Kringelikrok skrev:Jag har lättare att klara av att företa mig saker om jag vet om det minst en dag i förväg. Om min dotter t.ex kom och frågade när hon bodde hemma: "Kan vi inte baka nåt?" , då slår en broms till inne i mig, det gnisslar och skriker bara neej, jag vill inte, kan inte, tvinga mig inte! Det bär emot så till den milda grad att det känns som stört omöjligt. OM jag skulle lyckas tvinga mig i ett sånt läge då har jag ångest genom hela "baket".
Om jag istället får göra det nån dag längre fram och är inställd på det då kan det funka utan ångest.
KÄNNS IGEN?

Jaaa! Känner igen!!!

Det kan hända, att jag går in i något så fullständigt, att jag blir alldeles utmattad och "tröttnar" innan det är klart. Kanske för att jag gör det med sådan hängivenhet och noggrannhet. Men oftast blir jag "biten" och vill bara göra detta hela tiden.

ingenting skrev:Det kan hända, att jag går in i något så fullständigt, att jag blir alldeles utmattad och "tröttnar" innan det är klart. Kanske för att jag gör det med sådan hängivenhet och noggrannhet. Men oftast blir jag "biten" och vill bara göra detta hela tiden.

Är det intressant då kan man ju hålla på hur länge som helst. Men att göra sånt som andra tycker är kul kan ju bli rena straffkommenderingen om man inte ställt in sig på det mentalt i förväg.

Ett följdproblem för mig är att jag intresserar mig för så mycket så ingenting blir riktigt helt, så att säga. Mitt liv och min tid räcker inte till för att lära mig allt jag vill. Och de praktiska saker som att sy fastnar på planeringsstadiet för allt annat som tar upp min tid och för att jag inte kommer igång med det trots att jag har en 'hel butik' med tyger och tusen idéer..det är en sorg för mig.

Men jag snuddade kanske vid en annan tråd som tar upp detta problem?

Kringelikrok skrev:Ett följdproblem för mig är att jag intresserar mig för så mycket så ingenting blir riktigt helt, så att säga. Mitt liv och min tid räcker inte till för att lära mig allt jag vill. Och de praktiska saker som att sy fastnar på planeringsstadiet för allt annat som tar upp min tid och för att jag inte kommer igång med det trots att jag har en 'hel butik' med tyger och tusen idéer..det är en sorg för mig.

ja... det är precis likadant för mig.
det jag lyckas dra igång med blir bara halvfärdigt för att förr eller senare måste man juh sova eller gå till skolan eller annat onödigt och då hittar jag istället något annat som drar. eller gör just ingenting för att det är alldeles för mkt jag skulle vilja göra.

som tur är stickar jag konstant iaf, det kan jag inte vara utan och kommer förmodligen aldrig tröttna på!

Så blir det väldigt väldigt ofta för mig. Att jag får en impuls att göra nått och jag känner passionerat för det och sen mitt i det så tvärtröttnar jag och kan absolut inte fortsätta hur jag än gör. Samma sak gäller även specialintressena, de går liksom i vågor och många saker har kommit... varit jätteintensiva sen mitt i blivit tråkigt och så har jag tvärslutat.

Gullig smiley!

Fenren skrev:Nine months later:

Det känner jag absolut igen.

Jag känner också igen mig, jag tröttnar, för att när jag hittat något jag vill göra vill jag att det ska ske på en gång. 2009 ville jag bli frisör, det fanns inget annat, sen 2010 skulle jag bli dansare, 2011 skulle jag bli hundskötare, 2011 skulle jag bli hundfrisör. Men nu vet jag inte längre.

Jag har sedan jag var typ 6 år försökt lära mig spela piano och ja jag kan fortfarande inte spela, men har börjat försöka lära mig igen.

Jag är helt enkelt otålig och vill kunna allt på engång och det ska gå fort.

