Solitaria skrev:

Anna med fyra skrev:Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag inte bra. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...Knasigt, eller hur! Inte konstigt jag sitter här med min man och familj men utan vänner...

Oj vad jag känner igen mig. Den där gränsen som man inte kommer över, när jag har varit i någon ny gruppkonstellation har jag sett hur andra blir mer bekanta och personliga med varandra men har aldrig förstått hur de bär sig åt.

Gör man något socialt en dag en ledig helg, så är man inte längre ledig, det blir nästan som en arbetsdag. För att jag ska räkna mig som ledig ska jag inte ha något socialt inplanerat.

Jag känner igen mig så mycket att det gör ont. Ville bara tillägga det.

ca skrev:

Anna med fyra skrev:Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag inte bra. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...

Knasigt, eller hur!

Nej då, känner igen mig massor i ovanstående. Ensamtiden är helig.

Skriver under med båda händerna och fötterna!

LILITH_ skrev:

ca skrev:Truly, skriver under på varenda ord! Det är slående hur lika man kan vara...

Jaha, här är en till.

Kan vi skapa en egen liten intresseklubb?
Eller nej, det orkar jag nog inte...

biologic skrev:

Anna med fyra skrev:Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...

100% igenkänning på detta! Vännerna tycker att helgerna är till för att umgås på, men jag vill gärna... "göra mitt" och vila upp mig inför arbetsveckan. Andra förstår inte att ensamheten är så otroligt viktig för mitt psykiska välbefinnande. Jag var på bröllop i helgen, och det känns som om jag har jobbat två veckor i sträck nu. Fick ingen mental vila alls; var tvungen att spela social teater, uthärda ljud, prat, människor och musik samt vara på helspänn två dagar i rad...

Det eviga dilemmat är att jag VILL träffa folk och umgås, men jag vill ändå inte mista min ensamtid... när skall man då träffa folk? Kanske därför jag är så ensam. Tackar nej till en massa saker hela tiden bara för att jag inte orkar med den sociala anspänningen.

Vad bra att inte behöva skriva någonting, för de andra redan har gjort det...

Solitaria skrev:Oj vad jag känner igen mig. Den där gränsen som man inte kommer över, när jag har varit i någon ny gruppkonstellation har jag sett hur andra blir mer bekanta och personliga med varandra men har aldrig förstått hur de bär sig åt.

Gör man något socialt en dag en ledig helg, så är man inte längre ledig, det blir nästan som en arbetsdag. För att jag ska räkna mig som ledig ska jag inte ha något socialt inplanerat.

Exakt!
Nu är jag bekväm, va?...

biologic skrev:

Solitaria skrev:

Anna med fyra skrev:Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag inte bra. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...Knasigt, eller hur! Inte konstigt jag sitter här med min man och familj men utan vänner...

Oj vad jag känner igen mig. Den där gränsen som man inte kommer över, när jag har varit i någon ny gruppkonstellation har jag sett hur andra blir mer bekanta och personliga med varandra men har aldrig förstått hur de bär sig åt.

Gör man något socialt en dag en ledig helg, så är man inte längre ledig, det blir nästan som en arbetsdag. För att jag ska räkna mig som ledig ska jag inte ha något socialt inplanerat.

Jag känner igen mig så mycket att det gör ont. Ville bara tillägga det.

Här med. Fast det gör inte så ont längre.

Truly skrev:

Anna med fyra skrev:Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem. Sen är det precis som om jag har mina rutiner hemma och de kan inte brytas, då mår jag inte bra. Tex kan jag inte träffa någon på helgen för då ska jag vara hemma så att jag inte "förlorar ledig tid" eftersom jag sen ska jobba eller göra annat i veckan...Åka och hälsa på min syster och hennes familj i veckan gör inget men på helgen blir det inte bra, då förlorar jag ju min hemmatid...Knasigt, eller hur! Inte konstigt jag sitter här med min man och familj men utan vänner...

