Ni som varit sambo, hur har det fungerat?
Ni som är sambo hur fungerar det?

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Har det varit eller är det mycket konflikter?

Bråk? Egentid? Ekonomi? Andra svårigheter? Vad har varit/är positivt och negativt?

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?

Moderator mnordgren: förtydligade rubriken lite.

Haha, ja, vi går väl att leva med. Vissa verkar kunna få det att fungera ypperligt. Jag tror det fungerar om man är lyhörda för varandras problem. Man får tänka på allt som måste anpassas och tänkas igenom. Vilka rutiner har jag? Vilka rutiner vägrar jag rucka på? Har min partner rutiner eller behov som inte fungerar ihop med mina? Jag tror att det är viktigt att tänka realistiskt och grundligt gå igenom vad man själv och ens partner har för behov i vardagen och om dessa är kompatibla.

En viktig sak, som varit avgörande för hur mina samborelationer fungerat, är hur mycket egentid man har behov av. Om man själv gärna gör saker ensam - sitter vid datorn eller ägnar sig åt en hobby eller vad som helst - medan ens partner helst vill spendera all tid ihop, så kommer det leda till krångligheter. Den som vill umgås mer känner sig lätt krävande och otillfredsställd, medan den som vill vara för sig själv känner sig pressad och elak som inte vill umgås hela tiden.

Jag är sambo tillsammans med Fenren .

Bråk?
Nej.

Egentid?
Vi är ensamma när vi vill vara det. T.ex så går jag till sovrummet om jag vill vara ensam. Om min man spelar datorspel har han ibland hörlurar på sig, så att han får vara lite "för sig själv".

Ekonomi?
Min man får mer pengar i månaden än vad jag får. Jag betalar så mycket jag kan (räkningar osv) och när vi ska köpa saker brukar vi dela på kostnaderna.

Andra svårigheter?
Inga svårigheter alls gällande sambolivet, tycker jag.

Vad har varit/är positivt och negativt?
Hela "sambo-grejen" är endast positiv. Vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva det mer specifikt. Jag mår jättebra av att vara sambo tillsammans med min man.

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
Jag har HFA och min man har Aspergers.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
Vet inte vad du menar för erfarenheter...

Ja, personer med Aspergers går det att leva med (även om det är en grov generalisering att skriva så).

Jag trodde faktiskt inte att någon skulle klara av att leva med mig. Har tidigare fått höra att jag är jobbig, krånglig, besvärlig, sinnessjuk, galen, störd osv. Men min man har sagt att jag är mycket enkel att ha att göra med, vilket glädjer mig enormt mycket.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
Ja. Att det är lättare att vara sambo än vad jag först trodde.

"Går vi med Asperger att leva med?" var menat som ett skämt,dock så glömde jag lägga till en sådan här där. Klart vi går att leva med.

Ni som varit sambo, hur har det fungerat?
Inte bra alls. Han krävde mycket närvaro, kroppskontakt, gemensam tid. Jag var tvärtom. Hans personlighet var underbar men jag klarade inte av att ha någon så nära hela tiden.

Har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Han ställde upp när jag behövde det och tvärtom. Aldrig några problem.

Har det varit mycket konflikter?
Var aldrig några konflikter. När vi behövde lösa något, pratade vi om det väldigt sansat.

Bråk? Egentid? Ekonomi? Andra svårigheter? Vad har varit positivt och negativt?
Han var en genomsnäll människa. Vi bråkade aldrig om någonting och kunde ta vara på oss själva. Jag har däremot behov av att vara ifred, ha mycket egentid och där kraschade det. En person med autism skulle jag tro har särskilt svårt för en NT. Både han och jag klarade inte av situationen till sist. Hans behov av närhet ökade medan mitt minskade. Samtidigt kändes det bra att ha någon där.
Jag kunde känna mig obekväm när han smög sig på en, även om det så bara var en kram och jag inte kände för det.
Jag hade emellanåt väldigt svårt att uttrycka mina känslor för honom, vilket han tyckte var jobbigt. Jag kunde också ha sådan distans att han inte visste om jag tyckte om honom längre.

Har relationen varit med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
En utan Asperger, så närmast NT man kan komma. Jag tror att han drogs till min svårfångade personlighet.

