Micke skrev:en massa intressanta tankar om fysik och empati...

Tack!

Jo, jag tycker det var intressant!

Det har hunnit gå några år sedan jag var nödtorftigt inläst på populärfysik (mycket intressant - men offer för min trötthet som allt annat) - men det låter ändå rätt otroligt om ingen annan skulle ha tänkt på något så elementärt som att relatera en kropps rörelse till något i de här sammanhangen, före Einstein... hur definierar man rörelse annars?
Ljuset krökt, eller själva rummet... *önskar mig mer kunskap att tänka med*
Beträffande den föreinsteinska rumsmodell-approximationen: kanske de också slutade försöka bygga vidare på den när relativitetsteorierna slog igenom?
--------------------------------------------------------------------------------------
Empati hos himlakroppar... - ja, en vacker tanke, är den. (Och med rötter hos de gamle greker och kaldéer...)
Tänk om så vore, att de vore så levande, och ännu bättre, att allt vore det och styrt av en högsta kärlek som är den högsta balansen och som "vinner" i the Happy End (inget illa ment, har svårt att försitta en humoristisk vinkling när jag ser den) - vad vore bättre...

Tyvärr, för mig som bara kan veta och inte tro, ter det sig minst lika sannolikt att den (ska gudarna (!) veta) för lilla, för ytliga, för villkorade kärlek som finns hos (inte alla) människor och mellan några, ibland, ett tag... är det enda av vare sig kärlek eller medvetande som finns. I hela universum.

I vilket fall som helst: den är det enda vi i någon rimlig allmän mening kan veta om eller använda. Och den vansköter vi ju så in i...
--------------------------------------------------------------------------------------
Respect, Mats (jag menar det) för att du har vandrat dit du har den här vägen!

sommar skrev:

KrigarSjäl skrev:Det är en klyscha att alla som mobbar skulle må dåligt. Tror mer det handlar om gruppdynamik.

Det tror jag inte helt på. De som mobbar är ofta osäkra i sig själv o. mår därmed inte så bra, så ger dig sig på en svag person för att visa sig själv tuffa & starka o. drar med sig kompisar som inte vågar stå emot så mår de dåligt pga det + kanske även för att de vet att de eg. gör fel, så visst finns det grupptryck med i bilden. Sedan det finns det säkerligen mobbare som mobbar utan att må dåligt ; empatilöshet osv.. Bl.a. därav att dagens samhälle ser ut som det gör..

Från min skoltid kommer jag ihåg många mobbare som kom från sk bra hem, som det gick bra för i största allmänhet. Det du säger är bara slitna klyschor.

Micke

Zombie skrev:Respect, Mats (jag menar det) för att du har vandrat dit du har den här vägen!

... trött, som sagt.

manne skrev:

Debbido skrev:"Den som tar till svärd kommer att med svärd förgås" sa Jesus. Detta kan man ju också kalla för Karmalagen. Detta är en universell religiös tanke om att vi för eller senare får ta konsekvenserna av det onda vi gjort, Hoppas jag inte stött mig med er som är ateister. Jag respekterar er!

"Den som tar till svärd kommer att med svärd förgås" sa
Jesus

ja alla kristna är ju väldigt fredliga ta bara kyrkan under medel-tiden.
eller den katolska kyrkan under andra världs-kriget.

sedan så ska du läsa denna bok också..
Antony Beevor - Spanska inbördeskriget

Ja, det var nog lite olämpligt att ge mig in på mitt specialintresse: andlighet. I sociala sammanhang får man ju inte tala om religion. Fast, det var bara det att för mig är andlighet och religion inte samma sak.
En religion fixerar ett antal teser som Sanningen och det krävs en hög grad av likriktning för att passa in i en viss form av religion eller i en kristen kyrka.

Här går jag bet som aspergare. Jag kan ju inte anpassa mig socialt särskilt mycket. Jag tänker SJÄLV. Jag söker fördjupad insikt och kärlek.

