Häromdagen insåg jag att det största hindret i mitt liv är min egen oro. Autismen, ADHD, mina sociala brister och vardagsproblem är sådant jag kan jobba mig genom, anpassa mitt liv efter och kunna bli lycklig. Men det som står i vägen för mig, som hindrar mig från att vara glad, ger upphov till ångest och suger tid och energi från mig är mitt evinnerliga oroande och ältande.

Jag oroar mig för ekonomin, barnen, min framtida psykiska hälsa, allt man kan tänka sig. Mitt sätt att hantera min oro har varit att i första hand (om jag inte kunat se orsaken) hitta ett orosmoment att hänga upp den på och sedan aktivt argumentera mot oron. Det funkar inte. Rationalitet, logiska argument och sannolikhetskalkyler fungerar inte. För varje orosmoment jag lyckas tackla dyker nya upp.

Jag gick i ACT ett tag och lärde mig saker som jag i viss mån redan kände till, som att man inte ska låta sig sugas in i och bemöta negativa tankar och oro, utan låta tankarna komma och gå utan att lägga tid och energi på dem. Jag fick även veta rena neurologiska fakta, som att om man kämpar emot en impuls eller försöker argumentera mot en tanke eller rädsla förstärker man den del av hjärnan som gett upphov til den och gör tankefårorna (läs nervbanorna) djupare och starkare och tankarna glider lättare in i samma spår igen.

Jag är ordentligt avundsjuk på människor som har tilltro (faith)och kan känna att saker ordnar sig, även om de inte vet hur. Det krävs ingen väntande katastrof för att jag ska oroa mig och älta möjliga problem och möjliga lösningar. Det räcker med att jag inte vet hur saker kommer bli. För att vara bekväm skule jag behöva veta hur livet kommer bli åtminstone två år framåt. Men vissa verkar kunna känna att livet ordnar sig på ett eller annat sätt, fastän de inte vet vilka problem som kommer dyka upp och hur de ska lösa dem. HUR GÖR MAN?!

Jag vill inte tänka på hur mycket tid och energi jag ägnar åt att oroa mig för saker som antingen inte kommer inträffa eller som är enkla att lösa när de väl dyker upp. Jag stötte ihop med ett Mark Twain-citat som summerade det fint:

I have had thousands of problems in my life, most of which never happened.

Kan man lär sig att lita på att saker ordnar sig? Oron saboterar för mig, men det är lite som att tro på Gud. Hur kan jag tro att saker kommer ordna sig (utan att veta hur) när världen ser ut som den gör?

Om du tar en titt i din egen "backspegel" så är det förmodligen många problematiska och riskfyllda saker som i slutänden har ordnat sig? En hel del har du säkert löst helt på egen hand?

Själv är jag hjälpt av att ha mål och mening med saker (t.ex. studier osv). Sen kan man ju alltid ta en funderare på vad man matar sin hjärna med, är det saker som oroar, eller är det sådant som inspirerar?

Jag dras med samma problem och har perioder av konstant ångest över liknande frågeställningar.

Själv har jag försökt att råda bot på det med någon typ av medveten närvaro, men jag har inte riktigt rätt verktyg än så länge tror jag. Jag har läst lite om Buddhistiska tekniker/livsåskådning och KBT-inriktade tekniker som Olle Wadströms Sluta älta och grubbla.

Tidigare har jag alltid tappat orken och givit upp mina försök, men har kommit fram till att jag måste försöka ändra min inställning till mycket för att kunna börja fungera. Än så länge kan jag inte säga att det gett något konkret varaktigt resultat, men trägen vinner, kanske.

Jag kan inte komma med så många konkreta förslag, men jag tror att du är inne på rätt spår med att man inte kan övervinna känslorna med hjälp av logik. På något sätt måste man lära sig att hantera osäkerheten och ovissheten och acceptera att det kanske kommer gå åt helvete, men ändå kunna uppskatta och uppleva vad man nu håller på med för stunden.

Jag har också hittat en del lösningar i buddhismen. Jag tror en del av problemet är det som de kallar för "habitual energy". Jag är så van vid att tänka och agera på ett visst sätt att det är segt som sirap att försöka tänka annorlunda. Men idag började jag meditera igen, för första gången på riktigt länge. Nu när jag har min ADHD-medicin kanske det går bättre. Jag vet att jag blir snällare, mildare och mer tålmodig av att fokusera min energi som buddhismen förespråkar. Men jag undrar om det kommer dämpa oron? Det känns som jag förspiller mit liv med onödigt lidande.

Jag oroar mig för bränder och olyckor. Väldigt jobbigt! Livrädd för brand, kanske för att under hela min högstadietid blev jag jagad med en tändare. Ska ta upp min oro med kuratorn. I lördags hade min man satt på en stekpanna med matolja i på spisen.När jag kom in rök det om pannan och oljan hoppade. Blev livrädd! Lyfte först upp stekpannan men satte sedan ner den igen på plattan. Då kom min man och satte snabbt pannan från plattan. Han frågade vad jag hade gjort om det börjat brinna i pannan. Jag hade fått totalt panik om det hänt! Jag kan inte tänka klart då sådant händer.

En stor del av den oro man känner bottnar i vad som ska hända i framtiden. I många fall är det omöjligt att planera för varje tänkbart utfall, vilket innebär att den energin man lagt ned på att oroa sig, planera och älta är bortkastad samtidigt som man bygger upp och cementerar ett beteende som man inte mår bra av.

Samtidigt tror jag att man mer och mer lever efter och anpassar sig efter känslorna av oro och ångest, det blir till slut en del av ens normaltillstånd. Precis som du skrev i ursprungsinlägget tränar man sig själv till att känna de känslorna och hjulspåren blir djupare ju längre tiden går.

Så om din oro bottnar i osäkerhet så kan den kanske dämpas av att du lär dig att acceptera osäkerheten och flyter med istället för att kämpa emot.

En effektiv sak man kan göra om det börjar brinna i en stekpanna med olja är att lägga på ett lock som täcker minst hela stekpannan och låta det ligga kvar till dess elden slocknat. ALDRIG spola vatten på. Gör man det i alla fall så blir resultatet närmast en jätteexplosion. För att vara på den extra säkra sidan kan man också ta en tjock handduk indränkt i kallt vatten och lägga ovanpå locket. Linnehandduk är bäst, eftersom linne är mindre poröst än en bomullsfrottéhandduk.

På en brandförevisning som en brandman hade för några år sedan visade han vad som händer om man har vatten på brinnande olja eller fett. Han hade en sådan där "leksaksspruta" och tryckte två, tre "delstreck" med vatten på oljan i kastrullen, och flamman blev en meter hög. Av den lilla lilla mängden vatten...

vallesmamma skrev:I lördags hade min man satt på en stekpanna med matolja i på spisen.När jag kom in rök det om pannan och oljan hoppade. Blev livrädd! Lyfte först upp stekpannan men satte sedan ner den igen på plattan. Då kom min man och satte snabbt pannan från plattan. Han frågade vad jag hade gjort om det börjat brinna i pannan. Jag hade fått totalt panik om det hänt! Jag kan inte tänka klart då sådant händer.