när man själv har en funktionsnedsättning....

Finns det någon på detta forum som jobbar som t.ex. arbetsledare eller vårdare för personer med ADHD eller asperger och som själv har diagnos?

Hur funkar det gentemot övrig personal och framförallt kan man få stöd i arbetet?

Har själv jobbat på timbasis med personer som har kognitiva nedsättningar men tvekar lite att fortsätta/ vidareutbilda mig trots att jag tycker det är kul.

Tvekar eftersom mina egna begränsningar förmodligen skulle bli mer uppenbara om jag skulle jobba heltid
och hur förstående skulle resten av personalen vara?

skulle vara kul om det fins nån här som jobbar som psykolog oxå, det är själv nånting jag funderat på, om man kan jobba som psykolog med aspergers syndrom, och om man är en bättre/sämre psykolog än andra?

Kör på bara! Det behövs fler aspergare ute i samhället.

En av mina väninnor har solklart någon diagnos inom autism-spektrat, om det är aspergers eller liknande vette fan. Men hon har jobbat på LSS-boende som assistent och nu gått över till elevassistent på gymnasiesärskola. Min analys av läget är att det handlar mycket om "takes one to know one". Nu är hon en väldigt komplex faschinerande mänska, och har MYCKET strul i bagaget (fastnat i religiös sekt, hemlöshet, knark, ren psykisk misshandel av sambo, självmord i vänkretsen..) men på nån jävla vänster verkar detta ha gett henne sån extrem livsvärme och styrka att hon "klarar vad som helst".

Om du bara orkar och inte tar med dig jobbet hem så tror jag att du skulle vara en stor tillgång för andra med diagnoser. Dom skulle troligtvis lyssna mer på dig än någon annan som inte har diagnos för att du förstår troligtvis bättre vad det är dom pratar om eftersom du själv är "drabbad". Att utbilda sig är inte samma sak som att du måste jobba med det i all evighet. Ibland kan en utbildning också innebära att man kommer underfund med att man inte vill jobba med just detta. Så länge något är kul är det ju positivt för dig så go, go, go.....

Ok! Mycket bra och intressanta synpunkter. Tack!

Höll i hastigheten på att säga att de psykologer JAG har kommit i kontakt med samtliga verkar ha nån sorts problem
Men det är naturligtvis djupt orättvist.

Ändå tror jag att det förekommer att en viss sorts människor söker sig till en viss sorts yrken...inte bara för att tjäna sitt bröd,utan för att försöka bearbeta någonting.....

Jag vet en forumist som är legitimerad sjuksköterska och min FD psykolog hade en diskussion om diagnoser och jobb och vi drog upp ett antal exempel och vid ett tillfälle sade hon "vi finns överallt", som jag uppfattade det så menade hon att hon hade någon sorts diagnos själv, men hon verkar kunna sitt jobb.

Självklart ska du försöka arbeta med det som intresserar dig. Oavsett diagnos så har man ju fallenhet för olika saker och trivs med olika yrken. Vad du kan få för stöd/hjälp har jag tyvärr ingen aning om, men jag tror mycket på att följa sina drömmar (till en viss nivå i alla fall ) och att det brukar lösa sig till det bästa.

Själv har jag alltid drömt om att bli psykolog, betygen räckte inte, men jag har nu gjort HP och har poäng så att jag kan ta mig in. Tyvärr funkar det istället inte med min vardag att sätta sig i skolbänken i 5 år, men jag läser i alla fall psykologi A nu på distans 50% och det är väldigt intressant.

Lycka till!

indra76 skrev:Själv har jag alltid drömt om att bli psykolog, betygen räckte inte, men jag har nu gjort HP och har poäng så att jag kan ta mig in.

Gratulerar!

indra76 skrev:Tyvärr funkar det istället inte med min vardag att sätta sig i skolbänken i 5 år, men jag läser i alla fall psykologi A nu på distans 50% och det är väldigt intressant.

Bravo!

Lakrits skrev:

indra76 skrev:Själv har jag alltid drömt om att bli psykolog, betygen räckte inte, men jag har nu gjort HP och har poäng så att jag kan ta mig in.

