En del personer här på forumet verkar leva sitt liv med ett ett övermått av social ängslighet och en ständig rädsla för att såra andra. Jag kan förstå det att man kan reagera så om man har svårt att tolka andras reaktioner på det man säger och gör och har gått på pumpen av det man gör.

Men jag tror inte att detta bara är ett "aspies har svårt att förstå NT"-problem.

Min AS-kompis tillhör de personer i mitt liv som jag har svårast att tolka. Det har hänt ett antal gånger att jag har läst in reaktioner hos honom som inte finns där. Inte enligt vad han säger i alla fall men eftersom minen inte stämmer när han svarar på det heller så får jag heller inte någon känsla för om han talar sanning eller inte.

Det är inte så jävla lätt att begripa sig på om en människa tar åt sig av det man säger om man personen ifråga bara visar upp ett stenansikte och inte tycks reagera på något sätt. Klart man kan fråga, men är det känsligt finns ju en risk att man sårar ännu mer.

Om man därtill ligger till att det handlar om personer med många års erfarenhet av ständiga missuppfattningar. Ja det var inte lätt det här. Jag får väl också anta rollen av att inte våga säga något alls, eller?

Är du risk-minimerare så lita på talet. Det sagda är som det är.

I Indien nickar ingen. De har en liten halv-skakning på påvudet som betyder samma sak som en nickning hos oss. Det är jättejobbigt till att börja med. Man sitter och pratar, man säger saker. Och de andra skakar hela tiden på huvudet. Det blir kaos i ens försök till förståelse. Det finns bara en sak att göra. Bortse från kroppsspråk, ansiktsuttryck, stenansikten, handrörelser med mera. Om inte annat för att de är kulturellt bestämda. Lyssna till orden, det faktiskt sagda.

En liten reflektion. Man säger inte till blinda "se dig för", eller till döva "du får väl lyssna nån gång". Vissa saker är inte meningsfullt att säga till aspiesar.

Undrar du så fråga personen ifråga, mår h*n dåligt och du vet om det så är det väl ganska standard att man håller käfften. Men hur kan man veta om någon inte tycker om att prata om en speciell sak förrän man frågat?
Antaganden är oftast misstolkade ifrån början.
Jag har den erfarenheten med ifrån folk att de inte kan läsa av mig korrekt, det är värre dock när det stannar vid felläsning och blir ett antagande.

[Ganesh och Parvlon gick om mig]

Bjäbbis: ja, det måste du så klart få, och känna fullt ut att du får. Var och en orkar det den orkar när den orkar, så är det ju bara, lika för alla.

Och det gäller ju för oss aspies att inte liksom ta patent på det vi har svårt för och härleder (eller som det har visat sig vara ett bra tillväxtedskap att härleda) till vår AS. Att se till att inte ta all luft i en relation med "en NT".
Det mesta är ju faktiskt allmänmänskliga problem; för oss (om jag nu polariserar verklighetens gråskala för resonemangets skull) är det bara gradskillnaden att de är större och/eller anhopade flera på en gång.

En reflexion: kan du tala med din AS-kompis om saken, förklara vad du ser, inte ser och behöver, när det inte alltför nyss har hänt och känslorna har hunnit svalna?

[EDIT] Har läst G och P. Detta gäller kanske också Bjäbbis' kompis (det vet ju inte jag); men inte alla aspies, långtifrån! Jag är väldigt långt från "stenansikte" och har alltid varit! Däremot kan jag "visa fel"; när jag är stressad (vilket jag mycket lätt blir ) kan det bli helt totalt fel. Andra aspies jag har träffat har också varit litet varstans på mimik- och åtbördsskalan, faktiskt. Men, som jag, med subtilare saker som klaffar dåligt.
[EDIT 2] Och tolka fel då, förstås. *har jag fått med det viktigaste tro...?*

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte så jävla lätt att begripa sig på om en människa tar åt sig av det man säger om man personen ifråga bara visar upp ett stenansikte och inte tycks reagera på något sätt. Klart man kan fråga, men är det känsligt finns ju en risk att man sårar ännu mer.

Om man därtill ligger till att det handlar om personer med många års erfarenhet av ständiga missuppfattningar. Ja det var inte lätt det här. Jag får väl också anta rollen av att inte våga säga något alls, eller?

