Jag håller fullständigt med trådskaparen. Jag har för egen del för närvarande ännu inte funnit kärleken, men ett rikt sexliv (som tyvärr inte kan bli lika rikt som med någon jag älskar) är en ren egenvårdsfråga för mig.

Det är svårt att inte koppla detta till tråden om sexsamariter...
I vissa länder kan man få sex på recept...

Som vissa resonerar borde jag som oskuld vid 40 vara dödssjuk. Sex har man bara för att visa sin kärlek till dem man älskar. Punkt slut.

kullan skrev:Som vissa resonerar borde jag som oskuld vid 40 vara dödssjuk. Sex har man bara för att visa sin kärlek till dem man älskar. Punkt slut.

Ja varför inte, tycker du så, så hål fast vid det

nallen skrev:

Bror Duktig skrev:Men det är väl skillnad på att tappa sexlusten p.g.a. av hormoner, och tappa sexlusten för att man tände på sin partners kropp och inte själ?

För den part som tappar kanske der ät skillnad. För den andra parten är ju resultatet detsamma i båda fallen - inget sex.

Jag menar att det kan vara annorlunda även för den som inte får sexet men vill ha. Den personen lär ju förhoppningsvis hantera sexbristen bättre om den ser relevanta skäl till att partnern tappat lusten.

I alla fall skulle det vara skillnad för mig om min partner äcklades av mig eller hade tröttnat på mig, än om han hade hormonvajsing.

En bra sak är väl att prata om det, så att man får reda på vad det är för grund för den tappade sexlusten. Jag kan tänka mig att vissa som tappat lusten, beter sig på ett dumt sätt, kanske bortstötande eller uttröttat (på tjat), eller t.o.m. lite äcklat. Kanske hade det varit bättre om den funderade ett slag, och kunde säga något i stil med "ja, det är märkligt, jag vet inte vad som har hänt, det började efter förlossningen och verkar inte försvinna".

Bror Duktig skrev:

Björne skrev:

Bror Duktig skrev:För mig känns det våldtäktsliknande och fruktansvärt avtändande på sikt om någon partner tjatar till sig sex, liksom "tvingar" en att ställa upp, och sedan (under sexet) kanske t.o.m. utbrister att det är sådan närhet och att han älskar mig, trots att jag ligger och önskar att det kan ta slut och hoppas att det är långt till nästa gång. Så skulle jag inte kunna ha det och jag skulle inte göra så mot den jag älskar. Om jag agerar sexarbetare åt min partner, så är partnerskapet/förhållandet sedan tärt på och till viss del avdödat. Däremot ser jag en skillnad i om en person SJÄLV kommer på att den VILL ge sex, avrullning eller whatever till sin partner, utan att själv vara kåt. Det är en helt annan sak än att ge sig efter evigt tjatande. Men det är en svår sak för en som tappat sin lust. Det är en helt annan sak för den som har normal nivå på lust. Så man kanske behöver tänka sig in i andras perspektiv.

Om det är så påfrestande och jobbigt att ha sex med den man älskar får man väl fundera på om man verkligen gör det. Det verkar som ett ganska dysfunktionellt förhållande. Om nu situationen varit annorlunda, och det var Miches fruga som var den kåta och han som sexstrejkade för att hon ätit för mycket mat och (i hans ögon) blivit för motbjudande fläskig för att ha sex med, då tror jag inte ni hade visat samma förståelse.

Men det är väl skillnad på att tappa sexlusten p.g.a. av hormoner, och tappa sexlusten för att man tände på sin partners kropp och inte själ?

Visst förstår jag att man tänder på kroppen också, men det är en haltande jämförelse om någon tappar lusten för att partnern inte väcker lust längre, och att tappa lusten för att hormonerna är kass.

Exakt vari ligger skillnaden? Det är som att du tycker det är partnerns fel om han eller hon tappar sexlusten om orsaken är att den andre inte sköter sitt utseende, men om det är hormonerna då är det ingens fel. Man kan inte rå för sina känslor, blir man inte sexuellt attraherad av sin partner spelar det ingen roll vad orsaken är.

Personligen blir jag hellre ratad av ett specifikt skäl, förutsatt att jag kan göra något åt det. Jag tycker iallafall inte att det är sämre än att rycka på axlarna och säga "vet inte vad felet är."

