Som riktigt liten har jag vaga minnen av att jag rusade fram och tillbaka i hemmet. Inte så unikt kanske för treåringar.
Snurrade en kort period, tror egentligen inte det är nån AS-grej. Gillade att sitta i finkan om det lektes tjuv och polis, en intressant känsla att vara i någon annans våld.

Sedan min äldre syster lärt mig läsa, jag var då fem, föll jag ner i ett annat universum genom ett maskhål. Jag läste i synnerhet uppslagsverk, Jules Verneböcker, humoristiska barn- och ungdomsböcker (boktips: "Mordet på änkeprostinnan" av Benjamin Jacobsen, vansinnigt komisk), science fiction- och ufolitteratur, serie- och veckotidningar, dagstidningar, fiskeutrustningskataloger, telefonkataloger, mjölkpaket, tvättanvisningar, gatskyltar, logoskyltar, serbokroatiska, finska...nej det där sista var lögn
Språkintresserad helt klart.

Jag var disträ och hade knal grovmotorik men byggde mycket Lego samt ritade utmärkt, något alla mina barn ärvt helt och hållet.
Mina lärare "avgudade" mig då jag hade lätt för mig och inte ställde till något, men 'kompisarna' var inte lika entusiastiska.
Ovana vid konflikter och dåligt självförtroende gjorde att jag inte hävdade mig. I övrigt kan jag nog säga att jag inte reflekterade över att andra människor existerar (bortsett från de närmaste) och att de kan ha åsikter om en själv, ens göranden och låtanden. Socialt omedveten alltså.
Vidare minns jag att jag fruktade för att bli vuxen

Att vara ute och fiska blev en handgriplig kontakt med Verkligheten, till skillnad från allt det där teoretiska som det lätt blir för mycket av i en AS-hjärna. Dessutom trevligt att få vara för sig själv med en monoton sysselsättning som kunde avbrytas av härlig upphetsning. (pratar fortfarande om fisket alltså , som var mitt stående specialintresse under ett par decennier)

Var lätt uttröttbar och vilade gärna på eftermiddagen i lågstadieåldern.
Vad som slår mig när jag skriver är hur lik mig jag är Vill fortfarande inte bli riktigt vuxen i alla avseenden, även om jag har ett visst ansvarstagande och ett bra jobb.

Jag var glad och social, duktig i skolan, men hade problem med matten vilket jag har än idag.

Jag var social, men på ett eget sätt.
Eftersom att jag var så sen med att tala, så hittade jag på mina egna ord och uttryck och var högljudd för att folk skulle lägga märke till mig.
Man kan ju säga att jag var i min lilla bubbla vid den tiden
- Hur elaka ord människor än sade, så bara "studsade" det ut igen.
Jag var inte så påverkad av det... till skillnad från nu då ALLTING tas in som kritik.

Sedan så minns jag hur det var då jag var så förbannad intresserad över hundar och hundraser.
Vilken hund en person än pekade ut på gata, så kunde jag den utan tvekan.
Nästintill varenda gång jag ritade och målade... så föreställde det hundar.
Frågade en människa om jag tyckte om hundar eller, så blev jag som manisk och hyperaktiv.
- Jag bara rabblade och rabblade upp orden att det till och med var värre än de allra värsta reklamerna på TV-shop.
Det slutade för det mesta med att de som frågat backade.

Som minst var jag inte rädd för någonting.
De var alltid tvungna att hålla koll på mig stup i ett eftersom att jag vandrade hemifrån utan någon som helst reflex av att gå tillbaka.

--

Medan vissa få symptom minskat en liten aning,
så har MÄNGDER av dem ökat rejält genom åren.

Tyst, oj så tyst, redan som spädbarn. Jag var väldigt artig och respektfull, föll trots min osäkerhet aldrig för grupptryck.

Värdelös på sport och idrott var jag, totalt ointresserad för den delen också. Jag hade bara två intressen, LEGO och TV-/datorspel, något annat existerade inte och det får mig att minnas hur grönjävligt förbannad jag kunde bli om Super Mario inte hoppade som jag ville. NES- och playstationkontroller måste ha flugit miltals sammanlagt. Så temperament hade jag, smällde sönder några dörrkarmar kommer jag ihåg.

