Jag visste inte riktigt vad jag skulle sätta för namn (ämne) på denna tråd.

Sociala "krav" (sådant som kommer naturligt för andra??) gör mig tokig. Det får mig att må mycket dåligt. Jag är EXTREMT nervig och stresskänslig. Trygghetsmänniska. Jag mår dåligt av förändringar. Och minsta lilla sak kan få mig helt ur balans.

Får jag en vän, är vi vänner för evigt. För mig existerar inga 2 veckors förhållanden, nej blir man tillsammans med någon så vill man väl att det ska vara så länge som möjligt? Om man gör slut efter en månad hur kan man ens då påstå att man någonsin känt den andra?
Om man skulle beskriva min inre tillvaro så skulle det nog vara "kaos". Dock kan jag känna lugnet ibland, men det är när jag får göra samma sak dag ut och dag in, men precis samma människor(som jag måste tycka om). Problemet är att jag aldrig hittar sådana människor eftersom jag har så fruktansvärt svårt att få kontakt med de.

Ofta försöker jag vara social bara för att jag känner de kraven på mig utifrån, att jag måste. Dessutom brukar man oftast bli tvingad till olika sociala aktiviteter när man börjar på skolor och sådant. Jag trivs faktiskt väldigt bra att vara ensam. Eller ja inte helt ensam.. för jag vill ha människor som alltid finns där för mig, som jag kan vända mig till, som man kan berätta vad som helst till. Som jag kan umgås med när jag själv VÄLJER det.

Just nu har jag bara en vän. Han är likadan som mig och har också en vän(=jag). Jag trivs med att ha honom som min vän eftersom det är väldigt tryggt och eftersom vi umgåtts så mycket med varann har vi med tiden kommit väldigt nära varann, vi har verkligen sett både varandras "baksidor" och "framsidor", för en människa består ju trots allt av både ock. Sen kan man ju diskutera vad som egentligen räknas som dåligt(baksidan) och vad som räknas som bra(framsidan). Men det har inget med saken att göra.

Nu är det så att jag har varit arbetslös, och inte känt mig särskilt villig att arbeta, eftersom jag helt enkelt känt mig så trött på allt, alla sociala krav och ja KRAV överhuvudtaget. Jag känner mig inte ens mogen att vara vuxen. Alltså jag känner mig mogen, mycket mer utvecklad i huvudet än många andra, men på många sätt känner jag mig också "omogen"(inte redo). Men efter att bara gått hemma och inte gjort någonting i ca 2 år, började jag känna att det är dags för mig att ta tag i mitt liv. Jag har ju även känt att det inte kan vara så hälsosamt att bara gå hemma. Meningslöshet, ensamhet, rastlöshet.
Så nu i Augusti, för några dagar sen, började jag studera på komvux. Det känns väl bra "EGENTLIGEN", men problematiskt lagd som jag är, upplever jag även detta som väldigt jobbigt.

Både jag och min vän, förstår att det inte är hälsosamt att bara ha en vän, dock måste det väl vara hälsosammare att ha en vän än att ha ingen alls? I alla fall om det känns bra tillsammans med den vännen man har. Men jag vet inte hur jag ska lyckas lära känna nya.
Ute i "verkligheten" fungerar det inte. Jag vet inte vad man ska säga och till vem man ska säga det till. Och till slut slår det mig att det är lättare att låta bli eftersom.. kommer det inte naturligt och självmant kan man lika gärna låta bli, det blir lixom inte äkta annars. Helst av allt vill jag bara bli lämnad i fred, men det sociala kan jag inte komma undan eftersom det ingår i alla aktiviteter(skola, jobb) som finns i samhället. Jag gillar människor men bara om relationen är utifrån MINA VILLKOR, för då blir jag inte uppstressad. Men så fungerar det ju såklart inte.

Jag vet inte ens om jag har ASPERGERS SYNDROM. Och om jag ska vara ÄRLIG, tror jag faktiskt inte att jag har Aspergers syndrom! Jag vet att det jag beskrivit i detta inlägg påminner mkt om aspergers syndrom, och ja det är ju just därför jag blivit medlem på detta forum.
Men trots likheterna tror jag inte att jag har AS, eftersom jag inte upplever att jag har svårt med att tolka ansiktsutryck, kroppsspråk, det outtalda, läsa mellan raderna. Jag har inte heller något specialintresse.