Vad sjutton har detta med spanska inbördeskriget att göra? Jag är emot krig av ALLA SKÄL, inklusive de religiösa. På den kristna sajten blir jag mosad som en fluga mot sommarfönstret för att jag inte är rättrogen och här blir jag ställd mot väggen och ska försvara allt fruktansvärt katolska kyrkan gjort genom tiderna? Hjälp! Jag säger som Thomas di Leva: Det finns bara en religion och det är kärleken.

En bra måttstock att ha när man försöker förstå eller rent av "döma" det som händer runt omkring; Är det inte, som Strindberg sa, synd om ALLA människor?

Finns verkligen ondskan eller kan vem som helst, med vissa gener och dålig miljö förväntas bete sig på ett "ondskefullt" sätt?

En annan bra grej som den där vise mannen Jesus sa var: "Döm inte så blir ni inte dömda."

Alla inblandade i dramat behöver HJÄLP och vård.

Det är inte synd om människorna, Strindberg hade fel. Det är rätt åt dom.

Ganesh skrev:Det är inte synd om människorna, Strindberg hade fel. Det är rätt åt dom.

Det kom en cyklon som nästan utplånade New Orleans. Var det rätt åt dem som bodde där? Är vi som bara drabbas av lindrigare stormar godare?

Det är möjligen synd om individer. Som grupp och art är det rätt åt oss.

Ganesh skrev:

Alien skrev:

Micke skrev:Känns som att tråden alltmer glider ifrån empatifrågan som den är ämnad att behandla.

Poängen är att man bara har empati med sin egen grupp. Det gäller både aspergare och andra.

Mopedkillarna, i den mån de har nån empati alls, känner bara empati med sina kompisar, inte med den udda killen, som de mobbade i skolan, och naturligtvis inte med hans familj heller.

Vuxna människor med barn känner empati med bonden som var trakasserad och försvarade sin familj.

Empati måste rimligen gälla alla eller i alla fall världigt många. Om det bara gäller den egna gruppen kanske "gruppegoism" är ett bättre ord.

Det beror kanske på hur stor gruppen är? Gruppegoism är väl iaf bättre än bara egoism.

Alltså jag undrar om genomsnittsmänniskan har förmåga att ha empati med alla? Läste nån gång att stenåldersmänniskan kanske kände och träffade totalt 300 personer i hela sitt liv. Då finns det chans att lära känna alla och ha empati med alla. Men nu träffar vi så många ytligt bara en gång och vi vet att det finns så många fler. Orkar vi verkligen ha empati med dem?

Såg senast ännu ett TV-program där en grupp som bott grannar med en annan grupp plötsligt börjar bränna ner den andra gruppens hus, döda alla (män, kvinnor och barn). Den här gången var det muslimer och hinduer 1947. Det var tåg som anlände till stationen fulla med lik, endast lokföraren levde. Både muslimer och hinduer var skyldiga. Ca 1 miljon mördades.

Förut såg man varann som en gemensam grupp "vi som bor i detta område", men så började man se varann som olika grupper med olika religion. Och då gällde inga moralregler för "de andra", de som var onda, farliga, underlägsna.

Människan verkar helt klart ha större begåvning för att underkasta sig gruppen än för att känna allomfattande empati.

Alien skrev:

Ganesh skrev:

Alien skrev:
Poängen är att man bara har empati med sin egen grupp. Det gäller både aspergare och andra.

Mopedkillarna, i den mån de har nån empati alls, känner bara empati med sina kompisar, inte med den udda killen, som de mobbade i skolan, och naturligtvis inte med hans familj heller.

Vuxna människor med barn känner empati med bonden som var trakasserad och försvarade sin familj.

Empati måste rimligen gälla alla eller i alla fall världigt många. Om det bara gäller den egna gruppen kanske "gruppegoism" är ett bättre ord.

Det beror kanske på hur stor gruppen är? Gruppegoism är väl iaf bättre än bara egoism.

