Abbreviation skrev:

Miche skrev:

BigPete skrev:Han får betalt för att uppträda som han gör mot dig, det kallas professionalism.

Eller så är han kär och inte ett skit professionell...

Varför ge hopp i en sådan här situation? Det är jättevanligt att människor blir kär i personer som ger dem vård (som BigPete skrev). Och det är lika vanligt att den käre vårdtagaren är helt övertygad om att känslorna är besvarade, det finns alltid massvis med tecken och så vidare. Jag har hört massvis med folk säga samma sak och aldrig någonsin har det visat sig att känslorna varit besvarade.

Knappast troligt att det är annorlunda i detta fallet.

prick skrev:tack för alla kloka svar. tyvärr är min "intuition" ett av mina problem. jag är väldit impulsiv av mej och rätt dålig på att avgöra vad som passar sig. jag vill inte försätta boendestödet i en situation där han känner sig obekväm. och jag vill inte förlora honom...

"sitt lugnt i båten" sa min kontaktperson idag. hon menade att jag skulle se mina positiva känslor som något bra, och att jag skulle vila i dom tills han kommer tillbaka från sin semester, som jag trodde skulle vara i en vecka. nyss fick jag reda på att han skulle vara borta TVÅ veckor, och fick panik. vill, vill, vill skicka ett sms av något slag.

hur som helst, nu undrar jag hur du, koboshi, hanterar dina känslor för din boendestödjare. vi kan skrivas vid sidan av tråden om du vill. jag fattar vad du menar med att de är vana vid "oss" och vet hur man skapar trygghet och lugn. lätt att förväxla den känslan av att känna sig förstådd och sedd och uppmärksammad med kärlek. på sätt och vis är det ett slags "uppvaktande" där boendestödjaren försöker att må så bra som möjligt.

hmmm

Tja *blush* Nu är det så att hon bara är över sommaren och vi har bara träffats 4 ggr, men varje gång jag ser henne känner jag något extra ^_^. Sådan här saker brukar jag ge en tid för att se vartåt det bär med min känslor innan jag talar om det. Har funnits andra i min närhet som jag varit kär i utan de vetat om det.

TS, man får bli ensidigt kär i någon, även i boendestödjare såklart
Det kan ju hända att han bara är proffessionell men det kan ju också hända att han har ett kärleksintresse, sådant har nog mer biologiska orsaker, tex påverkan av varandras feromoner än hans yrke.

Han vet vad han själv känner o det vet du om dig själv, för att han ska svara på vad han känner så måste någon av er börja prata om det.
Och det är rätt trevligt att veta om att någon tycker om en
Det är nog bäst att ta det när ni ses.
Du kan ju inleda med orden "jag har en hemlighet", förslag från mig

tack nano för ett nyanserat synsätt. känslor lever sitt eget liv, och man kan säkert, som boendestödjare, få känslor för en klient. frågan är bara om man lever ut dem eller sätter yrkesrollen främst. inte desto mindre lär man ju ta sig en rejäl funderare på om klientens/mina nycker och egenheter är något man kan leva med privat. libido och förnuft är inte såta vänner.

men jag känner, som du skriver, att jag gott kan berätta för honom. i värsta fall blir det pinsamt, men pinsamhet är inte värre än att stänga inne känslor. man hamnar i en oändlig tankeloop där frågan "tänk om?" upprepas tills man blir galen. bara jag säger det på ett taktfullt sätt...

hjälp.

Jag blir alltid kär i snygga, glada, varma män med en massa humor.
Och en dag dök det upp just en sådan boendestödjare hemma hos mig.
Tja, katastrofen var ju ett faktum. För det måste ju vara förbjudet.
Letade under kommunens flikar, men att vi skulle kunna bli kära ingår väl inte i deras tankevärld eftersom vi inte är människor, bara vårdtagare.

Kanske kan man ringa Socialstyrelsen och fråga om regelverket?

Om man går in i ett förhållande bli boendestödjaren säkert uppsagd.

Som aspergare tog jag honom på orden: att han ville följa med mig på en resa till ett annat land. Han sa ja, men kom inte på ett tag. Då tog mitt tålamod slut och jag frågade en annan bost. om jag kunde få ledsagning via kommunen av X. Hon lovade fixa till det. Sedan försvann hon. När jag mötte X och sa att jag ansökt om ledsagning blev han vit i ansiktet och försvann för gott. Dela hotellrum i "Paris". Där gick jag ute lite väl hårt kan man säga. Raggning är jag inte bra på, inte heller på att tackla otillåten flirt i soffan hemma. Jag var ju rädd att visa vad jag kände, rädd att han skulle bli avskedad.

