Jag var 39 år 2010 när jag fick min diagnos.

Jag var enbart utåtagerande hemma. I skolan var jag tyst och tillbakadragen. Höll mig undan. Mobbades. Hemma skrek jag, kastade saker, grät. Fick ingen tröst av mamma som var hemma. Hon lät mig hållas.

Jag fick diagnos i år och är 38 år. Tyst som en mus i skolan, lite mer rebellisk hemma men min mamma var väldigt auktoritär och jag kunde inte tala för mig. Ätstörningar i tonåren, mycket ensam med mina tankar.

Någon mer än jag som hade problem att uttrycka sig som liten och även upp i vuxen ålder? Jag hade och har även nu ibland, svårt att uttrycka mig, hitta orden eller överhuvudtaget veta vad jag hade tänkt säga. Även det var en av anledningarna till att jag aldrig sa något, det och att jag inte hade någon social koll för fem öre.

Anna med fyra skrev:Fast vi skiljer oss ändå lite från killarna, när de räknar ihop poängen (vet inte riktigt vad jag talar om nu, ha överseende med det! Brukar nämligen missa hälften...) så skulle lägsta poäng bli 26 för kvinnor och (rätta mig om jag har fel) strax över 30 för män. Just för att vi skiljer oss från männen. Just detta är en av mina stora svårigheter, att återberätta, jag får kanske hälften rätt om jag har tur...

Ja, men det beror på hur vi blivit uppfostrade (vi kvinnor får träna jättemycket mer på det sociala).

@ Truly : Jag har nog mer "använt" mig av lite annorlunda strategier i mina försök att passa in, även om detta "svävande" säkert har förekommit det med. (Har inte tillgång till mitt episodiska minne tyvärr, så därför låter detta kanske lite "svävande" )
Jag har nog mer varit/är en systematisk analyserare av situationer/människor och sedan följs då detta av t.ex. hjälpsamhet, foglighet (ja, för mycket av denna vara) och imitation, men också mycket av ett "inlärt" beteende som jag t.ex. läst mig till.

Nu låter det ju som om jag skulle kunna vara värsta skitstöveln om jag väl "kom ut ur garderoben", men jag tror nog att jag i grund & botten är ganska snäll.

Mycket inledande svammel där, men jag känner alltså tyvärr mer än väl igen mig i dina ord:

Truly skrev: En annan nackdel med att bara ”sväva med” var att jag aldrig riktigt fick chansen att utveckla mig själv. Jag blev identitetslös och har än i dag svårt att veta vem jag är. Och det tär på en. När man inte har någon självkännedom så har man inte ens GRUNDEN till en självkänsla. Självkänslan är mitt eget värde i mina egna ögon, alltså hur jag upplever det att vara jag. Men jag saknar den upplevelsen eftersom jag inte har någon självkännedom – jag är identitetslös, jag vet inte vem jag är. Jag kan inte beskriva mig själv mer än med rena konkreta ting som att jag är mamma, att jag har ett namn, en viss ålder samt var jag bor. I övrigt kan jag flacka mellan att ena dagen TRO att jag gillar något för att andra dagen hata det. Och det här gäller det mesta i mitt liv, inte bara enskilda saker eller åsikter.

Jag har ingen kontroll över vad eller vem jag är, hur jag fungerar, vad jag gillar osv. Och kontroll är viktigt för mig att ha. Jag har läst att kvinnor med AS ofta utvecklar kontrollbehov som en strategi för att minska stress. Kontrollbehov är i sin tur kopplat till ångest, tvångssyndrom och än mer stress, vilket gör att ett överdrivet kontrollbehov är en kontraproduktiv strategi. Detta med kontroll, ångest, tvångssyndrom och stress var ingenting som andra uppfattade hos mig då jag var liten...

Truly skrev:Nu känns det som om hjärnan har havererat. Jag hittar inte i ”garnnystanet”. Det är bara en ofantlig mängd med sönderklippta trådar som inte leder vidare någonstans, som bara slutar vid ytterligare en sönderklippt trådände.

Här har min utredare ändå fått till det bra i sin rapport; "bottenlös ångest och instabil självbild gränsande mot utplåning..." , men hans nonchalanta bemötande och ibland smått spydiga kommentarer gjorde ju inte att min självkänsla stärktes precis.