Det är ju inte att lusten inte finns som är problemet utan vad man väljer att göra åt det. Har man en hormonrubbning finns det piller att äta. Är man mestadels nöjd med att aldrig ha sex medans partnern är frustrerad hela tiden får man väl försöka hitta på en lösning om man hade tänkt att förhållandet ska hålla.

Och skulle en man tappa lusten för att frun efter graviditetn fick slapp och ful mage + tuttar, samt muttan är uttänjd och känns sämre att stoppa snalen i, då tycker jag inte alls att det går att jämföra på samma nivå som om någon bara har tappat lusten p.g.a. hormoner eller det vanliga "inte orka under småbarnsåren för att man är utarbetad". Jag tycker rent ut sagt att det är ett otäckt beteende (att få barn, och sedan inte vilja ha frun mer för att hon fick betala priset för barnen), och skulle min partner reagera så, så skulle jag fundera över om jag hade valt rätt person.

Vad fick du "inte vilja ha frun mer" ifrån? Innan var du tydlig med att man kan tappa sexlusten, men ändå älska sin partner. Varför då anta att en man som tappat sexlusten inte vill ha frun längre?

Det låter som om du tycker att om män tappar sexlusten är det deras eget fel, om kvinnor gör det så beror det på hormoner. Om du får barn, så lika lite/mycket som du själv kan styra hur det blir med sexet i framtiden lika lite/mycket kan din partner det.

Björne skrev:Det är som att du tycker det är partnerns fel om han eller hon tappar sexlusten om orsaken är att den andre inte sköter sitt utseende, men om det är hormonerna då är det ingens fel. Man kan inte rå för sina känslor, blir man inte sexuellt attraherad av sin partner spelar det ingen roll vad orsaken är.

Eftersom många verkar använda just det argumentet om att man blivit tjock som ett sätt (av många) att kontrollera eller urholka partnerns självförtroende så blir det lätt så att om man uttrycker åsikter åt det hållet så får man mothugg. Sedan vet ju inte jag hur du, Björne, framför något sådant till en partner. Du kanske är snäll och finkänslig, försöker införa bättre kostvanor och mer motion utan att basunera ut att du vill att partnern ska krympa för att du har fått svårt att få upp den. Annars är just det ett tips: gå inte och säg "du har blivit så fet att jag inte tänder på dig längre". Partnerns troliga reaktion på det är att bli ledsen eller förbannad och en konsekvens av det kan vara att den sätter sig och tröstäter. Då kommer du inte särskilt mycket närmre det du önskade, eller hur?

"Man kan inte rå för sina känslor", skrev du, Björne. Det skulle också innebära att man inte kan rå för att man känner sig djupt sårad av att få höra att man blivit oattraktiv för att man har ökat i vikt. Men vissas känslor kanske smäller högre än andras? Kanske tycker man att man bara har sagt "sanningen". Det är bara det att mottagaren också har en egen "sanning" och den "sanningen" kanske säger efter att få höra att den är har blivit för fet att det är bevis på att den inte duger alls.

Herregud, så nu ska kvinnor äta hormonpreparat om deras sexdrift ändras på grund av att de föder barn? De flesta kvinnor har redan ätit hormonpreparat - preventivmedel - och vet att bieffekterna inte är så roliga. Jag tänker inte äta hormonpreparat om min sexdrift ändras, för sådana medför risker och har massvis med trista bieffekter jag inte vill ha. Sexdriften ändras under åren.

Jag hinner inte utveckla det i evighet (vari skillnaden ligger), men för mig skulle det vara en oerhörd skillnad, om det var min partner som tappat sexlusten.

Du skriver om gå upp i vikt och liknande, som att man inte sköter sig. Du känner säkert till att det inte är så enkelt. En livslång hypothyreos som utlöses vid graviditet, leder oftast till en viktökning vare sig man vill eller inte. Den kan kräva så litet energiintag att man får kraftig energibrist och vitamin/mineralbrist, om man vill hålla vikten. De flesta väljer då hellre att orka leva alls.

Jag förstår mycket väl att en person som tydligt SKITER i hygien, duschar en gång i månaden, luktar bajs och svett och till slut unket, att den förstås har stor del i om partnern blir avtänd. Det är inte sådant jag menar i mina tidigare resonemang. Finns även de som skiter i allt och sitter framför TV:n och glufsar i sig, och bokstavligen uttrycker att det ska folk skita i, och att de inte har lust med annat. Men är personen sådan, så kanske man inte bara tröttnar rent sexuellt, utan även på att leva ihop med personen om man inte är likadan själv. OBS, då menar jag inte en person som uttrycker att den vill ändra sig, och vill ha hjälp och inte vet hur den ska göra.