Haha! Welcome to the AS world! En rätt intressant värld där ingen förstår någon, egentligen. Aspies har lika lite gemensamt som tex. du och jag. Visst, vi Aspies (inte du Bjäbbis) delar på diagnoskriterierna, liksom du (ja du Bjäbbis) och jag delar på samma kulturarv, samhällsstruktur etc, men ändå är solavstånd från varandra.

Det roar mig att tänka mig en diagnoskriterie för Svensson Syndromet(SS, pun might be intended)

Det där med "stenansikte" - jag har ingen aning om prevelansen av detta hos AS eller SS folk, men brukar detta som skydd på samma sätt sköldpaddorna gjort under mijontals år. Andra variationer på temat är att inta anta en "posture" för ändamålet...

Bjäbbmonstret skrev:Jag får väl också anta rollen av att inte våga säga något alls, eller?

Säg vad du vill, men utelämna inte att du är av icke AS börd för att undvika missförstånd. Du skriver ex. såhär i din profil

Bjäbbmonstret är bara normalt konstig och hittade hit i höstas efter att ha lärt känna en ung kille med AS

Själv så blir jag varnad här och där för vad som anses varande misshagligt, opssande och sårande bemötande av andra. Detta är naturligtvis delvis rätt, o andra sidan så skriver jag inte skit bara för att typ "det är kul att skriva skit", i själva verket så menar jag kärnan i vad jag skriver - men inser ofta senare att jag kanske uttrykt mig lite väl, eh, "kraftfullt".

Helt off topic, men jag har återfått min ADHD impusivitet som ett brev på posten efter att avslutat all medicin (utom BZ för att klara jobbet)

Hmm... nu är ju alla olika; men... Jag outar mig härmed som en av de socialt sköra och ängsliga. Därmed inte sagt att man är skör och ängslig på andra sätt. Man kan dessutom ha gjort sig starkare genom att medvetet jobba med sig själv. Men, inte vet jag (och rent allmänt, inte med adress till Bjäbbis eller någon annan här), kanske det för andra kan se ut som om man är svag(are än man är) i "det som gäller" - ansvarstagande, självdistans osv. - när den sociala fasaden är synbart bräckligare (eller mera "stenad" - hrrm, ursäkta - eller vad det nu är som avviker) än de flestas.

När jag var i tjugoårsåldern så hade jag på någon underlig nivå inte hunnit fatta att det var bara för mig alla svårigheter var så stora. Det diskuterades samhälls- och kulturkritiskt litet varstans; jag trodde alla vantrevs i kulturen, med socialt hyckleri osv. Och så hade jag en släng av den där "gränslösheten". Så jag var öppen om mig själv och (ofrånkomligen) hur svårt allt var i en grad och i sammanhang som - ja, numera bara jag när jag tänker på det. Men saken var den, att jag faktiskt helt ärligt väntade mig samma öppenhet tillbaka. Eftersom jag trodde jag ocn de "NT" jag talade med var lika, som sagt. Jag vet att jag skulle både ha tålt och kunnat fälla en och annan matnyttig kommentar till förtroenden om riktigt tunga saker - för någon enstaka sådan relation åt gången hade jag också (och överlevde tack vare). Men det de flesta såg, har jag ju insett senare, var en stackars människa som bara själv gjorde sig så ofattbart trasig, av en del giltiga skäl men väldigt många underliga. De såg inte vad jag kunde ha gett, eftersom det inte föll dem in att leta efter det hos en sådan människa.

Nu var det bara ett exempel från den aspie jag känner bäst - hoppas det gick fram ungefär vad jag ville säga...

[EDIT] ... eller "riktigt tunga saker" - rätt tunga iallafall. Om mycket i världen visste jag ju ingenting jämfört med normala tjugo-tjugofemåringar. Det var människans allmängiltiga inre jag var bra på för min ålder. Och i andra avseenden så missbrukade jag mina djupingvänner (livlinor) på sätt som jag också skäms för nu sedan länge - men inte anade då.

Man kan också ha svårt att ta kritik (även ) som AS - till exempel
av rigiditet i tankebanorna;
brister i normal erfarenhet;
för att man redan har ansträngt sig mer än vad som egentligen är rimligt och omöjligt hade kunnat göra det mer och så blir man (som det känns just då) nedgjord iallafall (och ofta för helt elementära saker som den andra inte förstår att man kan göra fel på annat än av ren illvilja);
för att man trillar över stupet till för många minnen av sådana situationer;
för att man saknar eller har stora brister i sitt system för känslomässig rimlighetsbedömning, så att man upplever kritik för en småsak av en person som älskar en som ett totalt underkännande av hela ens person.