Alltså jag undrar om genomsnittsmänniskan har förmåga att ha empati med alla? Läste nån gång att stenåldersmänniskan kanske kände och träffade totalt 300 personer i hela sitt liv. Då finns det chans att lära känna alla och ha empati med alla. Men nu träffar vi så många ytligt bara en gång och vi vet att det finns så många fler. Orkar vi verkligen ha empati med dem?

Såg senast ännu ett TV-program där en grupp som bott grannar med en annan grupp plötsligt börjar bränna ner den andra gruppens hus, döda alla (män, kvinnor och barn). Den här gången var det muslimer och hinduer 1947. Det var tåg som anlände till stationen fulla med lik, endast lokföraren levde. Både muslimer och hinduer var skyldiga. Ca 1 miljon mördades.

Förut såg man varann som en gemensam grupp "vi som bor i detta område", men så började man se varann som olika grupper med olika religion. Och då gällde inga moralregler för "de andra", de som var onda, farliga, underlägsna.

Människan verkar helt klart ha större begåvning för att underkasta sig gruppen än för att känna allomfattande empati.

Ja.
Och är det något att acceptera? Tycker inte jag. Och tål inte jorden, i vilket fall som helst.
Vi är nog inte utrustade för att bli bättre. Men å andra sidan är vi (i alla fall en del av oss) utrustade för att förtvivlat kämpa för att bli bättre, efter vad hela historien hittills också har visat. Det är biologisk utrustning det med.

Och kanske ännu viktigare (moralisk nödlösning, men med åtminstone en chans till realism): Inlevelse eller kärlek kanske inte kan räcka till fler än "trehundra" var; respekt och rättvisa är inte heller lätt, men lättare. Man kan inte älska alla, men man kan respektera dem som sig själv.

Rätt åt människorna, Ganesh? "Rätt" åt arten men synd om personerna, säger jag.
-------------------------------------------------------------------------------------
Kör hårt, Debbido! Om andliga saker med om du vill!!! (De blir nog inte heller olästa...)

Zombie skrev:

Alien skrev:Människan verkar helt klart ha större begåvning för att underkasta sig gruppen än för att känna allomfattande empati.

Ja.
Och är det något att acceptera? Tycker inte jag.

Vad kan man göra annat än acceptera faktum? Jag menar, det är ett enkelt konstaterande, så här är det, så här fungerar människan i allmänhet. Att inte acceptera det är bara önsketänkande, att ljuga för sig själv (och i förekommande fall andra).

nallen skrev:

Zombie skrev:

Alien skrev:Människan verkar helt klart ha större begåvning för att underkasta sig gruppen än för att känna allomfattande empati.

Ja.
Och är det något att acceptera? Tycker inte jag.

Vad kan man göra annat än acceptera faktum? Jag menar, det är ett enkelt konstaterande, så här är det, så här fungerar människan i allmänhet. Att inte acceptera det är bara önsketänkande, att ljuga för sig själv (och i förekommande fall andra).

Att inte acceptera faktum - javisst.

Men att inte acceptera (i den här frågan och en del till) att faktum = gott nog är god moral.

sommar skrev:De som mobbar är ofta osäkra i sig själv o. mår därmed inte så bra, så ger dig sig på en svag person för att visa sig själv tuffa & starka

Jag har uppfattat det lite annorlunda. Jag blev mobbad av nästan hela klassen när det var som värst. Även lärarna.

Jag upplevde att det inte handlade om att de ville visa sig tuffa, utan att de ville att jag skulle bli som dem, låta mig ledas in i fållan.

Att jag var så annorlunda störde deras helhetsbild och de fick inte sammanhang i gruppen när jag stod utanför. Först bad de snällt att jag skulle förändra min personlighet - jag blev kränkt och arg - de började försöka slå mig till lydnad - jag var oberörd och drog mig undan med äcklad min. Då blev de ännu mer irriterade, hon ska banne mig in i fållan - och så försökte de psyka mig - men jag var som en stenstod. Jag förstod ju inte vad jag förväntades göra och hur. Jag blev bara irriterad på idioterna.

