Jag kan bara inte slå mig till ro med min diagnos - tvivlet dyker upp hela tiden.

Nu läste jag ännu en sida som förklarar vad asperger är och än en gång inser jag hur otroligt många punkter som INTE stämmer in på mig. Jag skulle rentav kunna ha en motsats till aspergers syndrom...

Tex:
- helt okänslig mot yttre stimuli (ok, om nån spelar hög musik hela natten är det förstås förjävligt, men en surrande fläkt eller en lätt rörelse vid min hud gör varken bu eller bä).
- uselt minne (läste att man kan ha otroligt gott minne som aspergare, men jag har så dåligt minne att jag nästan blir rädd).
- totalt onördig (snarare inlärningssvårigheter).
- inga svårigheter att tolka ansiktsuttryck (inte vad jag märkt i alla fall).
- har stora problem att förstå logiska system, tror jag (vad är ett logiskt system?).
- vet inte hur det står till med min IQ, men skulle tippa att det knappast är skyhögt.
- har uppfostrats till att visa förståelse och tolerans i en nästan kristet förlåtande anda (trots att iaf min mamma är ateist) varför jag inte kan klassas som oförstående inför andras känslor och handlingar.
- förstår ironi och har länge tyckt om att uttrycka mig ironiskt. vet ej säkert om min förtjusning i metaforer ska ses som aspergerdrag eller ej.
- har aldrig fattat punkten "ser mönster i saker" - vilka jävla mönster? va?

Finns säkert många andra drag som inte passar på mig heller.

Wiki säger: Inom diagnossystemet DSM IV krävs i sammanfattning att personen har normal eller hög intelligens och normal språklig förmåga, men signifikant nedsatt social interaktionsförmåga och specifika intressen. För att ställa diagnosen är det även nödvändigt att symtomen framträder under tidig barndom och att det leder till en signifikant funktionsnedsättning i det dagliga livet.

Stämmer ju inte alls på mig, så enligt wiki skulle jag verkligen inte ha en diagnos.

Jag vet att jag har frågat det här typ tio gånger förut, men kan jag ha asperger trots allt detta? Någon annan här som är som jag?

O ja, jag känner igen mig så det räcker och blir över.

När jag utreddes för några år sedan och det började talas om Asperger kändes det som att de hade missförstått hela min person.
"Jag, Rainman och Pojken i glaskupan alltså... Hmm... Så jag skulle vara likadan som de där kufarna man ibland mött (och antingen skrattat åt, tyckt synd om eller hatat) som inte har nån självdistans, som tolkar allt bokstavligt, som inte ser poängen i att upprätthålla en någorlunda god hygien, som torterar smådjur och rabblar 'hasse & tage'-sketcher... Nja..."

Jag gick hem och tänkte. Och googlade. Vred och vände. Men mycket av "informationen" bekräftade mina fördomar. Att intressen och sådant kan skilja sig åt människor emellan förstod jag väl, men det var vid några punkter jag inte kunde få ihop det. Fantasin/kreativiteten och humorn (jag började använda ironi och sarkasmer vid väldigt låg ålder), och framför allt förmågan att läsa av andra (det räcker med att stå i dörröppningen till ett rum med människor så kommer det info om hur alla mår och vad de tycker om varann, rena rama häxkonsten), några av min identitets viktigaste byggstenar, kunde det gå ihop med asperger (som ju tycktes innebära motsatsen)?

Nej, kände jag. Visst, mitt problem är människor, men inte på DET sättet. Så jag övertygade dem om att inte sätta någon diagnos. (Det kändes så stigmatiserande också... "Funktionshinder" låter ju väldigt skrämmande) Men jag fortsatte grubbla. Ibland förtvivlad.
Hörde något radioprogram på P1 om aspiekvinnor och hoppades kunna känna igen mig, men icke. Det var androgyna pojkflickor med kyrkklockor och Egypten som specialintresse.
"Men vad fan ÄR det för fel på mig? Borde man kanske instifta en helt ny diagnos till min ära? 'Tvärtomaspie'?"
Samtidigt försökte jag sopa igen spåren, de där små som fått utredarna att missförstå mig. Blev t ex oerhört noga med att se folk i ögonen ordentligt.

Sen en dag nu i våras hamnade jag här av en slump och då gick det upp ett litet liljeholmens. Det var i nån tråd om empati. Jag läste vidare, i andra trådar och såg plötsligt hur otroligt olika människor som kan rymmas inom den här diagnosen. Mina fördomar kom på skam. Tack vare att jag äntligen fick läsa hur många andra aspergare upplevde sig och sin vardag, ett inifrånperspektiv, snarare än skildringar skrivna av klinikerna (som ju ofta beskriver extremfall och kanske inte alltid är så uppdaterade heller) så kom jag äntligen att acceptera att jag nog kvalar in nånstans på skalan. (Därmed inte menat att förneka att det finns riktiga skolexempel till aspergare också, men ALLA är ju inte så, dock är det väl de som "syns".)

Nu återstår bara det långa arbetet med att förstå vad som är jag respektive vad jag kompenserat för, och vad av mitt kompenserande som pågått såpass länge att det numer kan anses vara jag.