Men en sak som kan vara svår att se utifrån är när någon aspie kanske har lärt sig att ta ansvar för de sakerna och lära sig av kritiken - eller håller på och sliter med att lära sig - bara h*n blir unnad sin sorg, förkrosselse, vrede eller vad det nu är, först, och får den tid man behöver på sig sedan. Bra då är att den andra i sin tur lär sig att inte flyga i luften och göra saken större än vad den är, anklaga sig själv för att ha sagt mer än vad h*n tror att den andra tålde, bli utmattad och arg för att den andra övertolkar så fruktansvärt till ens nackdel osv.
(Om ilskan gäller förstås då som alltid att båda parter visar den på ett juste sätt och utan angrepp eller anklagelser...)

[EDIT] För min egen del räcker det ofta numera med enkla vänligt hållna speglingar av vad jag har uppfattats säga, hur jag har uppfattats handla osv. - särskilt om de kommer i tid. Men så har jag ju märkt, att eftersom ingen någonstans (inklusive bland AS, där jag har varit) är van vid att "man gör så", så har folk fått svårt, om jag har råkat läcka den saken, att uppfatta mig som annat än "jobbig". De tror att det är mycket mer dramatiskt än vad det är, och att det bottnar i en osäkerhet i hela mig, när jag i själva verket är en mycket säker person på många viktiga sätt.

Jag antar att liknande i större eller mindre grad gäller flera.

Som ännu en av de "socialt ängsliga" så vill jag gärna kommentera.

Till att börja med så blir man nog knappast socialt ängslig om man inte är en både empatisk och försiktig natur. Kanske måste man också vara litet känslig och/eller på något vis socialt funktionshindrad eller utsatt själv. Hur som helst så torde få av världens socialt ängliga vara aspisar. hos mig är det dock en stor del i fenomenet.

Själv är jag delvis rädd att såra folk för att jag utgår från mig själv, som blivit instabil (kan tåla det värsta och ge ett stödjande ord tillbaka men också ibland bli helt rasande av något jag intolkar).

Delvis händer det ibland att jag sårar folk eller gör dem besvikna på mig när jag bara tyckte att jag kom med en givande infallsvinkel på samtalsämnet. I givande diskussioner finns alltid inslag av kontroversiell karaktär. Gränsen mellan det och oförskämdhet är svåra för alla att alltid känna av men särskilt för aspisar som jag. Om detta bidrar till att göra vänner sällsynta i ens liv så kan man reagera med att bli ängslig.

Zombie skrev:Man kan också ha svårt att ta kritik (även ) som AS - till exempel
av rigiditet i tankebanorna;
brister i normal erfarenhet;
för att man redan har ansträngt sig mer än vad som egentligen är rimligt och omöjligt hade kunnat göra det mer och så blir man (som det känns just då) nedgjord iallafall (och ofta för helt elementära saker som den andra inte förstår att man kan göra fel på annat än av ren illvilja);
för att man trillar över stupet till för många minnen av sådana situationer;
för att man saknar eller har stora brister i sitt system för känslomässig rimlighetsbedömning, så att man upplever kritik för en småsak av en person som älskar en som ett totalt underkännande av hela ens person.

Men en sak som kan vara svår att se utifrån är när någon aspie kanske har lärt sig att ta ansvar för de sakerna och lära sig av kritiken - eller håller på och sliter med att lära sig - bara h*n blir unnad sin sorg, förkrosselse, vrede eller vad det nu är, först, och får den tid man behöver på sig sedan. Bra då är att den andra i sin tur lär sig att inte flyga i luften och göra saken större än vad den är, anklaga sig själv för att ha sagt mer än vad h*n tror att den andra tålde, bli utmattad och arg för att den andra övertolkar så fruktansvärt till ens nackdel osv.
(Om ilskan gäller förstås då som alltid att båda parter visar den på ett juste sätt och utan angrepp eller anklagelser...)

Nu skrev du nåt som jag vill förstå bättre, kan du försöka beskriva din tanke en gång till? Hur har du kommit till den här insikten?

mondo beyondo: Ja, jag vill gärna förklara närmare. Men som så ofta, så går jag på reservtanken just nu.
Går det att fråga litet mer detaljerat, så jag vet vad för saker jag ska säga på annat sätt?
Och är det okej om jag kanske inte svarar just i kväll?

