känns som att jag är allmänt dålig på att göra uppgifterna - fast hon säger motsatsen. Sen så fattar jag inte det här med ACT: ska jag lära mig att acceptera att jag är en dålig människa och lära mig acceptera mitt självhat och allmänt negativa och besvikna inställning till livet? Hur gör det saken bättre?

Vidare så känner jag verkligen att jag inte är i ett optimalt läge för att hjälpa mig själv - vilket hela den här terapin verkar gå ut på. Jag är arbetslös, bor trångt hemma hos min far i en 2a med min ADD-bror och går på socialbidrag (som jag får slåss för). Jag är "för högfungerande" för att bli sjukskriven samt få LSS-bostad och får lida för det. Jag hatar mig själv och mitt liv och har självmordstankar så gått som dagligen.

Jag ser inget ljus alls och börjar misstänka att denna terapiform bara är bullshit - eller anpassad för personer som inte har det så jävla risigt som jag har det. Hur är det tänkt att jag ska orka motivera mig till att jobba på "detta" när jag inte ens är motiverad till att göra de saker jag brukade älska?

För 6 mån sedan så praktiserade jag på drömjobbet, och allt såg verkligen positivt ut. Jag fick hela tiden hintar om att jag skulle bli anställd. Jag såg verkligen framför mig en anställning, en bostad och en vilja till att genomgå terapi och ja... få ett bättre liv helt enkelt. Jag såg ett ljus i andra änden av tunneln som jag var så välförtjänt av.

Praktiken kom till sitt slut och istället för att mitt liv tog en god vändning till det bättre så gick allt åt helvete. Den andra praktikanten blev anställd men inte jag. Snacka om att jag blev besviken över att snubbla precis innan mållinjen: ljuset i andra änden av tunneln var ett tåg.

Sen att se andra (sämre) grafiker och fd klasskamrater fixa jobb ja det är fan nästan spiken i kistan för mig. Jag har helt tappat tron på mig själv och min talang, och är ej längre motiverad till att vara kreativ eller ens söka jobb.

Jag tycker dessutom synd om min far som tvingas ta hand om mig. Han såg säkert också fram emot slutet på min praktik och dagen jag fick råd att skaffa eget ställe. Han förtjänar verkligen inte denna skit.

ACT handlar om att lära sig acceptera, och det är här allt fallerar: Jag kan aldrig acceptera mitt öde och jag kan aldrig acceptera att människor sällan får det dom förtjänat. Och jag kan heller inte sluta tänka på hur livet mitt hade varit just nu om jag hade fått det jag förtjänade.

Jag frågade henne "hur" det är tänkt att jag ska lära mig acceptera men jag minns inte om hon hade något bra svar på det.

Moderator atoms - kortade ner en dubblerad textmassa.

Hjälper psykoterapi mot en dålig social situation?

av **Deadly_Nightshade** » 2011-09-11 13:19:20

mikael skrev:Hjälper psykoterapi mot en dålig social situation?

Hur ska jag veta det? Jag får inte den terapiformen.
Om jag ska läsa mellan raderna så frågar du kanske hur detta ska hjälpa mig när mina problem beror på mestadels yttre faktorer? Det har jag svårt att tro. Jag sökte hjälp mest för att jag ville få hjälp med att orka kämpa på - fast jag hade förväntat mig mera praktisk hjälp från myndigheter. Den enda faktiska hjälpen jag fått är just från min psykolog och hon har ingen egentlig makt att göra något åt mig som kan påverka dessa "yttre faktorer".

av **Inger** » 2011-09-11 16:00:49

Att det är så tycker jag är ganska galet. Om någon har praktiska problem så borde man väl rent logiskt i första hand försöka lösa dessa, då brukar det dåliga måendet gå över av sig själv. Gör det inte det ändå, DÅ kan det vara dags för terapi. Men för detta måste olika myndigheter samarbeta.

av **mikael** » 2011-09-11 16:28:32

Deadly_Nightshade skrev:
mikael skrev:Hjälper psykoterapi mot en dålig social situation?

Hur ska jag veta det? Jag får inte den terapiformen.
Om jag ska läsa mellan raderna så frågar du kanske hur detta ska hjälpa mig när mina problem beror på mestadels yttre faktorer? Det har jag svårt att tro. Jag sökte hjälp mest för att jag ville få hjälp med att orka kämpa på - fast jag hade förväntat mig mera praktisk hjälp från myndigheter. Den enda faktiska hjälpen jag fått är just från min psykolog och hon har ingen egentlig makt att göra något åt mig som kan påverka dessa "yttre faktorer".

Om du får hjälp mot dina symtom ,samt stärkt självkännedom och självförtroende ja då det bli lättare att påverka sin sociala situation.

av **mikael** » 2011-09-11 16:29:17

mikael skrev:
Deadly_Nightshade skrev:
mikael skrev:Hjälper psykoterapi mot en dålig social situation?

Hur ska jag veta det? Jag får inte den terapiformen.
Om jag ska läsa mellan raderna så frågar du kanske hur detta ska hjälpa mig när mina problem beror på mestadels yttre faktorer? Det har jag svårt att tro. Jag sökte hjälp mest för att jag ville få hjälp med att orka kämpa på - fast jag hade förväntat mig mera praktisk hjälp från myndigheter. Den enda faktiska hjälpen jag fått är just från min psykolog och hon har ingen egentlig makt att göra något åt mig som kan påverka dessa "yttre faktorer".

Om du får hjälp mot dina symtom ,samt stärkt självkännedom och självförtroende ja då blir det lättare att påverka sin sociala situation.

av **pjask** » 2011-09-11 17:16:01

Deadly_Nightshade skrev:Jag fattar lite mer nu om det här med ACT, efter senaste psykologmötet.
Det handlar inte om att ignorera problem utan att fokusera på aktuella problem istället för kommande problem (framtiden) eller det man har gjort (dåtiden).