Nå, inte bara jag utan alla boendestödjare blev kära i honom. Han gjorde ALLA glada. Genom sin taktik fick han nog de flesta vårdtagare uppåt, glada och lätthanterliga, så slapp han lyssna till tunga problem. Bra taktik! Helt genialisk - för honom alltså. Jobbet blev ju på så sätt lättare för honom, men inte för den förvirrade vårdtagaren. Visste inte vad jag skulle göra av alla känslorna mer än en himla massa sånger. Jag sjöng och spelade varenda dag. Jag betedde mig som en hypoman, kraftigt påtänd kanariefågel! Det är en fruktansvärd avtändning från förälskelser.

http://www.youtube.com/watch?v=9167IKa2 ... re=related

okej medforumister, jag kan nu meddela att jag inte kunde redigera mej alls, och berättade för honom att jag tyckte att vår kontakt var speciell. han hann inte så mycket som att komma innanför dörren så fick jag en "måste berätta" attack, komplett med torr mun och lätt illamående. men jag lyckades förklara vad jag kände på ett sakligt sätt, och var dessutom noga med att poängtera att jag insåg att själva "avslöjandet" av mina känslor skulle kunna få honom att känna sej trängd, vilket naturligtvis var det sista jag ville. men han vill umgås med mej. han blev glad att jag kände som jag gjorde inför honom eftersom han tycker om mej med. vi pratade om hela arbetsproblematiken, men jag sa till sist att om vi skulle bli så goda vänner att det skulle kännas konstigt att ha en "arbetsrelation" så skulle jag byta boendestöd. eller han sa det, förresten.

nu vet jag inte riktigt om han förstod att mina känslor både var vänskapliga, men även romantiska till sin natur. jag tycker att det känns i magen när vi tittar varandra i ögonen. och när vi skildes åt öppnade han sina armar och omslöt mig i en kram som var lugn och varm och höll på en liten extra stund. jag sa "ha det bra", och när jag kommit utom synhåll runt gathörnet ville jag hoppa upp och slå ihop hälarna och le åt alla jag mötte. så det gjorde jag. det sistnämnda.

jag vet att det är en omöjlig sak att svara på för den som inte bevittnat händelsen, men kan det vara så att han förstår att jag är attraherad? jag blev torr i munnen och helt vimsig. tappade ord och började förklara att det fanns en tid i mitt liv då jag var mera social, och att han inte behövde känna nån slags panik inför att vara en av så få vänner som jag ändå umgås med just nu. men jag tror att han tycker om min personlighet, och han känner samma samhörighet. det är en början, och jag tänker njuta av minnet av gårdagen så länge min överanalytiska hjärna tillåter.

långt, sorry. förstår om ni inte orkar läsa!

GRATTIS, det låter allra minst som att det går åt rätt håll för er båda, vad jag kan utläsa så är han intresserad av att träffa dig privat eller ännu mer
Mer umgänge med varandra kommer ni nog båda att njuta av

Instämmer och önskar god lycka ^_^

Lycka till Prick. Och även om det inte blir mer än vänskap så kan det bli nåt bra av det.

det gick inte så bra som man hade kunnat önska. han har en flickvän. fick veta det idag. han sa det inte självmant, jag frågade. allt känns jättekonstigt. de två senaste gångerna han har varit här (alltså efter mitt "tillkännagivande") har vi inte handlat eller gjort nåt boendestödsaktigt. bara suttit nära varandra och prata. idag satt/halvlåg vi på mitt vardagsrumsbild och tittade på grejer i hans telefon och teckningar som jag gjort; vi pratade om väldigt personliga saker, och när han skulle visa saker på telefonen snuddade våra händer vid varandra. så ringde hans telefon och flickvänsinformationen framkom. han sa: "hon som jag bor hos." och jag frågade: "din flickvän?" och han sa "ja". jag fick lust att säga att jag tyckte att det var synd att han hade flickvän för att jag var förälskad i honom. på nåt vis lyckades jag hålla tyst. jag fattar ingenting. jag upplevde att det fanns en stark kemi, men min intuition är inte värd mycket. alla blir förvirrade av starka känslor, men det hjälper knappast att jag suger på att tolka andras känslor även i de mest basala fall.

