Vore kul o. höra er om det finns fler här på forumet som går i kognitiv terapi o. vad ni isåf. har för erfarenhet o. åsikt från det.

Funderar på hur vanligt olika terapi är bland oss med AS. Eller är det mest mediciner

KBT är det enda som har fungerat. Vanlig terapi lär funka skitdåligt på aspies.

Det finns en bok som är både bra och begriplig som heter
Kognitiv Terapi i teori och praktik
av Carlo Perris

Savanten Svante skrev:KBT är det enda som har fungerat. Vanlig terapi lär funka skitdåligt på aspies.

Ok. KBT. funkar mkt. bra på mig Har hört att man ska akta sig för psykodynamisk terapi o. det gäller nog inte enbart oss med AS., fast jag läste om det i det sammanhanget. Det var Gunnel Norrö som skrev det i sin bok; "As - har jag verkligen det?" Psykodynamisk skyller typ alla ens problem på barndomen tydligen.

KBT funkade inte alls på mig och tedde sig som en massa goja i mina öron. Å andra sidan har ingen terapiform öht bitit på mig

Nänä Sommar!

Att psykodynamisk psykoterapi "skyller allt på barndomen" är en populär missuppfattning, tyvärr även bland en del terapeuter som inte klarar av att vara tillräckligt professionella.

Psykodynamisk terapi handlar om att hjälpa klienten att få mer insikt i sin inre värld, vad för slags känslor och tankar man har och hur dessa samverkar, vad som styr känslor, tankar och beteende men som kanske inte är så medvetet, vilka livsmönster, tanke- och känslomönster man har utvecklat under livets gång, från den tidiga barndomen, ja.
Men det handlar inte om att "skylla" på den. Mer att lära sig se och förstå hur man även i vuxen ålder påverkas av det som omedvetet präglades in redan i barndomen och därefter.

Kognitiv terapi sysslar mer med det medvetna tänkandet och hur det styr oss. Man arbetar aktivt med att klienten ska förändra sitt tänkande och beteende.

KBT, kognitiv beteendeterapi, sysslar mer med hur beteendet ser ut men utforskar också hur det styrs av de intryck vi tar in utifrån, hur vi reagerar på dem och vad vi gör utifrån det. Men man utforskar inte känslolivet på ett djupare sätt och inte heller tankemönstren. Det handlar mer om hur vi lär in saker under livet, alltså inte typ skola, utan "livserfarenhet". Negativ såväl som positiv.

Alla de här terapiformerna, och de olika och många varianter som finns inom respektive, har många inslag gemensamma och glider ofta in i varandra mer än somliga vill erkänna.

En god terapeut klarar av att arbeta flexibelt med inslag från alla tre terapiformerna även om de bara har utbildning på en av dem.. Många gör det medvetet, andra omedvetet, men att inte göra det alls är nog nästintill en omöjlighet. Då ska man vara extremt rigid i sitt sätt att tillämpa den terapi man lärt sig.

A skrev:Att psykodynamisk psykoterapi "skyller allt på barndomen" är en populär missuppfattning, tyvärr även bland en del terapeuter som inte klarar av att vara tillräckligt professionella.

Psykodynamisk terapi handlar om att hjälpa klienten att få mer insikt i sin inre värld, vad för slags känslor och tankar man har och hur dessa samverkar, vad som styr känslor, tankar och beteende men som kanske inte är så medvetet, vilka livsmönster, tanke- och känslomönster man har utvecklat under livets gång, från den tidiga barndomen, ja.
Men det handlar inte om att "skylla" på den. Mer att lära sig se och förstå hur man även i vuxen ålder påverkas av det som omedvetet präglades in redan i barndomen och därefter.

Missuppfattning? Det tycker jag inte.

Jag vill nog hävda att psykodynamisk terapi skyller på barndomen. Allt annat är en lek med ord.

Den psykodynamiska terapin bygger på den freudianska psykoanalysen och alla efterföljande idéer om att relationen till mamman är avgörande för barnets (ungdomens, den vuxnes) psykiska välbefinnande. Den s.k. anknytningsteorin är ett exempel på detta.

Nej, allt annat behöver inte vara en lek med ord. Jag tycker A beskriver hur det fungerar på ett bra och rättvisande sätt. Jag tror att även en med AS kan ha nytta av psykodynamisk terapi. AS gör ju oss inte immuna mot att påverkas av och reagera på vår omgivning, även om vår reaktion ibland kan se lite annorlunda ut.

tahlia skrev:KBT funkade inte alls på mig och tedde sig som en massa goja i mina öron. Å andra sidan har ingen terapiform öht bitit på mig

Äh, Fords sträng om att se glädjen i att göra billiga grejer funkade ju utmärkt på dig ju. Där såg du ju KBT-principen. Det har inget med terapin i sig självt att göra, men principen är densamma.