Så ja, jag anser att det är stora skillnader, och som sagt så kan jag lätt se mig själv reagera helt olika på om min partner tappar sexlusten av olika skäl. Jag kommer inte att lämna honom om han senare drabbas av åldersimpotens och inte vill ha sex. Om han däremot skulle ligga och runka varje dag, men inte vilja ha sex med mig, så skulle jag undra vad fan. Jag skulle ha helt olika känslor för om han blev mer oattraktiv p.g.a. sjukdom och ålder, än om han blev ful för att totalt skiter i allting och uttrycker att hygien, det är en världslig skitsak.

Abbreviation skrev:Herregud, så nu ska kvinnor äta hormonpreparat om deras sexdrift ändras på grund av att de föder barn? De flesta kvinnor har redan ätit hormonpreparat - preventivmedel - och vet att bieffekterna inte är så roliga. Jag tänker inte äta hormonpreparat om min sexdrift ändras, för sådana medför risker och har massvis med trista bieffekter jag inte vill ha. Sexdriften ändras under åren.

Jag är lite disträ och hänger inte med i alla svängar (måste dessutom dra från datorn i denna stund), men vem/vilket inlägg skrev det du verkar svara på?

Björne skrev:Det låter som om du tycker att om män tappar sexlusten är det deras eget fel, om kvinnor gör det så beror det på hormoner.

Då låter det fel, för så tycker jag inte. Jag jämförde de situationer du räknade upp, och då blev det så i just de fallen. Det beror ju alltså helt på varför man tappar sexlusten. Om kvinnan tappar den p.g.a. hormoner, så är det väl för fasen en helt annan grej än om mannen tappar den för att "frun gick upp i vikt"? Men det betyder väl inte att det är de enda scenarierna i världen. Mannen kan bli impotent och tappa sexlust p.g.a. sjukdom och hormoner han med. Där gäller samma som för kvinnan med hormonerna, enligt mig.

Men se mitt längre svar, där finns kanske någon jämförelse som är mer jämställd.

Abbreviation skrev:Herregud, så nu ska kvinnor äta hormonpreparat om deras sexdrift ändras på grund av att de föder barn? De flesta kvinnor har redan ätit hormonpreparat - preventivmedel - och vet att bieffekterna inte är så roliga. Jag tänker inte äta hormonpreparat om min sexdrift ändras, för sådana medför risker och har massvis med trista bieffekter jag inte vill ha. Sexdriften ändras under åren.

Herregud på dig själv. Det Bror Duktig skrev om var sjuklig hormonbrist vilket man självklart ska göra något åt. Har man c-vitaminbrist är det bara korkat att inte äta vitamintillskott för då får man skörbjugg. Har man hormonbrist och därför ingen sexlust, samt en massa andra jobbiga problem som har sitt ursprung i bristtillståndet, är det bara korkat att inte försöka gåra något åt det.

Bror Duktig skrev:Men det betyder väl inte att det är de enda scenarierna i världen. Mannen kan bli impotent och tappa sexlust p.g.a. sjukdom och hormoner han med. Där gäller samma som för kvinnan med hormonerna, enligt mig.

Visst, ta det som exempel då. Förstår du att den kvinna som lever ihop med en sådan man kommer bli sur och grining om hon aldrig får sex? Att det kommer vara väldigt jobbigt för henne ifall hennes man väljer att inte köpa viagra på apoteket eller testosteronsprutor (män får hormonbrist ibland också)?

Nu orkar jag inte ens citera alla underliga påfund i vissa nya inlägg här, men allvarligt talat... Är vi vuxna människor, eller?

Angående historiska fakta om morallagarna för kvinnor resp. män, så kan jag upplysa om att det mildaste straffet för hor, dvs. otrohet, som kunde drabba någon på medeltiden var böter för män (dvs. den man som blivit påkommen med att ligga med en annan mans hustru) och "bära stadens stenar" för kvinnor, som i korthet gick ut på att hon fick gå skamgång genom staden med två stenar i järnkättingar runt halsen för att sedan för alltid kastas ut ur staden och förlora sina barn.