Jag har många gånger blivit missförstådd eller på annat sätt sagt saker som folk har upplevt som sårande eller på annat sätt besvärande, ofta utan att förstå riktigt varför. Många andra gånger, förmodligen många fler, så har jag inte fått någon uppenbar reaktion, men har ändå själv i efterhand funderat på om jag har sagt något olämpligt. Jag har kunnat gå och älta sådana funderingar i evighet och må dåligt, vare sig jag har fått en faktiskt reaktion eller bara oroat mig för att jag sagt något dumt.

Nu kanske jag inte har hunnit dabba mig så många gånger sedan jag fick diagnosen i höstas, men jag tycker ändå att jag upplever att jag har en lite annan inställning nu. Det känns som att jag inte oroar mig lika mycket för att bli missförstått eller om jag sårar någon. Notera att skriver att jag inte oroar mig , till skillnad från inte bryr mig. Det känns lite som att själva vetskapen om att det inte bara är en ren klumpighet i kommunikationen utan att den har en faktiskt orsak ger en lättnad.

Vad jag menar är man bör ha ambitionen att undvika att såra andra eller orsaka andra allvarliga missförstånd. Diagnosen är ingen ursäkt för att inte bry sig. Däremot är diagnosen en ursäkt för att misslyckas då och då om man försöker, och det är inte hela världen om det går snett ibland.

Ja Zombie uppskattar svar när du orkar sen:) skriver mina kommentarer med blått i citatet.

Zombie skrev:Man kan också ha svårt att ta kritik (även ) som AS - till exempel
av rigiditet i tankebanorna;
brister i normal erfarenhet;
för att man redan har ansträngt sig mer än vad som egentligen är rimligt och omöjligt hade kunnat göra det mer och så blir man (som det känns just då) nedgjord iallafall (och ofta för helt elementära saker som den andra inte förstår att man kan göra fel på annat än av ren illvilja);
för att man trillar över stupet till för många minnen av sådana situationer;
för att man saknar eller har stora brister i sitt system för känslomässig rimlighetsbedömning, så att man upplever kritik för en småsak av en person som älskar en som ett totalt underkännande av hela ens person.

Hur har du fått den här insikten, beskriver du nåt av egen erfarenhet, finns det sätt att fixa det här?

Men en sak som kan vara svår att se utifrån är när någon aspie kanske har lärt sig att ta ansvar för de sakerna och lära sig av kritiken - eller håller på och sliter med att lära sig - bara h*n blir unnad sin sorg, förkrosselse, vrede eller vad det nu är, först, och får den tid man behöver på sig sedan. Bra då är att den andra i sin tur lär sig att inte flyga i luften och göra saken större än vad den är, anklaga sig själv för att ha sagt mer än vad h*n tror att den andra tålde, bli utmattad och arg för att den andra övertolkar så fruktansvärt till ens nackdel osv.
(Om ilskan gäller förstås då som alltid att båda parter visar den på ett juste sätt och utan angrepp eller anklagelser...) eller utan att överge sin partner.....

[EDIT] För min egen del räcker det ofta numera med enkla vänligt hållna speglingar av vad jag har uppfattats säga, hur jag har uppfattats handla osv. - särskilt om de kommer i tid. Men så har jag ju märkt, att eftersom ingen någonstans (inklusive bland AS, där jag har varit) är van vid att "man gör så", så har folk fått svårt, om jag har råkat läcka den saken, att uppfatta mig som annat än "jobbig". De tror att det är mycket mer dramatiskt än vad det är, och att det bottnar i en osäkerhet i hela mig, när jag i själva verket är en mycket säker person på många viktiga sätt.

Jag antar att liknande i större eller mindre grad gäller flera.

mondo beyondo skrev:Ja Zombie uppskattar svar när du orkar sen:)

mondo beyondo skrev:skriver mina kommentarer med blått i citatet.

Zombie skrev:Man kan också ha svårt att ta kritik (även ) som AS - till exempel
av rigiditet i tankebanorna;
brister i normal erfarenhet;
för att man redan har ansträngt sig mer än vad som egentligen är rimligt och omöjligt hade kunnat göra det mer och så blir man (som det känns just då) nedgjord iallafall (och ofta för helt elementära saker som den andra inte förstår att man kan göra fel på annat än av ren illvilja);
för att man trillar över stupet till för många minnen av sådana situationer;
för att man saknar eller har stora brister i sitt system för känslomässig rimlighetsbedömning, så att man upplever kritik för en småsak av en person som älskar en som ett totalt underkännande av hela ens person.