Blev väldigt påverkad av musik, jag har rört på kroppen till musik sen jag lärde mig att stå och jag började sjunga på engelska väldigt tidigt.

Framför allt så var jag lyckligt ovetande om hur världen fungerar och jag var en väldigt glad pöjk.

För det första så började jag aldrig krypa utan ålade fram.Hade svårt att lära mig gå också. Mitt största problem var mina så kallade utbrott: så fort jag inte fick som jag ville så bet jag allt och alla.Kastade även saker

Jag började prata lite sent, men tog igen det ganska snabbt.

Vad jag kan minnas så var jag ganska normal som barn, hade rätt mycket kompisar och kände mig inte udda. Men jag var inte lika "flickig" som dom flesta andra tjejerna, visserligen lekte jag mycket med my little ponys och nå typ av gosedjurs apor som blev populära. Fast mest älskade jag att leka mer killiga lekar, kanske för att jag lekte mycket med min lillebrorsa. Pokémon älskade jag (gillar fortfarande vissa av spelen än idag )och att leka krig. Vi hade någon lek i lågstadiet där tjejerna krigade mot killarna, tog fångar som vi "torterade", haha Det tyckte jag var jättekul.

Det var ungefär vid mellanstadiet som jag blev mer tillbakadragen. Samtidigt började jag också tycka att jag var ful vilket gjorde att jag fick ännu sämre självförtroende. Sen har det nog gått utför förutom högstadiet som var ganska bra. Problemet med de senaste åren är nog att jag gått på olika typer av naturbruksprogram/skolor och det är för mycket "normala" människor där. :/

Fram tills ca 8 års ålder var jag i princip helt i min egna värld. Jag lekte inte med andra barn men jag kunde vara rätt närvarande med min familj. Lärde mig prata vid 2-3 års åldern, men från ca 1 års åldern hade jag mycket ekolali. Sen hade jag en kort period innan jag började prata där jag enbart sjöng istället.
Det var först i 8 års åldern som jag började förstå att de runt omkring mig var egna personer, att de var människor och hade tankar och känslor. När jag var ca 12 år började jag försöka ta kontakt med andra och när jag var ca 17 började jag känna att jag ville ha vänner.
Hur har jag annars varit då? Jo jag har oftast varit för mig själv, osocial men ändå pratsam, aktiv och i skolan var jag väldigt tystlåten. Alltid ansetts vara snäll och lydig.
Från 3 års åldern började jag få rejäla vredesutbrott med jämna mellanrum. Alltid haft sensoriska problem, särskilt taktila samt att jag gärna har velat smaka på saker.
Alltid haft svårt att sova. Alltid lätt blivit uttråkad och haft svårt att göra en sak en längre tid.

Hmm ja det är vad jag kan komma på just nu.

Redan som spädbarn hade jag sömnsvårigheter.

Jag började inte prata förrän jag var 3 år gammal.

Jag var mycket otrygg och ville helst att mamma skulle bära mig hela tiden. Hon fick mycket värk i sin vänsterarm på grund av bärandet, har hon berättat.

Jag var rädd för människor (med undantag för min mamma, pappa och bror).

Jag lekte på "udda" sätt. Genom att titta på min tamburin eller titta på pinnar, t.ex. Jag tyckte även mycket om att hålla i och titta på gråsuggor. Ibland ville jag titta på när min bror lekte.

Jag tyckte (och tycker) om att känna texturer och konsistenser. Redan som 5-åring tyckte jag mycket om att trycka på hårda kanter på tyger (jeanssömmar är bäst). Jag tryckte tygkanten hårt mot överläppen, fingertopparna, armarna, benen, pannan osv. Väldigt skönt. Sådant gör jag fortfarande. Jag gillade (och gillar) även fjäderkuddar. Älskar att känna på fjädrar och att trycka på kuddhörn. En gång tryckte jag ett kuddhörn mot pannan tills jag fick ett blödande sår där.