Mardröm skrev:

tahlia skrev:KBT funkade inte alls på mig och tedde sig som en massa goja i mina öron. Å andra sidan har ingen terapiform öht bitit på mig

Äh, Fords sträng om att se glädjen i att göra billiga grejer funkade ju utmärkt på dig ju. Där såg du ju KBT-principen. Det har inget med terapin i sig självt att göra, men principen är densamma.

Har faktiskt inte tänkt på det så. Möjligen kan det vara så att KBT och annan terapi inte funkat på mig "IRL" så att säga, helt enkelt för att jag har en tendens att tycka instinktivt illa om de människor jag möter.

Kan vara så att det är personkemin som har gått åt pipan.

A har rätt. Problemet med både dynamik och KBT är att det finns bättre och sämre terapeuter. Samt okunnighet och fördomar utanför deras kretsar. Just för tillfället råkar tidsmodet vara för KBT; men det kommer säkert att ändra sig, om vi inte får akutare saker att tampas med innan dess.

Här är en aspie som har haft stor hjälp av psykodynamisk terapi. Jag fick den på den felaktiga premissen att jag inte hade något NPF eller liknande, och det stal åratal av mitt liv. Det var dock samma fel som nästan alla andra alltid dittills hade råkat ut för; terapin i sig var inte mer fel än att jag verkligen skulle ha behövt den, som en hjälp av flera, anpassad efter de riktiga premisserna (AS och ADD, plus mer än tillräckligt kufisk uppväxt och vuxenliv, massor med skit från omgivningen, två halva släkter (mors och fars) som jag är övertygad om var sprängfyllda med odiagnosticerade, ohjälpta NPFies och, utan all illvilja, behandlade en därefter.)

Kognitiv har jag inte provat. Undrar om jag heller har energi till det, när det nästan är ett projekt att gå på toan i tid. (ADD (bl.a.?), inte depression.)

Jag misstänker att det finns en massa saker som en aspie kan bli hjälpt med av psykodynamisk terapi. Men inte själva Asperger Syndromet.

Ganesh skrev:Jag misstänker att det finns en massa saker som en aspie kan bli hjälpt med av psykodynamisk terapi. Men inte själva Asperger Syndromet.

Ah, exakt! Två rader för vad jag ville säga ovan!

Jag har haft KBT och det har hjälpt mig med mycket. Har inte haft någon annan terapi.

Ganesh skrev:Jag misstänker att det finns en massa saker som en aspie kan bli hjälpt med av psykodynamisk terapi. Men inte själva Asperger Syndromet.

Det låter jag vara osagt från min sida, då jag inte vet. Däremot tror jag att KBT./kognitiv terapi kan hjälpa mot de beteende/svårigheter man har pga. AS. Inte alla kanske, men många av dem. Eftr vad ajg hört sägs KBT. hjälpa många med AS., men nog inte alla. Allt hjälper ju inte alla o. vi är ju personligheter liksom alla andra trots att vi har AS.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara här, för jag blir ställd när folk ifrågasätter självklarheter. För mig är det glasklart att psykodynamisk teori har starka band och rötter till Freud och psykoanalysen, vilket betyder att det handlar om relationer till framförallt mamman.

Det är heller inte så förfärligt stor skillnad på den terapin och KBT, även om det kan vara det, beroende på hur mycket Skinner det finns hos terapeuten/den specifika KBT-terapin. Inte heller Skinner är någon höjdare i sammanhanget, för övrigt.

All teoribildning i psykologin är mycket dåligt underbyggd, det måste man komma ihåg. Det finns allt fog i världen att kalla psykologi för pseudovetenskap.

Sedan kommer jag till en helt annan sak, nämligen behovet att tala med en annan människa om sina tankar, känslor och problem. Det behovet är det inget fel på. Poängen är att den man ska tala med ska vara en god och klok människa och den personen kan finnas var som helst i samhället. Tyvärr går inte de bästa människorna här i världen omkring med stora skyltar på sig, så de kan vara svåra att hitta, men de finns.