Jag är väldigt allmänintresserad (gamlingar älskar mig), och vill lära mig fruktansvärt mycket. Jag har inga problem med att ta en sak i taget, eller kanske 2-3, men jag kommer inte längre än till kapitel 2 (eller motsvarande) i lärandet innan jag tappar lusten. Jag vill fortfarande lära mig men det tar emot och motivationen kan vara tokhög fram tills jag sätter igång och det det är som om någon släppte ur all luft.

Det som gör att jag har så himla svårt att tackla det här är att jag inte kommer någonstans, jag känner mig helt värdelös. Mycket också eftersom jag har ganska svårt att fokusera på en sak, kan inte riktigt kontrollera mina tankar verkar det som.

Nu har jag börjat studera och jag har sett fram emot det här så fruktansvärt mycket. Jag klarade första terminen med ungefär 95% i snitt och är riktigt, riktigt stolt, men så omotiverad som jag är nu har jag aldrig varit förr. Min folkskygghet hjälper inte heller till eftersom vi fått nya klasskamrater, och att skolan vill tvinga mig att hålla tal på tv.

TL;DR: Ja, och jag hatar det över allt annat. Finns det något man kan göra över huvud taget? Psykolog är inte riktigt ett alternativ för tillfället, på grund av språkproblem...

3111so skrev:Jag är väldigt allmänintresserad (gamlingar älskar mig), och vill lära mig fruktansvärt mycket. Jag har inga problem med att ta en sak i taget, eller kanske 2-3, men jag kommer inte längre än till kapitel 2 (eller motsvarande) i lärandet innan jag tappar lusten. Jag vill fortfarande lära mig men det tar emot och motivationen kan vara tokhög fram tills jag sätter igång och det det är som om någon släppte ur all luft.

Det som gör att jag har så himla svårt att tackla det här är att jag inte kommer någonstans, jag känner mig helt värdelös. Mycket också eftersom jag har ganska svårt att fokusera på en sak, kan inte riktigt kontrollera mina tankar verkar det som.

Nu har jag börjat studera och jag har sett fram emot det här så fruktansvärt mycket. Jag klarade första terminen med ungefär 95% i snitt och är riktigt, riktigt stolt, men så omotiverad som jag är nu har jag aldrig varit förr. Min folkskygghet hjälper inte heller till eftersom vi fått nya klasskamrater, och att skolan vill tvinga mig att hålla tal på tv.

TL;DR: Ja, och jag hatar det över allt annat. Finns det något man kan göra över huvud taget? Psykolog är inte riktigt ett alternativ för tillfället, på grund av språkproblem...

Känner igen det mesta här, vännen. Jag har påbörjat tre akademiska utbildningar genom åren som jag aldrig avslutade. Inget uppmuntrande, jag vet.. men jag klarade detta allra bäst när jag studerade på halvtid och faktiskt fick vara sjukskriven halvtid.

Undrar om du har fått en diagnos? Det finns mycket förståelse och bra mycket mer kunskap om AS och dyl. nuförtiden än när jag var yngre och pluggade. Vad menar du för språkproblem? Jag tycker att du skulle söka stöd hos någon som har utbildning och erfarenhet av det som du har det besvärligt med.

Har själv träffat psykolog och psykiater i en förberedande diagnos och det är underbart med folk som förstår och vet. Kanske du kan få handfast råd och stöd.

Kringelikrok skrev:Känner igen det mesta här, vännen. Jag har påbörjat tre akademiska utbildningar genom åren som jag aldrig avslutade. Inget uppmuntrande, jag vet.. men jag klarade detta allra bäst när jag studerade på halvtid och faktiskt fick vara sjukskriven halvtid.

Undrar om du har fått en diagnos? Det finns mycket förståelse och bra mycket mer kunskap om AS och dyl. nuförtiden än när jag var yngre och pluggade. Vad menar du för språkproblem? Jag tycker att du skulle söka stöd hos någon som har utbildning och erfarenhet av det som du har det besvärligt med.