Jag har dock en halvbror som har AS, social fobi, ångest med mera(jag har inte direkt pratat om det med honom så jag kan inte riktigt uttala mig om precis allt/vad han lider av..)
Har en till halvbror som mår mycket dåligt (gissningsvis), och jag misstänker att han har borderline, eftersom han beter sig precis så som borderline beskrivs. Han pratar jämnt om att ta självmord och vid minsta nedgång kan ha få för sig att han ska ta livet av sig och göra något impulsivt, han har även haft två(vad jag vet om..) självmordsförsök.
Jag har en halvsyster som också mår mycket dåligt, och det mest för att min pappa våldfört sig sexuellt på henne när hon var liten. Idag har hon ingen kontakt med någon av familjen eftersom hon troligtvis känner att det är bäst så, för att bli fri ifrån sitt förflutna eller nått.
Har även en till syster, som har liknande problem som mig och som inte heller mår så jättebra men hennes problem verkar inte vara lika djupa, som mina andra syskons.

Vi alla har haft en obalanserad och otrygg uppväxt. Så klart kan obalanserad och otrygg uppväxt i sig leda till psykiska störningar som borderline, social fobi och depression.

Frågan är ju då vad mina problem kan bero på? Otrygg uppväxt= Medberoende, ett så kallat "Vuxet Barn" om ni hört talas om det? Symtomen liknar bland annat AS på många sätt.
Otrygg uppväxt= Psykisk störning.
Eller AS? Eller allt?

En annan fråga jag har är VAD är ÅNGEST egentligen? Hur känns det? Jag har många gånger funderat på om det jag brukar känna är ångest, vad kan det annars vara? Kan inte finna något annat ord som möjligtvis skulle passa in.

Ännu en fråga är om det finns någon här som skulle vilja prata med mig, som har liknande "problem"?

:(

Jag känner igen väldigt mycket av det du skriver.

ganskanormal skrev:Men trots likheterna tror jag inte att jag har AS, eftersom jag inte upplever att jag har svårt med att tolka ansiktsutryck, kroppsspråk, det outtalda, läsa mellan raderna. Jag har inte heller något specialintresse.

Inget av detta är kriterier för att få diagnosen AS. De ingår i den stereotypa bilden av någon som har AS men överensstämmer ofta inte med verkligheten. De övergripande problem du beskriver att du har tycker jag tyder på AS. Jag har befunnit mig i precis samma situation och gör det till viss del fortfarande. Jag vill ha nära vänner men vet inte hur jag ska skaffa mig sådana eftersom jag inte vet hur jag ska ta kontakt med folk. Dessutom vill jag inte småprata om meningslösa saker; jag vill att relationen ska vara nära och förtrolig på en gång. Det är förmodligen därför jag i stort sett bara umgås med min pojkvän. Precis som du skriver är det nog inte sunt att enbart ha en relation. Det blir lätt så att man råkar kväva varandra. Men en relation är ju, som du skriver, bättre än ingen.

Oavsett om du har AS eller inte är det stora och svåra problem du beskriver. Får jag fråga hur gammal du är? Att ha gått hemma och gjort ingenting i två år kan göra de flesta människor hyfsat handlingsförlamade. Man vänjer sig vid en tillvaro utan innehåll och därför känns det jobbigt att sedan börja fylla tillvaron med saker igen.

Har du kontakt med någon, till exempel en psykolog? Jag får intrycket att du skulle bli besviken på dig själv om du misslyckas med Komvux. Eftersom du tycker att det känns väldigt jobbigt med Komvux men samtidigt tycker att det känns bra tror jag att du behöver hjälp med att klara av det. Till exempel i form av någon du kan prata med. Det är inte meningen att man alltid ska gå runt ensam med sina problem. Du verkar ha mått dåligt länge, och jag gissar att du mer eller mindre har vant dig vid att må dåligt och accepterat tillvaron. Det behöver du inte göra. Du förtjänar hjälp att må bra.

ganskanormal skrev:Frågan är ju då vad mina problem kan bero på? Otrygg uppväxt= Medberoende, ett så kallat "Vuxet Barn" om ni hört talas om det? Symtomen liknar bland annat AS på många sätt.
Otrygg uppväxt= Psykisk störning.
Eller AS? Eller allt?

