weasley skrev:Några lösryckta tankar såhär på morgonkvisten... (jag fick sova 4h inatt..)

# Det finns de jag träffat som varit riktigt deprimerade. Det har nästan aldrig märkts på dem när man träffar dem som flyktigast. Man ser det i förbifarten, små gester, små anmärkningar; detaljer som kanske alla inte ser, eller kanske inte VILL se?

# Det finns de jag träffat som visat hur deprimerade de är. Med ord och ärr. All möjlig hjälp har givits dem, men ärren ristar in dagarna. Det går inte att undgå att se det. Nya vänner kan skapas via ärren, det blir som någon sorts gemenskap kring val av redskap och tekniker när det gäller ärrbildande.

Zombie skrev:Håller med! Och kastar in en tredje distinktion, till Weasley överst sid. 2: som jag har uppfattat det (vanlig lekman, någon enstaka (bekants) bekant), så måste väl rimligtvis självskadebeteende vara något annat än depression - något åt missbruks- eller OCD- (tvångssyndrom-)hållet kanske? Senast jag hängde med hörde jag inte att några experter själva visste, kanske någon vet mer nu?
Sedan, som en del annat, kan det förvärras eller utlösas av eller användas för att försöka stå ut med depression eller annan stress (tror jag då då).

Jag tror det ligger nåt i det... Jag har även märkt en enorm skillnad på hur självskadebeteendet går till nu, jämfört med 15-20 år sen. Jag ansågs bland de värsta då - men det jag gjorde var småbarnslek jämfört med vad som görs nu...

Jag hängde med ett gäng punkare, där många (men långt ifrån alla) skar sig. (Det gjordes ofta på scen, på punkkonserter på 70-talet...) För min del (och övriga punkare, TROR jag...) kan det jämföras med tatueringar - jag ville "visa" (för mig själv) hur mycket jag hatade livet och hela samhället. Det var aldrig fråga om känslomässig ångestlindring - genom att känna smärtan - utan det var enbart mental ångestlindring - genom att titta på vad jag hade åstadkommit... Jag skar tillräckligt djupt för att det skulle bli bestående ärr - jag ville ha "bevis" kvar inför framtiden, så jag inte skulle kunna glömma - men aldrig så djupt att det behövdes sys... Men jag visade det aldrig självmant, gick alltid i långärmat, många år efteråt...

När jag hamnade på psyket (detta pågick när jag var 17 år), träffade jag andra tjejer som skar sig - men de rispade bara ytligt, för att se blodet och känna smärtan (för att få ångestlindring genom att "flytta" smärtan från känslorna till kroppen), men försökte undvika att få bestående ärr. Jag uppfattade aldrig att det var nån gemenskap i skärandet där!

Idag verkar det vara helt annorlunda, jag blev chockad av vad jag såg när jag var inlagd... Jag kan inte ens förstå hur man kan klara av att skära sönder sig så djupt... Jag kan inte uttala mig om motivet hos dem, men det finns ändå en trend och gemenskap genom självskadebeteende. (Inom punkgänget jag hängde med, så var inte självskadebeteendet något som gemenskapen grundade sig på.) Det finns en bok som heter "Vingklippt ängel", skriven av Berny Pålsson, som till viss del kan ha startat trenden - hon ses som en idol av många...

Jag tvivlar inte på att dessa människor verkligen mår dåligt, men frågan är om det verkligen är depression det handlar om? Det finns väl "andra sätt" att må dåligt på?

För min del bottnade det i ett "beslut"(?) fattat i barndomen: Jag vill inte leva - "no matter what"... Hur bra livet än skulle kunna bli, så spelar det ingen roll - jag har helt enkelt ingen önskan att leva... (Detta har jag aldrig hört nån annan säga...) Detta sitter så djupt, så jag misstänker att det aldrig går att komma över. Det går inte att resonera med det, det är ovillkorligt, som en grundlag inom mig. (Men jag tror inte på självmord som lösning, eftersom jag tror att själen lever vidare, och att det blir värre då...)

