Jag orkar fan inte mer. Alltså förra året så började jag läsa mycket om andras svårigheter, tex att åka buss, att man inte ens kan gå till affären. Jag tänkte inte så mycket på det i början utan tyckte mest synd om dom. Men i höstas började jag tänka; tänk om jag har svårt med det och det och det? Och tillslut har jag gjort det till en svårighet. Det är liksom svårt att ta ett steg utanför dörren nu för jag tänker så jäkla mycket. Tex om jag ska åka att shoppa så tänker jag; vad händer nu? Tänk om bussen krockar? Tänk om jag har glömt det och det? Tänk om jag möter någon som jag inte gillar?

Och jag orkar inte vara orolig för varenda minsta lilla grej. Det gör nästan ont att säga det. Det låter nästan larvigt att säga att jag är rädd att ta bussen eller tuben. Men när jag väl är där brukar jag ha trevligt och inte tänker på det men för fan va det är jobbigt. Är det någon hur vet jag ska göra?

När jag ändå pratar om tuben och så så undrar jag hur det kommer bli i höst. Då börjar jag i en ny skola och måste åka dit. Och jag vet inte hur jag kommer våga. Jag kan inte åka buss eller tub ensam. Alltså jag kommer inte komma dit själv. Hur fan liksom ska jag kunna..!? Åh jag orkar inte. Och jag har haft det jobbigt på skolfronten också. Varje gång jag börjar i en ny skola har jag inte kunnat gå dit själv och känt mig nervös och börjat gråta. Hur ska det gå i min nya skola? Jag kommer sitta och gråta hela tiden för det är så jobbigt. Och så kommer jag börja sitta hemma igen och då kommer allt skita sig igen (jag satt hemma i tio månader från skolan för flera år sen). Och jag kommer inte klara av att sitta ensam i ett rum i resten av mitt liv.

Åh herregud och så är jag ensam hela tiden. Jag har liksom bara tre vänner. Jag är så ensam. Jag hatar mitt liv. Jag orkar inte. Jag är inte värd någonting. Jag menar inget. Jag menar inget taskigt med någon med autism men jag önskar att jag var född normal, för jag kommer aldrig aldrig aldrig få ett bra liv.

Tror det blir svårt att hjälpa någon med den inställningen du har. Kan du förklara lite närmare vad det är som gör att du aldrig kommer få några vänner och det med att du inte kan åka buss eller ta dig till skolan ensam vill jag oxå veta mer om.

Skaffa hjälp. Ångestsjukdom. Social fobi? Agorafobi? NÅGOT har du och det finns hjälp. Det finns hjälp att få och du har rätt till den, så skaffa hjälp. Nu. Bara gör det. Du måste. Sådant här går inte över av sig själv och du utsätter dig själv för onödigt lidande genom att inte söka hjälp.

Och om du har tre vänner så är du inte ensam.

Jag vet hur det känns att önska att man var född normal, inget fel i att känna så. Lycka till!

Förresten är det inget med din inställning som gör det svårt att hjälpa.

Det är bara att tänka att det inte spelar så stor roll, så kan man slappna av

sen kan du titta på de andra som åker tunnelbana och så, så ser man att de inte tycker det är nåt problem, så kan du göra som dem ungefär. Och sen när du ser allt folk så kan du tänka dig att för dem så är du bara en i folkmassan, så man behöver inte vara så självmedveten

sen om såna grejer inte funkar alls så kanske du behöver söka hjälp

Du kan behöva någon form av KBT så att du kan träna på det du tycker är svårt och lära dig att inse att det är mycket lättare än du tror. Dina grubblerier över än det ena, än det andra är destruktivt och förstör din tillvaro.

När det gäller vänner så har många här inga vänner alls, men var rädd om de du har, vänner växer inte på träd...

1. Häng kvar här på forumet - skäms inte för vad du känner.
2. Du kan förmodligen få en kontaktperson som hjälper dig t.ex. med att ta dig till skolan osv.
3. Instämmer med föregående inlägg om att någon form av KBT verkar vettigt.
4. Försök haka på någon av de träffar som verkar va på gång.

laladada skrev:Jag hatar mitt liv. Jag orkar inte. Jag är inte värd någonting. Jag menar inget. Jag menar inget taskigt med någon med autism men jag önskar att jag var född normal, för jag kommer aldrig aldrig aldrig få ett bra liv.

Jag har tyvärr en sån period nu igen. Jag önskar jag kunde ta ett piller och bli nån annan, nån utan autism. Jag ser inget hopp för mig just nu med min autism. Jag skulle vilja leva livet. Jag är sjukt trött på att bli missförstådd och missförstå andra i sociala sammanhang och att inte veta va i h-lvete folk menar ofta.

Fast det är en liten fas jag har bara. Den är snart över.

Jippie kai ey!

Jag förstår vad du menar (dock förmodligen inte precis). Jag har slutat åka buss på grund av panikångest (kräktes inför hela skolan första dagen på gymnasiet, och lite sådant trevligt (sarkasm på det sista)). Är just inne på mitt 4-6 år (orkar faktiskt inte räkna ut det just nu mitt i natten) hemma utan att ha jobb eller eget boende (boende har jag ju, hos päronen, men funkar inte alls). Har hela livet bott hemma (är 22 år gammal). Vet ej vad jag ska göra. är också ensam för det mesta (ibland (var annan vecka kanske?) kommer det någon och hälsar på någon dag (min bror ibland) och stannar några dagar. Alla kompisar (de fåtal jag har) har flyttat bort, så ingenting händer. Och om någon nu stannar mer än två-tre dagar (bror eller kusin) så mår jag dåligt i flera dagar efteråt. Tråkigt att finnas till (bråcket (visserligen bortopererat, men är hypokondriker :S) besvärar dagligen). Det enda som finns att se fram emot är Xbox-spel (Skyrim, Mass Effect 3) annars inte mycket kul.

Ju fortare du söker hjälp destio bättre. Svårare att bli av med en fobi man haft i många år än en man haft ett par veckor.