Det finns ingen som kan ge dig ett svar på det här genom att läsa ett inlägg på ett forum. Du behöver professionell hjälp för att reda ut det här.

ganskanormal skrev:En annan fråga jag har är VAD är ÅNGEST egentligen? Hur känns det? Jag har många gånger funderat på om det jag brukar känna är ångest, vad kan det annars vara? Kan inte finna något annat ord som möjligtvis skulle passa in.

Ångest känns för mig som en form av extrem och plågsam rastlöshet. Det kommer över mig att jag inte vet hur jag ska hantera någonting och att allt är hemskt och omöjligt. Jag kan inte tänka klart och vet inte vad jag ska ta mig till. Ångest kan komma som attacker eller vara mer generellt och ständigt gnagande under ytan. Om du har en gnagande oroskänsla som leder till fysiska symtom som ont i bröstet, allmän spändhet och problem med att andas skulle jag helt klart säga att du har ångest.

ganskanormal skrev:Ännu en fråga är om det finns någon här som skulle vilja prata med mig, som har liknande "problem"?

Jag pratar gärna. Du får skicka PM till mig här på forumet om du vill. Men varför skriver du "problem" inom citationstecken? Dina problem är verkliga, riktiga problem.

Orkar inte kommentera precis allt du skrev (det var ett flitigt inlägg trots allt) men jag har iaf läst allt.

Det stämmer att man inte nödvändigtvis behöver ha stora svårigheter med icke-verbal kommunikation - precis som Laika säger. "Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion" står det i DSM-IV. Det är dock vanligt att problematik med icke-verbal kommunikation (IVK) är en starkt bidragande faktor till detta symptom. Sen så måste du även förstå att det inte är en enkelriktad grej. Du kanske är bra på att tolka IVK, men väldigt dålig på att förmedla den? Så kan det ju också vara faktiskt om man har asperger. Eller så kanske det är något annat än just IVK som sätter käppar i hjulet för dig? Du verkar lida av en hel del ångestproblematik eftersom du säger att det är jobbigt med förändringar i vardagen.

Sen så "drabbar" detta handikapp män och kvinnor på olika sätt. Jag ser på din profil att du är kvinna. Så då kanske det är en bra idé att höra lite om handikappet från just kvinnor med AS. Jag rekommenderar starkt denna youtube-kanal: http://www.youtube.com/user/TheAnMish
Hon är ju inte den "stereotypiska" aspien. Men jag känner igen mig i allt hon säger i sina videos.

Jag tycker det låter som att du har en autismspektrumstörning trots allt. Nödvändigtvis inte asperger (finns ju flera andra diagnoser i spektrumet). Hur som helst: jag tycker definitivt att du ska skicka en självremiss till habiliteringen där du bor. Skickar du den till psykiatrin så kommer dom slussa vidare dig till habiliteringen ändå så...
I självremissen så skriver du... ja du kan ju egentligen ta det du har skrivit här i tråden? Kanske försöka förklara dina problem ännu mer djupgående och detaljerat.
Även om du "tror" att det inte är något fel på dig så skadar det ju inte att bli undersökt eller hur? Livet är för kort för att man ska gå och må dåligt - och de problem man inte kan lösa själv måste man få hjälp med från andra.

Du kan ju skicka ett PM om du vill ha någon att prata med. Jag är man, 26 år gammal, diagnosterad med AS, och jag trodde inte riktigt att jag hade AS förrens jag började prata med andra om det - samt läsa mera djupgående på internet och så.

ganskanormal skrev:Men trots likheterna tror jag inte att jag har AS, eftersom jag inte upplever att jag har svårt med att tolka ansiktsutryck, kroppsspråk, det outtalda, läsa mellan raderna. Jag har inte heller något specialintresse.

När du blir intresserad av nåt, går du in på "djupet" och blir smått besatt av det? Man kan nog ha skiftande "specialintressen" och inget som behöver ha varat hela livet.

Jag har svårt att tolka ansiktsutryck, kroppsspråk. Resten ovanför har jag lärt mig att bli rätt bra på. Det är logik.

ganskanormal skrev:Vi alla har haft en obalanserad och otrygg uppväxt. Så klart kan obalanserad och otrygg uppväxt i sig leda till psykiska störningar som borderline, social fobi och depression.

