Jaså! Nå, det var nog bra vi fick den detaljen utredd, kan jag tänka mig.

/ J

Det finns faktiskt bra böcker som jag köpt. "hur allt fungerar" tex tar upp det mesta och den älskar han.
Vill ändå varna för att även en smart unge med as kan bli rädd. "så funkar kroppen" tex, han blev rädd för och fixerad av skelettet som han hade svårt att skilja från döskallar och spöken. Han ville inte acceptera att han var sådan innuti, inte heller jag fick ha skellett och så kom frågorna och upprepningarna tills vi gått igenom hela kroppen ang var det fanns skelett. Den boken ligger och väntar några år nu.




ooOoo

Jag förstår mer när jag läser här att det är viktigt att jag hela tiden är en trygg referensperson. Ska bättra mig och inte bli irriterad så ofta på upprepningarna utan förklara ordentligt istället.



ooOoo

Min son är 17 år och aspie. Det jag lärt mig genom åren är att inte ge för mycket info på en gång. Det var speciellt viktigt då han var liten men på det stora hela är han likadan fortfarande. Det får inte vara för många ord, infon skall vara kort och koncis- komprimerad helt enkelt. När han smält infon kom frågorna och vi kunde/kan fortsätta diskussionen. Jag har helt enkelt fått anpassa mig till hans hjärna, tempo och sätt att tänka.
När det gäller "vattenproblematiken" hade jag till en början bara sagt att man dricker inte badvatten. När och om han ställt frågan varför hade jag fortsatt med att det kan vara bakterier.
Jag hade behövt vänta in alla följdfrågor om kranvatten, vatten hos andra, regnvatten osv. Det hade inte varit någon idé att ge honom info om alla sorters vatten förrän han funderat över det och ställt frågorna. Att ta upp vattenproblem utomlands hade varit överkurs helt enkelt, den diskussionen hade fått vänta tills det var aktuellt med ev resa.
Men ... alla aspies är naturligtvis olika. En del vill veta allt direkt, andra behöver mer tid.
Ang kramar ... Han skall inte behöva krama någon om han inte vill! Jag informerade "kramfolket" om att han inte gillade kramar och har rätt att välja själv. Kan de inte acceptera det är det deras problem.

När han var liten förklarade jag för honom att andra gillar när man ser dem i ögonen och ibland försökte han göra det, speciellt när han pratade/lyssnade på de han själv gillade. Men jag tjatade aldrig om det, det blev som det blev.
Ett trick jag lärde mig av en lärare när vi höll muntlig redovisning var att titta på folks ögonbryn för att inte "fastna". Det fungerar utmärkt, folk tror att man ser dem i ögonen och är nöjda med det. Det tricket lärde jag honom när han blev lite äldre och han använder sig av det ibland. Dvs när han minns, vill och orkar.

Men minns att han fortfarande är väldigt ung. Han har många år på sig att lära.

Som barn tycker jag inte att 17 år är ungt.
Säger man barn om en 17 åring?

nano skrev:Som barn tycker jag inte att 17 år är ungt.
Säger man barn om en 17 åring?

Sverige har ratificerat FN:s barnkonvention. Enligt den är man att betrakta som barn till dess man har fyllt 18 år.

Alla är väl barn... till sina egna föräldrar.

Jag tycker att calimas förhållningssätt till sin son känns klokt.

Mycket bra idé med böcker. Finns en väldigt bra serie på Discovery också, How Stuff's Made. Den skulle jag ha älskat som barn! När man förstår hur den fysiska världen fungerar har man i alla fall en parameter på plats, då får man en stabilare grund att stå på sen för att utforska de ännu större mysterierna som mellanmänskliga relationer innebär. Annars är alltihopa en enda soppa bara. (Så var det för mig i alla fall.)

Glädjande också att läsa en mamma som gör så bra försök att förstå och förklara för sitt barn. Med den positiva inställningen kommer det säkert gå jättebra, även om det kan vara krävande och tålamodsprövande.