Jag måste också få tillägga att du är otroligt duktig på att sätta ord på det i det närmaste osägbara, tack Truly!

Det kan nog ligga något i det faktiskt.
Fast det är ju egentligen väldigt många som verkar få sin diagnos sent, och då även vi män. Jag fick min diagnos för ett par månader sedan (är 26)

Bali skrev:@ Truly : Jag har nog mer "använt" mig av lite annorlunda strategier i mina försök att passa in, även om detta "svävande" säkert har förekommit det med. (Har inte tillgång till mitt episodiska minne tyvärr, så därför låter detta kanske lite "svävande" )
Jag har nog mer varit/är en systematisk analyserare av situationer/människor och sedan följs då detta av t.ex. hjälpsamhet, foglighet (ja, för mycket av denna vara) och imitation, men också mycket av ett "inlärt" beteende som jag t.ex. läst mig till.

Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag gjorde som litet barn, men jag tror att jag bara svävade med eftersom det var lättast (för mig). Att bara finnas i en grupp utan att göra eller säga något var i mitt fall det enklaste att göra.
Mitt analyserande kom mycket senare, runt högstadieåren. Men precis som du så har även jag läst mig till saker samt imiterat andra. Det märks än idag. Jag använder emellanåt uttryck som har blivit "inövade standardfraser" och som egentligen inte är mina egna. Ibland kan jag komma på mig själv att tänka: "Men det där (jag just sade) kommer inte från mig. Det där är en inövad fras/beteende"

Bali skrev:Nu låter det ju som om jag skulle kunna vara värsta skitstöveln om jag väl "kom ut ur garderoben", men jag tror nog att jag i grund & botten är ganska snäll.

Jag är helt övertygad om att du inte är någon skitstövel Bali. Det framgår mycket klart i dina inlägg att du i grund och botten är en snäll och ömsint människa!

Bali skrev:Mycket inledande svammel där, men jag känner alltså tyvärr mer än väl igen mig i dina ord:

Truly skrev: En annan nackdel med att bara ”sväva med” var att jag aldrig riktigt fick chansen att utveckla mig själv. Jag blev identitetslös och har än i dag svårt att veta vem jag är. Och det tär på en. När man inte har någon självkännedom så har man inte ens GRUNDEN till en självkänsla. Självkänslan är mitt eget värde i mina egna ögon, alltså hur jag upplever det att vara jag. Men jag saknar den upplevelsen eftersom jag inte har någon självkännedom – jag är identitetslös, jag vet inte vem jag är. Jag kan inte beskriva mig själv mer än med rena konkreta ting som att jag är mamma, att jag har ett namn, en viss ålder samt var jag bor. I övrigt kan jag flacka mellan att ena dagen TRO att jag gillar något för att andra dagen hata det. Och det här gäller det mesta i mitt liv, inte bara enskilda saker eller åsikter.

Jag har ingen kontroll över vad eller vem jag är, hur jag fungerar, vad jag gillar osv. Och kontroll är viktigt för mig att ha. Jag har läst att kvinnor med AS ofta utvecklar kontrollbehov som en strategi för att minska stress. Kontrollbehov är i sin tur kopplat till ångest, tvångssyndrom och än mer stress, vilket gör att ett överdrivet kontrollbehov är en kontraproduktiv strategi. Detta med kontroll, ångest, tvångssyndrom och stress var ingenting som andra uppfattade hos mig då jag var liten...

Truly skrev:Nu känns det som om hjärnan har havererat. Jag hittar inte i ”garnnystanet”. Det är bara en ofantlig mängd med sönderklippta trådar som inte leder vidare någonstans, som bara slutar vid ytterligare en sönderklippt trådände.

Här har min utredare ändå fått till det bra i sin rapport; "bottenlös ångest och instabil självbild gränsande mot utplåning..." , men hans nonchalanta bemötande och ibland smått spydiga kommentarer gjorde ju inte att min självkänsla stärktes precis.

