Jag undrar hur möts man av arbetsgivare, kollegor, familj och vänner när man liksom kommer ut med sin diagnos aspergers? Jag är mest rädd för mitt jobb, att min arbetsgivare ska ifrågasätta mig om jag verkligen kan arbeta kvar. Vännerna, och min familj vet inte riktigt om jag ska berätta, kanske bara för att försöka få dem att först att det inte är mitt fel, men sen och andra sidan nej. Jag vill inte att de ska döma mig av den diagnosen. Jag är jag och jag skäms inte men jag vill inte att de ska ändra sig hur de är mot mig.

Jag vill inte bli lurad...jag drömmer redan mardrömmar om att jag blir förvirrad och galen vill inte att det ska bli det irl liksom.

Hur har ni andra gjort som fått diagnos som vuxen liksom?

Jag skulle inte berätta för en arbetsgivare om diagnosen. Du är den du är och alltid varit, diagnosen Asperger förändrar dej inte.

Själv berättade jag för min familj och bekanta direkt när jag fick diagnosen.

Försök att ta det lugnt. Som jag sa ovanför du är du. En diagnos som tex Asperger är endast samhällets sätt att kategorisera folk och egentligen kanske meningslös.

Men vad säger folk då? Det är mest det jag är orolig över....

Barajag skrev:Men vad säger folk då? Det är mest det jag är orolig över....

Till mig sa dom inte så mycket. Fast det varierar ju med vilken familj och vilka bekanta man har.

Jag har alltid varit "konstig" så dom fattade ju redan innan diagnosen att nåt var "fel". Jag var ju aldrig som dom...

Du kanske kan vänta med att berätta tills du är mindre orolig? Eller om du känner att du måste berätta nu direkt så antar jag att du måste det. Då blir det som det blir.

jag har antingen hört positiva grejjer eller ingenting alls, jag gissar att dem som tycker illa om en å tänker typ: "har han AS fyfan då vill jag inte umgås med han" inte vågar säga det och är då helt tyst bara

Ett stående ämne här. Tre trådar finns länkade i avdelningens klistrade metatråd, men det måste finnas fler.

Du skriver "när man kommer ut". Men det är man ju inte tvungen till. Eller är du det av någon särskild orsak?

Det kan förstås vara bra att komma ut och visa dem som kan ta in folk någorlunda förutsättningslöst hurdana verkliga aspergare kan vara. Men det finns också gott om skäl att hålla tyst — bland annat att många inte kan ta folk någorlunda förutsättningslöst och att det brukar vara lättare att komma ut i efterhand, sedan man har sett att personerna ifråga klarar sådant, än att ge glömskepiller åt folk som inte klarade det.

Framför allt måste man ju fråga sig vad man själv vill, klarar och är beredd till.

Zombie skrev:Ett stående ämne här. Tre trådar finns länkade i avdelningens klistrade metatråd, men det måste finnas fler.

Du skriver "när man kommer ut". Men det är man ju inte tvungen till. Eller är du det av någon särskild orsak?

Det kan förstås vara bra att komma ut och visa dem som kan ta in folk någorlunda förutsättningslöst hurdana verkliga aspergare kan vara. Men det finns också gott om skäl att hålla tyst — bland annat att många inte kan ta folk någorlunda förutsättningslöst och att det brukar vara lättare att komma ut i efterhand, sedan man har sett att personerna ifråga klarar sådant, än att ge glömskepiller åt folk som inte klarade det.

Framför allt måste man ju fråga sig vad man själv vill, klarar och är beredd till.

+1

Jag tycker att jag har fått mestadels positiva reaktioner från omgivningen. Jag berättade för min chef om att jag skulle göra en utredning redan när jag fått remiss eftersom det var problem på jobbet som var den främsta orsaken till att jag misstänkte att något "inte stod rätt till". Jag tänkte att oddsen för att få saker och ting att funka på jobbet var bättre om jag var helt öppen och ärlig och så här långt känns det som en bra strategi. Alla som jag berättat för på jobbet (jag har berättat för de som jag ansåg behövde veta) har varit väldigt positiva och verkligen velat förstå.