Känner igen mig mycket i det du skriver Anna. Jag vill så gärna hitta någon eller några vänner men orken finns inte där. Jag pallar inte med att både sköta småbarn, arbete OCH vänner. Sen är det som du skriver: "Spelar ingen roll vilka jag träffar, det slutar ändå alltid med att jag når en gräns då jag inte längre vet hur jag ska göra för att gå vidare i bekantskapen, det känns konstigt och obekant och då går jag hem."

Jag vet inte heller hur jag ska "gå vidare". Jag tänker inte på att ringa, jag glömmer bort att visa "att jag finns här" för den nya vännen, samt allt annat man förmodligen måste göra för att intresset hos vännen ska bestå.
Lägg därtill att jag är lite av en enstöring som trivs väldigt bra med enbart mig själv och "min egen värld" och är både socialfobisk och fåordig, så inser man snabbt att man inte hör hemma i några andra sammanhang än sin egen lilla sfär. Ja, förutom forumet då. Här kan man ju komma och gå lite som man vill.

känner igen mig precis i det du skriver... man vill men orkar bara inte...


Moderator: Fixade citatet.

Moderator:

Slog ihop två trådar om samma ämne.

Initiala otrevliga erfarenheter av människor, samt interaktionen med dessa, har fått mig att föredra ensamhet. Jag har inte uttalat valt att vara ensam, men insåg ganska snabbt att det helt enkelt inte fungerade för mig.

Då jag kom upp lite i ålder, tonåren det vill säga, isolerade jag mig totalt. Insikten om att man aldrig kommer att lyckas leva ett liv med normala relationer, nära vänner eller en t.om flickvän, på grund av en känsla av att vara felskapt, defekt från födseln, är självfallet väldigt påfrestande. Jag valde helt enkelt ensamheten då det inte fanns något annat. Så småningom fann jag heroinet, och på den vägen är det...

Efter ett och ett halvt år av drogfrihet blev jag belönad med en utredning, och med en förståelse för, och definition av min problematik försöker jag nu ta mig ur denna ensamhet. Jag utgår helt enkelt från att jag inte har den sociala förmåga som andra har, och fördjupar mig i ämnen som kroppsspråk och ordlös kommunikation genom läsning. Jag ska ta mig fan inte behöva vara ensam om jag inte vill!

Eventuella skriv- eller stavfel förorsakade av att jag skrivit inlägget från min mobiltelefon.

Fucked 4 life, it takes a will of steel to pull through!

Men med jävlaranamma så går det.

Jag vill påstå att det både är självvalt och ofrivilligt. Jag har inte valt något av det här. När jag inte är med människor så känner jag mig oftast inte ensam, däremot har jag väldigt få att relatera till. Om än någon alls.
Jag är inte osäker av mig själv, jag är relativt vältalig men... Ni vet, ha... Jag är ointresserad av vad "dem" gör. Och dem är ointresserade av vad jag gör. Även om jag "skulle kunna" hantera det hela som alla andra skulle det kännas som att jag ljuger för mig själv. Om jag kunde göra det helt övertygande skulle jag påstå att, med tanke på min utgångspunkt, att det skulle vara rent psykopatiskt om jag faktiskt spelade "spelet".

Då jag blivit inslussad i hela den här "utanförskapsprocessen" igen känner jag mig just nu, i denna stund, väldigt tjurig och rastlös. Det känns väldigt 1984 av det hela.
Jag antar att jag får förskjuta det hela och plocka fram min sista motvilja när de väl sätter en kula i huvudet på mig.

Oja så har jag känt i hela mitt liv, att jag på något sätt inte hör hemma någonstans, och jag kan säga så mycket att det är verkligen inte frivilligt eller självvalt, skulle önska att det vore helt annorlunda, tyvärr något som jag tror inte kommer hända. Det låter säkert pessimissitiskt, men det är den slutsatsen jag drar efter ha existerat så i 56 år, jag säger inte att jag lever, utan snarare existerar, eftersom det bara är det basala jag får tillgodosedd. Det andra har jag varit utan så länge som jag minns.