Gratulerar!

indra76 skrev:Tyvärr funkar det istället inte med min vardag att sätta sig i skolbänken i 5 år, men jag läser i alla fall psykologi A nu på distans 50% och det är väldigt intressant.

Bravo!

Tackar Får se vart det leder. Just nu nöjer jag mig med att jag lär mig en massa intressanta saker!

Akira skrev:Tvekar eftersom mina egna begränsningar förmodligen skulle bli mer uppenbara om jag skulle jobba heltid
och hur förstående skulle resten av personalen vara?

Du har inte alls tänkt i banan att du kanske vet och begriper saker som inte personalen vet och begriper, eftersom de inte har NPF själva (såvida nu inte någon har och försiktigtvis döljer det)?

Eller att det kan säga något om deras kompetens eller kunskaper om de inte tar emot en kollega med egen diagnos som någon de kanske kan lära sig av?

Med det sagt: det kan nog vara klokt att hålla inne med sin diagnos i arbetslivet. Om det är möjligt rent praktiskt. Man är inte skyldig att yppa den vad jag vet. Och det är lättare att säga något senare, när man har hunnit känna folk litet på pulsen, än att få alla att glömma vad man en gång har sagt...

indra76 skrev:

Lakrits skrev:

indra76 skrev:Själv har jag alltid drömt om att bli psykolog, betygen räckte inte, men jag har nu gjort HP och har poäng så att jag kan ta mig in.

Gratulerar!

indra76 skrev:Tyvärr funkar det istället inte med min vardag att sätta sig i skolbänken i 5 år, men jag läser i alla fall psykologi A nu på distans 50% och det är väldigt intressant.

Bravo!

Tackar Får se vart det leder. Just nu nöjer jag mig med att jag lär mig en massa intressanta saker!

Det gäller att se möjligheterna och inte problemen. Lycka Till!!!

Zombie skrev:

Akira skrev:Tvekar eftersom mina egna begränsningar förmodligen skulle bli mer uppenbara om jag skulle jobba heltid
och hur förstående skulle resten av personalen vara?

Du har inte alls tänkt i banan att du kanske vet och begriper saker som inte personalen vet och begriper, eftersom de inte har NPF själva (såvida nu inte någon har och försiktigtvis döljer det)?

Eller att det kan säga något om deras kompetens eller kunskaper om de inte tar emot en kollega med egen diagnos som någon de kanske kan lära sig av?

Med det sagt: det kan nog vara klokt att hålla inne med sin diagnos i arbetslivet. Om det är möjligt rent praktiskt. Man är inte skyldig att yppa den vad jag vet. Och det är lättare att säga något senare, när man har hunnit känna folk litet på pulsen, än att få alla att glömma vad man en gång har sagt...

+1 Tack, Zombie! Det var precis vad jag tänkte och hade inte kunnat uttrycka det bättre själv.

En sak som jag kom på: man har mycket nytta av att ha god självkännedom och insikt om sina styrkor och svårigheter! Då är det lättare att fungera i en arbetsgrupp, uttrycka vad man behöver för att göra ett bra jobb, vad blir svårt i jobbet osv.

Detta gäller förstås alla NT:s och icke-NT:s. Men jag tänkte säga det eftersom man som icke-NT kan lättare grubbla över situationer på jobbet, eller blir överbelastad om allt inte går som man har tänkt sig osv...

Jag har en vän som är psykolog och jobbar inom neuropsykiatrin med utredningar och samtal. Hon har, säger hon själv, AS. Hon har dock aldrig gjort någon utredning själv och är alltså odiagnosticerad. Hon har, hur som helst, en klar fördel av att ha denne självupplevda kunskap, det vill säga hon "känner igen" AS lättare än NT kollegor och kan därför ställa de rätta frågorna som kan ringa in och "hitta" en eventuell AS hos de människor hon tar emot. För det är ju så att kunskapsnivån om AS inom vården ser mycket olika ut.
Men man ska nog vara försiktig med att gå ut med sin AS på arbetsplatsen, som Zombie påpekade. Fördomarna är många.