Nu vet jag inte vad som har hänt men jag läste någonstans att du fick avslag(?) på din AS-utredning. Stämmer det?
Jag passar också in i beskrivningen "bottenlös ångest och instabil självbild gränsande mot utplåning...". Men med AS-diagnosen i ryggen så kan jag ändå förstå lite hur allt hänger samman. Jag får liksom börja från början och testa mig fram. Gillar jag det här? Gillar jag det här då, eller vad anser jag om det här? osv... Jag har blivit tonåring på nytt.

Finns det möjlighet för dig för ny utredning?

Bali skrev:Jag måste också få tillägga att du är otroligt duktig på att sätta ord på det i det närmaste osägbara, tack Truly!

OJ, TACK Bali!
(Möjligtvis får jag till det en gång av hundra, så det ligger mycket möda bakom varenda litet inlägg här på forumet. Jag kan t.o.m. vända och vrida på så små inlägg som "TACK" eftersom jag är rädd att någon ska ta illa upp eller missförstå. )

1992 hade jag min första kontakt med BUP, det var dagis som hade kontaktat soc för att jag betedde mig udda (bla verkade jag inte lägga märke till de andra barnen). Jag fick då diagnosen psykos i barndomen, för jag visade ju tecken på autism men kunde prata och var tjej, så därför kunde jag inte ha autism sa de till mina föräldrar. Jag visade även tecken på adhd sa de men var inte bråkig och kunde faktiskt sitta still ibland, så då kunde jag inte ha det heller.
Under dessa utredningar visade det sig även att jag har en medfödd hjärnskada, men det berättade de aldrig för mina föräldrar utan det har jag/vi nyligen fått reda på.
I april i år fick jag min autismdiagnos och den 20 juli ska jag träffa läkaren för att gå igenom resultaten för adhd testerna.
Så ja tjejer med alla sorters npf diagnosticeras senare och det är ett problem. Har läst någonstans att tjejer med npf oftare har tilläggsdiagnoser jämfört med killar just för att deras grundproblematik upptäcks senare.

Truly skrev:(Möjligtvis får jag till det en gång av hundra, så det ligger mycket möda bakom varenda litet inlägg här på forumet. Jag kan t.o.m. vända och vrida på så små inlägg som "TACK" eftersom jag är rädd att någon ska ta illa upp eller missförstå. )

Kära Truly, jag tror nog att du får till det fler gånger än så, men att sedan skriva ner de där förbaskade orden som snurrar runt uppe på kontoret...ja, det är en helt annan femma det.
Jag känner mer än väl igen detta vändande och vridande av ord/inlägg (förbaskat slitsamt, minst sagt) och även om jag ibland "skiter" i det och bara svamlar på för att överhuvudtaget "komma till skott", så står ju ändå herr Ågren vid min sidan strax efter.
Jag är ständigt rädd för att missförstå/missförstås just för att det kan innebära att jag då kanske gör någon annan illa.

Jag skriver alltså inte mer nu, men jag tackar verkligen för ditt inlägg, Truly.
Jag ska nu vända & vrida på orden lite och återkommer med ett (förhoppningsvis) inlägg framöver.

Nu ska vi då se om jag orkar skriva lite mer här idag, men hoppas inte det blir för mycket bara.

Truly skrev:Jag kommer inte ihåg riktigt hur jag gjorde som litet barn, men jag tror att jag bara svävade med eftersom det var lättast (för mig). Att bara finnas i en grupp utan att göra eller säga något var i mitt fall det enklaste att göra.
Mitt analyserande kom mycket senare, runt högstadieåren. Men precis som du så har även jag läst mig till saker samt imiterat andra

Det känns så tröstlöst att jag inte ens har tillgång till min minnen (undrar hur stor skada min hjärna har tagit rent fysiologiskt egentligen?), men utifrån mammas berättelser så kan nog ändå detta "svävande" ha varit en betydande strategi även för mig. Tror dock att det då ändå varit mer i kombination med imitation, men jag vet ju inte säkert.

Vad jag dock vet är att det allra mest utmärkande för Bali, och det gäller än idag, är dessa ständiga försök att vara till lags.
Jag gör/beter mig som jag blir tillsagd/ombedd att göra, och jag vill så gärna göra "rätt", vilja andra väl att det ofta slutar med att jag själv far illa.

Jag tycks än idag ha svårigheter just med detta att se myntets båda sidor, hur detta "vara till lags" samtidigt kan innebära att jag själv riskerar att fara illa.