Straffen berodde dessutom på helt olika saker om det var en man eller en kvinna som begått hor, och i vilket civiltillstånd de befann sig. En man som begått hor med en ogift kvinna straffades för att han helt enkelt "nyttjat en annan mans ägodel", dvs. kvinnan. Brottet begicks alltså ej mot den kvinna han var otrogen mot eller med, utan mot den far eller äkta man som var kvinnans förmyndare. Brottet kunde även ses som en skymf mot hustruns släktingar, dock ej mot hennes person, och det var antagligen mer vanligt förekommande att mannen helt enkelt fick böta en mindre summa om kvinnan ifråga kom från en lägre klass, eller blev utmanad i envig och eventuellt stämplas som niding eller i värsta fall avrättas om kvinnan hade ättetillhörighet.

En gift kvinna som begick hor kunde dräpas på ort och plats av sin make eller annan manlig släkting. Eftersom en kvinna aldrig blev myndig så kunde hon ej heller betala böter och fick därmed ofta lida ett mycket värre straff än en man i samma samhällsposition, om hennes familj och ätt inte hyste medlidande med henne, vilket knappast brukade vara fallet, eftersom en kvinna som födde ett utomäktenskapligt barn till släkten inte bara hade skämt ut sin släkt, utan också skulle komma att tära på familjens ekonomi och arvslotter om hon fick stanna.

Det var således inte lättare för kvinnor som begått hor förr, än för män.

Björne skrev:Herregud på dig själv. Det Bror Duktig skrev om var sjuklig hormonbrist vilket man självklart ska göra något åt. Har man c-vitaminbrist är det bara korkat att inte äta vitamintillskott för då får man skörbjugg. Har man hormonbrist och därför ingen sexlust, samt en massa andra jobbiga problem som har sitt ursprung i bristtillståndet, är det bara korkat att inte försöka gåra något åt det.

Det är inte så enkelt som att man har "hormonbrist". Hormoner varierar genom vår livstid och bara för att vår sexdrift kan bli lägre i en period, så är det ingen sjukdom som måste botas. Det är skillnad på att få i sig för lite c-vitamin (felaktigheter i kosten) och att ha annorlunda hormoner ett tag. Att ta ett c-vitamintillskott är inte heller jämförbart med att medicinera med hormoner. C-vitaminer har inte jobbiga, obehagliga biverkningar. Det har hormoner.

Då kan ju personen med för mycket sexdrift ta hormoner istället, för det går nämligen också att medicinera bort.

Jag inser också att jag måste ha en man som är få förunnade... När jag förlorade min sexlust på grund av mediciner, ångest och depression, så satte han inte en enda gång likhetstecken mellan det och minskad kärlek. Han visste vad det var som ställde till det, och pressade mig aldrig. Vi har varit tillsammans i över sex år, och har hela tiden haft en öppen dialog med varandra om problem av olika slag.

Han vet att sex bara är en aktivitet för mig, och att jag har svårt för taktil beröring. Han vet också att min kärlek till honom gör att jag avstår från att ha sex med andra. Det är mitt fullkomligt frivilliga offer som jag får göra för honom, precis som han lika frivilligt offrar andra saker för mig. Frivilliga offer utan martyrtänk är grunden för alla bra relationer, för annars håller de inte. Han offrar alltså sin önskan om mer taktil kontakt med mig, eftersom han vet att jag inte klarar det och jag offrar min önskan att ha sex med andra eftersom han inte skulle klara det.

Det jag tidigare skrev om att jag kan ha sex med min partner även om jag inte är särskilt sugen själv, är definitivt ingenting som kan appliceras hur som helst på andra, oavsett kön, eller tas som argument för att ens partner "borde" ställa upp.

Det som gör att jag klarar det och tycker det känns helt okej, är att jag känner mig kropp och mitt psyke oerhört väl och framför allt att jag och min partner känner och litar på varandra fullkomligt. Vi har alltså efter flera års tålamod med upp- och nedgångar i såväl sexlivet som livet i stort, lärt känna varandra och anpassat oss båda två i den utsträckning som känns rimlig. Det hade aldrig gått om vi inte varit helt öppna mot varandra och låtit saker ta tid.

Ett bra tips till de som är frustrerade över minskad/förlorad sexlust hos sin partner, är att sätta sig ner och säga till henom att det faktiskt inte är så farligt, och att hen är värd att vänta på. Att visa otålighet och frustration gör bara att den som tappat sexlusten känner sig ännu mer pressad, och då förstoras problemet upp till hjärnspöken.