Den enda gången det kan vara befogat att vända sig till en s.k. professionell är när man vill arbeta med att reducera besvären av en mycket besvärande fobi, och då enbart därför att den professionelle har tillgång till saker och miljöer som kan vara mycket svåra att få tag på som privatperson.

lemur skrev:Jag vet inte riktigt vad jag ska svara här, för jag blir ställd när folk ifrågasätter självklarheter. För mig är det glasklart att psykodynamisk teori har starka band och rötter till Freud och psykoanalysen, vilket betyder att det handlar om relationer till framförallt mamman.

Det är heller inte så förfärligt stor skillnad på den terapin och KBT, även om det kan vara det, beroende på hur mycket Skinner det finns hos terapeuten/den specifika KBT-terapin. Inte heller Skinner är någon höjdare i sammanhanget, för övrigt.

All teoribildning i psykologin är mycket dåligt underbyggd, det måste man komma ihåg. Det finns allt fog i världen att kalla psykologi för pseudovetenskap.

Sedan kommer jag till en helt annan sak, nämligen behovet att tala med en annan människa om sina tankar, känslor och problem. Det behovet är det inget fel på. Poängen är att den man ska tala med ska vara en god och klok människa och den personen kan finnas var som helst i samhället. Tyvärr går inte de bästa människorna här i världen omkring med stora skyltar på sig, så de kan vara svåra att hitta, men de finns.

Den enda gången det kan vara befogat att vända sig till en s.k. professionell är när man vill arbeta med att reducera besvären av en mycket besvärande fobi, och då enbart därför att den professionelle har tillgång till saker och miljöer som kan vara mycket svåra att få tag på som privatperson.

Den enda gången det kan vara befogat att prata med en professionell är INTE enbart när man vill arbeta med att reducera besvären utav en mkt. besvärande fobi utan även när man har andra stora problem i livet tex. depression, m.m. Dock gäller det att kemin stämmer mellan den yrkesutövande o. patienten. Gör det inte det kan man lika bra låta bli att gå i terapi.

*upprepar mantrat* jag finner inte att det är någon mening med psykoterapi ö.h.t om/när det finns konkreta anledningar till problemen utanför patienten. Psyk. kan ju ändå inte göra nåt åt de verkliga problemen, bara maskera symptomen och det är inget annat än att (medvetet) ljuga om läget.

lemur: ursäkta, men du har kunskapsluckor. Jag är inte heller någon expert, men jag har en del översiktliga kunskaper så att jag direkt kan säga att få om ens någon sedan rätt länge ger mycket för Freud i osmält skick eller för mammans, penisens, drömmens allmakt. Även psykologer och psykiatriker är mera människor än så, även psykoterapier måste hjälpa litet flera litet bättre för att finnas kvar.

Som A (?) påpekade, och indirekt du själv här: i de metoder (inkl. personliga sådana) som hjälper folk går det inte alltid att avgränsa några "rena" grundmetoder, eftersom en terapeut som är något värd måste bli rätt ödmjuk och pragmatisk. (Därmed inte sagt att det inte finns dåliga psykoterapeuter.)

Människans mentala inre är inte något som alla kan bara för att alla har ett. Det tros allmänt i vår kultur, men det är konstigt att ingen påstår det om vårt fysiska inre.
Det är inte vem som helst som kan ta hand om allt svart, skitigt och explosivt obearbetat som kan dyka upp i en människa när man börjar gräva. De allra flesta vet inte mycket om sig själva ens; för andra kan det behövas specialtekniker. Terapeutlegitimation är ingen garanti för att man kan sånt, men den är som körkortet eller vilken annan examen som helst: ett kvitto på genomgången kurs, vilket iallafall är bättre än inget.

Kanske nallen, kanske inte: Många psykodynamiska skolor, terapeuter osv. är samhälleligt sett fruktansvärt naiva och har gjort en massa skada genom att få kvinnor, homosexuella, NPF:are, anslagsgivande tjänstemän och politiker och andra att söka orsaken till att de mår dåligt i sig själva istället för där den finns. Det innebär inte att teknikerna och insikterna skulle vara sämre där de är motiverade. Det där antingen-eller-sättet att tänka begriper jag mig inte på överhuvudtaget - lika produktivt som att sluta äta sedan man har provat ett par maträtter och inte gillat dem, att döma ut järnvägen som transportmedel för att den inte funkar över öppet hav, eller vad jag nu ska hitta på att jämföra med.

Jag har gått i KBT i drygt ett år (innan diagnostiseringen, det var min terapeut som ville påbörja en utredning mot slutet). Det kan nog vara en bra metod för vissa, då man försöker lära sig att tänka i nya banor och se på saker ur olika vinklar...i den mån det går.