Min familj har också varit stöttande fast min mamma har haft svårt att förstå och tyckt att allt jag har beskrivit som problem är likadant för alla, och att jag är så duktig och fantastisk, så inte kan det vara något fel på mig. Kul att höra förstås men tyvärr inte helt sant. (och rätt frustrerande att hela tiden få höra att alla andra har samma problem som jag - de har de ju uppenbarligen INTE)

Lite grann den inställningen har jag även fått från vissa arbetskamrater. Jag framstår uppenbarligen som "normal" och kompetent och folk tror gärna att jag helt enkelt ställer väldigt höga krav på mig själv och är onödigt självkritisk när jag berättar vad jag har svårt för, trots att sanningen är att jag är väldigt lågpresterande i vissa avseenden. Det är jobbigt när folk tror att jag bara inbillar mig att jag har problem. (de som är närmare insatta i vad jag gör på jobbet märker ju dock att problemen inte är inbillade).

Den mest negativa effekten av att informera andra om min diagnos fick jag i mitt förhållande, där min dåvarande partner fick en bra orsak att uppfatta alla problem i förhållandet som följder av min AS. I de avseenden vi var olika eller tyckte olika blev det väldigt enkelt för honom att avfärda min uppfattning som "fel" och hänvisa till diagnosen. Så förhållandet sprack inte långt efter att jag fick diagnos, men det hade det nog ändå gjort.

Jag rekommenderar starkt att inte "komma ut" på jobbet.

För egen del så gjorde jag det när det ändå gick åt skogen för mig (företaget såldes till en ny ägare och den nya chefen förstod mig inte det minsta, vilket den gamla gjorde) och det löste inga problem alls, snarare tvärtom!

Jag har hört alltför många negativa erfarenheter av att berätta om aspergerdiagnosen för arbetsgivare så det är inte tillrådligt, med familj och vänner är det en annan sak. De som känner dig bör förstå vad det handlar om och acceptera det.

Vissa trodde mig inte, andra ville veta mer, en del förstod och de flesta vågade/kunde/ville inte ställa frågor eller förhålla sig till faktumet överhuvudtaget. Fick ofta frågor om hur jag skulle arbeta bort det, när jag skulle få medicin mot det osv.

Det jobbigaste var faktiskt några i min familj som nästan inte ville prata om det under utredningen, och sedan, när den var klar, plötsligt ville prata massor och sedan blev besvikna över att det inte gick att bota.

Väldigt många tror att allt är bra nu och jag har varken tid, lust eller ork att påpeka de uppenbara problem som min kombination av AS, ADD och långa depressioner för med sig.

När jag berättade om mina problem med AS på jobbet, kommenterades det bara med att alla har endel problem. Tror att dom hade sin egen uppfattning om mitt avvikande beteende, Men tror att dom inte ville veta att dom hade misstagit sig i 17 år.

Jag tänker inte berätta det, lika bra
För arbetsgivare då.

Jag är vidöppen med min diagnos. Dvs, Jag svarar om dom frågar. Jag skäms inte och det borde ingen göra. I mitt tycke så är det arbetsgivarens ansvar att anpassa arbetsplatsen efter oss och inte tvärtom.

Min familj kommer nog att reagera med att säga att alla har problem inte bara DU. Du ska alltid ta mest plats.......
Och anledningen just med att man fått diagnosen kommer de tänka att jag gjort för att få berätta mer om den samt att då är det okej att uppföra mig hur som helst.

Jag är både rädd och inte. Mitt jobb är lite speciellt inom vården så jag vet inte vad det blir. Vill ju ha kvar mitt jobb ju. Men har ju inte jobbat på länge. Vill inte förstöra utan vill vara ärlig så jag kan jobba vidare och ha ett så bra liv så möjligt.