Tack Miche

Jag var uppenbarligen väldigt otydlig ...
Min sista mening: "Men minns att han fortfarande är väldigt ung. Han har många år på sig att lära." syftade på trådskaparens son, "Adam" 5 år (om jag minns rätt)
Jag menade helt enkelt att Adam är ung, liten och har ett antal år på sig att lära sig alla "konstiga" social regler. Jag tror inte att mamman behöver oroa sig speciellt mycket, och inte stressa fram något. Stress kan ge bakslag och trots.

För övrigt säger jar ofta "barn" om min son. Han är och kommer alltid att vara mitt barn. Vad skall jag annars säga?

Berätta för honom om hur världen fungerar på ett naturvetenskapligt sätt. Förklara vad ljus är (men du behöver inte gå in på att ljus är både partiklar och vågfunktioner än, vänta tills han är ca 12 år, då kan han troligtvis förstå det), förklara vad atomer är, förklara hur solsystemet ser ut, hur diskmedlet ni diskar med fungerar, vad stjärnor består av, hur fotosyntesen fungerar... Dessa är bara exempel från min egen barndom, och jag är mycket tacksam att mina föräldrar tagit sig tålamod att förklara hur världen är uppbyggd då det har gett mig en stabil grund att stå på. Det finns en serie böcker som heter "Hur Funkar Det?", de tyckte jag mycket om, och en annan som jag tyvärr glömt namnet på (rolig och informativ bok om olika djur, med vackra akvarell och tuschillustrationer; en mycket vacker uppslagsbild med hav och land och djuphavsfiskarna längst ned och fåglarna i skyn högst upp, t ex, är det någon som vet vad den boken heter?), de böckerna tyckte jag mycket om som liten (ca 5-6 år var jag när jag fick dem).

Allt ovan är baserat på mina barndomsminnen, Adam är säkert inte alls likadan som jag, men du kanske kan ta några tips från detta? Jag har f.ö Aspergers Syndrom, om det är till någon nytta för dig. Lycka till!

Amamman skrev:

hur säger du till honom när han inte gör som du förväntar dig att en unge ska göra?

hur bemöts han när han gör som han vill?

hur konsekvent är du när du beskriver väder som fint/fult/bra/dåligt/[valfritt subjektivt ord]?

hur tydlig är du när du säger till honom?

hur besvarar du frågor han kommer med?

edit: varför måste han kramas med andra om han inte vill?

Maldita skrev:Berätta för honom om hur världen fungerar på ett naturvetenskapligt sätt. Förklara vad ljus är (men du behöver inte gå in på att ljus är både partiklar och vågfunktioner än, vänta tills han är ca 12 år, då kan han troligtvis förstå det), förklara vad atomer är, förklara hur solsystemet ser ut, hur diskmedlet ni diskar med fungerar, vad stjärnor består av, hur fotosyntesen fungerar... Dessa är bara exempel från min egen barndom, och jag är mycket tacksam att mina föräldrar tagit sig tålamod att förklara hur världen är uppbyggd då det har gett mig en stabil grund att stå på.

ljus är inte både vågor och partiklar. ljus består av fotoner. fotoner är partiklar. partiklar har partikelegenskaper och vågegenskaper. ljus är inte en våg.

att ge sig in i att förklara allt utan att ha intellektuellt storhetsvansinne är nog inte det smartaste... bättre att lära ut hur man hittar informationen och lära kritiskt granskande samtidigt som man främjar diskussioner.

Så funkar det hade jag en bok som hette.
Jag fick atomer förklarat för mig minns jag, jag gillade det och det gjorde mig glad att tänka på atomer o hur de rörde sig

nano skrev:Så funkar det hade jag en bok som hette.
Jag fick atomer förklarat för mig minns jag, jag gillade det och det gjorde mig glad att tänka på atomer o hur de rörde sig

jag störde mig på alla frågor de där böckerna lämnar obesvarade, precis som dagisfröken, lågstadieläraren, mellanstadieläraren, högstadielärarna och gymnasielärarna och som slutligen professorerna erkände att ingen riktigt visste svaret på... än.

