Nu har jag skrivit mitt avskedsbrev så att det ligger färdigt i datorn, och tänkt ut ett sätt som till 99% kommer att lyckas.

Tanken på att dö skrämmer mig inte längre, utan känns bara skön och befriande. En varm skön och avslappnande känsla jag inte känt på länge. Jag önskar ni alla kunde få känna den!

Nu är det här inte ett rop på hjälp utan en uppriktig beskrivning av hur jag känner. Imorgon ska jag försöka kontakta hälsocentralen.

Jag vill inte att tråden ska ta upp mina självmordsplaner utan frågan är: När jag nu känner sån oro och ångest så att döden känns befriande, varför kan jag inte göra något bra av den.

Känslan är ju oerhört stark och använd på rätt sätt borde den ge avtryck på omgivningen och komma både dem och mig tillgodo.

Många av er har säkert samma känslor så jag vill ha era tankar och funderingar, men kommer nog inte just nu att orka delta.


Admin

Som ni kan läsa lite längre ner i tråden så skriver han att han mår bättre, att ångesten har minskat och att han inte är ensam. Meningen med tråden var inte att oroa utan att få en diskussion utifrån de frågor han ställer i det här inlägget.

Det är viktigt att våga tala även om svåra saker som liv och död, om tankar på självmord och om att välja att leva vidare. På forumet är vi öppna för den sortens diskussioner men inte för att uppmana till eller tipsa om olika sätt att begå självmord. Läs gärna vad weasley skrivit tidigare här samt i tråden NÄR LIVET BLIR FÖR JOBBIGT ...

Ring 112 och ta en ambulans till psykakuten. Om det inte går, ring efter en taxi.

Du har redan tagit upp dina självmordsplaner i tråden, jag mår redan dåligt över det du skrev. Ville du inte få reaktioner på det hade du inte skrivit någonting om det, så pallra dig iväg nu.

Lorden var bor du? Kan ngn från forumet göra dig sällskap och att ni söker hjälp tillsammans. Det är hjärnans kemikalier som är i obalans, låt inte dem styra! Det finns annat oxå.

Det var inte bra.. Ta livet av sig är dumt och folk, inklusive mig, kommer sakna dig. Ångest är jävligt.

Det har visat sig att människor som försökt begå självmord har ovanligt lite oxytocin i kroppen.

Patienter som gjort självmordsförsök har låga nivåer av hormonet oxytocin i ryggmärgsvätskan.
---
Man har även visat att personer med psykiatriska problem kan minska sin ångest med oxytocinspray i näsan, en behandling som även kan underlätta sociala kontakter.

http://www.nyteknik.se/nyheter/biotekni ... 235929.ece

Har du läst denna tråd: nar-livet-blir-for-jobbigt-t15891.html

Jag hoppas och tror att du kan slippa din ångest genom mediciner och terapi.

Ledsen att läsa första inlägget.

Ångest kan användas som energi till förändring.
Ångest kan omvandlas till kreativitet.

Lider med dej LordNelson.

Det är väl mitt deprimerade ego som gör att jag påkallar er uppmärksamhet. Förstår nu när läser vad som skrivits att tråden får andra att må dåligt.

Jag hade konstigt nog trott att den skulle handla om det jag tänkt.

Kan inte någon anmäla mitt inlägg och någon moderator redigera bort delen om mina planer. Jag skräms själv av era reaktioner och skäms för vad jag utsätter er för.

Nu när ångesten är borta mår jag mycket bättre, men er oro fick mig att må sämre.

Jag tänker ta kontakt med hälsocentralen i morgon och hoppas få träffa läkare hyfsat snabbt. Jag är heller inte ensam.

Hoppas någon redigerar så att fler inte behöver läsa, och att ni som redan gjort det inte känner oro och mår dåligt.

Jag vet precis hur det är (kommer till den punkten ett par tre gånger per år). Åk till psykakuten och få en bedömning. Om inte annat så kommer det att hålla dig sysselsatt ett tag. Det finns få saker som hjälper så bra mot ångest som distraktion.

Krya på dig!

Ok, tanx för att du meddelar det.

Kommentar till din egentliga avsikt då, det är trösterikt att ha en 'reservplan' att det finns alternativ även om ett definitivt sådant. Bara att alternativ finns hjälper mig när det varit som tyngst.

Vi klarar det LordNelson!!! Även med våra ångestanfall.

Jag har aldrig haft den graden av ångest som du beskriver, men jag ska ändå dela med mig av hur jag hanterar den.