Går du att leva med?
Går att leva med men jag behöver någon som inte har så stort behov av närhet, som finns där men ändå kan förstå när det är jobbigt.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
Det är svårt för mig att säga något precist, men att respektera varandra. Kompromissa när det behövs och förstå att båda har behov.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Ja!

Bråk?
Vi bråkar högljutt och våldsamt hela tiden. Både han och jag har sjuhelvetes temperament och är bra på att gapa och kasta saker runt omkring oss. Inte världens bästa taktik men vi bråkar alltid tills vi är klara och har löst det vi bråkar om. Det är så att säga konstruktiva bråk även om de kan te sig destruktiva - de leder till lösningar. Jag har personligen inget problem med att bråka med min sambo eftersom vi båda vet att det alltid löser sig.

Egentid?
Jag är långtidssjukskriven och får därför mitt behov av ensamtid tillfredsställt när han är på jobbet. Han har inte samma behov av ensamtid som jag har så det fungerar bra.

Ekonomi?
Vi har gemensam ekonomi och lägger helt enkelt ihop våra inkomster och betalar allt tillsammans.

Vad har varit/är positivt och negativt?
Sambolivet passar mig eftersom man inte umgås intensivt utan mer samexisterar och har tillgång till varandra för det mesta. För mig fungerar det bättre att ta hand om mig själv när jag bor med min partner eftersom det blir lättare att motivera matlagning och dylikt. Det negativa jag kan komma på är att min sambo har luddiga rutiner och det är svårt att matcha ihop med mitt starka rutinbehov.

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
Sambon har ADHD.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
Jag går att leva med om man gillar kaos och bråk. Samma gäller för min sambo.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Jadå, den uppdelningen fungerar ganska bra.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
Massvis antagligen men ingenting specifikt.

Ni som varit sambo, hur har det fungerat?
Med mina ex (enter hela bunten) har det funkat dåligt. Nu har jag en aspie och det funkar jättebra.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Javisst.

Har det varit eller är det mycket konflikter?
Nope, lite småtjafs ibland bara.

Bråk?
Förekommer knappt. Jag tror att vi har haft ett stort bråk på tre år.

Egentid?
Inte nödvändigt för någon av oss.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med?
Just min aspergare är otroligt enkel att leva med, men nog känner jag några som verkar helt olidliga.

Bråk?
Vid enstaka tillfällen då kommunikationen brister. Varar aldrig längre än någon timme. Max.

Egentid?
Mycket viktig för oss båda. Min sambo är nattuggla, så han får sin egentid då, och jag får min när han sover på eftermiddagen.

Ekonomi?
Orkar inte ta upp det så specifikt, men det funkar eftersom ingen av oss är girig eller har orealistiska förväntningar eller dyra intressen.

Andra svårigheter?
Att jag är rörig, möjligen.

Vad har varit/är positivt och negativt?
Allt har varit bra med att bli sambo - vi har levt ihop i 5,5 år. Vi har en trea, och kan alltså ha egna utrymmen om vi vill vara ifred.

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
Min sambo är NT.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
Min sambo hälsar att det positiva helt klart överväger det negativa, och att han aldrig skulle vilja leva med en NT-kvinna...

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
Att alltid vara tydliga, inte slarva med varandras känslor och vara mån om vänner och privata intressen. Ärlighet, öppenhet och att inte fatta stora beslut på bräckliga känsloskäl.

Är sambo sedan ett år tillbaka med min pojkvän som även han har AS. Dock har vi "bott ihop" i två år innan vi flyttade ihop. Bodde på ett internat tillsammans och jag sov alltid på hans rum (även om man inte fick det höhö).


Ni som är sambo, hur har det fungerat?
Det fungerar jättebra. Vi har båda AS och är väldigt lika vad gäller mycket, andra saker kompletterar vi varandra med.

Har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Jag gör det mesta från att städa till att laga mat. Vad gäller maten är det bäst att jag gör den annars blir det väl hamburgare varje dag. Sedan älskar jag att städa!

Har det varit mycket konflikter?
Inte jättemycket utan det mesta har varit när vi har druckit
Vi ser ingen mening med att bråka för småsaker. Han kan bli lite småirriterad på att jag är lite som jag är ibland men inget jättestort.