För mig fungerade KBT måttligt. Ibland kändes det helt enkelt som att övningarna inte var applicerbara och som att det hela gick ut på att lura sig själv. Men jag lärde mig en del iallafall, säkert tack vare att min terapeut var väldigt tålmodig.

A skrev:Nänä Sommar!

Att psykodynamisk psykoterapi "skyller allt på barndomen" är en populär missuppfattning, tyvärr även bland en del terapeuter som inte klarar av att vara tillräckligt professionella.

Psykodynamisk terapi handlar om att hjälpa klienten att få mer insikt i sin inre värld, vad för slags känslor och tankar man har och hur dessa samverkar, vad som styr känslor, tankar och beteende men som kanske inte är så medvetet, vilka livsmönster, tanke- och känslomönster man har utvecklat under livets gång, från den tidiga barndomen, ja.
Men det handlar inte om att "skylla" på den. Mer att lära sig se och förstå hur man även i vuxen ålder påverkas av det som omedvetet präglades in redan i barndomen och därefter.

Kognitiv terapi sysslar mer med det medvetna tänkandet och hur det styr oss. Man arbetar aktivt med att klienten ska förändra sitt tänkande och beteende.

KBT, kognitiv beteendeterapi, sysslar mer med hur beteendet ser ut men utforskar också hur det styrs av de intryck vi tar in utifrån, hur vi reagerar på dem och vad vi gör utifrån det. Men man utforskar inte känslolivet på ett djupare sätt och inte heller tankemönstren. Det handlar mer om hur vi lär in saker under livet, alltså inte typ skola, utan "livserfarenhet". Negativ såväl som positiv.

Alla de här terapiformerna, och de olika och många varianter som finns inom respektive, har många inslag gemensamma och glider ofta in i varandra mer än somliga vill erkänna.

En god terapeut klarar av att arbeta flexibelt med inslag från alla tre terapiformerna även om de bara har utbildning på en av dem.. Många gör det medvetet, andra omedvetet, men att inte göra det alls är nog nästintill en omöjlighet. Då ska man vara extremt rigid i sitt sätt att tillämpa den terapi man lärt sig.

Jag vet nu att det jag skrev om psykodynamisk terapi är en myt. Den går tillbaka i barndomen, men ältar inte den o. skyller inte allt på den.

läste nånstans att man bör undvika terapeuter med kognitiv utbildning...??
Pga att de anser att man eg tänker "fel" och alltså ska lära en att tänka "rätt", dvs som de och alla andra får.
Min kontakt på AF kommenterade att det i ett läkarutlåtande står att jag "svarat bra på mediciniering med Efexor (venlafaxin) och kognitiv terapi"...
Tänkte att jag skulle vara uppmärksam på det under nästa träff med terapeuten (har eg inte tänkt så mycket på det förut.)

Och det stämmer ju... För det första är det mest hon som pladdrar; verkar älska att höra sig själv Sen så låter hon inte mig tala till punkt, mäkta irriterande!
Dessutom är hon så inne i sin övertygelse om hur hon ska "vända mina tankar" att hon t o m "bekräftade" det jag sagt med att säga raka motsatsen av det jag hade sagt! "du som inte tycker om X..." Eg hade jag sagt att jag TYCKER OM X...
Alltså hade hon inte ens LYSSNAT till det jag faktiskt sa;
utan bara tänkt på hur hon skulle "få in mig på rätt spår."

Hon verkar tro att jag bara måste börja fokusera på det viktiga och helt enkelt sluta tänka på "fel" saker.......! :

Men faktum är att det är när jag slappnar av, dvs är mig själv, som problemen kommer.
Då jag däremot ska försöka vara som andra och "tänka rätt", dvs som hon råder mig, då kan jag ofta visserligen "spela" och verka vara alledeles älskvärd och perfekt... men det håller bara en begränsad tid OCH det tar ENORMT med kraft, energi och livslust ifrån mig! Det håller aldrig i längden. Det är ju därför jag "misslyckats" med alla projekt jag påbörjat hitills också...

Jag VÄGRAR att spela en roll längre.
Det är inte JAG.
Och jag vill få vara den jag är!

Är det inte eg det här sjuka, materialistiska, elitistiska samhället vi lever i som det är stort FEL med???

Moderator: Slog ihop med en tidigare tråd om kognitiv terapi.

Hm....jag tror att alla terapier och metoder ska användas med urskiljning.

Vet terapeuten om att du har as?