Jag tar min tillflykt till ett intresse, och försjunker in i det. I mitt fall så skriver jag av mig i form av poesi, fast det brukar inte riktigt fungera när man mår för dåligt. Men det är nyttigt att uttrycka sig på andra sätt, man tvingas tänka, och reflektera. Några av mina dikter kan jag in och utantill eftersom jag läser dem högt i huvudet ofta när jag är ensam. Det är ett sätt att bearbeta. Måla, eller skriva musik fungerar för mig också. Jag håller t.ex. på att skriva min egna begravningslåt just nu (men jag bör tillägga att jag planerar att dö som gammal och har inga självmordsplaner eller något), men det ger en trygghet och känns bra att lyssna till. Jag har dödsångest ibland så tror det är därför jag gett mig in på det. Var heller inget planerat, utan en dag insåg jag bara att jag faktiskt skriver min begravningslåt xD.

Men mest av allt har jag tagit tillflykt till datorspel, spelade upp emot 17 timmar om dagen när jag mådde som sämst. Efter ett år eller så började jag tröttna och ersatte det med ett nytt spel osv. Idag spelar jag inte ens datorspel utan har bytt prioritet.

Jag ska försöka att inte bli religiös här, för det är jag inte och det är inte så jag menar, men min mest grundläggande tanke som jag alltid bär med mig, är att vi alla kommer att dö. Vi vet ingenting om livet, men vi lever det likt nog. Vi sätts här utan kontext och tillägnar en livstid åt att försöka greppa vem vi är och i årtusenden har vi ställt oss samma frågor. Vi kommer inte nå det svaret oavsett hur långt vårt liv är. Vi har inget svar på meningen med livet. Därför är det bara att spänna fast sig och antingen njuta eller uthärda åkturen tills den är slut på riktigt. Det är ju inte som att vi har något bättre för oss

Äh tänk inte så Lordnelson Klart att det är tungt att läsa om någon som mår dåligt. Men om jag talar för mig själv så stöttar jag gärna folk om jag kan. Du har ju ett behov av att dela dina känslor och tankar, och tvivlar på att det finns ett bättre ställe på än här!

Bra att du orkade skriva detta inlägg, LordNelson

Jag har tyvärr inga kloka råd att komma med, eftersom jag själv ständigt balanserar på den där slaka linan, men kanske igenkännande också kan ge något!?

Jag kan tyvärr (för egen del då) inte se någon som helst ljusning, men försöker trolla med knäna, ta en minut i taget, eftersom det tydligen ändå ska finnas något bättre att tillgå i liknande situation, men fy fa´n ... det är svårt.

Jag är en rent otroligt vetgirig & envis person och det är kanske i mångt och mycket mitt räddning, för jag vill veta varför jag är så "knepig" innan jag kilar vidare.

Fortsätt att skriva av dig här vet jag, de flesta orkar säkerligen med texter som denna och släng för fasiken ut den där skammen över att vi andra här kanske skulle kunna må dåligt
När människor delar med sig av sitt illamående till mig känner jag mig för det första stolt över att få ta del, känner mig värdig, eftersom jag har fått ett otroligt stort förtroende.
Kanske är det så för många andra här på forumet också, så skriv på alltså och utan att skämmas.

Ta hand om dig efter bästa förmåga!

@LordNelsson
Jag har nog någon sorts förståelse för hur du mår. At inte längre vara rädd att dö, är ju som du redan sagt inte samma sak som att vilja dö. När jag hade panikångest för måna år sedan, vart jag vid varje attack, rädd att jag skulle dö, men när jag insåg att det inte var något att egentligen vara rädd för, så var det en del i tillfrisknandet.

LordNelson skrev:Tanken på att dö skrämmer mig inte längre, utan känns bara skön och befriande. En varm skön och avslappnande känsla jag inte känt på länge. Jag önskar ni alla kunde få känna den!

Så jag gör en positiv tolkning av din känslan, du har slutat att vara rädd för att dö, faktiskt något att vara glad för.

Det som gjorde mig ganska irriterad var när en läkare sa att jag skulle göra mina barn illa om jag tog livet av mig.
Kanske inte det allra bästa, att lägga ännu mer dåligt samvete på en som redan mår pyton. Jag vill ju leva för att jag själv vill lev, inte för att låta bli att göra andra ledsna.
Jag tror det var bra att du skrev ditt inlägg.
Och hoppas du kan använda känslan till att våga göra sådant som du vill, kan tänka att du har drömmar som alla andra.
Med känslan kan du ju göra saker utan att fundera allt för mycket på hur det kommer att gå.
Jag blir inte deppad av ditt inlägg, utan känner att du faktiskt har strykan att ta dig ur deppet, hoppas du får hjälp av sjukvården.

Jag är heller inte rädd för att dö, men det finns många roliga saker att leva för. Om man skulle ta livet av sig förvärrar ju bara livet för ens släktingar/kompisar. Det är ju ett minus. Det betyder ju att man inte kan ta livet av sig utan att känna skuld Nu har jag i och ju för sig ett bra sinne för humor och kan skratta åt de flesta saker (även de morbida, i flesta fall de morbida faktiskt ) men det finns fler skäl för att leva än att dö. Även fast man har problem med sitt jävla (fast bort-opererade) bråck.