Egentid? Ekonomi? Andra svårigheter? Vad har varit positivt och negativt?
Nu bor vi i en etta så det är lite svårt att vara helt själv mer än om man är i köket eller på toaletten. Men vi ser inget problem med det mer än när jag vill sova och han sitta uppe vid datorn. Nu gillar vi båda att sitta mycket vid datorerna och har hörlurar på oss så det är nästan som att vara själv ändå.
Ingen av oss har arbete utan lever på soc just nu. Jobbar på det där med att komma ut i praktik/jobb men det går trögt. Han har hand om pengarna då de sätts in på hans konto vilket ändå är bäst för jag har lite svårt att ha hand om pengar. Det fungerar bäst för oss.
Vi har båda lite svårt att uttrycka våra känslor och jag kan få små utbrott när jag mår dåligt men inte kan sätta ord på det hela. Han är likadan förom att han sluter sig mer.
Ser det bara som positivt att vi bor ihop för annars vet jag inte vad jag hade gjort. Skulle absolut inte kunnat bo själv.

Har relationen varit med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
Vi har båda två AS. Vi kompletterar varandra väldigt mycket.

Går du att leva med?
Tydligen gå det trodde jag aldrig när jag bodde hemma och låste in mig på mitt rum med mina filmer och skivor.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
Vet inte exakt vad jag kan skriva om det då vi i princip bodde ihop innan vi flyttade ihop "på riktigt". Men det kan väl vara att inte kräva för mycket av den andre. Att inte vara alldeles för "på" och respektera varandra.

Thurizas skrev:Ni som varit sambo, hur har det fungerat?

Gick åt helvete

Thurizas skrev:Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?

Ja, vi delade explicit upp de sysslor som återkommer var och varannan vecka och därför förbrukar mycket tid. De där som inte görs så ofta däremot blev ofta inte gjorda alls.

Thurizas skrev:Har det varit eller är det mycket konflikter? Bråk? Egentid? Ekonomi?

Ja. Oftast om sånt vi inte explicit gjort upp om innan. Egentid - ibland (se nedan om problemlösning). Ekonomi nån gång ibland, när det strulade till sig.

Thurizas skrev:Andra svårigheter?

Hon kunde inte lösa problem på ett strukturerat sätt, gick i baklås och började grina. Och det hjälpte varken att resonera om det eller lämna henne ifred = det fanns inget sätt att vinna :S

Thurizas skrev:Vad har varit/är positivt och negativt?

+ man fick knulla flera gånger i veckan och golvbrunnen i duschen blev rengjord.

Thurizas skrev:Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?

Hon är en normalkorkad NT och det var efter uppbrottet jag började misstänka att jag har AS drag (men jag har heller ingen diagnos).

Thurizas skrev:Går du att leva med?

Tveksamt. Jag vill tro att det skulle gå om hon är tillräckligt intelligent och rationell.

Thurizas skrev:Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?

Don't confess.

Var sambo med en NT med vissa Aspergerdrag i 11 år.


Ni som är sambo, hur har det fungerat?
Det fungerade bra. Det blev naturligt och kändes som det enda rätta.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Jag gjorde de mesta hushållssysslorna som handla, städa, diska och tvätta. Hon gjorde lite ibland när hon kunde också.

Har det varit eller är det mycket konflikter?
De sista 2 åren så var det konflikter pga hennes alkoholförtärande som spårade ur. Annars var det lite småkonflikter emellanåt.

Egentid?
Jag hade så mycket egentid jag nu ville ha. Jag är nog ingen svår människa att umgås med och gillar att kompromissa.

Ekonomi?
Vi delade på ekonomin och det var aldrig några problem.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
Eftersom jag är så enormt anpassningsbar gentemot den andra så är jag inte svår att leva med.

Däremot så bodde jag halvt som halvt sambo med en annan Aspergare i 10 månader och det var inte lätt kan jag säga. Allt på dennes villkor ungefär. Inte hennes fel hon var sån, hon behövde väl ha ALLT på hennes sätt bara.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
Min 11 års sambo har gjort mig till den jag är. Utan att ha träffat och bott med henne skulle mitt liv varit värdelöst och jag skulle isåfall hellre aldrig fötts. Jag fick leva med henne och den gåvan är jag tacksam för så länge jag lever.



I have met my angel and we loved each other. Soulmates.

Ni som varit sambo, hur har det fungerat?
- Inte alls bra. Jag är väldigt petig med städningen...

