Ungefär vid skolavslutningen skrev jag en tråd där jag hade panik, över att sommarlovet snart började och att jag skulle börja gymnasiet till hösten. Det har faktiskt gått bra och nu när jag vant med vid tanken på en ny skola känsn det också okey. Dessutom påstod min lärare att hon skulle vara med mig första dagen....

MEN nu fick jag höra av en annan lärare att den läraren inte hade tid för mig.. Vet ju inte säkert om det är sant, men det skulle inte förvåna mig och jag vet verkligen inte vad jag gör om det är så...

Den läraren har haft mig mycket den sista tiden i 9:an och vet verkligen hur orolig jag var inför detta med skolbytet. Klandrar inte henne för att hon inte har tid, men VARFÖR sa hon då att hon kunde följa med mig? :@ Hur f*n tänker man då?? Man säger väl för f*n inte något man inte är helt säker på innan. Och hon vet mycket väl hur fukking förbannad och orolig jag blir när det blir förändringar, speciellt gällande detta, som jag redan är sjuk av oro för. OCH DESSUTOM INTE SÄGA DET TIDIGARE DÅ?!

Ingen skola för mig om detta är sant. Får väl bli hora, jag vet inte längre. Jag kämpar och ändå blir allt dåligt och pannkaka

Någon som har förslag på vad jag ska göra? :/

Nej, tyvärr inte.

Jag tycker att du ska kontakta den läraren som sagt att hon skulle vara med och kolla hur det är egentligen och berätta hur du känner inför att gå till den nya skolan själv. Så vet du säkert hur det ligger till tänker jag, så du inte går på en andrahandsuppgift liksom.

Lycka till!

Nao skrev:Jag tycker att du ska kontakta den läraren som sagt att hon skulle vara med och kolla hur det är egentligen och berätta hur du känner inför att gå till den nya skolan själv. Så vet du säkert hur det ligger till tänker jag, så du inte går på en andrahandsuppgift liksom.

Lycka till!

Tack så mycket för ditt svar
Ska försöka göra det, eller iafl säga till mamma så att hon kan kolla upp detta. Är bara rädd för att få veta sanningen på ett sätt, OM det faktiskt skulle vara såhär.... Fick massa "overklighetskänslor" idag tack vare detta, för har sån ångest.

Hon hade tid för mig och har följt med mig tre dagar i rad, vilket jag är jättetacksam för. Och jag borde inte ha lyssnat på den andra läraren, borde fattat att hon gör som hon lovat!

Dock så är skolan ett helvete. Skolan, lärarna och klassen är bra och alla snälla. Men känner ändå att jag måt skit, alla har liksom vänner och jag är den enda som är ensam på rasterna. De skulle säkert låta mig va med, men vågar inte försöka, vet inte hur man tar kontakt med andra. Första gången jag hatar att ha Asperger och adhd, det är ett helvete och jag kämpar, men det leder aldrig någinstans. ALDRIG att jag skaffar barn som kanske måste få detta. Det är så fukking jobbigt att leva i ett samhälle med "normala" människor. Vet inte vad jag sak göra, får hoppa av skolan. INGEN tar mig på allvar, mina föräldrar fattar inte hur mycket jag vill sluta att leva.

jo du livet suger som fan. men det är bara att kämpa vidare, gå med rak rygg och skita fullständigt i alla blickar. så länge du inte gör något som svimma i matsalen, eller nåt annat så kommer det gå fint. och du hoppa inte av skolan VAD DU ÄN GÖR! och dina föräldrar, ska vi byta? det finns olika alternativ vad du kan göra. säg till dem på skarpen "jag mår dåligt, kom och hjälp mig innan jag tar självmord" eller så stänger du av vilket jag INTE rekommenderar.

