För en tid sedan var det en stor föreläsning några mil härifrån där jag bor... Det var en föreläsning om Autism, Asperger, AdHd och föreläsaren var jätte känd och att få biljett dit var typ... hur svårt som helst. Jag fick tag i en biljett och många var så avundsjuka på att jag lyckades med det... "ohh ska du få gå och lyssna på han, han som är så bra" ...

Nåväl, det hela förlöpte inte så väl alls och min biljett var inte så väl använd på mej

Jag får skjuts dit till samlingssalen och där samlades alla i en gigantisk foaje med högt till tak. Det var smockfullt med folk, hur trångt som helst. Jag vägrade släppa taget om min kompis som skjutsat mej och väste fram nåt i stil med "rädda mej här i från". Han försökte lugna mej med att det bara är lite folk och att jag snart ska få gå in och sätta mej. Jag väser då "jag vet inte hur salen ser ut och vet inte hur det ser ut där man ska sitta, ta mej här i från, NU"

Vid det här laget så hade sorlet som uppstår när många människor är samlade börjat tränga in i min hjärna och gjorde det svärt att tänka och nästan lite svårt att andas, då får jag syn på föreläsaren och av alla människor i denna gigantiska foaje så får han syn på mej. Nu vill jag VERKLIGEN inte vara kvar för han vill jag verkligen inte prata med just nu när sorlet gjort det svårt att fungera överhuvudtaget. Jag rycker i min kompis och talar om med bestämd röst att jag verkligen inte tänker gå på denna föreläsning.

Vet ni, om det finns en person man tror tittar på en så vill man titta efter om den tittar vilket får till följd att man själv blir den som jätte tittar massor av gånger, det gjorde jag mot föreläsaren och han titta tillbaka lika många gånger (tyckte jag iaf) och jag kände mej stirrad på fast det nog var jag som stirra eg.

För att nu inte kvävas bland allt folk, svimma av allt sorl, panika över risken att föreläsaren kom fram och hälsade (han hade börjat röra sej runt bland folk och skaka hand), panika över att jag inte vet hur salen ser ut och inte veta hur man ska sitta så rycker jag åt mej min jacka och knuffar min kompis framför mej ända ut till bilen. När vi rullade därifrån så var det så skönt att det kändes som om man vunnit en mijon

Någon som känenr igen sej?

Absolut!
Känner igen mig massor i det du beskriver

eller kanske det sista brukar vara lättnad över att komma därifrån, men en massa hat över att jag misslyckats i mina ögon

Nej, jag har ingen ångestproblematik

Känner igen obehaget som är förknippat med föreläsningssalar och minglet och trängseln före. Och att det alltid är skönt att komma UT därifrån. Men panik vete fan...jag reagerar aldrig med panik.

Vem var föreläsaren förresten?

Jag kände lite så när jag var 20-25 år. Nu som gubbe vid 36 års ålder är jag härdad som stål och känner knappt av sånt mer.

Nuförtiden börjar det ibland komma såna "upplevelser" som du berättar om men jag brukar bara muttra i mitt inre "whatever bitch" åt mig själv. Hehe

Både ja och nej.

Försätter mig inte i såna situationer längre!

Jag kände likadant redan under de första grundskoleåren. Jag fick antydan till panikångest under de meningslösa och återkommande teaterbesöken. Samtidigt förvånades jag över hur klasskamraterna verkade tycka att samma arrangemang var roligt. Det var nog då jag insåg att jag fungerade lite annorlunda.

Känslan hängde med i mildare form ända upp i de inledande yrkesårens kickoff-möten och obligatoriska kurser på temat "funka bättre som människa." Värst var luncherna. Ofta hamnade man i slamriga och trånga restauranger under värsta lunchrusningstid. Jag kom fram till att den utlösande faktorn till mina besvär var ljudnivån och den maktlösa känslan av att tvingas delta som statist i ett rollspel på andras villkor.

Obehagen har sakta men säkert gått över med åren. Stigande ålder och yrkeskunskaper ger en form av immunitet mot tvånget att delta i sådana påfund. Jag brukar i regel alltid tacka nej utan att lämna någon motivering, och har (ännu) inte fått sparken för detta.

Under senare år har jag ändå anmält mig och deltagit några gånger, av ren nyfikenhet. Det ger ett bra tillfälle att studera hur mer normala människor fungerar socialt. Det är intressant att analysera vad som triggar olika sociala mekanismer i grupper, framför allt hur kollektiv fokusering på en ledare påverkar gruppen.

Någon nytta för min vardagliga yrkesroll har deltagandet dock inte medfört.

Jag kom fram till att den utlösande faktorn till mina besvär var ljudnivån och den maktlösa känslan av att tvingas delta som statist i ett rollspel på andras villkor.

En klockren beskrivning!