Jag älskar att grubbla över min barndom, är lite lätt fixerad av den. Min utredare hade svårt att sätta diagnos på mig, men hon menade att om jag kommit in i tidigare år hade hon satt AS-diagnos på en gång.
Som barn var jag inåtvänd. Min mamma påstår att jag aldrig var klängig och kramig som andra barn, hon kunde önska att jag skulle krypa upp i knät, men det gjorde jag aldrig. Jag protesterade inte mot kramar och gos, men tog heller inte initiativ till det.

Jag lekte mycket själv. I många, många år var jag övertygad om att min inåtvändhet och självständighet berodde på att jag inte hade några syskon. Jag skyllde alla mina udda drag på att jag saknade syskon. En teori som kanske inte riktigt höll när jag mötte helt normala, sociala ungar utan syskon.
Mina lekar var väl rätt normala, med låtsasvärldar och leksaker som får liv och repliker. Alla mina sysselsättningar var lugna och stillasittande. Jag hade aldrig kunnat vara en fotbollsunge eller en liten buse. Tyckte knappt om att vara utomhus.

Mina vänner (för sådana fick jag väldigt enkelt, antagligen för att jag var snäll och foglig och aldrig skapade bråk eller konflikter) fick ta alla initiativ. Ibland kunde de tjata om att vi skulle leka efter skolan och jag sa ändå nej. Tyckte mest om att sitta hemma och läsa böcker. Att de hade tålamod med mig är i sanning ett mirakel lika stort som Jesu födelse eller vad som helst.

Jag var sävlig och långsam och kom alltid sist. Alla lärare på alla utv.samtal påpekade att jag var en liten drömmare, satt i min egen värld och klottrade i blocken. De ville att jag skulle ta mer initiativ och räcka upp handen och prata mer. En period använde jag mig av handuppräckningsmetoden utanför skolmiljö, när jag kände att jag ville säga något.

Några specialintressen har jag kanske aldrig haft, mer än att läsa böcker då. Min hjärna är inte skapt för att ta in en massa fakta, snarare tvärtom, så jag kan verkligen inte kallas nörd. Jag pladdrar sällan på om mina intressen utan låter andra prata. Folk brukar säga att jag är en bra lyssnare. Jag har fortfarande i vuxen ålder lite svårt att hålla konversationer. "Social" kommer jag nog aldrig kunna använda som epitet om mig själv utan att ljuga.

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Men nog om mig.

Min mor har berättat att jag föddes redan som mycket ung. Därefter åtnjöt jag barndomens alla naivistiska förlustelser innan jag helst oförhappandes en dag fyllde arton år och det blev dags att på egen hand, låt bara med hjälp av ledsagare och boendestödjare, utforska den lägenhet vari jag nu residerar.

Jag har haft turen att min mamma skrev dagböcker till mig om mig när jag växte upp. Står ju mest alldagliga saker i dem men man får ändå en bild av hur jag var. Hon har dessutom berättat ganska mycket.

När jag var liten var jag faktiskt ganska uttåtriktad, glad och var inte rädd för något. Jag kunde leka med alla men gillade att klättra upp i de stora träden vid busshållsplatsen på skolgården och bara titta på när de andra lekte. Jag förstod inte så mycket av saker och ting utan levde nog mycket i min egen lilla drömvärld. Hade låtsaskompisar när jag gick på dagis. Älskade att leka med min lillebror och lekte (bokstavligen) i sandlådan tills jag var elva år. Jag hade stora problem med förändringar och det tog mig ofta ett år innan jag kände att något kändes rätt. Detta gjorde att jag fick enorma utbrott när jag var tvungen att byta dagis när jag blev ett år äldre. Förstod aldrig varför jag måste byta till något nytt när jag trivdes så bra. Fick massor av utbrott och kunde inte beskriva vad jag kände.

Jag hade även ganska konstiga beteenden, iaf när jag inte var hemma för hemma trivdes jag. På öppna förskolan kunde jag ställa mig och putta omkull de barn som var yngre än mig och precis lärt sig gå. Det tyckte jag var kul. Sedan slog jag en liten pojke i huvudet med en (riktig) hammaare en gång. Har inget minne av det men mamma berättade det. Sedan var jag enormt envis och kunde driva mamma till vansinne. Fick jag inte som jag ville, vägrade jag göra det och gjorde allt för att vara irriterande (väldigt jobbigt i skolan). Jag älskade att gunga på gungor och kunde sitta på gungorna tills dagisfröknarna fick dra mig därifrån.

Förstod aldrig mig på skolan och var enormt bråkig, störande och jobbig på lågstadiet. Lärde mig läsa och skriva tidigt (vet inte riktigt när men kanske 4-5 årsåldern) men var ändå tvungen att göra allt i samma takt som de andra i klassen vilket gjorde att jag blev arg och vägrade göra något alls. Fick sitta otaliga gånger och skriva små lappar som jag skulle lämna till mamma, om allt dumt jag gjort och en gång blev jag tvingad att sitta i klassen under när resten av min klass var på brandstationen. Fick sitta längst fram i klassrummet i den klassen och alla stirrade på mig och minns fortfarande hur jag bara ville gråta. Hade enormt lätt för allt - utom matematik. Om jag var en språkbegåvning (lärde mig engelska redan som 7-8 åring dessutom) så var jag totalt värdelös med siffror men fick aldrig någon hjälp med det genom hela min skoltid. Och som sagt, jag fick aldrig gå vidare i det jag kunde och utveckla detta utan var tvungen att hålla samma takt som dem andra.