Antar att det kan kännas självvalt eller påtvingat i olika skeden i livet också.. beroende på vad man varit med om (inklusive långa perioder av limbo).

Jag letar inte så aktivt längre, jag existerar i olika sammanhang som pappa, anställd, arbetskamrat osv... habilt, är väl det bästa jag kan hoppas på. Men det är en ständig kamp för att inte drunkna. Vänskap hinner jag knappt med längre, åtminstone inte på NT-vis. Skulle vilja hitta ett umgänge där jag kan fungera på mina egna villkor... men risken är att jag håller ögonen stängda för chansen. Speciellt nu när livet känns som att vara cykelbud i rusningstrafik... på Mars.

Lyssnar vi på varandra här eller skriver vi bara om våra egna problem. Eller är det bara destruktivt att ta upp den punkten?

Jag försöker relatera erfarenheter och hitta gemensamma beröringspunkter... har ännu inte tagit chansen att avgöra om jag känner mig mer hemma med aspies IRL.

Det kanske verkar som om jag inte läste din post? Det gjorde jag. Eller vad menar du?

ca skrev:Jag försöker relatera erfarenheter och hitta gemensamma beröringspunkter... har ännu inte tagit chansen att avgöra om jag känner mig mer hemma med aspies IRL.

Det kanske verkar som om jag inte läste din post? Det gjorde jag. Eller vad menar du?

Det var inte nödvändigtvis menat till dig det jag skrev. Utan snarare ett påstående för att se vad jag eventuellt fick för svar.
Kanske inte endast rörande den här tråden. Det var rätt allmänt menat om forumet överlag, men visst. Den här tråden, även mina inlägg, fick mig att tänka tanken som jag postade.

Som inneboende i en glasskål så känns det utanför skålen oftast enormt främmande. Ibland lite skrämmande men det är nog bara trams, man är rädd i onödan!

treeman skrev:Som inneboende i en glasskål så känns det utanför skålen oftast enormt främmande. Ibland lite skrämmande men det är nog bara trams, man är rädd i onödan!

Det bästa med att vara en fisk är att katter inte kan simma.

IndividualThoughtPatterns skrev:Det bästa med att vara en fisk är att katter inte kan simma.

Jaså?


Detta är en fiskande katt som gillar att simma!

Miche skrev:Detta är en fiskande katt som gillar att simma!

LOL


Shit! Min liknelse var nog dålig.

Miche skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:Det bästa med att vara en fisk är att katter inte kan simma.

Jaså?


Detta är en fiskande katt som gillar att simma!

Well, om fisken simmar i ett badkar så...

uniqueNr5 skrev:För mig känns gränsen mellan ofrivillighet och självvaldhet något suddig även om jag tenderar mot den självvalda.
Jag har förvisso till stora delar valt utanförskapet, men premisserna på vilket detta val bygger är inte självvalt. Hade världen sett annorlunda ut hade jag kanske valt att sträva efter deltagande och gemenskap.

Det finns fördelar med att vara en outsider, att vara opåverkad och oberoende men ibland kan jag uppleva en isolation, världsfrånvändhet som får mig att grubbla över utopier av samarbete.
Jag känner gemenskap med snubbar som är döda. Euler, Bach, m.fl.
Men då kan man ju snacka om distans. Där kommunikation/dialog aldrig direkt kan uppstå mer än i min fantasivärld.

Med andra ord, att vara dubbel outsider kan vara tärande och kräver styrka, för att den ska bevaras konstruktiv och utvecklande...

+1.

Tillägger; med djur och natur kan jag känna en viss slags gemenskap, men den är inte mänsklig.

Jag känner mig som ett monster.