Jag tänker lite att det kanske är som att komma ut ur garderoben som bög. (Obs liknelse följer.) Som att först få för sig att "om man är en kille som gillar killar, innebär det bl a att man är intresserad av schlager, dricker söta paraplydrinkar och gillar att bära färggranna scarfs och jaa, har ett lite feminint sätt helt enkelt, men jag kör ju motorcykel, har basröst, dricker folköl och lyssnar på dödsmetall så då är jag väl inte bög då."
Och sen förstår man plötsligt det som borde vara självklart, att alla bögar inte är stereotypa, att man kan vara jättemacho och ändå gilla andra killar, att det inte är där själva homosexualiteten ligger.

Sakerna du räknar upp är väl inga kriterier.
(Om det är din blogg du länkar till på din profil så kan jag lugna ditt eventuella nördkomplex med att säga att jag tycker att du visst verkar lite nördig. )
Man får komma ihåg att vetenskapen om det här som i skrivande stund fortfarande kallas Asperger är ganska ung. Allt handlar ju än så länge mest om människors godtyckliga tolkningar av andra människors beteende. Om några decennier kanske man kommer se tillbaka och skratta åt hur trubbiga verktygen var, ungefär som man fnissar åt att gångna tiders vedertagna sanning om temperament och dess kopplingar till balansen mellan kroppsvätskorna.
Mitt tips är att skita i att läsa DSM och dylikt hemma framför datorn. Man blir bara förvirrad.
Om du blivit utredd i vuxen ålder kan det ju vara så att mycket av din ursprungliga aspighet kamouflerats eller t o m begravts under årens lopp och därmed är svår att få syn på även för dig själv.

Får man fråga vad det var som gjorde att de tror att du har Asperger?
Finns det något hos dig som du tycker faktiskt stämmer överens med det?

Herregud, standardformulär 1A till att börja med: häng för farao inte upp dig på en nätsajt som varenda djävel kan redigera på jakt efter diagnoskriterier!

Här finns diagnoskriterierna — de som gäller just nu:
http://www.lul.se/templates/page____5031.aspx
Där kan du direkt se, till exempel, att det Wikipedia anförde om "specifika intressen" inte är sant. Det är något man kan, men inte måste, ha. Liksom mycket av det andra som folk, inklusive dåliga diagnostiker, brukar ställa upp som villkor. Titta dessutom på mönstret, gör inte som alla ovannämnda och stirra dig blind på enskilda drag. Vidare kan man tänka på att kriterierna åtminstone i sina huvuddrag härstammar från en tid då man trodde att bara unga pojkar kunde ha asperger. Även det manar till flexibilitet i tolkningen.

Här finns en sajt där man kanske kan få en viss uppfattning om mångfalden:
http://insideperspectives.wordpress.com/
Kanske finns fler. Eller kanske inte. Trots att den är ett fysiskt faktum som inte gärna kan avfärdas med dålig diagnosticering är ju den här mångfalden tydligen okänd, provocerande eller ogripbar för rätt många.

locomotiv skrev:Jag kan bara inte slå mig till ro med min diagnos - tvivlet dyker upp hela tiden.

Nu läste jag ännu en sida som förklarar vad asperger är och än en gång inser jag hur otroligt många punkter som INTE stämmer in på mig. Jag skulle rentav kunna ha en motsats till aspergers syndrom...

Det är bara en diagnos. Du kan välja att strunta i den. Om det nu är så att du inte tycker att du borde ha fått diagnosen och dessutom inte har några egentliga problem i vardagslivet, så tycker jag att du skall göra det.

Sök på youtube efter aspergers and girls, det finns en del kvinnfolk där som berättar helt andra saker om sin Asperger än man brukar höra.

Lakrits skrev:

locomotiv skrev:Jag kan bara inte slå mig till ro med min diagnos - tvivlet dyker upp hela tiden.

Nu läste jag ännu en sida som förklarar vad asperger är och än en gång inser jag hur otroligt många punkter som INTE stämmer in på mig. Jag skulle rentav kunna ha en motsats till aspergers syndrom...

Det är bara en diagnos. Du kan välja att strunta i den. Om det nu är så att du inte tycker att du borde ha fått diagnosen och dessutom inte har några egentliga problem i vardagslivet, så tycker jag att du skall göra det.

Det är det andra alternativet ja. Är jag nog tvungen att tillägga innan första anklagelsen för att tvunget vilja ha in varenda kotte i aspergerfållan kommer in.

Men gör det inte på grundval av nojor och egen eller andras okunnighet. Inte ens om du faktiskt inte har asperger.

En tredje möjlighet är ju att man har "signifikanta problem i vardagen" som beror på annat än asperger.

Zombie skrev:[…] Är jag nog tvungen att tillägga innan första anklagelsen för att tvunget vilja ha in varenda kotte i aspergerfållan kommer in.

Nu förstår jag inte riktigt. Varför skulle jag anklaga dig för det?

Ojdå, nej, jag menade inte dig. Jag syftade på olika personers missförstånd i diverse trådar om sådana här saker det senaste året eller par åren.