Men trots detta anser jag mig inte vara deprimerad - det är då ingen brist på signalsubstanser i hjärnan i alla fall. Jag kan känna lyckokänslor osv. (Utan att vara drogad!) Och även i somras, när jag precis hade fått diagnosen och trodde att allt skulle lösa sig, och jag verkligen kände mig uppriktigt lycklig (i ca en vecka...), så fanns hela tiden tanken på att jag egentligen tyckte livet var meningslöst...

weasley skrev:På något vis, av någon anledning, har jag mer "förtroende", eller vad man ska kalla det, för den förstnämnda gruppen. På något vis, av någon anledning, känns det mer.... genuint. Jättefånigt, säkert, men det är väl något som passar mej bättre antar jag.

Jag TROR jag resonerar som så att när man attackerar den egna kroppen så -kommer- det att synas. Det kommer att bli uppståndelse, läkarbesök, terapier, vårdcirkus och uppmärksamhet. Jag TROR jag resonerar som så att den som är utsatt för detta sammanlagda omhändertagande borde greppa att den är både omtyckt och uppskattad. Jag TROR jag tycker att den som skapar vänner via sina ärr kanske egentligen har andra problem än just depression.

Om man däremot inte karvar sej själv till oigenkännelighet är ens problem på något vis djupare, TROR jag. Det är inte lika mycket affekt. Man VILL egentligen inte ha det så dåligt som det känns, därför vill man inte heller visa hur dåligt det är. Samtidigt är det ju dessa osynliga som har svårare att få hjälp; det SYNS ju inte att dåligheten tynger dem! Men kanske kanske det är så att när hjälpen kommer så... hjälper den. Eftersom det inte finns en önskan att vältra sej i sin egen olycka.

Det här är som sagt bara lösa och ogrundade tankar. Jag har bara träffat några personer av varje slag så det är på intet sätt fasta sanningar utan dessa funderingar är mycket möjliga att ändras beroende på input.

Jag tror att det är två olika saker, och att det inte går att säga att det ena är djupare än det andra...

geemer skrev:Okej, jag ska formulera mig kort den här gången.

* Vad tror NI att det behövs för att bryta en depression?

* Eller är deprimerade människor körda för resten av sitt liv?

* Och den kanske värsta frågan: är ett liv i evig depression människovärdigt?

Svar på ovannämnda frågor: KÄRLEK.
Vad annat kan i längden bryta kronisk depressivitet och göra livet värt att leva?

Kärlek är biverkningsfritt och kan tolereras av alla, om än uttryckt på olika sätt.

Omsorg från vänner och vården är ett annat ord för kärlek.

Men psykiatrin kastar bara ut piller som en bonde utfordrar höns. Alla deprimerade får Fontex eller liknande. Biverkningslistorna på speciellt halv- och hel-neuroleptika är rena thrillern att läsa. Shit! Om man bara får hälften av dem så ligger man rejält risigt till.

Remeron förvandlade mig till en rödprickig, vattenfylld ballong. Till sist hann jag bara med att klia mig, inget annat. Det fanns inga kläder som gick på mig - i affärerna. På Fontex fick jag serotonergt syndrom.

Elchocker kan man tappa resten av minnet av...eller bli bra, vem vet?
En advokat måste efter elchocksbehandlingar sluta arbeta som advokat. Hon kom inte ihåg de där krångliga §§§§§ som hon pluggat in. Bzzzzzzz - så var de borta!

Har sökt speciell psykolog på Habiliteringen. Tjänsten är vakant...jaha...

Just nu plågar jag livet ur kuratorn på Hab för att få fram datasupport till musikdata. Jag vill komponera musik på ett hållbart sätt, inte bara göra en låt, skriva ned texten, spela in melodin på fickminnet.

Jag ÄLSKAR musik, att göra musik. Då försvinner ångesten och livet får mening.

Jag tänker plåga livet ur politikerna (efter SAD, mörkerdepressionen) som skrev att vi alla med neuropsykiatriska handikapp ska ha rätt till meningsfull daglig sysselsättning utgående från individens egna intressen.

Kuratorn såg ut som ett Ufo när jag sa vad jag hoppades på för stöd från habiliteringen. Jag kan få piller (jag inte tål), ECT så att jag tappar det lilla jag har kvar av närminnet, en snäll kurator som lyssnar och nickar med huvudet - MEN, kommunen tvekar rejält när det gäller att hjälpa mig att skaffa en

MENING MED MITT LIV. KASAM tror jag det heter, en mätmetod på livskvalitet som har att göra med om man upplever mening och sammanhang i sitt liv. Om dessa poäng ligger riktigt lågt så blir man givetvis deprimerad.