Alltså, hur tror ni att förhållanden har funkat genom historien och runt om i världen? Kärleksäktenskap/kärleksförhållanden har inte varit qutym i mer än något sekel och definitivt inte i hela världen. För större delen av världens befolkning är förhållanden/familjen ett praktiskt sätt att överleva, där ett bra sexliv möjligen kan komma som en bonus.

Man kan inte bygga ett stadigt och tryggt förhållande om man går runt och inbillar sig att förälskelse, spännande sex, romantik, trygghet och utmaningar alltid ska vara konstanta.

Sex är något som inte ska användas som betalning eller för att få lugn och ro!
Sex ska inte bara vara en njutning just då utan göra att man mår bättre efteråt och orkar med mår bra. Något man ger ömsesidigt för att man vill och älskar varandra!

Blir man efter att man haft sex och gosat utsatt för skrik gap bråk och förnedrande påståenden så tappar man lusten.
Innebär sex att han när han "somnat" vänder en ryggen stöter bort en och sedan att man dagen efter får ett regelrätt helvete, en "stressad" partner som talar med mycket hög röst, är irriterad över något och beter sig illa. Då blir man rädd för att ha sex.
Att få höra att man inte kan inte bryr sig inte vill inte förstår inte hjälper till då blir man rädd att ha sex. Man duger ju inte och det sex man ger är ju inte bra nog inte tillräckligt även om man njuter så är det inte kul att få hånfulla kommentarer om det och och höra att där se du det var väl inte så märkvärdigt. Då försvinner sexlusten och ersätts av motvilja och rädsla att inte duga räcka till!

Att ständigt varenda natt behöva ligga nära mycket nära smeka massera och krama, ständigt ta hand om trösta och be om ursäkt fast man inte vet varför.
Aldrig få sova själv bredvid men inte på den man älskar för då blir det bråk då älskar man inte då bryr man sig inte.
Man kan inte sova sked varenda natt.
Mår man dåligt eller har värk så behöver man utrymme.
Det betyder INTE att man är arg sur grinig slutat älska eller liknade!!!!!!!!!!!
Att ständigt få höra att man inte pussa tillräckligt kramas tillräckligt inte masserar tillräckligt inte bryr sig tillräckligt. Samtidigt som man ska vara mamma och slåss mot omvärlden som skapar problem som måste lösas. Samt lösa de problem partner skapar för att han inte förstår bättre eller orkar.
Hur ska man då våga tro att man älskare att man duger att man kan ha sex?

Psykisk misshandel är även det misshandel även om den som misshandlar "inte förstår det" efter som han har Asperger och andra problem.

Att säga i från till en störd granne och ställa upp och stå för sina rättigheter är omtanke. En självklarhet för mig och de andra grannar som hörde diskusionen i trappan.
Ursäkter jag fick från "grannen" som inte ens bor i huset! utan var en släkting som såg efter lägenheten!!!! gjorde inte att fläkten blev uppsatt.
Att vara irriterad över saker och anklaga sin fd över saker man missförstår på grund av tinnitus som gör att man inte hör det som sägs missförstår på grund av Asperger och att man sedan feltolkar och tar för givet att den man älskat hatar en och vill en illa.
Detta skapar inte något förtroende eller respekt. Detta har pågått i åratal innan vi blev fd.
Att ha noll självinsikt och noll insikt vad som beror på ens handikapp och vad som är verklighet gör att man kränker de man lever med.

Henkkalexi: Toppenbra inlägg! (Båda de senaste.)

Det finns män som blivit impotenta efter t ex prostatacancer. Om nu sex vore viktigast av allt, skulle kvinnorna lämnat sina män då. Men kärleken är viktigare än sexlivet:

För hans livskamrat Christina var det aldrig någon tvekan. Hon älskar sin man och deras kärlek är starkare än sexdriften.

Att lämna förhållandet var aldrig aktuellt?

– Nej, jag funderade aldrig i de banorna. Vi är bästa vänner och kan prata om allt. Man kan inte bygga en långvarig relation bara på sex, kärlek går djupare än så. Vi har det fint tillsammans och lever ett bra liv.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex ... 330103.svd

Eller är det först när man blir äldre som kärleken blir viktigare än sexuallivet?

Jag kan inte tro att bristande sex är enda orsaken till att ett förhållande spricker. Snarare att detta är ett av flera symptom på bristande kommunikation och förståelse, besvikelser som lett till bitterhet och en ond cirkel av beskyllningar och motbeskyllningar.