Hur har du fått den här insikten, beskriver du nåt av egen erfarenhet, finns det sätt att fixa det här?

Ja, jag öser ur mitt eget minne. Och mitt nu, åtminstone för de två sista punkterna.
[EDIT] Men jag gör det i tanken att det eller liknande säkert gäller rätt många flera. Åtminstone har jag träffat en del, med och utan (förmodlig) AS. [/EDIT]
Sätt att fixa... där kanske jag får slänga frågan vidare till alla här!

Själv har jag först och främst glott in i mig själv och försökt ändra och anpassa mig. Så länge jag kan minnas. Det har varit enda sättet att överleva - jag har så uppenbart inte fungerat med andra, varit omöjlig att acceptera, och samtidigt inte kunnat leva i ensamhet och kyla.
Sen har jag gått ett par psykoterapier av den dynamiska typen (rätta till skit från uppväxten) - den ena var en hård och ärlig gruppterapi, byggd på principen om varje vuxen människas totala ansvar för sig själv. Den lärde mig en massa sociala konventioner och färdigheter - och det var helt ovärderligt - jag vet inte om jag hade kommit just någonstans efteråt utan den; men till ett alldeles för högt pris. Den ärliga speglingen innebar att jag fick skit och blev avvisad nånting så in i helvete, och det föll ingen in att mina måttlösa klumpigheter kunde vara något jag inte rådde för. Man tänkte inte så på åttiotalet; men i all synnerhet inte där.

Den andra var en samtalsterapi. Visst, alltid bra med hjälp till självinsikt. Fast jag hade så mycket sådan redan, så den övergick i stödsamtal. Och det var ovärderligt just som stöd och ensamhetslindring - jag hade tur med min terapeut, en juste och öppen och tankefri person. Men återigen: varken hon eller min psykiater höll sig inlästa på sitt ämne såpass att de la ihop min goda självinsikt och dess erbarmliga resultat med den kunskap om AS och ADHD som hade börjat komma då - förrän efter elva år. Och det som faktiskt räddade mig, förklarade någonting, gav mig självkänsla att leva på ett tag till, var just de diagnoserna. Ovanpå grundjobbet jag själv hade gjort, förstås.

Var det ett svar på det du frågade? Om jag missförstod (nu var jag där igen...),så får du gärna återkomma.

mondo beyondo skrev:

Zombie skrev:Men en sak som kan vara svår att se utifrån är när någon aspie kanske har lärt sig att ta ansvar för de sakerna och lära sig av kritiken - eller håller på och sliter med att lära sig - bara h*n blir unnad sin sorg, förkrosselse, vrede eller vad det nu är, först, och får den tid man behöver på sig sedan. Bra då är att den andra i sin tur lär sig att inte flyga i luften och göra saken större än vad den är, anklaga sig själv för att ha sagt mer än vad h*n tror att den andra tålde, bli utmattad och arg för att den andra övertolkar så fruktansvärt till ens nackdel osv.
(Om ilskan gäller förstås då som alltid att båda parter visar den på ett juste sätt och utan angrepp eller anklagelser...)

eller utan att överge sin partner.....

[Var ingen fråga, utan en sak du ville komplettera med? (själv har upplevt ?)]
Ja! Visst! Viktigt skäl till att folk överger varandra - i stället för att gå igenom något så läskigt som att vädra vrede (ofta gammal upplagrad också; och i en kultur där man inte får lära sig att hantera den på annat sätt än genom att tränga bort - och när det inte längre går, säga saker i affekt om den andra i stället för vad man själv säger. Många som nog älskar varandra som aldrig får en chans att - kanske ibland ens få veta det själva, av sånt.

[Eller menade du om jag själv..., där också?]
Ja, på sätt och vis... jag har varit alldeles för aggressionshämmad för att det ska gå att leva med längre. Å andra sidan har jag vetat det länge och försökt kompensera det lilla som har gått...
fast det förhållande och de strul/förhållandeförsök jag har haft - det var också så mycket annat som var fel samtidigt.

mondo beyondo

Ser nu att mitt svar blev liksom ett svar på hela livet, fast jag tänkte "ta kritik" när jag började skriva det. Så blir det ofta för mig: saker hänger ihop med ett virrvarr av trådar, som jag har ännu svårare att skilja ut när jag är trött. Att ta kritik har förstås varit en av de viktigare sakerna i det här för min del; mer specifika metoder för bara det... kommer jag inte på att jag har använt, just nu iallafall. Det har nog liksom fått ge sig i sammanhanget där det har dykt upp (för dykt upp har det ju gjort). [EDIT] (och det var kanske därför jag svävade ut i helheten) [/EDIT]

Så den frågan får jag nog bolla vidare.