Kul Zombie att du skriver ett sympatiskt och uppmuntrande inlägg trots att du ju inte alls håller med mig i mina analyser.
Önskar jag var bättre på sådant.

Zombie skrev:Det har hunnit gå några år sedan jag var nödtorftigt inläst på populärfysik (mycket intressant - men offer för min trötthet som allt annat) - men det låter ändå rätt otroligt om ingen annan skulle ha tänkt på något så elementärt som att relatera en kropps rörelse till något i de här sammanhangen, före Einstein... hur definierar man rörelse annars?

Från början var det väl det absoluta rummet man relaterade till.
Efter att man upphävde denna så kanske min tankegång inte är så ovanligt förekommande, men att man inte har velat ändra i befintlig tröghetslag då den ju fungerar som den är? (även fast att jag anser den vara ofullständig, och att jag anser det vara väsentligt med så fullständiga naturlagar som möjligt för att helheten skall bli korrekt ).
Eller så har jag fel i min analys (relaterandet till alla kroppar). Jag kan dock inte se något rimligt alternativ.

Ljuset krökt, eller själva rummet... *önskar mig mer kunskap att tänka med*

Min kunskap är också begränsad. Därför funderar jag på att lägga ut flera analyser så kanske det är någon som kan tillföra en kunskap som man möjligen förbisett.

Beträffande den föreinsteinska rumsmodell-approximationen: kanske de också slutade försöka bygga vidare på den när relativitetsteorierna slog igenom?

Osäker på hur du menar här. Relativitetsteorierna ersätter ju inte tröghetslagen.

Empati hos himlakroppar... - ja, en vacker tanke, är den. (Och med rötter hos de gamle greker och kaldéer...)

Där ser man.
Även en del annat som jag kom fram till genom mina analyser visade sig redan varit omnämnt utav en gammal grek. (Nämligen Pythagoras genom hans esoteriska lära hylozoiken. Inte så konstigt att jag blev intresserad utav det esoteriska när jag fick reda på det.)
Jag skall undvika frestelsen att gå närmare in på mina övriga analyser här o nu, kanske gör jag det vid ett senare tillfälle dock.

Tänk om så vore, att de vore så levande, och ännu bättre, att allt vore det och styrt av en högsta kärlek som är den högsta balansen och som "vinner" i the Happy End (inget illa ment, har svårt att försitta en humoristisk vinkling när jag ser den) - vad vore bättre...

Martinus nämner återkommande att "allt är mycket gott". Kan vara lite svårt för oss att hålla med om detta.
Kortfattat så menar han att vi fortfarande befinner oss i djurriket vilket är
den mörkaste delen utav vår utvecklingsspiral och därför involverar lidande.
Hur kan då lidandet motiveras?
Vi har långt tidigare befunnit oss i den ljusaste delen av spiralen men
blivit mätta på detta och önskat oss kontrasten, alltså mörkret.
Mörkret har alltså varit önskat och behövs dessutom för att vi återigen skall kunna uppleva och uppskatta ljuset i dom högre naturrikena.
Men nu står vi på randen till det riktiga människoriket, och är därmed vanligen väldigt mätta på allt lidande. Lidandet är dock nödvändigt ett tag till, då det primärt är lidandet som utvecklar vårat medlidande, och medlidandet (empatin) måste bli fulländad innan vi kan avancera vidare.
Till detta skall läggas en karmalag vilken medför en slags
rättvisa i tillvaron. Och en del annat som tillsammans gör att man lättare kan acceptera verkligheten som den är (man får inte misstolka detta som varande likgiltighet). Om man köper denna livsåskådning då förstås...

Hoppas du ursäktar att jag återigen kommer dragandes med Martinus. Har svårt att låta bli det dom gånger jag tycker det känns relevant.

Respect, Micke (jag menar det) för att du har vandrat dit du har den här vägen!

Tack!

@all
I grundskolan och mellanstadiet så slogs jag, men slutade tvärt med det omking årskurs 8. Har ingen aning om varför...