Sheyen, jag kan minnas fel, men beskrev du inte förut en del andra drag hos dig själv som barn? Frustration, våldsamhet etc? Bli inte stött, min vän, jag frågar inte för att exponera dig på något sätt, jag är bara väldigt nyfiken. För att i gengäld exponera mig själv är det delvis för att jag själv var extremt känslig för alla slags grymheter (inklusive att slå ihjäl myggor) som barn, men min älskade autistiske son är inte alls sådan och jag försöker förstå hur det fungerar. Bristande inlevelseförmåga hos mig, så om jag minns rätt får du gärna utveckla ämnet. I PM förstås, om du föredrar det.

För att fortsätta tråden och beskriva mig själv som barn så var jag tyst, snäll och artig bland folk, vänlig om någon närmade sig mig men överlag väldigt ointresserad. Ibland följde jag med kompisar hem och hade tråkigt eller följde efter deras husdjur. Minns att jag alltid drog fram böcker ur folks bokhyllor och läste istället för att umgås, undantaget mina syskon. Men vi lekte aldrig s k fantasilekar, enda gången det hände var när de klarade av att spela de roller jag gav dem perfekt.

Min första riktiga vän hade jag när jag var 8. Det enda jag minns om vår vänskap är att hon hade en behaglig närvaro. Tyvärr hamnade hon i fosterhem eftersom hon blev grovt misshandlad hemma.

Annars var jag ett sådant barn som läste mycket, lekte för mig själv, fantiserade utan att involvera andra, vandrade i skogen och pratade med träden och sa jag att jag läste mycket? Min mamma förbjöd mig att låna mer än 18 böcker åt gången på biblioteket. I skolan var jag skötsam men ganska ouppmärksam när jag var ointresserad och brukade ofta gömma en bok i knät för att läsa när det blev ointressant. Jag hade kompisar men var mera släpvagn än något annat. Jag förlät oförätter och trodde alla om gott, fattade aldrig att folk ljuger och hade mycket tankar om etik och moral och en bisarr fixering vid djur, ffa hästar. I mellanstadiet blev jag mer socialt intresserad och upptäckte därmed att jag var en väldigt udda fågel.

Hemma var jag fruktansvärt envis, hade en hel de raseriutbrott när jag var liten och var alldeles för skarptungad när jag blev äldre. Det var my way or the highway. Lillgammal från tidig ålder. Efter min utredning berättade min mamma att jag redan som spädbarn hade en blick som sa att jag inte såg människor, utan fokuserade inåt.

Från sju års ålder hade jag tics (TS-diagnos som vuxen) som plågade mig för att de tog upp tid och genererade en massa kommentarer

Har fått ta del av en del anekdoter om mig själv sen jag fick barn. Två talande exempel:

När min morbror ordnade skattjakt för alla kusiner satt jag i en buske och struntade i alla andra i flera timmar för att jag lekte att jag var en groda.

Mina älskade morföräldrar tog mitt hästfixerade jag till en nationell hopptävling. Bakom oss satt ett par rejält uppstyltade hästmänniskor och kommenterade tävlingen. Jag vände mig regelbundet om och rättade dem på alla fakta de hade tagit fel på, till mina morföräldrars stora förnöjelse och "experternas" genans.

Standardkommentar som gjorde mig impopulär:

"Det där är fel för att...."
"Nej, så får man inte göra...."
"Nej, jag leker hellre själv..."

Nu har jag spammat klart.

Det mest utmärkande draget hos mig när jag var barn torde vara att jag var påtagligt kortare.

Angelic Fruitcake skrev:Sheyen, jag kan minnas fel, men beskrev du inte förut en del andra drag hos dig själv som barn? Frustration, våldsamhet etc? Bli inte stött, min vän, jag frågar inte för att exponera dig på något sätt, jag är bara väldigt nyfiken. För att i gengäld exponera mig själv är det delvis för att jag själv var extremt känslig för alla slags grymheter (inklusive att slå ihjäl myggor) som barn, men min älskade autistiske son är inte alls sådan och jag försöker förstå hur det fungerar. Bristande inlevelseförmåga hos mig, så om jag minns rätt får du gärna utveckla ämnet. I PM förstås, om du föredrar det.