Hur 17 kan man missa det viktigaste av allt? Mening=glädje, alstrar serotonin, endorfin, ja en massa olika hormoner.

Just nu har jag SAD och en otillräcklig ljusterapilampa. Orkar inte lämna sängen alls. Men med lite hjälp skulle jag kunna bekämpa depressionen med MUSIK, ett otroligt kraftfullt redskap som jag upplever på samma vis som kärlek.

Begriplighet.
Hanterbarhet.
Meningsfullhet.

Ensamflickan skrev:Idag verkar det vara helt annorlunda, jag blev chockad av vad jag såg när jag var inlagd... Jag kan inte ens förstå hur man kan klara av att skära sönder sig så djupt... Jag kan inte uttala mig om motivet hos dem, men det finns ändå en trend och gemenskap genom självskadebeteende. (Inom punkgänget jag hängde med, så var inte självskadebeteendet något som gemenskapen grundade sig på.) Det finns en bok som heter "Vingklippt ängel", skriven av Berny Pålsson, som till viss del kan ha startat trenden - hon ses som en idol av många...

Jag tvivlar inte på att dessa människor verkligen mår dåligt, men frågan är om det verkligen är depression det handlar om? Det finns väl "andra sätt" att må dåligt på?

Jo, det är det jag funderar på, också. Är det verkligen det de flesta andra menar med just depression? Jag vet också att de mår dåligt som gör så, men det känns liksom... annorlunda. Kanske det handlar litegrann om samma sak som missbruk, som någon skrev tidigare? Man hänger med sina missbrukspolare och missbrukar och diskuterar hur man kan finna nya sätt att missbruka på, liksom.

För att återgå till trådskaparens funderingar tänkte jag hålla med Debbido. Det man behöver för att komma ur en depression kan variera, men man kan hålla sej borta från nya depressioner genom kärlek och mening.

Kärlek inte nödvändigtvis till eller från en annan person utan kärlek till sej själv. Uppskattning av det man gör, en tanke om att man duger som man är, med de fel och brister man har. Insikten att man alltid kan bli missförstådd, oavsett vad man gör: alltså kan man vara sej själv likväl, då mår man iaf inte dåligt av att försöka pressa in sej i andras mallar.

Mening inte nödvändigtvis i formen av världsräddande aktioner, utan meningsfulla sysslor för sej själv och kanske någon annan man uppskattar.

Må dåligt?
Orolig?
Ängslig?
Ångest?
Ledsen?
Ibland blir jag förvirrad. Till exempel kan jag ibland fråga mig, vad är "Må dåligt"? Och vad är det inte?

Det här kommer ju bara bli mina "definitioner"; jag hoppas de låter rimliga.

Ganesh skrev:Må dåligt?
Orolig?
Ängslig?
Ångest?
Ledsen?
Ibland blir jag förvirrad. Till exempel kan jag ibland fråga mig, vad är "Må dåligt"? Och vad är det inte?

Må dåligt = en allmän olust över en livssituation. Mår man dåligt en längre stund är det depression.

Orolig = något man är över "punktvisa" företeelser i tillvaron. (Ex: "ska jag hinna med tåget?" eller "nu har h*n inte ringt på flera timmar, har det hänt något?")

Ängslig = ofta överdriven oro kring den egna personens interaktion med omgivningen. (Ex: "tänk om jag blir tagen av polisen för att jag fimpar på trottoaren!")

Ångest = uppjagat tillstånd ofta med kroppsliga accenter såsom hjärtklappning eller darrningar.

Ledsen = något man är över punktvisa företeelser i tillvaron, relaterade till en konkret händelse av en betydelsefull individ. (Ex: "min hund dog igår!" eller "jag är övergiven av alla!")

Ganesh skrev:Må dåligt?
Orolig?
Ängslig?
Ångest?
Ledsen?
Ibland blir jag förvirrad. Till exempel kan jag ibland fråga mig, vad är "Må dåligt"? Och vad är det inte?

