Usch.

Det här kan jag tala mycket om...

weasley skrev:Usch.

Det här kan jag tala mycket om...

Vi märker det.


(Sorry, men du bjöd på det. )

Hehehe... :-D

Jag får tala imorrn.. ;-D

geemer skrev:Okej, jag ska formulera mig kort den här gången.

* Vad tror NI att det behövs för att bryta en depression?
Har tyvärr inget svar här. Personligen så hjälpte självkännedom mig samt omvärldens bekräftelse, tyvärr en rätt osannolik situation för många med AS....

* Eller är deprimerade människor körda för resten av sitt liv?
Jag har själv haft så djupa depressioner så det är helt osannolikt att jag lever öht. Idag så har jag bara ångest etc som jag dövar på det ena eller andra sättet. Eh....kanske depressionen till slut kan bli ett normaltillstånd... Vad vet jag? Jag är ju ändå så annorlunda på alla sätt och vis att det liksom inte går att spegla sig mot någon/något annat.

* Och den kanske värsta frågan: är ett liv i evig depression människovärdigt?
Man brukar säga att det sista som lämnar människan är överevnadsinstinkten. Vad är männisovärdigt? (retorisk fråga).

Sorry för det blå svaren. Ides inte att göra 3 quotes, så detta fick bli min kompromiss

Om man som jag har konkreta orsaker till depressionen så finns det inget tillfredställande alternativ. Medicinerna lindrar bara symptomen och gör inget åt (de konkreta) felen/problemen, totalt värdelöst. Terapin verkar bara vara utformad för att få patienten att leva med problemen (och kanske också symptomen), också totalt värdelöst, rätt sätt vore att lösa det grundläggande problemet istället (vilket säkert skulle kräva sammarbete från vissa andra).

Ska försöka sluta bjäbba det ligger utanför mitt kompetensområde!

nallen skrev:.../Terapin verkar bara vara utformad för att få patienten att leva med problemen (och kanske också symptomen), också totalt värdelöst, rätt sätt vore att lösa det grundläggande problemet istället (vilket säkert skulle kräva sammarbete från vissa andra).

Om det inte finns något sätt att lösa det grundläggande problemet så återstår ju bara att lära sig leva med problemen.

Jag tror inte att det finns ETT grundläggande problem, det är nog shitloads mer komplicerat än så i de flesta fall.

nallen skrev:Om man som jag har konkreta orsaker till depressionen så finns det inget tillfredställande alternativ. Medicinerna lindrar bara symptomen och gör inget åt (de konkreta) felen/problemen, totalt värdelöst. Terapin verkar bara vara utformad för att få patienten att leva med problemen (och kanske också symptomen), också totalt värdelöst, rätt sätt vore att lösa det grundläggande problemet istället (vilket säkert skulle kräva sammarbete från vissa andra).

Utan att veta något om just din situation, så ska man inte glömma att det ibland kan vara depressionen som gör att man tänker negativt och i cirklar, och därför tycker att de bakomliggande problemen är olösliga, när de kanske egentligen inte är det. Att häva depressionen med mediciner kan då göra att man får en ärlig chans att försöka göra något åt problemen. Om inte det hjälper ändå, så kan ju medicinerna i alla fall göra att man får en lite högre livskvalitet. En jobbig situation blir ännu jobbigare om man dessutom har en depression att tampas med.

Något som tidigare har funkat för mig är förändring.

Jag utsätter mig själv medvetet för någon typ av konstruktiv förändring.
Det blir då nästan påtvingat eftersom allting känns tungt vid deprissionen
och tar extra kraft. Förändringen kan röra sig om att vistas i en ny miljö,
ta upp en serie nya rutiner, bryta isolering, göra något som jag normalt kanske inte brukar. Det innebär kanske egentligen litegrann att bryta emot ett typisk asperger drag, förändring är ju vanligtvis något som kan vara jobbigt när man har diagnosen. Det brukar därför innebära att den initiala ribban bli hög. Men personligen lär jag mig snabbt nya rutiner även om de tar emot hårt ibörjan.