I berättelser om mig som barn hör jag detta väldigt tydligt, ja det är så att man önskar någon kunde "backa bandet" bara för att få möjligheten att ruska om den där lilla "dumsnälla" flickan.
Sådana här "lättskötta" barn är ju dock inte vuxenvärldens mardröm precis, tvärtom, så även om detta beteende kan innebära svårigheter och lidande för barnet är det ju tyvärr troligt att det inte ens uppmärksammas av omgivningen.

Som jag idag ser det måste alltså min personlighet tyvärr varit rent förödande för mig själv från 12-13 års åldern, även om den antagligen samtidigt innebar räddningen för min familj.
Jag tog då på mig ansvaret att värna om min mammas välbefinnande (men även lillebror ingick förstås), så hennes psykiska sjukdom som snart tog sin början blev alltså ett fruktansvärt dråpslag för mig.

Jag har väl under alla år antagligen agerat på ett sätt som inte ens en fullt "normal" vuxen person skulle klara utan att ta rejäl skada, så psykiatrin blev alltså inte förvånad när jag bad om hjälp för egen del 1991.
Saken var bara den att hjälpen jag bad om var att förstå varför och hur åtgärda att jag inte tycktes fungera "rätt" i samspelet med mina arbetskamrater, men det var inte den hjälpen jag fick.
Psykiatrin kände ju mycket väl till min familjehistoria, så givetvis påbörjades försöken att reparera den trasiga/traumatiserade Balibyggnaden och att bygga upp en hälsosam självkänsla, men man tog nog tyvärr för givet att grunden byggnaden stod på var "normal".

Jag har de senaste åren alltmer börjat inse att min grund nog ändå återfinns någonstans på autism spektrumet, och så har även min psykolog, och utifrån det perspektivet är det inte konstigt att närmare tjugo års insatser av olika slag inte har lett till önskat resultat, snarare tvärtom.
När jag nu läser min journal är det lätt att hålla sig för skratt, om man säger så.

Truly skrev:Nu vet jag inte vad som har hänt men jag läste någonstans att du fick avslag(?) på din AS-utredning. Stämmer det?

Truly skrev:Finns det möjlighet för dig för ny utredning?

Ja, jag fick "avslag" (kom tyvärr inte på något bättre ord just då och gör fortfarande inte ) vad gäller AS på min utredning, men jag fick ju en ny personlighetsstörningsdiagnos (haft emotionellt instabil sådan hittills) nämligen personlighetsstörningar av blandtyp och andra personlighetsstörningar, där min variant tydligen domineras av tvångsmässighet och schizoida drag.

I symptombilden ingår bl.a. också social fobi och autistiska drag, men denna bibba av olika symptom som stolpskottet till neuropsykolog (förlåt, men jag kunde inte låta bli ) radar upp i sin rapport känns bara inte rätt, men när jag tog upp det på extramötet (ja, jag "bad" om ett sådant) innebar detta bara irritation och smått spydiga kommentarer från hans sida. Hans rapport är bra och så är det med det, men jag behöver ju givetvis inte hålla med om att den åsikten han har är rätt.

Denna storsinthet ska tydligen betraktas med vördnad av oss vårdtagare inom psykiatrin och det har jag faktiskt liiite svårt att förstå, men jag är kanske helt störd!?

Min psykolog anser att schizoida drag och social fobi inte överensstämmer med det hon får ta del vad gäller min inre värld, även om det kanske delvis kan yttra sig liknande vid en första blick, så en "second opinion" av mina svårigheter skulle även hon vara intresserad av.
Den bör ju då helst utföras av någon mer kunnig (kan inte vara svårt att hitta, förlåt men nu tog över tangentbordet igen ) och helst också mer vad gäller just kvinnor på spektrumet, så hon har lovat att söka efter någon som tar emot privat.

Vi får alltså se vad som händer efter alla semestrar och jag får kämpa vidare med mina "en minut i taget" samtidigt som jag får hoppas att jag vinner på Lotto eller så , men den ekonomiska biten får bara lösa sig på något vänster för nu orkar jag inte kämpa i motvind längre.
Jag är en rackarns kämpe och den energin vill jag få en chans att lägga på rätt saker, då finns kanske chansen att jag kan ta itu med alla mina trauman på ett mer konstruktivt sätt och visa PTSD porten till vis del i.a.f.
En natts sömn, och då utan dessa jä... mardrömmar, är ju i nuläget en nåd att stilla bedja om, men kanske en dag , nej natt menar jag förstås.