[EDIT] Men en viktig sak (för det och annat som kan väcka starka känslor) är ju att inse att känslor är övergående (fast de kan kännas eviga och bottenlösa rätt länga); ofarliga (varken man själv eller den andra dör av dem, ens när de är riktigt starka; och för vredens del, att man inte agerar ut på mer levande saker än en kudde eller så...); inte utesluter att man tar sin del av ansvaret i relationen, som en vuxen människa (fast man kanske behöver vänja sig vid det); och att båda parter växer mer av att de vädras (om ovanstående funkar hyggligt) än hålls inne med.
Att den som kritiserar är klar och saklig (kritiserar handling men inte person, förklarar sammanhang, ger rättvist med beröm osv.); och att den andra då bemannar sig för att lyssna på vad som faktiskt ges ut och inte, kanske, stannar kvar i en varseblivning som är förvriden på grund av gamla smärtsamma minnen från då man var ett maktlöst barn eller en situation där båda var mindre mogna...

Tänkte tacka Bjäbbis svar till mej, med (försök till) återgäldande svar.

Bjäbbmonstret skrev:En del personer här på forumet verkar leva sitt liv med ett ett övermått av social ängslighet och en ständig rädsla för att såra andra. Jag kan förstå det att man kan reagera så om man har svårt att tolka andras reaktioner på det man säger och gör och har gått på pumpen av det man gör.

Jag är personligen inte -rädd- för att såra andra, dvs jag oroas inte av tanken på att jag kan ha sårat någon förrän efteråt. Jag vet ju att det är ofint att kalla någon för husvagnsluder tex, så sådana klavertramp händer ju verkligen inte bara av en händelse.
Men jag kan ibland bli väldigt brydd när jag inser hur någon har tolkat något jag har sagt. Väldigt brydd. Och naturligtvis orolig. Vad tycker den om mej nu? Varför sa den inget? Hur ska jag kunna gottgöra detta?

En person jag kände hade sån oerhört splittrad självbild att personen oroade sej över hur kassörskan på ICA skulle reagera på honom när han betalade. Där är jag icke och kommer nog heller aldrig att hamna. Jag är lite för övertygad om att det krävs två för att ett missförstånd ska uppstå.

Bjäbbmonstret skrev:Men jag tror inte att detta bara är ett "aspies har svårt att förstå NT"-problem.

Nej, precis som jag skrev. Det krävs två för ett missförstånd. Sen är det ju inte alla som -fattar- att det finns olikheter. Sådana som tolkar fel på något jag sagt och som inte förstår att jag inte per definition måste mena exakt det de menar. De tycker ju med all säkerhet att jag är en dum och sinnesslö person som kan säga... vad jag nu kan ha sagt.
Men dessa är inga jag vill ha att göra med så det skiter jag i.

Bjäbbmonstret skrev:Min AS-kompis tillhör de personer i mitt liv som jag har svårast att tolka. Det har hänt ett antal gånger att jag har läst in reaktioner hos honom som inte finns där. Inte enligt vad han säger i alla fall men eftersom minen inte stämmer när han svarar på det heller så får jag heller inte någon känsla för om han talar sanning eller inte.

Det där är jättemysko för mej. Jag sade det till min psykolog att vaihelvete tycker folk att JAG är svår att förstå sej på för? Jag är ju den enda jag känner som är oerhört ENKEL att begripa: Jag SÄGER det jag menar och jag MENAR det jag säger!
Jag sällar mej alltså till skaran som säger: Lyssna till det talade ordet! Det är ordet som gäller. Inga dolda budskap med huvudskakningar eller näskliande. Bara enkelt och rakt. Ord.

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte så jävla lätt att begripa sig på om en människa tar åt sig av det man säger om man personen ifråga bara visar upp ett stenansikte och inte tycks reagera på något sätt. Klart man kan fråga, men är det känsligt finns ju en risk att man sårar ännu mer.

Nej. Inte om du frågar mej. Snarare tvärtom.