Nu krävs nog dock att man har kraften att genomföra detta.
Jag är själv nere i mörkret för tillfället och det återstår att leva som jag lär...

Några lösryckta tankar såhär på morgonkvisten... (jag fick sova 4h inatt..)

# Det finns de jag träffat som varit riktigt deprimerade. Det har nästan aldrig märkts på dem när man träffar dem som flyktigast. Man ser det i förbifarten, små gester, små anmärkningar; detaljer som kanske alla inte ser, eller kanske inte VILL se?

# Det finns de jag träffat som visat hur deprimerade de är. Med ord och ärr. All möjlig hjälp har givits dem, men ärren ristar in dagarna. Det går inte att undgå att se det. Nya vänner kan skapas via ärren, det blir som någon sorts gemenskap kring val av redskap och tekniker när det gäller ärrbildande.

På något vis, av någon anledning, har jag mer "förtroende", eller vad man ska kalla det, för den förstnämnda gruppen. På något vis, av någon anledning, känns det mer.... genuint. Jättefånigt, säkert, men det är väl något som passar mej bättre antar jag.

Jag TROR jag resonerar som så att när man attackerar den egna kroppen så -kommer- det att synas. Det kommer att bli uppståndelse, läkarbesök, terapier, vårdcirkus och uppmärksamhet. Jag TROR jag resonerar som så att den som är utsatt för detta sammanlagda omhändertagande borde greppa att den är både omtyckt och uppskattad. Jag TROR jag tycker att den som skapar vänner via sina ärr kanske egentligen har andra problem än just depression.

Om man däremot inte karvar sej själv till oigenkännelighet är ens problem på något vis djupare, TROR jag. Det är inte lika mycket affekt. Man VILL egentligen inte ha det så dåligt som det känns, därför vill man inte heller visa hur dåligt det är. Samtidigt är det ju dessa osynliga som har svårare att få hjälp; det SYNS ju inte att dåligheten tynger dem! Men kanske kanske det är så att när hjälpen kommer så... hjälper den. Eftersom det inte finns en önskan att vältra sej i sin egen olycka.

Det här är som sagt bara lösa och ogrundade tankar. Jag har bara träffat några personer av varje slag så det är på intet sätt fasta sanningar utan dessa funderingar är mycket möjliga att ändras beroende på input.

geemer skrev:* Vad tror NI att det behövs för att bryta en depression?

Det finns de behandlingar som nämnts i tråden och antidepp-medicin. Möjligen missförstår jag frågan eller tror du på fullt allvar att det finns en generell metod som funkar för alla?

geemer skrev:* Eller är deprimerade människor körda för resten av sitt liv?

En del människor är tvungna att äta antidepp-mediciner livet ut för att fungera (om det är ett värdigt liv, se nedan). Andra lyckas bryta sin depression för gott med de behandlingar som tidigare nämnts.

geemer skrev:* Och den kanske värsta frågan: är ett liv i evig depression människovärdigt?

Det är en djupt filosofisk fråga vad som är ett meningsfullt liv. Själv har jag tagit beslutet att fortsätta leva men har väldigt små förväntningar på livet. Jag tycker ändå att jag periodvis har ett rikt liv då jag odlar mina intressen. Men jag kan se andra som lever ett, enligt mig, trist "Svensson liv" och är nöjda med det, ett liv som jag inte tycker är värt att leva. Jag vet vad som berikar mitt liv och är glad för de perioder då jag orkar ägna mig åt det.

Återkommande djupa dalar har jag numera accepterat som en del av mitt liv.

geemer skrev:Men kan man inte våga tro på en förbättring, har man då inte låst sig själv från alla möjligheter?