Jag vet vad du menar. Jag har tidigare berättat om en del andra saker om mig själv. Som t.ex frustration och våldsamhet, tror jag.

När jag skrev inlägget ovan så tänkte jag på hur jag var i åldern 0-5, ungefär. Därför blev det lite annat innehåll i den texten. Frustrationen och våldsamheten tror jag inte började förrän jag var 6, 7 eller kanske 8 år. Eller jo, jag hade ju sensoriska svårigheter redan när jag var i dagisåldern. Jag fick utbrott när mamma skulle klä på mig, bland annat. För kläderna kändes så fruktansvärt obehagliga. Jag mådde även mycket dåligt om kläderna inte satt symmetriskt på min kropp. Om det ena byxbenet var lite mer uppdraget än det andra så blev jag helt hysterisk, t.ex.

Sheyen skrev:Jag fick utbrott när mamma skulle klä på mig, bland annat. För kläderna kändes så fruktansvärt obehagliga.

Jag klädde av mig hela tiden när jag var liten. Rätt pinsamt oftast för mamma

KaosPrinsessa skrev:

Sheyen skrev:Jag fick utbrott när mamma skulle klä på mig, bland annat. För kläderna kändes så fruktansvärt obehagliga.

Jag klädde av mig hela tiden när jag var liten. Rätt pinsamt oftast för mamma

Haha!

Jag hade lätt för att underhålla mig själv som barn. jag lekte med dockor och mina lekar var som små teaterföreställningar.

Jag hade inte så många kompisar men dom få jag hade umgicks jag med jämt.

Saga skrev:

carl skrev:Hursomhelst så påminner, i stort sätt allt, det som Saga skrev min barndom.
Jag hade och har fortfarande ingen förståelse för auktoriteter, men jag har löst det med att tänka att den som är professionell är bättre än den som inte är det.
Sen hittar jag fortfarande på historier i huvudet. Jag har alltid skrivit eller gjort nåt annat med dem. Säkert nån form av terapi.

Sen har jag lite problem med när barndomen slutade. Jag kanske fortfarande är barn.. vad vet jag.

Intressant och kul att någon känner igen sig så mkt.

Jag accepterar också auktoriteter mkt bättre nu än förr, har visserligen fortfarande svårt för det ibland (i synnerhet chefer) men jag hanterar det inte genom att tänka att de är bättre än mig men att det är deras roll helt enkelt. Kunde ju ofta lika gärna varit omvänt.

Jag tycker att det är väldigt, väldigt bra att du behåller det du gjorde och var som barn. Själv försöker jag hitta tillbaka till det.

Kommer att tänka på den här låten:


Visserligen lite idealiserat men ändå..

Ihoplagd med några låtar till... http://grooveshark.com/s/Crazy+Vs+Logic ... aWfi?src=5

.. så blir den mer crazy, och mer paranoid.

Just ja, alltid haft en fascination för höjder och att gå balansgång och sånt. Mamma var rätt ofta rädd.

Jag gillade också telefonkatalogen . Gör det nog fortfarande egentligen innerst inne även om jag slutat läsa den
I skolan sade jag inte ett knäpp och var nästan osynlig

Jag var inte så aspig dom stora problemen kom senare. Jag lärde mig läsa vid två års ålder då kunde jag hela alfabetet som jag rabblade om hela tiden. Jag var lugn och tystlåten fick aldrig raseriutbrott. Jag lekte inte med de andra barnen på rasterna. Jag var ensam. Ibland så gick jag bara iväg hemifrån till någon jag kände. Jag gillade inte ögonkontakt, höga ljud. Hade inga problem med att umgås även om jag helst hade gjort något för mig själv. Jag var intresserad av svampar, hästar, växter när jag var liten.

Jag var språkligt väldigt tidig (talade helt felfritt vid 1,5 år och började läsa i 3-årsåldern) men inte lika tidig med motorik mm. Inte anmärkningsvärt sen kanske men ändå alltid bland de sista av de jämnåriga med att lära mig trä pärlor på tråd, hålla pennan rätt, knyta rosetter, simma etc.