Truly skrev:Jag är helt övertygad om att du inte är någon skitstövel Bali. Det framgår mycket klart i dina inlägg att du i grund och botten är en snäll och ömsint människa!

Nu är det min tur att bli generad, tack kära Truly!

Ta väl hand om dig tjejen och jag önskar verkligen det inte vore en sådan möda för dig att skriva här på forumet, för dina ord är guld värda. (Det sägs vara ok att svamla ju, och det ska gudarna veta att jag nog oftast gör , så kanske kan du också pröva en dag?...)

Ta väl hand om er alla andra också givetvis och en (trött, det blev visst lååångt inlägg det här ) bamse-cyber-kjamiz på er!

Bali, jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Om jag hade haft din utredare så har jag förmodligen aldrig fått en AS-diagnos jag heller.

Jag återkommer med mer text senare. Måste bara fnula lite på allt det intressanta du tar upp.

Jag fick min diagnos (autismliknande tillstånd och ADD) i vuxen ålder. Eftersom mitt minne är så dåligt vet jag inte vilket år det var, men det var inte så många år sedan.

Men att vi vuxna fick vår diagnos sent är inte så konstigt. När vi som är i 30-års-åldern nu var små, så pratades det inte mycket om diagnoser och jag tror att det var mer genant att få en diagnos på sitt barn. Åtminstone så tror jag att mina föräldrar resonerade så. Det kunde ju inte vara något fel på DERAS barn!

Jag hade också svårt att uttrycka mig i ord, speciellt när det gällde känslor, fram tills jag började med antidepressiv medicin vid 21 års ålder. Det satte fart på min hjärna så att jag i stället fick svårt att hålla tyst! Känslor var fortfarande svårt att prata om och jag har vissa svårigheter med det än idag, men det har blivit betydligt bättre. Förr blev jag helt stum om jag behövde uttrycka något om hur jag kände. Det gick helt enkelt inte att få fram ett enda ord!

Jag tycker det är oroväckande om de nya diagnoskriterierna innebär att flickors autism av olika slag inte kommer att diagnostiseras. Då kommer folk att tycka att de inte har någon ursäkt att bete sig annorlunda och att de bara ska "skärpa sig".

Bali, jag skickar dig ett PM istället. Jag försökte skriva ett inlägg men när jag funderade på hur jag skulle formulera mig så kunde jag inte få fram det jag ville utan att gå in på personliga detaljer. Och det vill jag inte göra på ett öppet forum. Så det får bli ett PM istället.

Truly skrev:Bali, jag skickar dig ett PM istället. Jag försökte skriva ett inlägg men när jag funderade på hur jag skulle formulera mig så kunde jag inte få fram det jag ville utan att gå in på personliga detaljer. Och det vill jag inte göra på ett öppet forum. Så det får bli ett PM istället.

Tack, jag ska läsa det strax, men när jag ändå var på väg att försöka skriva något här börjar jag med det, för skrivandet är inte alltid lätt för Bali precis.

Truly skrev:Ja, jag skull kunna fortsätta ett bra tag till, men jag känner att jag börjar sväva iväg för mycket.

Ja den här tråden ger onekligen också mig känslan av att vilja skriva mer, för du Truly triggar verkligen igång mig på ett positivt sätt, skapar en dialog som får mig att faktiskt få fatt på några av alla dessa lösa trådändar som återfinns uppe på "kontoret mitt" och har dessutom fått mig skriva ner lite av detta.
Just en dialog är tydligen superviktigt för mig, så tusen tack tjejen! (Är det månne ok om jag skriver ut vår dialog här i tråden och diskuterar den vidare med min psykolog, ja jag menar förstås att jag ämnar prata om min problematik och inget annat. )

Jag skulle som sagt kunna spinna vidare på hur mycket som helst här, men då går det nog tyvärr rejält OT vad gäller trådens frågeställning (kanske jag kan be om en "avknoppning" till en tråd om barndomens/ungdomens svårigheter om jag nu skulle orka skriva vidare, men i nuläget är det väldigt ovisst så det var bara en fundering!?) och det bör det ju inte göra, men jag har idag stött på något som jag ändå tycker platsar i denna tråd.