Det är en motsägelse i sig, tror man på en förbättring är man inte deprimerad.

geemer skrev:Mmm, jag har själv alltid vägrat läkemedel eftersom jag alltid ansett att mina depressioner var sprungna ur konkreta orsaker.

Jag har haft bekanta som också har vägrat läkemedel för att senare ta livet av sig. Man kommer till en gräns då man helt enkelt får välja, vill man försöka komma ur depressionen och testa de behandlingar som finns eller tycker man det är ett ovärdigt liv som inte är värt att leva.


Generellt så känns det som du förväxlar depression med deppighet.

För mig var det läkemedel och ECT som hjälpte. Men så tror jag också att min depression var "fysisk". Jag hade ingen emotionell anledning att falla ned i en depression. Inget runt mig borde ha tyngt ned mig så till den milda grad att jag dök ned i det kolsvarta djupet.

Således drar jag slutsatsen att min depression berodde på obalans av något/några ämnen/substanser i hjärnan (alltså var rent fysisk). Det förklarar också varför terapi var så totalt bortkastat på mig och bara var ett rent irritationsmoment när jag försökte mig på det några gånger. Det var rena skitsnacket i mina öron.

Om jag minns rätt...
Det finns olika sorters depression. En som beror på yttre omständigheter, exogen/reaktiv depression.
Och en som anses komma inifrån/är mer permanent. Hur som helst, det finns litet olika varianter.
Riktigt djupa och varaktiga depressioner, verkar det som, måste brytas. Den veteskapliga litteraturen hävdar att det görs effektivast med ECT ("elchocker") som i praktiken är ett stort epileptiskt anfall. 85% lär bli bättre. Orsakerna till att ECT hjälper är okänd.

Frågan är vad man gör efter det att man blivit bättre efter sin ECT. Kognitiv Terapi eventuellt kombinerat med medicin kan vara bra.

Ganesh skrev:Riktigt djupa och varaktiga depressioner, verkar det som, måste brytas. Den veteskapliga litteraturen hävdar att det görs effektivast med ECT ("elchocker") som i praktiken är ett stort epileptiskt anfall. 85% lär bli bättre. Orsakerna till att ECT hjälper är okänd.

Frågan är vad man gör efter det att man blivit bättre efter sin ECT. Kognitiv Terapi eventuellt kombinerat med medicin kan vara bra.

Det går lite "mode" i vilka behandlingar som är effektivast för att bryta djupa depressioner. Just nu är det "inne" med ECT och det går att läsa i många läkarspalter om depression att ECT minsann är mirakelkuren. Även i "Den deprimerade reportern", som gick på tv, var det ECT som slutligen bröt depressionen och man förmedlade en bild av ECT som mirakelkur.

Jag nöjer mig med att konstatera att ECT fungerar för vissa men inte för andra. Människans psyke är alltför komplext för att jag skall tro på generella mirakelbehandlingar.

Angående vad man gör efter en fungerande ECT-behandling så är det en del som får underhållsbehandlingar. De kommer exempelvis in var tredje eller var sjätte månad för behandling. Jag har dock träffat personer som äntligen trodde sig ha funnit mirakelbehandlingen för att senare vara helt förtvivlade för att dessa underhållsbehandligar inte längre fungerade. Som sagt generella mirakelbehandlingar tror jag inte ett dugg på.

På tal om gamla behandlingsmetoder som återkommer så är Anafranil i droppform också poppis nu på många psykavdelningar. Måste erkänna att det är lite komiskt att se en psykavdelning där folk släpar sig fram med droppställningar med Anafranil, "Gökboet" i kvadrat. Det kan ju muntra upp övriga på avdelningen om inte annat.

Jag spelar Stag Knight 2 på nutstation.com.

Efter bana 9 mår jag definitivt bra.

Följande gäller deppighet, inte depression.