Förr i tiden kallade jag *allting* för antingen "må dåligt" eller "ångest" - jag visste helt enkelt inte vad jag kände! Men så började jag ana vissa nyanser i känslorna, och några känslor jag tidigare kallade för ångest har fått sina rätta namn:

* "Ångest som gör att man skäms" = skam (inte att förväxla med skuld: skuld handlar om vad man har gjort, medan skam handlar om en själv som person, ens människovärde...)
* Rastlöshet, inklusive enormt kraftig sådan, har jag också lyckats identifiera och urskilja från "ångesten".

Jag ser inte "ångest" som en "riktig känsla", utan mer som en "ersättningskänsla", som uppstår när man inte vet vad man egentligen känner, eller varför - ett obehagligt tillstånd, som kan ta sig många olika uttryck, oftast med ett starkt inslag av rädsla, med eller utan fysiska symptom, osv...

Likadant med "må dåligt", det ser jag också som ett samlingsnamn när man inte vet vad man känner, fast mer med olustkänsla/nedstämdhet än rädsla...

Jag tror att det är viktigt att lära sig identifiera sina känslor, för att slippa lida pga dem. Jag tror att "ångest" och "må dåligt" är tillstånd som uppstår när man inte vet vad man känner, och eftersom man inte vet vad man känner, eller varför, så kan man inte göra nåt åt det. Lyckas man identifiera känslan, och även orsaken till den, så kan det ibland släppa (om man kan lösa problemet rent praktiskt...)

Orolig ser jag mer som rädsla för nåt konkret som kanske kommer att hända i framtiden...
Ängslig ser jag mer som en allmän (abstrakt) rädsla i nuet...
Ledsen är lätt att blanda ihop med sorg, men sorg handlar ju mer om förlust av någon/något som betyder mycket för en, men ledsen kan man ju vara t ex om nån sagt nåt sårande till en... (Sen finns det ju besvikelse också, när man inte får nåt som man sett fram emot... Också lätt att blanda ihop med "ledsen"...)

(Många fler känslor finns att identifiera... Jag har ägnat mycket tid åt att försöka identifiera mina känslor, men jag har inte lyckats skilja ut alla än...)

*med reservation för att jag kan ha fel*

weasley skrev:

Ensamflickan skrev:Idag verkar det vara helt annorlunda, jag blev chockad av vad jag såg när jag var inlagd... Jag kan inte ens förstå hur man kan klara av att skära sönder sig så djupt... Jag kan inte uttala mig om motivet hos dem, men det finns ändå en trend och gemenskap genom självskadebeteende. (Inom punkgänget jag hängde med, så var inte självskadebeteendet något som gemenskapen grundade sig på.) Det finns en bok som heter "Vingklippt ängel", skriven av Berny Pålsson, som till viss del kan ha startat trenden - hon ses som en idol av många...

Jag tvivlar inte på att dessa människor verkligen mår dåligt, men frågan är om det verkligen är depression det handlar om? Det finns väl "andra sätt" att må dåligt på?

Jo, det är det jag funderar på, också. Är det verkligen det de flesta andra menar med just depression? Jag vet också att de mår dåligt som gör så, men det känns liksom... annorlunda. Kanske det handlar litegrann om samma sak som missbruk, som någon skrev tidigare? Man hänger med sina missbrukspolare och missbrukar och diskuterar hur man kan finna nya sätt att missbruka på, liksom.

Jag funderar på om det kan handla om olika "personlighetstyper": en kategori som reagerar med passivitet när de "mår dåligt", och en annan kategori som är mer aktiva. Jag blir t ex så rastlös, så oavsett hur hopplöst och meningslöst livet än känns, så klarar jag inte att ligga kvar i sängen hur länge som helst - efter ett tag blir jag tokig och bara måste göra nåt. Men eftersom allt känns så hopplöst har jag ingen motivation att göra nåt konstruktivt; det enda sättet att komma över "trötthetströskeln" och komma igång och göra nåt, är att hitta på nåt självdestruktivt...

(Jag tänker som en jämförelse: ADHD v/s ADD...)

(Vet inte om jag är ute och cyklar...)

Ensamflickan: Allt du skrivit verkar mycket klokt och genomtänkt! Det här med att skilja rastlöshet från ångest t ex. Rastlösheten ska inte medicineras bort utan individen kan behöva hjälp att få något meningsfullt att göra. Här gör psykiatrin ofta fel genom att ge bedövande, sövande, uttröttande mediciner så att man har ännu mindre chans att aktivera sig på ett bra sätt.