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
- Nej, absolut inte. Jag fick göra allt, precis allt, utom att laga mat.

Har det varit eller är det mycket konflikter?
- Det var konflikter om städningen...

Bråk? Egentid? Ekonomi? Andra svårigheter? Vad har varit/är positivt och negativt?
- Bråkade inte mycket, fick en del egentid då jag drog mig undan. Jag skötte ekonomin, han slösade bort pengar. Vi fungerade helt enkelt inte att bo ihop.

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
- Inte Aspergare, ej heller NT tror jag. Vissa aspergerdrag fanns.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
- Jag går absolut att leva med, AS eller ej! Jag är inte pedant, men jag hade oturen att bo med någon som inte städade (inte för att han hade exekutiva svårigheter, utan för att han var LAT).

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
- Ja, lär känna killen och hans bostad väl innan ni flyttar ihop...

Städa själv då?

Sambo har jag varit.

Thurizas skrev:Går du att leva med?

Nej.

Lakrits skrev:Sambo har jag varit.

Thurizas skrev:Går du att leva med?

Nej.

Jag glömde att lägga till:

Men eftersom jag inte vill leva med någon av er, eller någon annan heller för den delen, så är det ett ganska obetydligt problem.

nallen skrev:Städa själv då?

Jag håller med.

När min man glömmer bort att städa något som vi gemensamt har kommit överens om att han ska städa, så brukar jag städa det istället. Inga problem. Om jag störs av att det är smutsigt eller stökigt så ordnar jag det snabbast och lättast genom att själv städa.

Man orkar inte alltid städa själv och det är väldigt tärande att bo med en person som har en helt annan uppfattning om hur hushållssysslor ska utföras. Har min sambo sagt att han ska göra en sak och inte gör det så anser jag att han har brutit ett löfte och jag skulle aldrig göra det själv istället. Att vara accepterande för andras glömska är en sak men när man börjar ta över den andres sysslor så fort den inte själv utför dem, så blir det ganska snart så att man får sköta allt själv.

Ekonomi?
Försöker fortfarande vänja mig efter att jag blev av med en skiftersättning men fördelningen vem som betalar vad och hur mycket fungerar smärtfritt. båda betalar efter förmåga och båda får pengar kvar till nöjen.

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
Nu: jag AS, Sheyen HFA, fungerar utmärkt. tidigare varit sambo med en NT, fungerade katastrofalt dåligt.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
Vi går nog inte att leva med om man är en ganska normal person, men om man står ut med lite egenheter så går det absolut!!

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Vi fördelar sysslorna men i huvudsak är det en av oss som gör den enskilda sysslan den gången. Sheyen gör lite mer, men är hemma betydligt mer, så det jämnar ut sig. (jag diskar nästan aldrig, jag lagar nästan alltid mat och rensar avlopp och så, resten delar vi på)

jag svarade bara där jag har något att tillägga på det Sheyen skrev.

Abbreviation skrev:Har min sambo sagt att han ska göra en sak och inte gör det så anser jag att han har brutit ett löfte [...]

Ja. Min erfarenhet av städkrigen är att den ena parten tycker det är sunkigt medan den andra inte ens ser att det anhopat sig både damm och saker. Om det då inte finns nån överenskommelse har den känsligare parten inte mycket att komma med.

Ni som varit sambo, hur har det fungerat?
Jadu, svårt att sätta på ord. Det var väll ok... eller jag vet inte.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?
Jag skötte hemmet och mat (förutom tvätt och viss städning där han hjälpte till) och han skötte ekonomin. Det hela funkade bra och jag kände att jag hade en plats. Fast han fick hela tiden säga vad som skulle göras för jag fattar liksom inte det själv.

Har det varit eller är det mycket konflikter?
Nja det var inte så mkt bråk faktiskt. Men så är jag också rätt konflikträdd.


Bråk?
Nope, bara ett riktigt bråk och det var när jag gjorde slut.

Egentid?
Det var rätt dåligt med egentid, tyvärr. Något som kunde göra mig rätt asocial och grinig.

Ekonomi?
Båda var arbetslösa, pluggade ett litet tag. Han hade hand om pengarna.


Andra svårigheter?
Bara relaterade till det sexuella.

Vad har varit positivt och negativt?
Positivt att jag hade en plats. Negativt att jag aldrig fick vara ordentligt själv.