Böcker är det bästa. När ungen kan läsa och ställer en fråga så gå och hämta uppslagsboken. Sen kan man låna kompletterande litteratur på bibblan. Att söka info på internet kan också vara ett alternativ men då bör man nog ha blivit sådär 15-16 år åtminstone, så man har lite sinne för källkritik.

Min mor gjorde så och det var fantastiskt! Hon lyckades tom få tag på en bok om mens: "Mensboken" som jag fick när jag började fundera i de banorna. Där stod praktiskt taget ALLT. Så jag var totalt förberedd när den väl dök upp. Nu är ju inte det ett problem när det gäller pojkar, jag ville bara illustrera hur utvecklande det kan vara att sätta en bok i handen på en frågvis unge.

weasley skrev: ungen kan läsa och ställer en fråga så gå och hämta uppslagsboken. Sen kan man låna kompletterande litteratur på bibblan. Att söka info på internet kan också vara ett alternativ men då bör man nog ha blivit sådär 15-

säger bara ett ord: Nationalencyklopedin!

den kan sysselsätta en frågvis person ett par månader.

Hur jag bemöter honom beror på hur jag själv mår.
99% av tiden förklarar jag och visar & anpassar mig till honom. Jag tror att jag har rätt bra kläm på hur han kommer reagera i olika situationer men på sista tiden har jag blivit förvånad över hur han missuppfattar/tolkar verkligheten och hur glidande gränsen är mellan fantasi och fakta.
Samtidigt är jag livrädd för att problematisera honom. Jag har ju inga andra barn att jämföra med.
Igår var mitt bemötande mindre bra, jag är sjuk och hade feber och han var störd över någonting men eftersom jag inte hade tålamodet och tiden jag brukar ha ledde det till att han hamrade sig i huvudet med knytnävarna och var allmänt störig och bråkig, kunde inte klä sig, inte äta med bestick osv.. Tills jag tog några djupa andetag och gav honom 100% uppmärksamhet, då släppte det.
Men hur ska jag orka vara 100% i 18 år?
Ibland vill jag se på TV tex, men så fort jag fokuserar på något är det klippt.
Han behöver mig närvarande hela tiden och bara om jag förklarar att jag vill göra detta i si och så länge går det att få tid till annat.
Andra kan kommentera det, tycker han är bortskämd med uppmärksamhet,
men det är fel, han accepterar att jag vill tex läsa eller ta ett bad, bara jag förklarar först, och inte för länge.
Han kan leka själv och är verkligen snäll och duktig i alla situationer,
Tex så är han underbar på restauranger, bussen och överallt där barn brukar bete sig illa,
men han vill bli behandlad som en vuxen.
Rörigt det blev....
Är lite trött!





ooOoo

Din son verkar ju vara lätt att ha att göra med, utifrån dina beskrivningar av honom.

Amamman skrev:Han behöver mig närvarande hela tiden och bara om jag förklarar att jag vill göra detta i si och så länge går det att få tid till annat.
Andra kan kommentera det, tycker han är bortskämd med uppmärksamhet,
men det är fel, han accepterar att jag vill tex läsa eller ta ett bad, bara jag förklarar först, och inte för länge.
Han kan leka själv och är verkligen snäll och duktig i alla situationer,
Tex så är han underbar på restauranger, bussen och överallt där barn brukar bete sig illa,
men han vill bli behandlad som en vuxen.

Men, nu säger du ju att han är duktig och inte har problem med att du gör saker... förklara då för honom att nu ska du göra ditten eller datten i 36 minuter och sen ska ni ta reda på varför fåglar flyger. jag ser inte problemet.

att han vill bli behandlad som vuxen kan väl inte ses som ett problem, eller?


Du behöver inte vara till hans hjälp i 18 år, snarare 60...