I december fick jag två spelningar och blommade upp som en kaktusblomma, snabbt, kortvarigt och vackert.

Men sedan fanns det inga fler mål och Habiliteringen som ska undersöka möjligheten till databackup arbetar snabbt som en snigel marscherar.

Har ingen motivation att kämpa mig ut i storm, regn, dimma och Bohus-mörker för att sätta mig och fika på "aktivitetshuset" för psykiskt sjuka. Fler där är zombies och ej pratbara.

Så jag ger efter för SAD, mörkerdepressionen zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Debbido skrev:MENING MED MITT LIV. KASAM tror jag det heter, en mätmetod på livskvalitet som har att göra med om man upplever mening och sammanhang i sitt liv. Om dessa poäng ligger riktigt lågt så blir man givetvis deprimerad.

Hur 17 kan man missa det viktigaste av allt? Mening=glädje, alstrar serotonin, endorfin, ja en massa olika hormoner.

Du är klok du Debbido..

Jag läste boken om KASAM (Känsla av sammanhang) för flera år sedan. När jag senare läste AS-litteraturen så gjorde jag genast kopplingen att det i synnerhet för en aspie torde vara väldigt lätt att lida av brist på KASAM.

Det borde absolut uppmärksammas mera i behandling och stöd åt människor med AS.

Thunderchild skrev:

Debbido skrev:MENING MED MITT LIV. KASAM tror jag det heter, en mätmetod på livskvalitet som har att göra med om man upplever mening och sammanhang i sitt liv. Om dessa poäng ligger riktigt lågt så blir man givetvis deprimerad.

Hur 17 kan man missa det viktigaste av allt? Mening=glädje, alstrar serotonin, endorfin, ja en massa olika hormoner.

Du är klok du Debbido..

Jag läste boken om KASAM (Känsla av sammanhang) för flera år sedan. När jag senare läste AS-litteraturen så gjorde jag genast kopplingen att det i synnerhet för en aspie torde vara väldigt lätt att lida av brist på KASAM.

Det borde absolut uppmärksammas mera i behandling och stöd åt människor med AS.

Tack min vän för att du håller med mig! Ju högre IQ en människa har desto större krav på hjärn-stimulans bör hon ju ha?

På habiliteringen fick jag syn på några broschyrer angående datakurser. De som var någorlunda avancerade var till för vårdpersonal etc. De övriga låg på schimpansstadiet. Jag undrade då vilka Habiliteringen vänder sig till? Kan de inte också hjälpa oss överintelligenta (inom vissa områden).

Då jag nu beviljas LSS fick jag också lära mig att de enda som har rätt till daglig sysselsättning är de utvecklingsstörda!!! Och - vi som är tvärtom - ska vi diskrimineras eller vad?

Vi borde banne mig gå i långa demonstrationståg med skyltar där det står KASAM på och ropa Kasam, Kasam! Ned med psykofarmakan och upp med Livskvalitén!

Ja, jag har sett och kommit fram till nästan precis detsamma som Ensamflickan, TC och Debbido beskriver. (Utom nedstämdhet + rastlöshet -> självdestruktivitet - fast förstår det lätt.)

Får nog nöja mig med att åka snålskjuts på era ord just nu - är för trött och blir för förbannad på vhab & co. (Är det där konsekventa undervärderandet av oss, den mentala blockeringen inför att många av oss är både vuxna och smarta, en kvarlevande (omedveten) tradition från den gamla vanartig- och sinnesslövården tro? Och litet senare, då utvecklingsstörda "fanns" men inga NPF:are?...)

Och att inte ens psykiatrin (i det stora hela) verkar ha insett en så enkel sak som att "ångest" och "må dåligt" i många fall bara betyder "blandningar av oidentifierad känslomässig skit"... klart de då inte heller kan bedöma hur den ska behandlas. Osv.

Debbido skrev:Ensamflickan: Allt du skrivit verkar mycket klokt och genomtänkt! Det här med att skilja rastlöshet från ångest t ex. Rastlösheten ska inte medicineras bort utan individen kan behöva hjälp att få något meningsfullt att göra. Här gör psykiatrin ofta fel genom att ge bedövande, sövande, uttröttande mediciner så att man har ännu mindre chans att aktivera sig på ett bra sätt.

Frågan är hur mycket psykiatrin egentligen vet...