Jag har kanske ett annorlunda begrepp på mobbning, personligen så räknar jag bara med fysisk misshandel....

Så klart, som det missfoster jag är, så triggade jag mobningsgenerna later on.... Jag brukade taktiken att se i ögonen på den i mobben som var mest empatisk, som ofta tog hinten och avslutade misshandeln innan jag var sönderslagen eller död. Såhär i efterhand så är jag förbannad på mig själv - varför slog jag inte tillbaka, varför var jag inte beväpnad etc..Jag vet inte...

On topic så är min bestämda uppfattning att mobbarna styrs av gruppdynamik. En som mobbade mig var en sk. vän. Han bad om ursäkt senare och förklarade att jag var pin-pointed för att jag var annorlunda och inte passade normen för gemenskapen....

Debbido skrev:Jag är likadan. Jag känner också empati med alla, nästan. Jag kan sätta mig in i familjens situation, i gängets situation. Jag kan tycka synd om dem allihop, då de har fallit offer för sina lägre drifter, driften att hämnas, slåss, skada, döda.

Ja, du har helt klart mer empati än jag. Jag orkar bara ha empati med offren. De som råkar illa ut mot sin vilja. De har inget val. Mobbarna och gänget hade ett val.

Yngre barn kan ursäktas, även om de vet att de bryter mot reglerna. De förstår ändå inte hur illa de gör andra.

Jag tror inte vi föds med moral och empati. Det är något vi lär av föräldrarna. Vi älskar dem och vill inte göra dem missnöjda. Men därför lär sig barn också en dubbel moral. Hemma hos föräldrarna säger man en sak och tror på den, där och då. I skolan med gänget följer man deras moral (djungelns lag).

Men har man fyllt 15 år så räknar jag inte dem som "bara barn" längre.

Fast jag anklagar också lagstiftarna som gjort så att ungdomar 15-20 har samma frihet som vuxna men utan att behöva ta ansvar som vuxna. Resultatet ser vi i tidningarna varje dag:
- 16-åringar sparkar ihjäl en annan 16-åring
- 16-åring mördar 81-åring
- Tonåringar torterar handikappad till döds
- 15-åring våldtar tjej på skoltoaletten
- Tonårsgäng skar halsen av kioskanställd
- Två flickor våldtogs av tonårsgäng

Alien skrev:Fast jag anklagar också lagstiftarna som gjort så att ungdomar 15-20 har samma frihet som vuxna men utan att behöva ta ansvar som vuxna. Resultatet ser vi i tidningarna varje dag:
- 16-åringar sparkar ihjäl en annan 16-åring
- 16-åring mördar 81-åring
- Tonåringar torterar handikappad till döds
- 15-åring våldtar tjej på skoltoaletten
- Tonårsgäng skar halsen av kioskanställd
- Två flickor våldtogs av tonårsgäng

Den lagen har jag helt missat. Finns det verkligen en lag som berättigar 15-20 åringar att våldta och mörda???
Konstigt att ingen pratar högt om den...
Det kan väl ändå inte stämma?

Panika skrev:

Alien skrev:Fast jag anklagar också lagstiftarna som gjort så att ungdomar 15-20 har samma frihet som vuxna men utan att behöva ta ansvar som vuxna. Resultatet ser vi i tidningarna varje dag:
- 16-åringar sparkar ihjäl en annan 16-åring
- 16-åring mördar 81-åring
- Tonåringar torterar handikappad till döds
- 15-åring våldtar tjej på skoltoaletten
- Tonårsgäng skar halsen av kioskanställd
- Två flickor våldtogs av tonårsgäng

Den lagen har jag helt missat. Finns det verkligen en lag som berättigar 15-20 åringar att våldta och mörda???
Konstigt att ingen pratar högt om den...
Det kan väl ändå inte stämma?

De får inte låsas in i fängelse. Poffe fick ju skyddstillsyn och övervakare för sina tidigare brott, tror du han brydde sig om det? Andra gånger får de bara villkorligt.