Får se hur det går med det här då. Jag försöker att inte vara dömande i förväg.

Jag tycker detta är en bra inställning och jag hoppas att du går stärkt ur det hela.

Det är svårt att undvika negativ förstärkning från bittra människor som menar väl men med rejält med fetvadd i öronen så kan det gå vägen.

av **nano** » 2011-09-12 6:10:16

Deadly_Nightshade skrev:Den enda faktiska hjälpen jag fått är just från min psykolog och hon har ingen egentlig makt att göra något åt mig som kan påverka dessa "yttre faktorer".

Vad är de yttre faktorerna?

av **mar0der** » 2011-09-12 8:32:23

Deadly_Nightshade skrev:Jag ser inget ljus alls och börjar misstänka att denna terapiform bara är bullshit - eller anpassad för personer som inte har det så jävla risigt som jag har det. Hur är det tänkt att jag ska orka motivera mig till att jobba på "detta" när jag inte ens är motiverad till att göra de saker jag brukade älska?

Vet inte riktigt vart du fått din terapi, via VC? eller via psyk? eller hab? eller soc?. Sen är en otroligt viktig komponent som din terapeut inte uppmärksammat, att du har ett funktionshinder i form av AS, som gör att man har lägre ångestolerans, svårigheter att generalisera, strukturera och planera samt abstrationssvårigheter och detaljbundenhet. Dessa komponenter är kritiska vid terapi! Du måste lyfta detta med din terapeut. Tror inte denne är medveten om den terapiresistans som återfinns hos en del med npf.

ACT för en person med autism... min personliga åsikt är att detta inte är en bra kombination av samma förklaring som ovan. Jag tycker du ska ta upp detta med din terapeut!

av **Tiblan** » 2011-09-12 8:46:52

Om du fått diagnosen AS kan du kontakta en biståndshandläggare på LSS för att få mer praktisk hjälp. Lycka till!!

av **Deadly_Nightshade** » 2011-09-12 14:56:04

nano skrev:Vad är de yttre faktorerna?

Att jag är arbetslös, inte har ett eget hem utan bor trångt i en tvåa hos min far med min bror, att jag inte har några vänner, att min familj har det dåligt och även lider precis som jag, att jag inte får någon hjälp av staten: jag är för "högfungerande" för LSS-stöd/sjukskrivning.

mar0der skrev:Vet inte riktigt vart du fått din terapi, via VC? eller via psyk? eller hab? eller soc?. Sen är en otroligt viktig komponent som din terapeut inte uppmärksammat, att du har ett funktionshinder i form av AS, som gör att man har lägre ångestolerans, svårigheter att generalisera, strukturera och planera samt abstrationssvårigheter och detaljbundenhet. Dessa komponenter är kritiska vid terapi! Du måste lyfta detta med din terapeut. Tror inte denne är medveten om den terapiresistans som återfinns hos en del med npf.

ACT för en person med autism... min personliga åsikt är att detta inte är en bra kombination av samma förklaring som ovan. Jag tycker du ska ta upp detta med din terapeut!

Jag får den via habiliteringen. Min psykolog är fullt medveten om mitt handikapp och kunnig i ämnet - det är inte henne jag tvivlar på det är mig själv.
Ja jag har många av dom där svårigheterna du listar upp, förutom planering och strukturering som jag sköter galant (fast det är väldigt beroende av rutiner).

Hon är främst utbildad inom KBT men också ACT - så det är den behandlingsformen jag får (KBT och ACT).

Tiblan skrev:Om du fått diagnosen AS kan du kontakta en biståndshandläggare på LSS för att få mer praktisk hjälp. Lycka till!!

Det har jag gjort. Och hjälpen därifrån var inte mycket att hänga i granen. Jag är alldeles för "högfungerande" för att få en LSS-bostad. Spelade ingen roll att jag bor jävligt trångt och mår dåligt över det. Det enda jag fått från LSS det var tandvårdskortet - som jag inte kan utnyttja då jag inte har råd att lägga ut 1800 på tandläkaren just nu - och boendestöd som jag går och pratar med typ varannan vecka. Men dom kan inte erbjuda mig någon hjälp egentligen eftersom jag är för högfungerande. Tanken är att dom ska hjälpa mig slåss mot myndigheter men det gör jag själv eftersom jag inte orkar/vill bekymra dom hela tiden. Ser inte vad dom kan göra heller.

Sjukskrivning kan jag heller inte få eftersom jag redan bevisat att jag kan jobba heltid inom vissa branscher/jobb (praktiserade på heltid i 6 månader nyligen, och har studerat på heltid i 6 år). För att få sjukskrivning så måste ens arbetsförmåga vara nedsatt med 27/50/75/100% inom alla tillgängliga jobb på alla marknader - även jobb med lönebidrag eller som är anpassade för "handikappade". Jag är fast i ett slags ingenmansland med andra ord: Jag är uppenbarligen för handikappad för att ta hand om mig själv (en NT i min sits hade lätt skaffat ett ströjobb och bott i en andrahands och levt ett någolunda bra liv), men för högfungerande för att bli sjukskriven. Resultatet är att jag tvingas till soc och alla deras jävla tramsaktiviteter som är direkt kontra-produktiva och hämmar mitt arbetssökande. Inte fan får man någon hjälp av arbetsförmedling/jobbcoach/matchare/annan-utbildad-mupp heller just eftersom alla tycker jag är så himla högfungerande mot vad dom är vana vid.

KBT/ACT - trams?

KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Re: KBT/ACT - trams?

Vilka är online

Om AspergerForum

Logga in