Jag har t ex aldrig hört nån från psykiatrin prata om att identifiera de olika känslor som (ibland samtidigt!) kan dölja sig bakom ångesten... (Dvs att ångesten i själva verket är en "ersättning" för andra känslor.) Ångest används som ett fastställt "begrepp", men jag har då aldrig fått det definierat för mig... (Vet de ens om att det kan handla om helt olika "saker" (känslor), när man bara säger att man har ångest? Och att det därför behövs helt olika typer av hjälp... ) Jag har gått i terapi, och bott på flera olika behandlingshem, men det har ALDRIG ens varit nån diskussion om vad ångest egentligen är...

Men jag, som älskar att analysera "allt som kommer i min väg", började även att även analysera ångesten -Vad var den där diffusa, obehagliga "känslan" egentligen för nåt? Det tog ett tag innan jag ens lade märke till att det var skillnad på "ångest" och "ångest", eller att det faktiskt dolde sig nån annan känsla bakom ångesten... Det var en stor "aha-upplevelse" när jag plötsligt upptäckte det, och även lyckades identifiera vad det rörde sig om den gången... - Och ångesten släppte direkt!

Det var rätt nyligen som jag (till min stora förvåning!) hittade, först skammen, och senare även rastlösheten, inkluderat i det som jag kallade för ångest... - Känslor som jag kände till teoretiskt, men inte kunnat identifiera inom mig - och inte ens var medveten om att jag "saknade" i känsloregistret!!!

Men problemet är att psykiatrin inte verkar vara medveten om det här... Säger man "rastlöshet", i stället för att lite "slarvigt" bara säga "ångest", då tror de att man menar "vanlig rastlöshet" - till skillnad från "tusen gånger förstärkt rastlöshet" - och man blir inte tagen på allvar för sitt lidande (även om man är i "upplösningstillstånd", så att vilken idiot som helst borde kunna se skillnaden!) Det har jag själv (bittert) fått erfara...

...eller som Zombie utryckte det, så rakt på sak:

Zombie skrev:Och att inte ens psykiatrin (i det stora hela) verkar ha insett en så enkel sak som att "ångest" och "må dåligt" i många fall bara betyder "blandningar av oidentifierad känslomässig skit"... klart de då inte heller kan bedöma hur den ska behandlas.

(Det här råkar vara ett av mina specialintessen, det här med att försöka förstå känslor och det undermedvetna, mm... )

Men depressioner var det, ja... Det är jag inte lika insatt i...

Debbido

Vem påstår att bara utvecklingsstörda har rätt till daglig sysselsättning????
Det är i alla fall helt fel!
På dom igen bara!

Jag hade jättelänge de här definitionerna:

"Lite konstigt i kroppen"
Underliga kroppsliga symptom, hjärtklappning UNS, darrningar, etc.
Detta, har jag nu fått lära mej, tillhör ångest.

"Ångest"
Konstiga kroppsliga fenomen blandat med stor rädsla för något (oftast konkret).

"Märklig avoghet"
Allmän känsla av tristess, inget är roligt, osv.
Detta, har jag nu fått lära mej, tillhör depression.

"Depression"
Svart mörker och självmordstankar.

Några tankar ang Weasley:s inlägg om självskadande och depression;

Bara för att något faktiskt syns är det inte säkert att det är syftet med handlingen. Det kan istället vara en bieffekt som personen gärna sluppit.

Självdestruktiva personer är ingen homogen grupp. Det finns säkert de du beskriver som pratar om det och jämför metoder, men det finns också de som döljer det så gott det går och väljer att inte prata om det. Själv tror jag att lidandet kan vara lika genuint, men det sistnämnda blir mer provocerande för omgivningen. Tror ingen skadar sig själv bara för att jävlas. Däremot är jag väl medveten om att det kan uppfattas så.

Jag förstår nog inte riktigt poängen i att gradera lidande. En tyst apatisk depression är ett helvete, självskadande är ett annat slags helvete, men likväl ett helvete... Vi fungerar olika helt enkelt. Alla har tex inte lika god verbal förmåga eller välfungerande impulskontroll. På vilket vis är känslan mer äkta hos en person som lider i tysthet än hos någon som försöker förmedla hur den mår?

Jag förstår inte hetsjakten på depressioner.
Överglada och positiva personer borde medicineras istället så de kommer ner på jorden.