Har relationen varit med relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?
Ej aspergare, men han hade förmodligen ADHD. Var diagnostiserad med dyslexi.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?
Klart vi går att leva med och man hittar en partner som förstår. Personligen vill jag inte ha en sambo igen (iaf inte som jag är och mår nu) utan jag behöver mer egentid än så.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?
Att jag behöver nån som talar om för mig vad som bör göras.
Att det är extremt jobbigt att hela tiden ha någon hos sig.

nallen skrev:

Abbreviation skrev:Har min sambo sagt att han ska göra en sak och inte gör det så anser jag att han har brutit ett löfte [...]

Ja. Min erfarenhet av städkrigen är att den ena parten tycker det är sunkigt medan den andra inte ens ser att det anhopat sig både damm och saker. Om det då inte finns nån överenskommelse har den känsligare parten inte mycket att komma med.

Klart det ska finnas en överenskommelse. Man får väl försöka mötas halvvägs. Jag gillar organiserat kaos medan sambon blir nipprig av att saker ligger framme. Vi vet att det beror på olika psykologiska behov av ordning och vet med oss att det blir svårt för den ena att anpassa sig helt till den andra. Därför får vi mötas halvvägs - jag har inte allt framme hela tiden utan håller det bortstädat så gott det går, och han får acceptera att jag måste ha vissa saker framme för att mitt liv ska fungera.

Ni som varit sambo, hur har det fungerat?
Ni som är sambo hur fungerar det?

Jag tycker att det fungerar bra, har lyckligtvis fått tag i en människa som har tålamod och förståelse för funktionshindret.

Kan ni/har ni kunnat samarbeta när det gäller hushållssysslor?

Absolut, vi hjälps åt med det mesta, det jag upplever som svårt (ibland omöjligt) finner oftast inte min make som något problem, och då faller det på hans lott att ta hand om det, vilket går åt båda hållen, finns sysslor han har svårare för som jag inte har problem med (även om jag kanske inte tycker om att göra det) så blir det naturligtvis min sak att ta hand om.
Sedan att jag vill ha lite mer ordning runt om mig än vad han har, är en annan femma, vet inte om det är för att jag ser mer av röran och stör mig på det eller om han bara är en klassisk NT karl som rent av inte bryr sig så mycket?

Har det varit eller är det mycket konflikter?

Inte med min make, men i tidigare förhållanden så har det väl inte sett så bra ut, mycket kanske för att jag inte hade fått min diagnos och var ovetandes, sedan så sitter nog mycket i en öppen kommunikation.

Bråk? Egentid? Ekonomi? Andra svårigheter? Vad har varit/är positivt och negativt?

Bråk: 4 år och inget bråk ännu, men varken han eller jag är lagd åt det hållet i våra personligheter, jag kan bli irriterad då jag inte blir förstådd eller inte förstår, ibland arg, men då får man försöka kommunicera på ett annat sätt för att få fram informationen korrekt.
Egentid: är inget problem för oss, vi kan båda ha våra egna intressen på eget håll.
Ekonomin:...heh...ja...vi kan sköta den, vi har varsitt konto och vi tar räkningarna som de kommer, sedan vem som betalar vad kvittar eg. då varken han eller jag ser skillnad på "hans" och "mina" pengar, och när det gäller om lite större utgifter så kollar vi alltid av med varandra så vi båda vet vart vi står.
Några direkta svårigheter har vi nog inte, inte relationsmässigt iallafall.
Positivt: är väl att man inte behöver ta hand om allt i vardagen själv, det underlättar då man är två.
Negativt: det är väl att man måste planera för två då man ska göra något då maken oftast inte har så stor koll utan mer tar allt som det kommer, en annan vill ha alla tänkbara lösningar på oförutsedda problem innan dem händer.
Sedan så kan fysisk närhet vara lite besvärligt ibland, när man är lite känslig (går lite i vågor vilken grad känsligheten ligger på)

Har relationen varit med/är relationen med en ej diagnostiserad eller med en annan Aspergare?

Min relation är med en NT, dock har han vuxit upp med syskon som har diagnos, så funktionshindret var inte okänt då vi träffades.

Vad är just era erfarenheter? För att ta i ifrån tårna - Går vi med Asperger att leva med? Går du att leva med?

