Jag har ett litet problem... (det har hållit på sen 3:an eller 4:an)
Jag har varit hemma i några dagar.. (det har hänt många gånger) och anledningen är (kanske en ganska konstig anledning men det är så jag känner i alla fall) att skolan har blivit ganska konstig...
Vi har flyttat till en mindre byggnad så det blir ganska trångt ibland, lärarna behandlar oss på ett GANSKA orättvist sätt, osv...
Dom kan bli sura bara för att vi gör ett litet misstag, som när jag och en annan tjej skulle hämta färg till nåt vi byggde och när vi kom tillbaka så fick vi skäll för att vi tog fel färg! Skumt va?

En annan grej är att när jag har tagit mod och har sagt det jag tycker är jobbigt eller så, så är det nästan ingen som bryr sig, eller det brukade vara så förra året i alla fall...

Sen har vi också 2 killar som skriker när dom blir arga och det är inte kul...
Dom gick på min förra skola också fast då var det MYCKET värre!!!
Ibland kan det också hända att den ena killen tänker slå den andra och så sitter vi andra och bara stirrar på dom, för ingen av oss kan, eller vill hjälpa dom, för vi tycker att dom är väldigt jobbiga... (en av dom hotade mig med att slå ihjäl mig, och nån annan gång hotade han mig med att hugga till med en gaffel, osv)

Både vissa av lärarna och vissa av eleverna är ganska jobbiga så det är några av anledningarna till att jag har varit hemma väldigt många gånger under en ganska lång tid, (mellan 3:an och 8:an)

En grej till!!! Jag har tappat förtroendet för mina lärare, för dom lyckades aldrig med att stoppa en av dom där killarna på förra skolan innan han började reta alla omedvetet!!

Hjälp! Blir oändligt tacksam om nån kommer på en bra idé!!!

Det du upplever är ett symptom på de stora problem som finns i den svenska skolan.

Jag är ingen expert på skolfrågor. Det finns uppenbara problem i den svenska skolan. Problem har symptom och orsaker. Symptom kan vara sjunkande studieresultat, sämre kunskaper, bråkiga, störande elever, destruktiva beteenden osv. Orsakerna till symptom som dessa kan vara...jaa. Många.

Vi tittar inte på orsaker utan på symptom. Därför försöker vi bota symptomen och sällan eller aldrig orsakerna. Trots att orsakerna är just orsaken till symptomen! Men orsakerna är för diffusa, avlägsna, komplicerade eller tillhör någon annan (man pekar på någon annan i samhället). Problem i skolan börjar sällan i skolan utan är speglingar av problem i samhället. Samhällsproblem som i sin tur har sina symptom och orsaker. Katten på råttan och råttan på repet. Osv.

För att lära sig om symptomen på skolans problem behövs ingen djuplodande forskning. Det räcker att ta del av vilken nyhetssändning eller öppna vilken dagstidning som helst.

När det gäller orsakerna så rekommenderar jag - till dig, till alla på forumet, till alla i Sverige och västvärlden (där blev det väldigt pretentiöst kände jag!) - de två böckerna

- I Trygghetsnarkomanins land (2006)
- Ingen tar skit i de lättkränktas land (2009)

båda skrivna av David Eberhard, psykiater och överläkare.

Även hans senaste bok - "Normalt?" (2011) - rekommenderar jag starkt, inte minst till det här forumet. Den ger en bred och lätttillgänglig introduktion till området psykisk ohälsa. Den starkaste insikten jag fick av den boken (och jag kommer att läsa om den) är att många psykiatriska problem idag i själva verket inte är "psykiatriska problem" utan helt normala livsupplevelser. Vilket säger en del om hur vårt nutida samhälle ser ut. Eberhards förhoppning är att, alla de som idag söker sig till den svenska psykiatriska vården för normala livsproblem, i själva verket borde söka sig någon annanstans, t ex böcker, sig själva, sina familjer, anhöriga, vänner och övrigt socialt sammanhang *). Inte för att psykiatrin inte "vill" hjälpa dem, utan därför att psykiatrins resurser behövs för dem som VERKLIGEN är psykiska sjuka, nämligen folk med schizofreni, bipolär sjukdom, tvångssyndrom, paniksyndrom, grav ADHD och mängder med andra diagnoser av de hundratals diagnoser man kan hitta i DSM.