helvete, säger jag. vi är så förbannat lika, jag och b-stödet, vi har så KUL och bara sjunker ihop i var sin hög i soffan eller på golvet och berättar saker om oss själva som stämmer på pricken in på den andre. jag har aldrig kommit en främling så nära förut. det är som om vi delade hjärta. nu låter jag patetisk, men det är jag väl. jag är besviken.

till råga på allt har hans flickvän mitt DRÖMYRKE. ett yrke av det slaget där man måste börja redan som barn och viga hela sitt liv åt det. känns som om livet har bitit mej i arslet. kanske är det dags för mig att sluta att avundas andra och istället vara stolt över mina egna förmågor?

summering: 1. det var modigt av mig att beskriva mina känslor för honom. 2. det var bra att han blev glad och inte skrämd. 3. det var beklagligt att han inte berättade om sin flickvän. 4. det var beklagligt att han hade en flickvän. 5. det var duktigt av mig att inte ta upp att jag blev besviken över flickvännens existens.

min läkare sa häromdan: "man har alltid ett val." jag väljer att sluta att fokusera på honom som romantiskt objekt. i stället ska jag glädjas åt det faktum att jag överhuvudtaget känt förälskelse. jag trodde den delen av mig var död och sönderstressad. det kanske var det som var poängen med det här mötet; att jag skulle få känna mig levande på det viset... nej, jag tror inte på sånt, men det är en slags tröst att låtsastro så just nu.

det blir alltid såhär för mig. nu ska jag vräka i mig glass, och helgen ska tillbringas på landet. där ska jag översätta en novell för mitt eget höga nöjes skull. och hoppas att jag kan hantera miljöombytet utan att få sömnsjukan. varför blir man så sömnig av att resa? jag kan däcka efter en tvåtimmars bilresa. ganska skönt på sätt och vis, det minskar behovet av lugnande och sömnmeds...

Trist även om det inte var helt oförväntat.

Hoppas ni kan fortsätta ha bra kontakt iaf.

Hej prick!

Mitt tips är att du berättar för boendestödjaren om dina känslor, pratar igenom med honom om du kommer att få byta ut boendestödjaren om det visar sig att dina känslor är besvarade. Händer det så har ni ju kanske "fria händer" att bilda ett par, som nano var inne på ovan.

En lite grann liknande historia: Jag pratade vid ett tillfälle med en person som jobbade som lärare. Han och en av hans elever (som gick i senare delen av grundskolan eller möjligen i början av gymnasiet) fattade tycke för varandra, och senare visade det sig att de flyttat ihop och bildat familj.

Sedan kan ju situationen du hamnat i kompliceras av att du i rent formell mening är i en viss "beroendeställning" gentemot boendestödjaren. "Enklast" är ju på ett sätt att kolla vilka regler som gäller i en sådan här fråga. Det kanske till och med finns något regelverk eller någon "fallbeskrivning" liknande ditt att hitta på nätet?

Jag önskar dig varmt lycka till.

/geocache

prick skrev:kanske är det dags för mig att sluta att avundas andra och istället vara stolt över mina egna förmågor?

summering: 1. det var modigt av mig att beskriva mina känslor för honom. 2. det var bra att han blev glad och inte skrämd. 3. det var beklagligt att han inte berättade om sin flickvän. 4. det var beklagligt att han hade en flickvän. 5. det var duktigt av mig att inte ta upp att jag blev besviken över flickvännens existens.

Jag håller med dig helt. Bra, klokt tänkt av dig. Sträck på dig! Det är du värd.

prick skrev:varför blir man så sömnig av att resa? jag kan däcka efter en tvåtimmars bilresa. ganska skönt på sätt och vis, det minskar behovet av lugnande och sömnmeds...

Ibland undrar jag om det inte finns "mikro-jetlag" som man drabbas av också på kortare resor, och då inte bara tvärs över tidszonerna. Kanske människorna inte är "genetiskt betingade" att röra sig fortare än med cykelhastighet, på sin höjd...?

Du får inte glömma att era möten ingår i hans jobb och som det sagts tidigare i tråden så kan han vara på ett helt annat sätt utanför jobbet. Du har ju liksom lärt känna honom i hans roll som boendestödjare och inte i hans roll som privat person.

Han är kanske en person som kan bli kär i flera olika personer samtidigt.

O.T Jag blev lite kär i min PTP-psykolog för ett år sen, en rar och nätt liten tjej som jag gillade att komma och prata ut till