Tidskriften Modern Psykologi damp ner i brevlådan i veckan och när jag läste den idag stötte jag på en artikel som jag anser vara ännu en bekräftelse på hur viktig en tidig "diagnos" på ett lite annorlunda beteende verkligen är för att i möjligaste mån kunna mota "Olle vid grind" i så stor utsträckning som möjligt.

Detta handlar förstås inte bara om tjejer eller ens om ett "annorlundaskap" som just AS innebär utan om all form av utanförskap, men just detta att det i slutändan kostar samhället så förbaskat mycket pengar borde väl vara en anledning till att just samhället/vården/politikerna tar sitt ansvar och ser till att börja införskaffa mer kunskap!?
Mänskligt lidande är inte mycket att komma med har jag förstått vid det här laget, men penningen är ju helig så rent samhällsekonomiskt skulle alltså en tidigare diagnos (och sedan då hjälp/stöd förstås) av t.ex. AS vara till gagn för alla, eller...!?

Modern Psykologi skrev:Skolklassens hierarki gör oss sjuka för livet.

Elever som har färre vänner och är mindre populära än sina klasskamrater får sämre hälsa som vuxna. Det visar en avhandling vid ett centrum för hälsostudier som är ett samarbete mellan Karolinska institutet och Stockholms universitet.
- Men situationen i klassrummet verkar påverka alla. Elever i klasser med stora skillnader i status mår överlag sämre som vuxna, oavsett hur populära de själva var under skoltiden, berättar Ylva Almquist som har skrivit avhandlingen.
- Man bör alltså fokusera mer på det sociala samspelet i skolan. Det är barnens arbetsmiljö under lång tid och får konsekvenser på sikt, säger Ylva Almquist.
De som har lägre status i klassen löper större risk att som vuxna läggas in på sjukhus för till exempel psykiska problem, alkohol- och drogmissbruk, hjärtsjukdomar och diabetes. De vårdas dessutom oftare på sjukhus.
28 000 elever födda på 1950-talet i Stockholm och Aberdeen i Skottland fick svara på frågor om sina kamratrelationer i klassen. De har sedan följts upp som vuxna.

Bali skrev:
Just en dialog är tydligen superviktigt för mig, så tusen tack tjejen! (Är det månne ok om jag skriver ut vår dialog här i tråden och diskuterar den vidare med min psykolog, ja jag menar förstås att jag ämnar prata om min problematik och inget annat. )

Samma här. Att diskutera saker är viktigt för mig också. Jag har, genom att diskutera här på forumet, hittat några trådar i det där bökiga garnnystanet där uppe på kontoret. Jag har fått chansen att komma underfund med vem jag är (något lite mer). För precis som du så passar jag inte in i mallen över hur man "ska" vara som aspergare. Men genom att diskutera och läsa här har jag som sagt var hittat min egen aspie-identitet, eller i varje fall en del av den. Jag tvivlade ju länge, även efter att jag fått diagnosen. Just för att jag inte hade allt det som experterna påstod att man skulle ha.

Självklart får du printa ut vår diskussion om du tror att den kan hjälpa dig.

Truly skrev:Självklart får du printa ut vår diskussion om du tror att den kan hjälpa dig.

Tack Truly!
De kära vårdgivarna kan ibland behöva ha lite experthjälp nämligen.

grattis till att du fått svar jag själv fick stöta mot många motgångar innan jag fick mitt svar första gången jag utreddes var jag sju men fick ingen diagnos av orsaken "man ska inte ställa diagnoser på barn" sen försvann jag ur systemet jag fick vara den där konstiga tjejen som bara exsisterade men ingen brydde sig om sen när jag var sjutton började jag kämpa för ett svar men fick då först bara diagnosen depresion å dom ville bara medicinera mig å lägga undan min tanke om as men när jag hamla på vuxen psyk så fick jag efter flera vändor en diagnos äntligen as och add

Såg precis att NAS har lagt ut en inspelning som tar upp diagnostisering av tjejer/kvinnor på spektrumet, så den hör väl hemma i denna tråd!?
Jag har själv inte sett hela videon än, eftersom orken tryter så förbaskat, men den verkar helt klart sevärd.
Jag postar alltså länken för den som är intresserad: http://youtu.be/APwxUFA_tAE

Ps.Såg precis nå´t mer intressant: http://www.autism.org.uk/news-and-events/news-from-the-nas/nas-holds-first-ever-conference-on-women-and-asds.aspx Ds.