Mamma förstod aldrig något när lärarna berättade om hur jag var i skolan, för hemma var jag en glad och härlig tjej. Men hemma trivdes jag och förstod mig på saker. I skolan var det så enormt förvirrande.

Någonstans i tioårsåldern gick jag från uttåtriktad till inåtvänd och höll precis allt inom mig, även mobbningen som började i elvaårsåldern. Kom i puberteten ungefär i elvaåldersåldern och det var väldigt förvirrande. Min kropp blev som någon annans och jag blev klumpigare. Jag var konstig och jag förstod mig aldrig på de i min ålder (eller folk alls) och ville bara sitta på mitt rum och läsa böcker eller springa runt i skogen. Eftersom jag hade såpass lätt för att lära mig så behövde jag inte direkt anstränga mig i skolan plus att efter femteklass gick det utför med klassen jag gick i. Hela min skolgång har varit katastofal på alla plan.

I tonåren var jag annorlunda och brydde mig kanske inte så mycket om det. Men jag var konstig med mitt konstiga hår i alla dess färger och bytte klädstil hundra gånger. Musik har alltid varit viktigt för mig och alla de band jag lyssnat på hjlälpte mig igenom allt. Tittade på filmer och serier, läste böcker och skrev mycket noveller. Levde mycket i en fantasivärld för att orka ta mig igenom allt. Jag hade inte direkt några vänner utan kompisar som jag inte direkt gillade. Var mest med dem bara för att. Skolkade mycket under mellan och högstadiet och satt på biblioteket och läste allt jag tyckte såg intressant ut. Men jag gick på en liten skola så det var inte så lätt att smita undan alla gånger.

Fick återkommande raseriutbrott under större delen av tonåren. Mestadels hemma men någon gång har jag suttit i korridoren i skolan och gråtit och lärare har bara gått förbi mig utan att ens fråga varför jag gråter. Höll det mesta inom mig och släppte allt när jag kom hem.

På gymnasiet fick jag mina första riktiga kompisar och jag trivdes enormt mycket men allt var så överväldigande och nytt att jag började må dåligt. Önskar jag vetat då vad jag vet nu för då hade jag kunnat ta tillvara på den tiden så mycket mer än att sitta hemma och må dåligt.

Jag går i högstadiet just nu och från och med i 3:an har jag varit hemma jättemånga gånger för att jag alltid blev retad av en kille som var helt omedveten om det (fast det verkade som att det var tvärtom)
Innan jag började i skolan så gick jag hos olika dagmammor, och hade mest vänner som var yngre, och det beteendet hade jag tills jag slutade i 6:an (att leka med yngre då)
Jag lärde mig att läsa lite grann när jag va 3 år och kunde stava jättebra innan jag började skolan men kunde stava fel lite då och då.
Enligt mina föräldrar så brukde jag springa runt och vifta med mina armar och det tills jag va 5 år ungefär (va lite i min värld också).
Men när jag började i förskoleklass så va jag nästan aldrig i min värld för jag hade många att leka med. Brukade rita med minst 4-5 andra tjejer (kunde va många fler) runt nåt bord.
Det va väldigt kul och så minns jag att jag fick en massa teckingar av samma tjej som aldrig ritade klart dom innan.. xD Har en hel säck med hennes teckingar i förrådet nånstans...
Men i alla fall, förskoleklassen var väldigt enkel minns jag att jag tänkte en gång på den tiden.
Sen i 1:an blev det ju såklart fler lektioner och så blev vi uppdelade i 2 grupper, (fick byta grupp för jag hamnade i samma grupp som en tjej som va alltid arg i nästan 2 år).
(Hon har varit min bästis ett tag, lustigt nog)
Musiklektionerna va väldigt roliga...
Sen i 2:an så började alla tjejer i min klass med Tamagotchis (en tjej hade 6st)
Det va då jag blev sams med den arga tjejen!
Men i slutet av året så blev jag ganska ensam på rasterna, för en annan tjej jag brukade prata med hade flyttat till Stockholm, och en tjej från Thailand som hade gått hos oss ett tag, hade flyttat också... Minns när vi försökte lära henne att prata svenska, men vi började med teckenspråk... saknar henne..
Sen i 3:an började jag på en specialskola (och alla i klassen på förra skolan skyllde på "den arga tjejen" för dom trodde att det va hennes fel att jag slutade..
Det va mest i 3:an vi hade riktiga musiklektioner.
Men på lunchen nån gång under året blev jag hotad av nån kille med en gaffel, trodde faktiskt att jag skulle dö den dagen, och jag minns mycket väl vad jag tänkte på just då:
"Jaha, då blev jag bara 9 år. Hejdå mamma och pappa!".
Efter det så bröt helvetet loss, blev jämt retad av han.
Han kritiserade mitt utseende, min röst, mitt beteende, mina beslut, ja allt!
Han blev också arg när jag svarade nej på hans frågor (dom han frågar om jag vill leka med han). Det var då jag började tappa lusten med att gå till skolan...
Sen har det gått upp och ner... Ja, det va nån kille som försvarade mig jämt när den killen dök upp och skrek... Blev ganska störande efter 1-2 år...
Resultatet av detta blev att jag fick börja i högstadiet i slutet av 6:an för att slippa han i några månader... Och då hade jag några tjejvänner med autism eller asperger, vilket jag blev glad av..
När jag började i 7:an så kom han dit också, men det tog ett tag innan han började skrika, men när han väl gjorde det så började alla klaga efter att han har lämnat rummet (för ingen där var van med att nån skriker hela tiden)
Några av personalen skäller på oss alla fast bara en gjorde nåt dumt, och senare gick det över till dryga kommentarer, vilket fick mig att stanna hemma ett tag...
Fast då ville läraren åka hem och hämta mig vilket jag störde mig på.. och nån gång åkte läraren hem till mig för att vi skulle gå på nån promenad i området där jag bor i...
Och nu i 8:an så har jag inte varit så mycket i skolan alls, för nu har vi bytt byggnad (ganska trångt nu), lärarna blir fortfarande sura på små grejer och det...
SÅ hälften av alla dagar det har varit skola så har jag varit hemma 4 dagar och varit där 4 dagar... Min kompis har lust att hoppa över 9:an och jag har inte ens lust att åka dit...
och den andra tjejen hatar skolan jättemycket, för hon var inte med på några lektioner nån dag då jag inte var i skolan...
Hoppas att det blir bättre sen då....