Har själv träffat psykolog och psykiater i en förberedande diagnos och det är underbart med folk som förstår och vet. Kanske du kan få handfast råd och stöd.

Jag blev diagnostiserad med AS i mellanstadiet, är 25 nu. Bor nu på en ganska så liten ort i Japan där det inte finns någon större förståelse för AS, och psykologerna kan inte engelska. Mitt mål är att få en så bra japanska så att jag kan ta mig in på universitetet och klara av en BA (typ kandidatexamen) i kinesisk kultur och litteratur. Orten valde jag eftersom min flickvän är här. Jag behöver troligtvis ett par terminer till med japanskastudier för att kunna konversera på vettig nivå med en psykolog, men då är det troligtvis redan för sent.

Jag vill faktiskt inte gå ner på halvfart eller ta det lugnare. Jag vill kunna spendera så mycket av min tid som bara går till studierna. Det är jätteintressant det jag pluggar men jag tappar suget strax efter jag satt igång. Jag kan inte fokusera för fem öre på det jag ska göra, t.o.m. när jag stängt in mig i ett hörn på något bibliotek, där det inte finns någonting annat att göra.

Såg i en annan tråd där någon knaprade Omega3-tabletter och lyckades stärka fokusen en aning. Har själv testat det nu under en kortare period utan att känna någon direkt skillnad (t.o.m. hoppats på placebo). Du har inget husmorsknep som skulle kunna fungera? Jag har verkligen ingen här borta att fråga.

AS brukar ju vara känt för sitt "försvinnande in i sitt specialintresse". Intresset och viljan är det inget fel på, det är koncentrationen och motivationen som inte riktigt vill vara med och leka. Något som resulterar i raka motsatsen till...

Tack för att du tog dig tid!

311so!

Språk..ojoj..det var det som var min stora passion och är det väl fortfarande men lägger inte ner studier på det just nu även om jag har 2 hyllmeter med olika språkböcker i vardagsrumsbokhyllan och går och lurar på att det är kanske vad jag kan göra när jag blir äldre..
Men det var en parentes.

Språkproblem! En speciell situation du är i minsann. Japan är väl heller inte känt för att ha förståelse för minskad arbetskapacitet eller neuropsykiatri direkt.

Jag känner igen det där med att inte kunna koncentrera sig alltför väl. Min koncentrationsförmåga blev bättre när jag fick en religiös upplevelse som 27-åring men det är ju inte nåt man kan köpa på apoteket, haha!

Jag har prövat mindfulness för min ångest men jag tror att det är en hjälp för mycket av vad dagens människa lider av i sinnet. Kolla in på nätet och hitta nån svensk cd (alt. en röst online) eller bok som handlar om detta. Kanske kan det hjälpa dig en del med det du kämpar med över böckerna.

Kramar från mig

Gafsan skrev:Om jag får göra saker rent fysiskt så brukar jag inte tröttna. Jag gillar att göra nästan vad som helst, hur länge som helst, bara jag får använda kroppen.

Däremot kan jag bli extremt uttråkad av att sitta (eller stå) stilla. Ofta tänker jag t.ex. att jag vill se ett TV-program, men klarar inte att sitta kvar utan går min väg mitt i. Samma sak kan hända om jag måste lyssna länge när någon pratar. Jag blir så rastlös! Det bara kryper i kroppen och jag förstår ingenting av vad den andra pratar om utan tänker bara på hur jag ska kunna slippa ifrån situationen.

Amen. Jag känner väldigt mycket tålamod för att lära mig fysiska saker. Jonglering, penspinning, origami, sticka, piano och allt möjligt. En sak som är lite opraktisk är att både den teoretiska och praktiska delen behövs vid pianospelning, och det där med musikteori känns som grekiska för mig, trots att jag har väldigt lätt för den tekniska biten.

Funderat lite mer ifall det kan ha med ADHD att göra än Asperger dock, de går ju ofta hand i hand.