Begår de mord el våldtäkt så får bara några månader på ungdomsvårdhem. 70-80% begår nya brott sen de kommit ut.

Är de under 14 år får de bara "vård inom socialtjänsten". T ex fick en 16-årig pojke, som utnyttjade en 9-årig flicka, bara 6 mån "kontinuerlig samtalskontakt med socialsekreterare". https://www.dn.se/nyheter/vaknade-av-at ... -pa-henne/

Om någon blir offer för något känner jag oftast ingen empati, men en liten sak som en mild förolämpning från min sida får mig att må oerhört dåligt.

Hur är det med er och ögonkontakt? Jag känner mig konfronterande och fientlig om jag tittar någon i ögonen, dvs jag känner någon sorts skenempati.

Moderator: Diskussionen om ögonkontakt har delats av hit: ogonkontakt-hur-reagerar-ni-t7093.html

Alien skrev:De får inte låsas in i fängelse. Poffe fick ju skyddstillsyn och övervakare för sina tidigare brott, tror du han brydde sig om det? Andra gånger får de bara villkorligt.
Begår de mord el våldtäkt så får bara några månader på ungdomsvårdhem. 70-80% begår nya brott sen de kommit ut.
Är de under 14 år får de bara "vård inom socialtjänsten". T ex fick en 16-årig pojke, som utnyttjade en 9-årig flicka, bara 6 mån "samtalskontakt med en socialsekreterare".

Aha, det är den lagen!
Den tycker jag är bra - att inte sätta barn i fängelse.
Men jag tror inte på att det är den lagen som får ungdomar att utföra de handlingar du radar upp - det finns ju helt klart helt andra orsaker till att de gör vad de gör - och det är inte pga av lagen om att inte sätta barn i fängelse.

Sociala problem är en väldigt viktig pusselbit, när man letar efter bakomliggande orsaker, men inte den enda förklaringen.

Vissa barn/ungdomar har, oavsett hemförhållanden ett större behov av att dominera och visa sig "tuffa", än vad andra har.
Sådana ungdomar hittar ofta på skit, och får andra, i grunden schyssta-, men osäkra ungdomar att haka på, p.g.a. grupptrycket.
Hur man löser detta problem, som funnits i alla tider har jag inget direkt svar på, men det är ändå en faktor som inte får ignoreras, även om sociala orättvisor/dåliga hemförhållanden kan ha mycket stor betydelse.

Lite grann ser jag det dock som att såväl högern- som vänstern delvis missar sina mål genom att vara alltför låsta till vad som stämmer överrens med deras ideologiska världsbild.

Högern ropar på hårdare tag, men missar de sociala problem som ofta ligger som grund, medan vänstern försöker stötta ungdomar som hamnat på glid, samtidigt som de inte vill befatta sig med sådant som fler poliser, mera disciplin i skolan etc. Framförallt upplever jag (om jag skall vara kritisk gentemot vänstern) att de, enligt mig ofta gör mer för att stötta mobbaren/brottslingen, än offret.

Jag tror det behövs båda delar, såväl disciplinering (då den sker på rätt sätt), som stöttning och förståelse.
Ungdomar-, och även vuxna som begår kriminella handlingar skall få samhällets stöd, att få rätsida på sina liv, samt få hjälp, så att de kan få en rimlig chans att komma ut i samhället efter avtjänat straff.

Samtidigt måste det ändå få "kännas" när man gjort något fel. Varför inte vara mera konsekvent vad gäller att göra ungdomar ersättninsskyldiga, för sådant de förstör?

Och varför inte i ännu högre grad än idag låta kriminella utföra skitjobb, som ingen annan vill ha, med mat och husrum, som enda avlöning, under en tidsrymd, som kan anses vara relevant i förhållande till brottet istället för fängelse, eller böter?