Klart vi gör!!! vi kanske kan uppfattas som lite mer omständig, men och andra sidan så har alla sina egenheter, mer eller mindre.

Och slutligen, har ni lärt er något under er tid som sambo och då vad?

Att det är oerhört viktigt med öppen kommunikation, men också att kunna vara tyst, att acceptera andras gränser, möjligheter och förutsättningar.
Sedan att det är okej både för en själv och ens partner att ha dåliga dagar, att kunna säga ifrån samt att kompromissa och kunna vara överens över att ha olika åsikter.
Och detta gäller inte bara i sambo relation utan i relationer öht. anser jag.

Såg att tråden påbörjades för rätt längesedan, men jag körde på ändå

Den problematik jag haft med att vara sambo har gällt utförandet av hushållssysslor,ekonomi och bråk, eller snarare bristen på att jag inte kan bråka som "vanligt folk" tillbaka.

Samtliga har varit NT och funnit det riktigt enerverande att jag hellre diskuterar än att slå sönder saker eller står och skriker som dom gjort. Mycket av detta ledde till att mina fd försökte provocera fram reaktioner ifrån mig då dom var förbannade, allt ifrån att tränga in mig någonstans till att bokstavligen hålla fast mig.Eller som den ena (sambo 3) ville- att jag skulle klappa till honom och skrek åt mig att göra det.

Min första första sambo (jag bodde hos honom under gymnasiet) Så gick mina pengar till mat rakt av då han hellre la sina pengar på annat. Jag minns inte mycket av det förhållandet mer än att det var stormigt och han grymt svartsjuk. Han var även rätt våldsam och lyckades däcka mig en gång då jag stod i hans väg när han var förbannad och jag inte hunnit tyda det.

Sambo 2- var stenhård med pengarna och tyckte vi skulle dela allt rakt av. Problemet var dock att jag då inte alltid hade en inkomst och då jag hade en så var den riktigt låg. Så han tog mina pengar rakt av och isolerade mig eftersom jag inte hade råd att åka någonstans. Om han inte skjutsade mig. Så har i efterhand så har jag insett att detta även hade med en massa svartsjuka att göra.Men just då var jag blind.
Jag skötte hela hushållet inkluderat matlagning och tvätt. Orkade jag inte detta på grund av mina återkommande depressioner så åkte han hem till sin mamma med tvätt eller hämtade matlådor där.

Sambo 3 så var det jag som hade mest pengar i regel och jag tyckte det var av stor vikt att han inte skulle känna det som jag fått göra förut.Jag skötte ekonomin och såg till att vi hade en gemensam sådan. Allt som blev kvar efter alla räkningar delade vi på.
Hushållet skötte jag, inkluderat matlagning och tvätt. Han försökte ibland hjälpa till men ursäktade sig ofta med att jag kunde sakerna bättre. När jag deppade ihop så skötte han det av störst vikt. Han gjorde så gott han kunde och jag tror att det skulle funkat bättre om jag vore mer arg av mig då jag tog upp problem.

Jag har flera gånger fått höra att jag är känslokall då det kommit konflikter i mina förhållanden. Dom visste alla att jag hade en massa känslor men ingen begrep sig på det här med att jag inte kunde bråka. Jag ser fortfarande inte poängen med att bråka och skrika åt varandra. Höja rösten kan jag förstå då det är en massa känslor i intervall men att stå och medvetet försöka såra någon för att få en reaktion förstår jag inte. Då detta hänt har jag tänkt logiskt och låtit min dåvarande fotsätta eller gått undan tills han lugnat ner sig, om jag kunnat. I det stora hela har det inte varit så många konflikter om man tänker på den tid vi var i lag. Jag var noga med att alltid ta upp saker så fort jag visste exakt vad som grämde mig vilket kunde ta ett tag. Men då jag kände irritation över något och inte visste varför så sa jag det. "nu är jag irriterad över något men jag vet inte varför, men jag berättar varför när jag vet" så fick det vara. För mig funkade detta men för mina fd inte lika bra.

Vad jag lärt mig? Att det är viktigt att kunna prata med varandra ifrån båda håll.Och att jag lärt känna mig själv väldigt mycket bättre tack vare mina fd sambos. Att ekonomi och bristen på jämlikhet kan få ett förhållande att falla.