Zombie skrev:Ojdå, nej, jag menade inte dig. Jag syftade på olika personers missförstånd i diverse trådar om sådana här saker det senaste året eller par åren.

Åhå.

Ingen aning. Men har en psykolog sagt att du har det sätter jag mina pengar på psykologens bedömning och ignorerar dina grubblerier.

N6FCA52617 skrev:O ja, jag känner igen mig så det räcker och blir över.

Tack för ditt långa svar, N6FCA52617. Det var något sådant jag behövde. Saken är att jag på många sätt känner att jag nog ska ha en aspergerdiagnos, jag känner en samhörighet i det på något sätt. Men alla dessa motsägelser får mig att tvivla, jag är sådan att jag ifrågasätter och krånglar till allt så förbannat, i mitt sökande efter "sanningen". Så, känslan och förnuftet slåss mot varandra som alltid. Känslan säger asperger, förnuftet säger "ge mig tydliga bevis, annars tror jag det inte".

Jag har som sagt tjafsat om det här förut, och redan tidigare fått höra att det jag tar upp inte är några kriterier, utan bara, vad heter det, symptom som KAN hänga ihop med asperger. Men jag är tydligen besatt av att fylla upp kliché-dragen för att få godkänt av mig själv.

N6FCA52617 skrev:Får man fråga vad det var som gjorde att de tror att du har Asperger?
Finns det något hos dig som du tycker faktiskt stämmer överens med det?

Visst, fråga du.
Jo, det finns såklart ett och annat som pekar på asperger.
Det är en lustig historia... Jag tog, efter stora kval, upp med min psykolog att jag kanske kanske hade ADHD. Inte en chans, tyckte han, och hämtade till slut nån slags läkare som istället entusiastiskt propagerade för att det var asperger jag hade.
Så jag fick gå till en utredare, som egentligen (vad jag förstod) främst arbetade med ätstörningar (vilket jag inte har, ska tilläggas - är dock vegan).

Min mor var med och propsade hela vägen fram till målsnöret. Hon delgav sin bild av min barndom: kontaktlöshet, svårigheter i skolan, stort intresse för att läsa, inåtvändhet, och så vidare.
Utredaren var en vänlig själ, inte någon mossig gammal typ som avfärdar alla som inte är datanördar med grava sociala problem (har hört skräckhistorier om extremt bakåtsträvande utredare som vägrar tänka utanför lådan). Hon erbjöd mig i princip att välja diagnos själv, mellan PDD-nos och asperger. Jag valde det senare eftersom jag inte skulle stå ut med att ha fjompat mig till nån låtsasdiagnos som man sätter på folk som absolut måste ha något att peka på för att inte vara som alla andra.

Jag tycker det är svårt att avgöra om jag har problem i min vardag. Allt är ju relativt och påverkas av ens livssituation. Tex är jag arbetslös och det får mig att må dåligt. Om det har med asperger att göra är svårt att veta.
Jag är dålig på att sköta hushållet, men jag vet att det finns folk som är mycket värre. Och i den familj jag kommer från är det ingen som är bra på att städa, så det kan ju vara rent ärftligt.

Tack för alla svar och allt stöd och alla infallsvinklar från er alla!
Det betyder mycket att få prata av sig med riktiga personer istället för att bolla sina tankar mot en vägg.

locomotiv skrev:Men alla dessa motsägelser får mig att tvivla, jag är sådan att jag ifrågasätter och krånglar till allt så förbannat, i mitt sökande efter "sanningen". Så, känslan och förnuftet slåss mot varandra som alltid. Känslan säger asperger, förnuftet säger "ge mig tydliga bevis, annars tror jag det inte".

Jo, låter bekant här med. Fast med tiden kan det också visa sig vara en bra farkost att komma fram till saker på. Ytligt sett paradoxalt, djupare sett väldigt logiskt.

locomotiv skrev:Och i den familj jag kommer från är det ingen som är bra på att städa, så det kan ju vara rent ärftligt.

Måste ju inte vara asperger, nej. Men att ställa "ärftligt" i motsättning mot "asperger(-drag, -förutsättningar, whatever)" verkar ungefär som att säga "det var ingen Volvo, det var en bil".

Nu har jag också orkat läsa N6FCA52617:s inlägg (inte tråkigt, tvärtom, men långt på skärmen med mina problem) och känner också igen väsentliga delar av min historia i det.

Har också dom funderingarna, och jag måste ju säga att jag har ingen anning, läkarna sa sa att jag hade det as och då är det väl så, även om jag inte tycker att jag känner igen mig specielt mycket bland er andra här på forumet!

Jag blev personligen inte övertygad av att stirra mig blind på symptomlistan i DSM-IV. Det var först när jag hörde andra aspies beskriva sina problem (forum, youtube, osv) som jag beslutade mig för att undersökas. Det var 2 år sen.

http://www.youtube.com/user/TheAnMish - speciellt hennes kanal är väldigt bra. Hon är bra på att förklara aspieproblem utan att framstå som... ja... mongo?! (i brist på ett bättre ord).