Panika skrev:

Alien skrev:De får inte låsas in i fängelse. Poffe fick ju skyddstillsyn och övervakare för sina tidigare brott, tror du han brydde sig om det? Andra gånger får de bara villkorligt.
Begår de mord el våldtäkt så får bara några månader på ungdomsvårdhem. 70-80% begår nya brott sen de kommit ut.
Är de under 14 år får de bara "vård inom socialtjänsten". T ex fick en 16-årig pojke, som utnyttjade en 9-årig flicka, bara 6 mån "samtalskontakt med en socialsekreterare".

Aha, det är den lagen!
Den tycker jag är bra - att inte sätta barn i fängelse.
Men jag tror inte på att det är den lagen som får ungdomar att utföra de handlingar du radar upp - det finns ju helt klart helt andra orsaker till att de gör vad de gör - och det är inte pga av lagen om att inte sätta barn i fängelse.

Det finns säkert många orsaker och jag säger inte det är fel att jobba förebyggande. Men när det har hänt så gäller det att stoppa det.

Låsar man in ungdomarna så kan de iaf inte ställa till jävelskap under den tiden. T ex hade man låst in Poffe (gängledaren) kanske trakasserierna mot familjen upphört. Det var inte Poffes första brott, han var "välmeriterad".

Låser man in den unge våldtäktsmannen så kan han få behandling/terapi/fostran. Plus att tjejerna han trakasserat i skolan slipper honom.

Att ändra på ett asocialt beteende tar tid och därför behöver de låsas in under lång tid.

När de väl anses "vuxna på riktigt" (dvs vid 21 års ålder), så har de redan skaffat sig en gedigen brottslista och kriminell identitet. Alltså är det bättre att mer kraftfulla åtgärder sätts in på en gång. Och våldsbrott ska tas på allvar, även om förövaren är 16 år el t o m under 15.

Eller menar du att vi bara ska resignera med orden "inte kan man sätta ungdomar i fängelse" och låta dem härja fritt?

Ungdomar och diplomater är de enda som kan begå brott ostraffat. Men diplomater kan man iaf utvisa om de begår för grova brott.

Håller med Panika och Ford. Och förstår Alien, självfallet: kommer man inte åt att göra illa så gör man det inte. Önskar jag vore mer insatt för att kunna vara konkret... men, som det nu är så är de påföljder som (trots allt) finns kvar i det gamla strafftänkandet alldeles för mycket (spelar ingen roll att det är tabu att påtala) och får också den effekten att göra folk sämre. Utanför kriminal"vården" finns det ett väldigt smörgåsbord av kunskaper om och infallsvinklar till hur människor kan fungera, och terapimetoder därefter. Sedan finns ju också där en massa dogmatism, kortsiktig sparsamhet och dövhet för goda behandlingsresultat där de inte grundar sig på en teori som just den experten eller politikern har satsat sin prestige på...
Katastrofalt ännu mer så i kriminal"vården".
---------------------------------------------------------------------------------

Micke skrev:Kul Zombie att du skriver ett sympatiskt och uppmuntrande inlägg trots att du ju inte alls håller med mig i mina analyser.

Nja, inte alls... jag är öppen för möjligheten av det du skriver. Bara det att jag är det också för så mycket annat som inte (hittills) kan bevisas. Och så har det där behovet att för död och pina inte bedra mig själv genom att luta mig för tungt mot något som förutsätter tro. ( ...vilket i sig också orsakar rätt mycket pina... )

Micke skrev:Önskar jag var bättre på sådant.

Vad är det inlägg jag citerar ur då?

Micke skrev:

Zombie skrev:Det har hunnit gå några år sedan jag var nödtorftigt inläst på populärfysik [...] - men det låter ändå rätt otroligt om ingen annan skulle ha tänkt på något så elementärt som att relatera en kropps rörelse till något i de här sammanhangen, före Einstein... hur definierar man rörelse annars?

Från början var det väl det absoluta rummet man relaterade till.

Vad tillskrev man det för fixpunkter då? *kanske har vetat (?); isåfall glömt*

Micke skrev:

Zombie skrev:Beträffande den föreinsteinska rumsmodell-approximationen: kanske de också slutade försöka bygga vidare på den när relativitetsteorierna slog igenom?