Jag vet tyvärr att David Eberhards böcker tyvärr kan uppfattas som språkligt tunga vilket är en åsikt jag kan förstå även om jag själv inte håller med. Därför rekommenderar jag även läkaren och föreläsaren Nisse Simonson, vars böcker, som alla handlar om hjärnan, är lättlästa, roliga och på samma gång otroligt fascinerande och, genom sina talrika bokreferenser, kan väcka kunskapstörst hos den mest torrhudade.

Lycka till. Önskar jag kunde ge dig något här-och-nu-tips. Måste tyvärr stanna där. Även om det finns väldigt mycket mer som borde sägas och göras.

*) ELLER, om man har lust och råd, en helt vanlig psykolog/kurator/arbetspsykolog/coach. Helst någon insatt i KBT (=till största delen sund bondförnuft som ändå behöver uttalas för att ge perspektiv) och inte nån gammal mossig Freudare så klart. Psykologi handlar ju i grund och botten öht inte om psykiska sjukdomar (även om det verkar lätt att förväxla) utan om mänskliga tankar, känslor, beteende, svårigheter, relationer, social interaktion, sammanhang, mening osv.

Du, jag har ingen psykisk ohälsa eller nåt sånt... och det har redan blivit bättre, så det är ingen fara längre...

Går du i 9:an? Då kan du trösta dig med att det (troligen) blir bättre i gymnasiet.

Min dotter brukade klaga över de barnsliga och bråkiga pojkarna, när hon gick i högstadiet. Vad man kan göra om situationen i skolan inte är bra är att prata med sina föräldrar, som får ta upp det direkt med lärare/rektor el på föräldramöte.

Jag får också en känsla av att en del av dina lärare givit upp el blivit utbrända. Då är de inte till mycket stöd.

Jag tycker inte det är någon bra lösning att du stannar hemma. Har du AS-diagnos? Skulle du kunna byta klass el skola och få gå i en liten aspergerklass i stället? Det kan hända att en vanlig bråkig klass är för mycket för dig, och att du behöver lugn och ro för att orka och kunna koncentrera dig.

barracuber skrev:Det du upplever är ett symptom på de stora problem som finns i den svenska skolan.

Jag är ingen expert på skolfrågor. Det finns uppenbara problem i den svenska skolan. Problem har symptom och orsaker. Symptom kan vara sjunkande studieresultat, sämre kunskaper, bråkiga, störande elever, destruktiva beteenden osv. Orsakerna till symptom som dessa kan vara...jaa. Många.

Vi tittar inte på orsaker utan på symptom. Därför försöker vi bota symptomen och sällan eller aldrig orsakerna. Trots att orsakerna är just orsaken till symptomen! Men orsakerna är för diffusa, avlägsna, komplicerade eller tillhör någon annan (man pekar på någon annan i samhället). Problem i skolan börjar sällan i skolan utan är speglingar av problem i samhället. Samhällsproblem som i sin tur har sina symptom och orsaker. Katten på råttan och råttan på repet. Osv.

För att lära sig om symptomen på skolans problem behövs ingen djuplodande forskning. Det räcker att ta del av vilken nyhetssändning eller öppna vilken dagstidning som helst.

När det gäller orsakerna så rekommenderar jag - till dig, till alla på forumet, till alla i Sverige och västvärlden (där blev det väldigt pretentiöst kände jag!) - de två böckerna

- I Trygghetsnarkomanins land (2006)
- Ingen tar skit i de lättkränktas land (2009)

båda skrivna av David Eberhard, psykiater och överläkare.