Ponera att du har sagt något kritiskt till mej. Jag lovar dej att jag inte far i taket av något innan jag har funderat över frågor som "finns det belägg för denna kritik?" och "vad handlar kritiken om egentligen?". Om du skulle fråga mej om jag blev sårad skulle jag (i enlighet med stycket ovan!) svara rakt och enkelt "Ja" om jag blev sårad eller "Nej" om jag inte blev sårad.
I händelse av att kritiken är korrekt så kan man sen diskutera vad som kan göras för att lösa det påtalade problemet.

Skulle du däremot inte säga nåt, kanske du skulle grubbla på om du hade sårat mej eller inte. Det skulle ju vara något negativt för dej. Alltså skulle jag hellre se att du frågade mej så att vi kunde reda ut frågan och du kunde bli lugnad. Det för ju med sej fördelen för mej att jag slipper bli missförstådd, eftersom du tydligt visat att du inte riktigt hängt med.. eller så.

Bjäbbmonstret skrev:Om man därtill ligger till att det handlar om personer med många års erfarenhet av ständiga missuppfattningar. Ja det var inte lätt det här. Jag får väl också anta rollen av att inte våga säga något alls, eller?

Det är enligt min mening just för att människor INTE ställer frågor som det blir så många missförstånd!

Det är så himla trist att se att språket, det vi har för att kommunicera, används så lite till detta ändamål och så mycket till bladder. Istället ska vi "förstå" massa tjafs. Förfan. Ut med språket! Tala ur skägget människa!

weasley skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Min AS-kompis tillhör de personer i mitt liv som jag har svårast att tolka. Det har hänt ett antal gånger att jag har läst in reaktioner hos honom som inte finns där. Inte enligt vad han säger i alla fall men eftersom minen inte stämmer när han svarar på det heller så får jag heller inte någon känsla för om han talar sanning eller inte.

Det där är jättemysko för mej. Jag sade det till min psykolog att vaihelvete tycker folk att JAG är svår att förstå sej på för? Jag är ju den enda jag känner som är oerhört ENKEL att begripa: Jag SÄGER det jag menar och jag MENAR det jag säger!
Jag sällar mej alltså till skaran som säger: Lyssna till det talade ordet! Det är ordet som gäller. Inga dolda budskap med huvudskakningar eller näskliande. Bara enkelt och rakt. Ord.

Bjäbbmonstret skrev:Det är inte så jävla lätt att begripa sig på om en människa tar åt sig av det man säger om man personen ifråga bara visar upp ett stenansikte och inte tycks reagera på något sätt. Klart man kan fråga, men är det känsligt finns ju en risk att man sårar ännu mer.

Nej. Inte om du frågar mej. Snarare tvärtom.

Ponera att du har sagt något kritiskt till mej. Jag lovar dej att jag inte far i taket av något innan jag har funderat över frågor som "finns det belägg för denna kritik?" och "vad handlar kritiken om egentligen?". Om du skulle fråga mej om jag blev sårad skulle jag (i enlighet med stycket ovan!) svara rakt och enkelt "Ja" om jag blev sårad eller "Nej" om jag inte blev sårad.
I händelse av att kritiken är korrekt så kan man sen diskutera vad som kan göras för att lösa det påtalade problemet.

Skulle du däremot inte säga nåt, kanske du skulle grubbla på om du hade sårat mej eller inte. Det skulle ju vara något negativt för dej. Alltså skulle jag hellre se att du frågade mej så att vi kunde reda ut frågan och du kunde bli lugnad. Det för ju med sej fördelen för mej att jag slipper bli missförstådd, eftersom du tydligt visat att du inte riktigt hängt med.. eller så.

Bjäbbmonstret skrev:Om man därtill ligger till att det handlar om personer med många års erfarenhet av ständiga missuppfattningar. Ja det var inte lätt det här. Jag får väl också anta rollen av att inte våga säga något alls, eller?

Det är enligt min mening just för att människor INTE ställer frågor som det blir så många missförstånd!

Det är så himla trist att se att språket, det vi har för att kommunicera, används så lite till detta ändamål och så mycket till bladder. Istället ska vi "förstå" massa tjafs. Förfan. Ut med språket! Tala ur skägget människa!

Klockrent svar Wesslan.. Jag var på väg att försöka formulera mig igår men nu ser jag ju att du gjort det minst lika bra som jag skulle gjort.

Tackar..