Låter exakt som mig när jag började gymnasiet förra året.. Hamna utanför direkt. Vågade inte ta kontakt med folk helt enkelt, ensam på grupparbeten på lektionerna. "Jobba två och två, det är ok att vara 3". Alla andra bildade grupper och stack ut och arbetade (utelektion), och där satt man ensam. Visste inte vad jag skulle göra. Läraren sa inget, han bara fortsatte med sitt.. Men jag gjorde misstaget och gav upp alldeles för tidigt. 3 veckor... Rekommenderar att INTE hoppa av även om du är utanför utan fortsätt kämpa (lättare sagt än gjort).

Ge inte upp! Jag satt hemma i ett år och blev bara sämre, känner att jag blir blyg/ångest så fort jag måste prata med någon jag inte känner. Började på komvux för ett par veckor sedan, fortfarande inte vågat prata med någon för att jag är patetiskt in inte vet hur man gör eller vågar. Tänker hela tiden hur personen ifråga ska uppfatta mig och sådant. Kan verkligen inte släppa tankarna. Mardröms momentet hittills var en engelska lektion. Där man skulle berätta lite om sig själv inför hela klassen på engelska. Alla andra klarade det, jag stammade mig igenom och fick betydligt mindre sagt. Skakade så fort hon nämnade det..

Vågar absolut inte ta kontakt heller. "Hej" och "Hej då", funkar utan problem men att inleda ett samtal eller kunna prata utan tunghäfta och långa meningar utan att låta tråkig/monotom går bara inte för sig. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att vara helt ärlig. Men ska gå klart den här terminen och ta betygen sen får vi se vad som finns att söka därefter. Meningslöst att hoppa av och sitta hemma och inte ha något att göra i mitt tyckte, även om man är mobbad/utanför. Jag ser det hela som en fruktansvärd jobbig träning men det kan vara värt det?

Har mestadels varit utanför under hela min skoltid men även blivit mobbad lite däremellan men gjorde misstaget och gav upp för lätt när jag började gymnasiet. Jag hade nog klarat att försöka längre med att må dåligt samtidigt, ja det är verkligen inte lätt.

Ops, blev lite mycket text!

Tack till er två som svarade, känns bra att någon förstår, irl gör ingen det.

Det är bättre nu, problemen finns kvar, men de ska lösas. Och jag ska börja antidepressiva och medicin för ADHDn, tror det kommer bli bättre då. Vet att tabletter inte löser allt, men tycker det är bättre att få lite hjälp upp än att kämpa och ändå falla hela tiden. Det hjälper mig liksom att hålla huvudet ovanför ytan

Tack för att ni brydde er, betyder ♥

iheartme skrev:Tack till er två som svarade, känns bra att någon förstår, irl gör ingen det.

Det är bättre nu, problemen finns kvar, men de ska lösas. Och jag ska börja antidepressiva och medicin för ADHDn, tror det kommer bli bättre då. Vet att tabletter inte löser allt, men tycker det är bättre att få lite hjälp upp än att kämpa och ändå falla hela tiden. Det hjälper mig liksom att hålla huvudet ovanför ytan

Tack för att ni brydde er, betyder ♥

Hej! Jag har varit borta länge från forumet och därför missat det här inlägget.

Roligt att höra att det känns bättre!

Min yngste son går i 8:an nu, och jag är orolig för vad som kan fungera bäst för honom till gymnasiet. Vi bor norr om Stockholm, och jag har ännu inte hunnit kolla så mycket efter bra gymnasier.

Han har förresten "enbart" AS-diagnos.

Har inte sett tråden förrän nu. Hur går det för dig i skolan TS? Har du hoppat av eller är du kvar?
Började själv om första ring nu i höstas och jag tycker definitivt inte att du borde hoppa av. Ångrar att jag inte stannade kvar, då hade jag haft ett år mindre kvar i skolan!

De flesta i min nya klass är rätt bra, lagom nördiga som jag. Har ett fåtal vänner där nu. Hoppas det löser sig för dig och du får gärna skicka PM ifall du är intresserad av att prata mer med någon!

Kram!