Jag är öppen för alla. Det både vill måste jag, eftersom jag har dåliga dagar och inte vill att folk skall kategorisera mig som "lat" när jag egentligen är stressad eller depp.

Jag tror att det är viktigt för ens egen självkänsla att berätta, i alla fall för sina närmaste. För min del känner jag att jag numera kan bejaka mina mer udda sidor och stå för dem på ett annat sätt.

Jag kan erkänna och stå för att jag har svårt för det jag har svårt för och kan vila i att det faktiskt finns en förklaring, det är inte att jag inte anstränger mig, är tråkig, eller liknande.

Håller dock med att just på jobbet kanske man inte ska outa sig till alla i alla fall, men har man nära kollegor så är det klart att man kan berätta för dem, det får man försöka känna av om det är läge eller ej.

Barajag skrev:Mitt jobb är lite speciellt inom vården så jag vet inte vad det blir. Vill ju ha kvar mitt jobb ju. Men har ju inte jobbat på länge. Vill inte förstöra utan vill vara ärlig så jag kan jobba vidare och ha ett så bra liv så möjligt.

Vill man ha kvar sitt jobb så kan det rätta lika väl vara att vara "oärlig" och inte berätta. Det där tycks bero fullständigt på vad man råkar ha för chef, arbetskamrater och kanske fackfolk. Men behöver man anpassning, om så bara långsiktigt för att inte bränna ut sig, så får man väl bara fromt hoppas att de är justa . Om man inte kan skylla anpassningen på något annat problem utan att ljuga.

Jag skulle inte berätta i vården.
Gjorde det misstaget och det fick jag ångra.
Undersköterskor tillhör inte den förstående sorten alla gånger.

Arbetsgivare/kollegor skulle jag aldrig säga något till - det är kontraproduktivt och skadar bara.

Däremot har jag berättat för mina föräldrar och lillebror, min syster samt två kompisar.
Det hände inte så mycket faktiskt - jag blev t.o.m. besviken över hur fort det glömdes bort. Mina kompisar reagerade knappt.

Jag är 53 och fick min diagnos för ett par veckor sedan. Jag har inga planer på att "komma ut" inför andra än min familj och kanske ett ytterst fåtal mycket nära vänner.
Jag är arbetslös och af har fått informationen enbart för på att jag vill ha ett riktat jobb som tar vara på mina styrkor och hänsyn till mina svagheter. Och eftersom jag numer är funktionshindrad kan de inte kräva/tvinga mig att ta vilka jobb som helst. Pressen från af är mindre när jag har diagnos.
Att jag kommer att "använda" mig av diagnosen på af beror helt enkelt på att jag under hela livet slitit ont med jobb där jag varit högpresterande. Mina återstående yrkesverksamma år tänker jag inte ägna åt att slita ut mig totalt inför pensionen.

Det team som utredde mig erbjöd ett möte där de kunde informera min familj om hur problematiken för en aspie kan se ut. Det kan vara en bra idé om man är bekymrad över att famijen bagatelliserar ens problem.

Barajag skrev:Jag undrar hur möts man av arbetsgivare, kollegor, familj och vänner när man liksom kommer ut med sin diagnos aspergers?

Jag misstänker att du inte menar "möts", utan "bemöts".

Jag undrar om jag törs berätta för släkten, mina föräldrar har förbjudit mig.

MsTibbs skrev:Jag är öppen för alla. Det både vill måste jag, eftersom jag har dåliga dagar och inte vill att folk skall kategorisera mig som "lat" när jag egentligen är stressad eller depp.

Samma här. Och mina vänner vet att jag har begränsat med energi till att vara social (även om de kanske inte förstår det fullt ut alla gånger). Jag behöver inte hitta på ursäkter för att inte såra dem när jag inte orkar med dem.