Min uppväxt var också "otrygg". De känslomässiga minnen jag har från de första 1,5 åren av mitt liv säger mig att människor är svikare och man kan inte lita på dom tex. Fast jag försöker så gott det går.

ganskanormal skrev:En annan fråga jag har är VAD är ÅNGEST egentligen? Hur känns det? Jag har många gånger funderat på om det jag brukar känna är ångest, vad kan det annars vara? Kan inte finna något annat ord som möjligtvis skulle passa in.

:(

Min ångest kommer av rädsla för nåt. Tex nåt jag förträngt som jag är rädd för. För mycket SPRIT ger mig ångest dagen efter också höhö.

När det gäller specialintresse är jag nog otypisk som aspergare. Jag har en otrolig massa interessen som jag nördar ner mig i.

Textilt konsthantverk
Krukväxtodling
Kristallhealing och Tarotkort
Katter
Och sådant som man mår andligt bra av

Ja vem fasen har inte haft en otrygg uppväxt.Tex. vart jag mobbad i 11år. Så jag vet nog vad ondska är för nånting. Det är därifrån min dåliga självkänsla och mitt dålig självförtroende kommer ifrån.

Fobier är en typ av ångest. Tex. höjdskräck. Jag lider av en massa fobier men övrig ångest har jag dock klarat mig ifrån tack och lov.

Laika skrev:Oavsett om du har AS eller inte är det stora och svåra problem du beskriver. Får jag fråga hur gammal du är? Att ha gått hemma och gjort ingenting i två år kan göra de flesta människor hyfsat handlingsförlamade. Man vänjer sig vid en tillvaro utan innehåll och därför känns det jobbigt att sedan börja fylla tillvaron med saker igen.

Har du kontakt med någon, till exempel en psykolog? Jag får intrycket att du skulle bli besviken på dig själv om du misslyckas med Komvux. Eftersom du tycker att det känns väldigt jobbigt med Komvux men samtidigt tycker att det känns bra tror jag att du behöver hjälp med att klara av det. Till exempel i form av någon du kan prata med. Det är inte meningen att man alltid ska gå runt ensam med sina problem. Du verkar ha mått dåligt länge, och jag gissar att du mer eller mindre har vant dig vid att må dåligt och accepterat tillvaron. Det behöver du inte göra. Du förtjänar hjälp att må bra.

Hej! Jag har inte kontakt med någon. Men jag ska ta kontakt med en sak som kallas Juventas här där jag bor. Där kan man få prata med terapeuter. De öppnar dock först om en månad... Jag är 20 år.
Ja att fixa komvux är viktigt för mig. Jag kan inte låta min ångest styra mig, det vet jag.

Moderator: Lade till ägare av citatet.

treeman skrev:När du blir intresserad av nåt, går du in på "djupet" och blir smått besatt av det? Man kan nog ha skiftande "specialintressen" och inget som behöver ha varat hela livet.

Nej.... jag har aldrig haft något som jag varit jätteintresserad av. Har aldrig haft några intressen. När jag var liten lekte jag.

Finns nog människor som inte har AS som fördjupat sig mer i sina intressen än vad jag har.

Deadly_Nightshade skrev:..
Sen så "drabbar" detta handikapp män och kvinnor på olika sätt. Jag ser på din profil att du är kvinna. Så då kanske det är en bra idé att höra lite om handikappet från just kvinnor med AS. Jag rekommenderar starkt denna youtube-kanal: http://www.youtube.com/user/TheAnMish
Hon är ju inte den "stereotypiska" aspien. Men jag känner igen mig i allt hon säger i sina videos.
..

Tack, nattskuggan, för tipset om den här aspietjejens youtubekanal!

Kollade just på detta klippet där hon intervjuar Tony Attwood:
http://www.youtube.com/watch?v=bNyucgF0 ... rofilepage
Värt att se om för han säger flera intressanta saker.

Jag läsar isåfall in för mycket i social miljö. Sen kan jag ha problem med att umgås med människor i olika sammanhang. Svårt med så kallad social kompetens med andra ord. Det skiljer sig bland annat på hur man för sig och vilket språk man använder på olika arbeten, akademisk miljö osv. Fixar inte jag.