Skrek väldigt mycket första halvåret (och sov dåligt), sen lugnade det ner sig men jag var väldigt envis och bl.a. krånglig med maten. Lekte mest med min lillasyster. Jag har faktiskt inga som helst minnen av att ha lekt fantasilekar på egen hand (eller tillsammans med andra barn). Tror att omgivningen skulle ha fått upp ögonen för mitt avvikande beteende avsevärt tidigare ifall jag inte hade ägnat så mycket tid åt att "härma" min lillasyster (vilket säkert i hög grad bidrog till att jag funkar så bra som jag gör idag).

Läste allt - innehållsförteckningar, telefonkataloger, lexikon. När jag var 12 hade jag läst varenda bok som fanns hemma (och det fanns många).

Ville gärna ha vänner men förstod inte riktigt hur man gjorde och tyckte ofta att det var väldigt jobbigt att försöka umgås. Ville leka med kompisar men ofta slutade det med att jag satte mig med en bok och ignorerade kompisen.

Jag hade väldigt lätt för mig i skolan i alla teoretiska ämnen men socialt funkade det sämre. Jag hamnade rätt ofta i konflikter, oftast verbala men även rena slagsmål. Någon direkt mobbing handlade det inte om, (det gjordes några tappra försök i den riktningen men jag var nog rätt otacksam att mobba eftersom jag var rätt bra på att hämnas både med ord och handling, jag minns att jag ofta tyckte att konflikterna var roliga) utan mest var det nog så att jag var väldigt annorlunda och utanför.

Var mycket intresserad av t.ex. roliga historier, religion och astrologi. Antar att man skulle kunna kalla det specialintressen. Åtminstone tråkade jag ut omgivningen med mitt prat. Jag tyckte också väldigt mycket om att fylla i blanketter av olika slag.

Jag hade en "läskigt intelligent" blick som barn påstår mina släktingar. Avvikande ögonkontakt får man väl tolka det som. Även lite avvikande rörelsemönster tror jag. Och iaf under någon period upprepade/ekade jag det jag själv sagt. Jag hade också en del tics.

Jag var djupt deprimerad större delen av tiden åtminstone från 3-årsåldern (det är så långt tillbaka jag minns) och uppfattade tillvaron som fragmentarisk och överväldigande. Jag kunde inte sortera alla intryck och blev fruktansvärt stressad av att försöka avgöra vad jag förväntades göra med all information.

Lakrits skrev:Det mest utmärkande draget hos mig när jag var barn torde vara att jag var påtagligt kortare.

+1.

Mer hår på huvudet hade jag också, nu har det spridit ut sig.

Extremt lugn.
Ganska socialt inkompetent.
Observerande.

Som barn var jag väldigt skötsam,höll mig oftast i bakgrunden om jag inte lekte med mina killpolare, då kunde det gå vilt till. Jag tog mycket mer ansvar än vad som var normalt för min ålder och kunde sköta ett helt hushåll redan som 12 åring, antagligen tidigare än så.Lekis gick jag upp själv till och plockade alltid upp(hämtade) vänner på vägen dit så vi gick tillsammans.Vilket jag fortsatte med ända fram till tredje klass.Det blev mitt ansvar hur konstigt det än låter att se till att även andra kom till skolan,inklusive mina småbröder.Från mellanstadiet så drog jag mig undan avsevärt då jag inte orkade med människor i samma utsträckning och blev även mobbad för att jag var annorlunda sedan jag hamnade på en ny skola. Såg inte mina föräldrar mig så var jag på mitt rum och läste eller målade/ritade.Hade en väninna som tvingade med mig ut och som vägrade låta mig vara ensam under längre perioder.Nu så här i efterhand så uppskattar jag det,men inte just då.
Var nog bitvis rätt blyg om jag inte såg att någon var blygare eller utstött.Jag tog hand om folk.
Jag hamnade ofta i ofog med lärare/vuxna för att dom var orättvisa och det var nog egentligen bara då jag märktes av.Trots att jag själv blev mobbad så försvarade jag andra som även blev mobbade och blev ibland till och med inkallad då det skulle lösas gräll mellan en del elever när lärare/kuratorer ville veta vad som hänt egentligen.
Rättvis till och med gentemot de som mobbade mig. Enda gångerna jag exploderade var då mina bröder snott något av mig. Jag var i övrigt väldigt sansad. Till och med då jag spöade upp en kille så varnade jag honom flera gånger innan så han fick en chans att gå undan.

