Hej,

Jag står inför ett ganska jobbigt vägskäl.
Jag har blivit misshandlad av min partner och alla råder mig till att lämna honom, jag kände först själv att jag bör lämna honom. Men ju mer jag tänker på det så skrämmer det mig bara mer o mer.
Alla planer vi hade, mina vanor med att träffa min partner och vi kunde pratas vid.

Ska allt det där bara upphöra existera? Ska jag bara blinka och se en helt ny värld framför mig?

Många förstår inte hur det känns för mig som har asperger, som har fruktansvärt svårt med ändrade planer etc.
Det jag får höra hela tiden är "de är BARA att bryta dina vanor"
Ordet bara känns som ett fruktansvärt stort ord för mig.

INGENTING är BARA

Behöver du samtalsstöd och har AS kan du söka stöd hos den Habilitering du tillhör. Har Du tur kanske Du får träffa ngn som e insatt i aspergerproblematik och förstår hur svårt det kan vara att genomföra/genomlida förändringar av alla möjliga slag... Nu vet jag inte hur gammal Du är men Habiliteringen tror jag mer på än t ex Ungdomsmottagningen.

Jag har inte erfarenhet av våld i en relation själv, kanske någon annan här har det och kan ge mer personligt stöd?

Hej!
Jag har faktiskt varit i en liknande situation.
Mitt ex slog mitt huvud mot en trappa så att jag fick en kraftig hjärnskakning & började spy.
Det var verkligen inte bara otäckt, utan också märkligt! Vi hade ändå varit tillsammans i några år och jag hade ju aldrig kunnat tro att han hade någon tendens till våld. Jag förstod helt enkelt inte att det jag varit med om var möjligt.

Jag reagerade spontant med att först vara förbannad i några dagar, sen blev jag ledsen, sen gick jag bara vidare(!) Eller, det verkade iallafall så för utomstående, men, för mig tog det ett halvår att bearbeta min upplevelse o ersätta de planer jag hade med exet med nya visioner.

Jag var dock arg i flera år! Jag hade inte sex med nån på ungefär 2 år och sysselsatte mig med mina specialintressen på heltid.

Det är först nu, 8 år senare som jag inte är arg längre. Jag har till&med slutat fråga mig: "varför gjorde han så?", "varför förstod jag inte att han va sån innan jag gick in i en seriös relation?" & "är jag såpass jobbig att leva med att ingen står ut med mig? & är hjärnskakningen ett bevis på det?"

Jag har istället bestämt mig för att vad han än skulle kunna komma med för skäl till sin misshandel så är jag inte intresserad av att lyssna. För jag gillar inte våld, & jag gillar absolut inte folk som brukar våld.

Jaja, nu kan jag ha svamlat lite, men det jag vill ge som råd utifrån mina egna erfarenheter är: försök bygga upp en värld med planer och visioner som du själv gillar, när du sen känner dig trygg med den nya världen så blir det kanske lättare att gå vidare(?)

Jag skulle i förebyggande syfte ge rådet att inte lägga alla ägg i samma korg när man går in i en relation. När våldet är ett faktum och man bara har sin partner är det redan för sent att göra det. Jag menar att när man går in i en relation ska man se till att ha kvar de vänner man hade innan och inte sluta höra av sig till dem. Då är det lättare att bryta sig loss. Själv flyttade jag ihop med en kille som jag senare blev misshandlad av, och eftersom jag då bodde i en främmande stad hade jag ingen att vända mig till, utan fick vända mig till psykiatrin istället. Så småningom kom jag i kontakt med kören i kyrkan där jag bodde och fick nya vänner där. Jag vet inte om det var något bra råd. De nya vännerna hjälpte mig, även om det tog lång tid.

Agnet_a

Det är väldigt vanligt att tjejer lämnar sina gamla vänner när de går in i en relation vilket lätt försätter dem i en besvärlig situation då de inte har någon kvar på "sin sida" när det går fel (fast många här har inga vänner innan heller).

Ett bra tips om det händer, lämna honom och vänd dig till kvinnojouren, misshandel ska aldrig accepteras och har det väl börjat är det väldigt vanligt att det fortsätter.

Hej Oboy13 och välkommen till forumet!

Ja, jag borde nog inte ens ge mig på att försöka svara i denna tråd, eftersom jag inte haft/har en partner som skulle kunna misshandla mig, men samtidigt känner jag igen så mycket här! (Det finns ju andra typer av "misshandel" av de närmaste.)

Din trådrubrik gör ju genast att jag får lätt panik, för "Bryta vanor/planer?" är då allt annat än lätt för mig

Oboy13 skrev:Många förstår inte hur det känns för mig som har asperger, som har fruktansvärt svårt med ändrade planer etc.
Det jag får höra hela tiden är "de är BARA att bryta dina vanor"

Nej, tyvärr förstår nog inte de flesta hur jävligt det kan vara att bryta vanor/rutiner (tur för dem brukar jag försöka tänka, eftersom jag inte önskar andra mitt eget lilla helvete, men samtidigt gör det jä... ont!) och det sker då rakt inte på en "pissekvart" utan kräver en enorm energi som man tyvärr inte alltid har på lager precis.