Osäker på hur du menar här. Relativitetsteorierna ersätter ju inte tröghetslagen.

Tror jag förbisåg att tröghetslagen kanske ger kropparna tillräckligt med ömsesidiga läges- och rörelsereferenser. *eller också för trött för att tänka*

Micke skrev:Hoppas du ursäktar att jag återigen kommer dragandes med Martinus. Har svårt att låta bli det dom gånger jag tycker det känns relevant.

Ingen fara. Någon sådan där dum-missionär uppfattar åtminstone jag dig verkligen inte som!

Zombie skrev:Nja, inte alls... jag är öppen för möjligheten av det du skriver. Bara det att jag är det också för så mycket annat som inte (hittills) kan bevisas. Och så har det där behovet att för död och pina inte bedra mig själv genom att luta mig för tungt mot något som förutsätter tro. ( ...vilket i sig också orsakar rätt mycket pina... )

Att inte vilja bedra sig själv är en utmärkt egenskap, liksom att vara öppen för olika möjligheter.
Men visst kan man tro på något tycker jag om man har goda skäl till detta. Om man samtidigt inte låser sig fast för mycket vid sin tro, utan istället försöker att kritiskt granska den.
Varje livsåskådning baseras väl förresten på en tro, eftersom alla andra livsåskådningar inte säkert kan uteslutas.

Vad tillskrev man det för fixpunkter då? *kanske har vetat (?); isåfall glömt*

Så här står det på wikipedia:

Newtons första lag eller tröghetslagen som den också kallas utgår från att det finns inertialsystem och för att ha någon nytta av lagen måste vi definiera vad vi menar med ett inertialsystem.

Varje kropp i ett inertialsystem förblir i sitt tillstånd av vila eller
likformig och rätlinjig rörelse om den inte påverkas av någon kraft.

Man kan tänka sig att det finns ett inertialsystem som är fixerat till
universum och att koordinatsystem som rör sig i konstant hastighet jämfört med detta också är inertialsystem. Jorden är då egentligen inte ett inertialsystem då den roterar kring sin egen axel och solen. Solen i sin tur roterar kring Vintergatan. Alla dessa rörelser är accelererade. Rör man sig ändå i ett tillräckligt begränsat område kan man oftast göra approximationen att vi befinner oss i ett inertialsystem.

Den här versionen av tröghetslagen var iaf lite bättre än den jag citerade
tidigare. (Förstår inte varför det existerar olika versioner...)
Men jag är inte jätteimponerad utav det här med ett fiktivt inertialsystem.
Det fungerar säkert jättebra med denna versionen till beräkningar men den ger ju ingen fullgod förklaring över hur det kan tänkas fungera i verkligheten.
Faktum kvarstår att summan av alla rörelser är konstant och att denna balanserade rörelse måste motsvara det absoluta inertialsystemet om man kunde beräkna en sådan.
Vad är det jag har missat eller är det helt enkelt irrelevant? (fast jag vägrar tycka det)
Nåväl det är ingen fråga som håller mig sömnlös om nätterna.

Är trött. Har bara skummat era inlägg och konstaterat att det finns stor mängd accumulerad vishet här inne och härligt starka känslor!

Beträffande empati vill jag inte utmåla mig som en ängel. Jag har gott om fiender, då jag bor i en småstad och har gjort en hel del kontroversiella grejer. Allt detta förtal och påhopp har fyllt mig till med stor sorg och VREDE.

Frågan är ju sedan vad man GÖR med sin känsla. Hur långt får den föra mig - hämnd?

Här kommer det nog in vilka livsideal man har. Om det är Martin Luther King och Nelson Mandela så drar man sig för att ta till våld. Man försöker att överlämna sin vrede åt den kosmiska rättvisan.

Jag arbetar ständigt på detta. Mitt MÅL är att ha empati med alla. Jag är nog inte riktigt där, men jag gör allt för att leva mig in i människors olika roller i detta spel som är Livet.