Som barn var jag på många sätt mer vuxen än vad jag känner att jag är idag när jag är vuxen.

I skolan var jag en medelmåtta.Hade svårt att koncentrera mig i klassrummet(och hatade de där jävla lysrören som ständigt surrade) men det syndes inte så bra utanpå.
Klockan i klassrummet var en mardröm, tick tack,tick tack..
kanske inte så konstigt att jag drog mig undan då jag alltid varit ljudkänslig.
Så..
Rättvis, lugn, ansvarstagande, iakttagande och ofta i bakgrunden.Så var jag som barn.

Jag var ett livligt och glatt barn som hemskt gärna ville, men inte fick, klättra i träd.Jag tyckte det var jättekul att sitta under bordet och krypa in i påslakanet, fast det fick jag inte heller göra.Jag lekte alltid med min ett år äldre syster, var hon någon annanstans på t.ex. kyrkans barntimme så lekte jag med mig själv. Det enda möjliga "aspiga" draget jag kan komma på är min oförmåga till ögonkontakt samt min absoluta vägran att hälsa på besökare, ju mer mamma försökte få mig att hälsa, desto mer "trulig" blev jag. Jag minns även att jag låg vaken nattetid ibland och tittade ut genom fönstret och filosoferade.

Ett av mina tydligaste minnen är den så kallade "brysselkålsincidenten":
Jag var ca 5 och min syster 6 år och det var lördag. Vi satt och åt kvällsmat, ostgratinerad brysselkål, samtidigt som mamma och pappa skulle åka till affären och köpa lördagsgodis åt oss. Vi skulle få godis endast om maten var uppäten när de kom hem. Jag höll på att spy för jag tyckte det var så äckligt, men fick en snilleblixt; jag skulle slänga maten och säga att jag ätit upp den. Sagt och gjort så slängde jag de vedevärdiga små brysselkålen och min syster fick lova att inget säga när mamma och pappa kom tillbaka. Det första hon gjorde när de kom hem var ju naturligtvis att skvallra och jag blev utan lördagsgodis (trots stortjutande från min sida). Jag var jätteupprörd och ledsen för jag ville så gärna ha lördagsgodis! Tillslut så blev godissuget för stort så jag åt helt enkelt brysselkålen direkt ur papperkorgen, sedan gick jag till mamma och pappa och berätta att nu hade jag faktiskt ätit upp maten. De gapskrattade åt mig, men det brydde jag mig inte om för jag fick mitt godis.

Ett annat tydligt minne jag har är från när jag var i 6-7-årsåldern och jag, mamma och min storasyster skulle bada i simhallen. När vi kom ut i själva simhallen så satt det en ung kvinna vid den stora bassängen tillsammans med sina kompisar och denna kvinnas ben slutade strax under knäskålarna. Jag minns att jag blev hysteriskt rädd för henne för hon såg så fel ut och jag började stortjuta, så det vara bara för oss att åka hem igen.

Jag har även minnen av att ha fått utbrott på fritis när vi skulle ut på utflykt, för jag ville inte. Detta slutade med att mamma fick komma och hämta en otröstlig Banzai.

Det jag minns av lågstadiet är att jag gillade min fröken väldigt mycket och att jag gjorde allt för att få de eftertraktade guldstjärnorna. Jag gillade att läsa, men började varken läsa eller prata ovanligt tidigt och jag läste alltid sådant som barn i min ålder förväntades läsa. Jag minns att jag gillade att leka med de andra barnen, men att jag hade svårt att få kontakt ibland. Kommer också ihåg att någon försökte visa mig hur man knöt rosetter med skosnörena, men att jag tyckte det var svårt tills någon annan visade ett enklare sätt; dubbelknut med två öglor - ser praktiskt taget likadant ut som en "riktig" rosett och så har jag knutit skorna sedan dess.