Amamman skrev:Igår var mitt bemötande mindre bra, jag är sjuk och hade feber och han var störd över någonting men eftersom jag inte hade tålamodet och tiden jag brukar ha ledde det till att han hamrade sig i huvudet med knytnävarna och var allmänt störig och bråkig, kunde inte klä sig, inte äta med bestick osv..

Amamman skrev:Han behöver mig närvarande hela tiden och bara om jag förklarar att jag vill göra detta i si och så länge går det att få tid till annat.

Det du skriver i det andra citatet gör det ju troligen väldigt lätt.... SÄG åt din pöjk att "idag är mamma sjuk och trött så idag måste du vänta med dina problem så ska vi lösa dem imorgon" eller något liknande (anpassa efter situationen).

Värt att prova kanske?

Själv har jag jätte svårt att se folk i ögonen än ( de är riktigt smärtsamt ), så min strategi nu mera är att få dom att veta jag lyssnar, utan att se dom i ögonen

1: om dom ber om något så gör jag de, då vet dom jag tagit till mig de dom bad om
2: vara aktiv i en konversation, jag skulle ju inte kunna svara om jag inte hängde med
3: när jag träffar någon ny, tex psykolog, dom har alltid en dator med nått formulär uppe, kolla på den medan du lyssnar istället för att se ner i golvet eller titta mellan ögonen.

de med att härma gör jag än...jag förstår inte varför folk gör si eller så många gånger, vilket resulterar i en halvtaskig härmning bara jag kommer ur situationen fort så är jag nöjd

När jag skrev sist var jag supertrött och precis som jag försökte förklara är jag bara människa jag med :0
Ibland är det jobbigt! Tex då ja själv är ur form blir han orolig och har jag då inte tid att genast ta itu med det leder det till att han bokstavligen går bärsärk här hemma och det gör att mitt fokus hela tiden är på honom, andra mammor kan vara mer avkopplade men jag kan tex inte gå hemifrån till affären och bara låta tankarna vandra utan måste vara uppmärksam på honom hela tiden.
Nu sitter han o ser på Tv och då kan jag ju göra annat men om jag glömmer kolla honom kanske han sitter och kollar tv fast han inte vill göra det längre. Förstår ni?
Jag sa att han skulle se Bolibompa och måste ha koll på att han fortfarande tycker det är ok, han slutar inte av sig själv, börjar inte ngt nytt utan att jag säger till.
Om jag inte märker att han är less kan han börja ha sönder saker.
Blir han orolig vaggar han o slår sig lätt m knytnävarna i huvudet eller börjar säga Dup. Han kommer till mig ibland och liksom vill ha nya "order" som tex "nu kan du leka med...,"

Ibland är mamma också trött och gnällig.


ooOoo

Detta har blivit MYCKET värre sista veckorna, beror antagligen på att vi har en stor förändring i vardagen just nu.
Antar att jag bör ringa BVC om detta.


ooOoo

Ett annat ex: Han skulle sova men ville inte, jag blev lite arg och sa att han måste ligga i sin säng. 4 (fyra) timmar senare gick jag in för att släcka och han låg likadant och tittade i taket men sov inte. Nu tvingar jag aldrig honom att sova och vi samsover.
Det är ett ex på hur jag utan att mena det fick honom att må dåligt.




ooOoo

Jag känner igen min son i exemplet med barnpoolen. Min son härmar också mycket även om det framför allt gäller språket (min son är 10 år). Han använder ofta meningar från TV-program eller filmer och använder dem sedan i fel situationer så att det låter jättekonstigt. Han vet ibland inte vilket tonfall han ska använda vilket gör att han kan låta otrevlig och kaxig fast han inte menar att vara det. När min son var 2-3 år "ekade" han hela tiden. Om någon t.ex. frågade "Gillar du glass?" svarade han "Gillar du glass?". Han förstår inte att man ska bekräfta den som pratar genom att t.ex. säga "OK" eller "jaha" ibland, så man tror inte att han lyssnar eller har förstått. Jag måste förklara för honom att även om jag inte ställer en direkt fråga så vill jag ha någon form av svar.