Även hans senaste bok - "Normalt?" (2011) - rekommenderar jag starkt, inte minst till det här forumet. Den ger en bred och lätttillgänglig introduktion till området psykisk ohälsa. Den starkaste insikten jag fick av den boken (och jag kommer att läsa om den) är att många psykiatriska problem idag i själva verket inte är "psykiatriska problem" utan helt normala livsupplevelser. Vilket säger en del om hur vårt nutida samhälle ser ut. Eberhards förhoppning är att, alla de som idag söker sig till den svenska psykiatriska vården för normala livsproblem, i själva verket borde söka sig någon annanstans, t ex böcker, sig själva, sina familjer, anhöriga, vänner och övrigt socialt sammanhang *). Inte för att psykiatrin inte "vill" hjälpa dem, utan därför att psykiatrins resurser behövs för dem som VERKLIGEN är psykiska sjuka, nämligen folk med schizofreni, bipolär sjukdom, tvångssyndrom, paniksyndrom, grav ADHD och mängder med andra diagnoser av de hundratals diagnoser man kan hitta i DSM.

Jag vet tyvärr att David Eberhards böcker tyvärr kan uppfattas som språkligt tunga vilket är en åsikt jag kan förstå även om jag själv inte håller med. Därför rekommenderar jag även läkaren och föreläsaren Nisse Simonson, vars böcker, som alla handlar om hjärnan, är lättlästa, roliga och på samma gång otroligt fascinerande och, genom sina talrika bokreferenser, kan väcka kunskapstörst hos den mest torrhudade.

Lycka till. Önskar jag kunde ge dig något här-och-nu-tips. Måste tyvärr stanna där. Även om det finns väldigt mycket mer som borde sägas och göras.

*) ELLER, om man har lust och råd, en helt vanlig psykolog/kurator/arbetspsykolog/coach. Helst någon insatt i KBT (=till största delen sund bondförnuft som ändå behöver uttalas för att ge perspektiv) och inte nån gammal mossig Freudare så klart. Psykologi handlar ju i grund och botten öht inte om psykiska sjukdomar (även om det verkar lätt att förväxla) utan om mänskliga tankar, känslor, beteende, svårigheter, relationer, social interaktion, sammanhang, mening osv.

Jag tycker det var ett konstigt råd till en som verkar vara barn fortfarande.

Alien skrev:Går du i 9:an? Då kan du trösta dig med att det (troligen) blir bättre i gymnasiet.

[…]

Jag tycker inte det är någon bra lösning att du stannar hemma. Har du AS-diagnos? Skulle du kunna byta klass el skola och få gå i en liten aspergerklass i stället? Det kan hända att en vanlig bråkig klass är för mycket för dig, och att du behöver lugn och ro för att orka och kunna koncentrera dig.

Jag håller med Alien.

Min högstadietid var väldigt jobbig eftersom jag var väldigt mindre socialt utvecklad än mina jämnåriga. Men nu när jag har varit vuxen i halva mitt liv och kan titta tillbaka på den tiden, så märker jag att de åren ändå var jätteviktiga för mig. För trots att jag var en smula udda och tyckte att alla andra var konstiga, så lärde jag mig massor av att vara i samma miljö som andra barn och ungdomar.

Sociala färdigheter är för mig – och för många andra med Aspergers syndrom – något man måste träna på för att kunna hantera, och det var under högstadiet och gymnasiet som jag började plocka upp de kunskaperna. Jag förstod inte det just då, men jag förstår det nu. Jag är en ensamvarg och skulle helst av allt ha velat spendera skoltiden i ett eget rum och med en egen lärare, men då hade jag missat chansen att lära mig hur andra människor fungerar.

Jag förstår att det måste vara jobbigt med alla oss vuxna, som hela tiden säger att "det blir bättre sedan". Men vi säger det för att det oftast är sant. Det blir bättre för att du, när du blir äldre, kan välja själv vad du vill göra och då kommer du att träffa människor med samma intressen som du. Det blir också bättre för att du själv kommer att bli mer och mer erfaren ju äldre du blir, och alla de erfarenheterna kan du samla i din verktygslåda i huvudet så att du kan ta fram rätt verktyg när du behöver det. Stannar du hemma, så slipper du allt det dåliga men du missar också allt det som är bra.

Så gör som Alien tipsade om och be dina föräldrar om hjälp att leta upp en skola som passar dig. Det kommer du att tjäna på i längden, tror jag.

Lycka till, jag håller tummarna!