Haha... vågade inte kolla ev svar förrens idag. Men det var tomt. Så nu har man vart oroad i onödan.

Me don't like them happy people...

EremitTjejen

Vi är fler än jag här som mer eller mindre förstår och håller med i vad du kanske menar. Som t.ex. ser spybollen i en klämkäck tänkpositivtballongtyp utan jordkontakt eller har fått för mycket välmenta råd från folk som är rädda för att förstå. Det vet jag bl. a. från tråden "Livet är enkelt".

EremitTjejen skrev:Jag förstår inte hetsjakten på depressioner.
Överglada och positiva personer borde medicineras istället så de kommer ner på jorden.

Hehe, ja man borde giva dem substanser som orsakade ångest. För de överglada gillar ju empati och sympati, då vore de kul för dem att verkligen få leva sig in i en depression eller en ångestneuros. De skulle be om nåd efter några timmar .

Zombie: Haha! Spyboll, ja det var den bra beskrivning.

Ständigt återkommande. Dock ej bestämd diagnos.

Hej!

När jag jobbade på Samhall blev jag deprimerad till sist. Jag ville bara därifrån, så fort som möjligt. Efter det har jag inte haft depression något mera.

En läkare ställde i och för sig en depressions-diagnos och skrev ut Citalopram, men det var på grund av att jag var så trött. Jag var tvungen att äta medicinerna i ett halvår sade läkaren. Glad var jag hela tiden fram till jag började med medicinerna. Jag blev trött av dem och upplevde inte att jag mådde bättre, jag kom upp i 40 mg. Jag fick ångest och mådde jättedåligt. Jag minns inte om jag höll ut i ett halvår eller om det var lite mindre. Därefter slutade jag tvärt med medicinen, trappade inte ner. Sedan dess har jag mått bra.

Nu inser jag att tröttheten beror på att jag inte kan sålla intryck, och att allt jag gör och upplever på en dag gör mig trött. Men deprimerad? Nej.

Hälsningar

Lilla Gumman

MsTibbs skrev:Ständigt återkommande. Dock ej bestämd diagnos.

Jag tror inte det är så vanligt att man får formell diagnos depression men får man antidepp-medicin utskrivet så är väl det en form av diagnos.

Jag valde ständigt återkommande i omröstningen men idag skulle jag nog välja kronisk. Det senaste året känns det som jag inte riktigt kommit ur depressionen mer än mycket korta perioder(dagar).

De olika formella diagnoserna är Egentlig depression, Melankoli och Dystymi, går att läsa merr på Sjukvårdsupplysningen.

Det skulle för övrigt vara intressant att höra hur länge folk har ätit antidepp-medicin. Själv har jag hållt på i över 20 år med korta uppehåll men det känns inte som den har någon effekt längre. Har letat efter studier av långvarigt bruk av antidepp men har inte hittat några, någon som känner till någon sådan?

Karl skrev:

MsTibbs skrev:Ständigt återkommande. Dock ej bestämd diagnos.

Jag tror inte det är så vanligt att man får formell diagnos depression men får man antidepp-medicin utskrivet så är väl det en form av diagnos.

Jag valde ständigt återkommande i omröstningen men idag skulle jag nog välja kronisk. Det senaste året känns det som jag inte riktigt kommit ur depressionen mer än mycket korta perioder(dagar).

De olika formella diagnoserna är Egentlig depression, Melankoli och Dystymi, går att läsa merr på Sjukvårdsupplysningen.

Det skulle för övrigt vara intressant att höra hur länge folk har ätit antidepp-medicin. Själv har jag hållt på i över 20 år med korta uppehåll men det känns inte som den har någon effekt längre. Har letat efter studier av långvarigt bruk av antidepp men har inte hittat några, någon som känner till någon sådan?

Jag är väl antingen depp eller nån form av mildare bipolär tror jag, ved detdär med hypomani innebär i praktiken vet jag nämligen inte. Hade Zoloft en månad innan den byttes mot Concerta. Har inga antidepp nu, de ville (nog?) inte att jag skulle ha två meds samtidigt för det kunde försvåra utvärderingen av Concertan i början. Beroende på resultat av ev. bippoutredning lär jag nog börja med antingen antidepp eller nån stabiliserare såsmåningom igen.