Är ju fortfarande ett barn, 16 år
Men när jag var lite yngre var jag väldigt blyg, mammig och ängslig över det mesta. Hade även mycket överskottsenergi, men dolde det genom att vara hästintresserad och leka att jag var en vildhäst haha , men när jag blev äldre och man slutade leka fanns alla energi kvar, men inget sätt att få ur den på.

Från 0 - 1 år sket jag mest i en blöja, skrek mycket och var mammagris. Antagligen.




Från 2-6 års ålder så studerade jag mest andra människor och undrade vad det var för nåt.

Vad var dom ute efter?
Varför gjorde dom som dom gjorde?
Varför sa dom det dom sa?

Jag var som en liten utomjording på besök men kommunicerade såklart om än fåordigt med andra. Jag gillade att leka krig och alla möjliga lekar. Eftersom jag inte hade någon kommunikation med min föräldrar som var upptagna med jobb och städning så uppfostrade jag mig helt själv. Jag frågade knappt nån vuxen om nåt utan grubblade ut allt så bra jag kunde. Jag samlade data.


7-13 år så blev jag medveten om folks falskhet, lögner och egon vilket förbryllade mig. Varför var ungefär alla så onda? Testade emellanåt att själv vara ond för att se hur det gick. Jag såg kamp som det centrala för de runt mig. Allt var kamp. Jag umgicks med de mest kamplystna helst och vi spelade spel, dataspel, landhockey, bordtennis etc. Kampen blev ett sätt för mig att vara social. Jag liksom kunde vara och bete mig som dom andra under kampen. När ingen uttalad kamp förekom var jag en mes och annars så kämpade jag så svetten sprutade.

Jag spelade också ishockey under denna tiden. Jag spelade back/försvarare. Eftersom jag var bra på att tajma och räkna ut vart spelare skulle befinna sig efter nån sekund så var jag bra på att tacklas. Detta väckte andras beundran och avundsjuka. Jag uppmanades dock att spela ännu hårdare. Mer kamp. Så jag blev till slut en av de mest kamplystna i hockeylaget och terroriserade motståndarspelare så de skulle bli rädda. Detta uppskattades av mitt lag.

I skolan så var det kamp på rasterna i form av olika tävlingar. Av lärarna så ansågs jag ha en strålande framtid pga mina studieresultat. Jag tillhörde utan tvekan toppskiktet.


14-16 år. När alla kom i puberteten så skedde en drastisk förändring av de flesta runt mig. De blev som förbytta. Mina gamla logiska uträkningar stämde inte längre. Deras betéenden ändrades ju. Jag fattade ingenting och blev sakta mer och mer nedstämd. Det slutade med mobbning av vissa andra killar. Fysiskt och psykiskt. Det var killar som gått på en annan skola som nu gick på mitt högstadie. De kände inte mig. En del äldre "vänner" blev nu fiender och såg sin chans till hämnd pga tidigare avundsjuka.

(huvudpersonen i mobbningen svor jag på att mörda, men det reddes ut genom att han bad om ursäkt 3 gånger på telefon när jag precis skulle börja terrorisera honom. Han hade blivit en vekling... detta var för 5-7 år sedan.)

Skolan gick sämre på högstadiet pga att jag inte längre kände att jag passade in.



Tyvärr är jag barn fortfarande.


Jag är extremt kampvillig, rumsren och biter endast på kommando!

TJINGELING!!!!