I mellanstadiet så började jag skolka, varför minns jag inte, men jag misstänker att det var för att jag tyckte det var roligare att leka än att gå i skolan. Lyckades jag inte lura med mig min storasyster så sprang jag iväg själv. I träsljöden så presterade jag inte särskilt bra, för jag var rädd för maskinerna. I de övriga ämnena så presterade jag normalt tror jag. Jag klarade inte av att ha redovisning inför klassen utan fick göra det enskilt för läraren i det ämnet istället. Jag började även bli bråkigare i allmänhet - särskilt mot mamma och jag behandlade min syster som min personliga slav. Jag hade svårt att sova ibland och kunde inte sova med ljuset släckt. Ibland så sparkade jag min syster i ryggen (vi sov i våningssäng) och tvingade henne att lägga sig i soffan så jag kunde se henne, annars visste jag inte om hon fanns. Jag vägrade göra som mamma sade åt mig att göra t.ex. städa rummet, utan min syster gjorde det istället för att vi skulle sluta bråka. Jag var även helt övertygad om att ingen tyckte om mig och att mamma hatade mig.

Jag var lugn när jag läste och ritade vilket jag kunde göra länge. Jag tyckte även om att leka hund och kröp väldigt ofta omkring på alla fyra vilket resulterade i trasiga och smutsiga byxor, vilket inte bekom mig så mycket. När mamma och hennes sambo flyttade ihop så följde hans samling med serietidningar (Fantomen, Agent X9) med och dessa älskade jag att läsa. Jag undrar om inte min förkärlek till svartvita serier kommer därifrån.

Så, det var lite långfattat om hur jag var som barn. Hyfsat normal skulle jag tro. Jag ber om ursäkt för svammel och långrandighet, men jag är fruktansvärt trött just nu och kan inte formulera mig så bra (eller kortfattat för den delen).

jag var ensam, och snarare utfryst med stämpeln " varsågod att ge dig på henne för hon håller käft" däremot blev jag medlem i elevrådet och höll monologer väldigt oftast och retade inför publik eftersom det inte var något problem eftersom jag knappt har något som är "pinsamt" i min lilla värld

jag var ett väldigt argt barn tills psykologen i åk 3 sa åt mig att jag skulle gömma alla känslor och stänga dem inne (därav en anledningarna till varför det blev fritt att bokstavligt hacka på mig) jag var "driven" extrem med drömmande åsikter med starka argument enligt mig men för andra var det argument de aldrig tänkt på, lillgammal och barnslig på samma gång, jag var konstig, knäpp och udda.

som tonåring är jag lika ensam men inte lika hackad på pga skolbyten och nu gymnasium(med en klass på 5 pers ink mig, YES!!! och jag är dessutom den ende i hela skolan och som läser min inriktning ) jag blev benämnd som tyst och nästan osynlig så vidare det inte var nåt elevrådsgrej, föreläsningar eller info, det var det alltid jag som tog för jag lät mig inte bli distraherad av sudd, diskmaskinstabletter, spottbollar och andra roliga saker kastade i huvud och kropp.

hemma är jag den knäppa och den som alltid tjafsar emot och straffas för det (länge leve tonårsrevolt!) men det kanske inte är så konstigt men ändå.
jag har som tonåring blivit "berömd" för mina texter och goda minne för varenda bok jag någonsin läst (ca 582) och dessutom kunde biblioteket utan och innan bättre än bibliotekarien och när det var någon som bad om boktips bad hon mig. jag är nästan aldrig fokuserad på det som jag ska enligt mina kära föräldrar, slarvig och flyr till olika intressen, byter stil och är där men ändå inte(JAG tycker inte det men de tycker det, men som sagt det gäller att se på saker med ett objektivt perspektiv.) har aldrig haft en kompis IRL dock

jag har genom all tid endast kunnat kommunicera med vuxna och killar, det går verkligen inte med tjejer, de säger för mycket men menar bara en annan tvärtemot än vad de säger...
så jag blev lärarnas gullegris och den som satt och pratade med vuxna helt random...

så kort sagt: ensam och udda