Det första min psykolog sa när jag träffade honom var att han hade asperger-drag så han är bra på detta.
Tydligt och konkret tycker jag

Jag tycker det verkar positvt!

Jag är själv en tjej på 16 år med Asperger och ADHD och i framtiden planerar jag att jobba med barn/tonåringar med speciella behov. Inte endast de med diagnoser kanske, utan de som behöver mer stöd och förståelse helt enkelt.

Är väldigt mån om att göra skolan bättre, för både de med eller utan diagnos.

Läser att det är många som inte har sagt på sitt jobb att de har AS och att det inte är så bra pga alla fördomar.
Jag tänkte helt tvärt om att jag inte vill hålla inne med att jag AS och ADHD. Jag tycker att det känns bra att arbetskamraterna vet om min situation. Jag behöver förståelse från dom, det gör att jag kan slappna av och inte känna mej så stressad.
De ställer inte heller så mycket krav på mej som på de andra nu när det är öppet.
Om ingen talar om att de har denna funktionsnedsättningen så kommer de ju alltid ha fördomar och aldrig vänja sig vid att det är vanliga "extra goa" människor som oss som de inte behöver ha några fördomar emot, ju?

supernova skrev:Läser att det är många som inte har sagt på sitt jobb att de har AS och att det inte är så bra pga alla fördomar.
Jag tänkte helt tvärt om att jag inte vill hålla inne med att jag AS och ADHD. Jag tycker att det känns bra att arbetskamraterna vet om min situation. Jag behöver förståelse från dom, det gör att jag kan slappna av och inte känna mej så stressad.
De ställer inte heller så mycket krav på mej som på de andra nu när det är öppet.
Om ingen talar om att de har denna funktionsnedsättningen så kommer de ju alltid ha fördomar och aldrig vänja sig vid att det är vanliga "extra goa" människor som oss som de inte behöver ha några fördomar emot, ju?

Tänker exakt samma sak, jag är öppen med min diagnos för alla, nästan så att jag går fram till tjejjen i kassan på konsum å säger "hej jag har aspergers, jag ska ha dessa saker, tack" (inte riktigt så illa är det, men alla jag pratar med som jag ska umgås med i mer än 2-3 timmar berättar jag för mer eller mindre)

*edit* jag är medveten om att man kan råka riktigt illa ut om man är öppen med sin diagnos för alla (tex. att nån inte gillar en för att man har diagnos och mördar en) men jag har en bra känn för vilka jag kan berätta för och vilka jag inte kan berätta för, och i vilka situationer det är bäst att vara tyst.

Jag har berättat för min chef att jag har AS och tror inte att jag kommer berätta det för någon annan på arbetet.

Jag är och kommer att vara mycket restriktiv med vem jag berättar det för. AS:en i mig skulle vilja tala om det för "alla" men min kloka NT-hustru har fått mig att tänka om då hon anser att många kan ha fördomar alt ha för lite kunskap inom detta.

KaptenZoom skrev:Jag har berättat för min chef att jag har AS och tror inte att jag kommer berätta det för någon annan på arbetet.

Jag är och kommer att vara mycket restriktiv med vem jag berättar det för. AS:en i mig skulle vilja tala om det för "alla" men min kloka NT-hustru har fått mig att tänka om då hon anser att många kan ha fördomar alt ha för lite kunskap inom detta.

Vad gör det då om dina arbetskamrater får reda på det? om dem tycker om dig så kommer dem juh tycka om dig fortf. efter du berättat, om dem inte är dumma i huvet men då är det inga arbetskamrater att ha iaf så.

Jagers:

Då jag tror att det finns massa fördomar och okunskap inom detta område. Jag kommer enbart att berätta för de jag verkligen litar på.

KaptenZoom skrev:Jagers:

Då jag tror att det finns massa fördomar och okunskap inom detta område. Jag kommer enbart att berätta för de jag verkligen litar på.

Men är det då inte bra att berätta för dem att du har den å den diagnosen? så att du kan förklara för dem vad det innebär, och så att dem ser att du inte är någon psykopat-mördare