Och vad som kan betraktas som sent eller tidigt är ju relativt. Jag var 14 när jag fick min diagnos och jag tyckte det var sent eftersom jag hade behövt hjälpen jag fick då tidigare. Men om man jämför med flera utav er andra som fick diagnos i medelåldern så var ju jag minst sagt ung.

fannywelker skrev:Och vad som kan betraktas som sent eller tidigt är ju relativt. Jag var 14 när jag fick min diagnos och jag tyckte det var sent eftersom jag hade behövt hjälpen jag fick då tidigare. Men om man jämför med flera utav er andra som fick diagnos i medelåldern så var ju jag minst sagt ung.

du hadde i alla fall möjlighet å få hjälp den sista tiden i skolan hela min skolgång blev förstörd för att jag inte fick rätt hjälp

xbumbix skrev:

fannywelker skrev:Och vad som kan betraktas som sent eller tidigt är ju relativt. Jag var 14 när jag fick min diagnos och jag tyckte det var sent eftersom jag hade behövt hjälpen jag fick då tidigare. Men om man jämför med flera utav er andra som fick diagnos i medelåldern så var ju jag minst sagt ung.

du hadde i alla fall möjlighet å få hjälp den sista tiden i skolan hela min skolgång blev förstörd för att jag inte fick rätt hjälp

Jo jag fick anpassad studiegång sista grundskoleåret som dock inte kunde fullföljas eftersom jag då inte skulle varit behörig till gymnaiset i.o.m de nya reglerna (som f.ö. är kassa enligt min åsikt). Sen får jag väl vara glad över att jag överhuvudtaget examinerades ut ur högstadiet med betyg att ta mig vidare

Diagnoskriterierna är definitivt utformade för pojkar. Flickor är ofta mer sociala även om de har svårigheter inom det sociala området.

Själv fick jag min AS-diagnos vid 17 års ålder och då hade man misstänkt AS ända sedan jag var 8-9 år...
Jag har människor som specialintresse och detta gjorde att det var extra svårt att diagnostisera mig. För enligt kriterierna ska man ju sakna empati, vara ointresserad av kontakt med andra människor och leva relativt isolerad, för att få diagnosen. Inget av detta stämde in på mig.

Jag tror att flickor som har sociala svårigheter i skolan bara blir uppfattade som blyga medan pojkar som har sociala svårigheter uppfattas som annorlunda och avvikande. Eftersom det i vår kultur är "normalt" att pojkar syns och hörs medan flickor förväntas vara lite tysta och försiktiga av sig.

Anna med fyra skrev:Jag var en flicka i ytterkanten, var med men ändå inte, ingen såg mig eller pratade med mig. Jag lekte med de barn som " blev över". Hade aldrig någon riktig kompis och har ofta mått mycket dåligt, vet inte heller riktigt vem jag egentligen är. Är fortfarande utanför, enda skillnaden är att jag inte längre söker eller önskar kompisar (bara ibland;)), nu har jag istället en familj och min man är min "beskyddare". . När jag var liten märkte tydligen mina föräldrar ganska tidigt att jag inte kunde de sociala koderna och jag vräkte tydligen ofta ur mig "pinsamma" saker (enligt min mamma) och hade inte koll. Banzai: ditt sätt som liten påminner om min nästäldsta dotter, hon gör precis som du beskriver, svansar med, förstår inte, uppe i det blå, har sociala svårigheter etc etc. Hon genomgår utredning för autism för nuvarande.

Tack ! Mycket du skrev känner jag igen mig i.
Jag vet inte heller vem jag är och försöket komma underfund vad jag vill och vad jag tycker.
Nu förstår jag att jag massor om mig själv och varför jag mår som jag gör.
Jag har fått en djup insikt! Tack än en gång.