Henkkalexi skrev:Nu orkar jag inte ens citera alla underliga påfund i vissa nya inlägg här, men allvarligt talat... Är vi vuxna människor, eller?

Nej, de flesta av oss är vuxna barn, som vill ha och ha, och skyller på andra om det går fel. Jaså, det var en retorisk fråga!

Henkkalexi skrev:Angående historiska fakta om morallagarna för kvinnor resp. män, så kan jag upplysa om att det mildaste straffet för hor, dvs. otrohet, som kunde drabba någon på medeltiden var böter för män (dvs. den man som blivit påkommen med att ligga med en annan mans hustru) och "bära stadens stenar" för kvinnor, som i korthet gick ut på att hon fick gå skamgång genom staden med två stenar i järnkättingar runt halsen för att sedan för alltid kastas ut ur staden och förlora sina barn.
---
Det var således inte lättare för kvinnor som begått hor förr, än för män.

Välgörande med lite hårda fakta! Jag trodde alla visste hur illa det varit för kvinnorna (även om de inte kände till detaljerna) men tydligen är det inte så.

Tack Herre för Abbe och Alien, som inser hur saker och ting ligger till.

Alien skrev:Jag kan inte tro att bristande sex är enda orsaken till att ett förhållande spricker.

Så var det inte för oss!

Alien skrev: Snarare att detta är ett av flera symptom på bristande kommunikation och förståelse, besvikelser som lett till bitterhet och en ond cirkel av beskyllningar och motbeskyllningar.

Sex kan hjälpa till att överbrygga motsättningar och göra dessa enklare att hantera, men då motsättningarna byggs upp pga missuppfattningar och saknad förståelse för partnerns problem och egna idéer hur dessa problem ska tacklas (vilket jag anser var vårt huvudproblem) så höll det till slut inte längre.

Miche skrev:Båda och, helt utan sexliv så skapas inte de hormoner i kroppen som håller liv i förälskelsen som motsättningarna så effektivt kan ta kål på. T.o.m. en familjeterapeut ansåg att hon gjorde fel som totalnekade mig sex...

Det har ALDRIG någonsin sagts av någon familjeterapeut av de vi talat med att jag gjort fel som total vägrat sex! Jag har ALDRIG vägrat sex! Det du skrivit här är en mycket snedvriden och egoistisk självcentrerad syn på vad som gick snett!
Hot tjat och kränkningar är inget bra förspel!
JAG HAR ALDRIG VÄGRAT! Det har för mig varit omöjligt! Framför allt efter att lynnes utbrott blev vanliga efter sex.

Henkkalexi skrev:Jag inser också att jag måste ha en man som är få förunnade... När jag förlorade min sexlust på grund av mediciner, ångest och depression, så satte han inte en enda gång likhetstecken mellan det och minskad kärlek. Han visste vad det var som ställde till det, och pressade mig aldrig. Vi har varit tillsammans i över sex år, och har hela tiden haft en öppen dialog med varandra om problem av olika slag.

Nej, det har du självklart inte. Det är så det brukar fungera i de flesta förhållanden. Är man bara lite flexibel och har förståelse för sin partners känslor löser man de flesta problem. Två egenskaper som aspergare inte är kända för att vara experter på. Har man själv inte varit i situationen att vara den som "tigger sex" är det nog svårt att sätta sig in i det perspektivet. Är man själv nöjd med förhållandet är det kanske svårt att förstå att ens partner inte är det.

Det tillsammas med en extra rigid personlighet och att ha extra svårt för anpassningar gör, tror jag, att det kan bli problem: "Varför ska JAG ändra på mig, det kan ju H*N göra!" Kanske har det också att göra med vilken ordning i syskonskaran man är född i. Det sägs ju att yngre syskon är mer diplomatiskt lagda än sina äldre.

Man måste inte ha lika mycket sexlust hela tiden, men på något sätt måste man ändå förstå varandra. Kan vara så att man är extra stressad, deprimerad eller vad som. Då jobbar man på att lösa det. Inte BARA för att sexet ska bli bra för sin partner utan därför att det är jobbigt att vara stressad och eller deprimerad.

Jag tycker inte det är så klokt med "skilsmässogräl" i en öppen tråd på forumet (el öht på forumet). Det är ju inte som vi andra kan råda - el gudförbjude, döma. Bara de närmast inblandade vet vad som hänt, och de har dessutom olika versioner.

Har vi inte kommit väl långt från de "filosofiska" funderingarna nu?