Det kan alltså vara så absurt att det är enklare att hantera att själv fara illa/misshandlas än att ge sig i kasst med det okända, att försöka bryta de vanor/rutiner man redan har försökt anpassa sig till på "bästa" sätt. Det kända känns "tryggare" än det okända.

Misshandel (fysisk eller psykisk) är dock aldrig ok, så jag hoppas verkligen att du kan ta dig ur ditt förhållande på något sätt. (om det inte kan lösas bättre förstås)

Jag har inga råd på lager och andra har ju redan sagt det som även jag tänkte på, alltså kvinnojour och samtalskontakt i någon form, men en stor cyber-lycka-till-kram kan jag iaf sända och hoppas att det löser sig på något sätt för dig, Oboy13!

Att kasta sig ut i det okända och bryta "vanor" och annat ger mig ofta halvt psykbryt men jag brukar göra det ändå om det är det rätta rent logiskt att göra.

Ångest, rädsla och annat är oftast inte farligt. Mig kan den inte besegra i alla fall. Rädsla/ångest är för mig en tillfällig illusion som går över. Den är temporär. Den kan dock plåga en till halvt vansinne ibland.

Hoppas du lämnar din kille/man. Han är ett svin som slår dig.

Hej igen,

Jag får tacka så hemskt mkt för de svar jag har fått. Det hjälper mig att försöka tänka lite djupare och se va som är bäst för mig och hur man ska kunna lösa problemet på bästa sätt.

Jag har försökt här i en veckas tid att bara sitta ner och lyssna på mina egna tankar utan att bli påverkad utav alla andra, jag blir bara mer förvirrad och mår ännu sämre, jag gör ändå alltid som jag själv känner för de ändå. Så därför försöker jag hitta en strategi som jag själv trivs med.

Jag har som tur ALLA mina vänner kvar och även fler sen jag gick in i detta förhållande, och dom är ett otroligt stöd. För jag har redan gjort det misstaget tidigare då jag blev utsatt för psykisk misshandel samt våldtäkt. Jag fick inte träffa någon, inte ens min egen familj! Det var ett rent helvete att ta sig därifrån, så det misstaget när de gäller vänner gör jag aldrig om igen.

Det snus skrev om "är jag såpass jobbig att leva med så ingen står ut me mig?"
Den tanken slog mig efter detta hände.
Jag har hela mitt liv varit me om mer eller mindre misshandel.
Och när min pojkvän slog mig, den underbaraste människan jag har träffat, en person som har hjälpt mig såå mycket med mina svårigheter ex. träffa mycket/nytt folk, ändrade planer, rutiner o framförallt rädslan att testa på nya saker.
Han ställde om hela sitt liv för att kunna möta mig på vägen så han kunde hjälpa mig upp till ytan. Jag har kommit så långt de senaste året bara, tack vare honom.
Och när incidenten skedde så fattade jag ingenting.
Om han kan, vem kan jag då lita på? Hur vet jag att inte nästa person kommer o bli likadan? Tänk om jag är så jobbig att alla vill slå mig?

Oboy13 skrev:Jag har hela mitt liv varit me om mer eller mindre misshandel.

Jag tänker:

Man söker sig inte sällan till personer som på ett eller annat sätt liknar sina egna föräldrar när man söker ngn att leva ihop med. Ofta omedvetet. Nu vet jag inte om dina föräldrar misshandlat dig under uppväxten? Desamma gäller om man t ex vuxit upp som barn till missbrukare och/eller psykiskt sjuka. Kanske dras man till dom för att dom trots allt påminner en om sin barndom och någon/något som man känner till och e van vid "hur dåligt d än va hemma"?

-Lämna karlfan. Du kan inte stanna kvar i en relation där du får stryk för att det är svårt att etablera nya vanor.

Jag vet precis vad du går igenom eftersom jag varit där själv.

Det tog flera år innan jag tog mig ur förhållandet, och då var det andra som helt enkelt "lyfte" ut mig.

Det är så många smådelar i det här som du upptäcker om du googlar på "kvinnomisshandel", det finns en dynamik mellan er som är igenkännbar om man läst på.

Kontakta gärna mig via PM, jag kan hjälpa dig bli tillräckligt förbannad för att kunna ta dig loss.

Oboy13 - "Tänk om jag är så jobbig att alla vill slå mig?" Frågade du. Nej, jag är övertygad om att det finns människor som brukar våld, men så finns det också de som likt mig, aldrig nånsin skulle så mycket som putta på nån jag tycker om - när jag tänker efter så skulle jag faktiskt inte ens putta på nån jag tycker riktigt illa om:)
Du får även pm:a mig om du behöver skriva av dig o dela erfarenheter:)