Jag analyserar mig fram till hur det ser ut i 3D när man roterar något i (3+n)D, genom att jämföra vridnigar av olika saker, inne i min skalle. Vissa sätter ihop maskiner eller program och känner en väldig tillfredsställelse när de sedan trycker på "START" eller "Enter" och processen går igång.

Tillfredsställelse är väl vad som behövs? Den ges väl av att få något tillbaka, av att ha skäl att och våga tro att man får något tillbaka, om man satsar litet ansträngning?

Helst skulle man ju vara full av erfarenheter av att få gensvar, socialt, försörjningsmäsisgt och fysiskt/kognitivt... får förtydliga litet. I vanlig ordning använder jag mig som exempel.

Förtydligande
Helst skulle man ju vara full av erfarenheter av socialt gensvar: Om man intresserar sig för andra och sökekr deras sällskap så intresserar de sig för en själv och söker ens sällskap. Stämmer i mitt fall med mina närmaste släktningar och stämde med kompisar i min barndom. Deppresivt, jäpp, sådan är tråden. Värre blir det, om möjligt.

Helst skulle man ju vara full av erfarenheter av försörjningsmäsisgt gensvar: Om man anstränger sig att hjälpa till eller om man tar egna initiativ så ger detta effekt och ger en lön för mödan. Det kan gälla odling eller jakt/fiske/insamling eller bygge på egen hand eller gälla samarbete. Man skulle kanske ha varit uppvuxen på landet eller i en hantverkarfamilj men tyvärr. Matte och andra (applicerbara) tankekonstruktioner är mitt klena substitut (som ingen uppmuntrar). Alltså ger det gensvar för mig att anstränga mig kognitivt. Fysiken har det hittills varit sämre med.

Tror ni att det här gäller all deppighet? Är det alltid brist på gensvar? Varje person vill ju ha sina slags gensvar, jag tror att detta kan vara allmängiltigt eftersom det rymmer oändliga varianter och väldiga skillnader. Se bara på alla slags gensvar som ryms inom underavdelningarna sexuell attraktion och sexuell kärlek!

jonsch skrev:Följande gäller deppighet, inte depression.

Jag analyserar mig fram till hur det ser ut i 3D när man roterar något i (3+n)D, genom att jämföra vridnigar av olika saker, inne i min skalle. Vissa sätter ihop maskiner eller program och känner en väldig tillfredsställelse när de sedan trycker på "START" eller "Enter" och processen går igång.

Tillfredsställelse är väl vad som behövs? Den ges väl av att få något tillbaka, av att ha skäl att och våga tro att man får något tillbaka, om man satsar litet ansträngning?

Helst skulle man ju vara full av erfarenheter av att få gensvar, socialt, försörjningsmäsisgt och fysiskt/kognitivt... får förtydliga litet. I vanlig ordning använder jag mig som exempel.

Förtydligande
Helst skulle man ju vara full av erfarenheter av socialt gensvar: Om man intresserar sig för andra och sökekr deras sällskap så intresserar de sig för en själv och söker ens sällskap. Stämmer i mitt fall med mina närmaste släktningar och stämde med kompisar i min barndom. Deppresivt, jäpp, sådan är tråden. Värre blir det, om möjligt.

Helst skulle man ju vara full av erfarenheter av försörjningsmäsisgt gensvar: Om man anstränger sig att hjälpa till eller om man tar egna initiativ så ger detta effekt och ger en lön för mödan. Det kan gälla odling eller jakt/fiske/insamling eller bygge på egen hand eller gälla samarbete. Man skulle kanske ha varit uppvuxen på landet eller i en hantverkarfamilj men tyvärr. Matte och andra (applicerbara) tankekonstruktioner är mitt klena substitut (som ingen uppmuntrar). Alltså ger det gensvar för mig att anstränga mig kognitivt. Fysiken har det hittills varit sämre med.

Tror ni att det här gäller all deppighet? Är det alltid brist på gensvar? Varje person vill ju ha sina slags gensvar, jag tror att detta kan vara allmängiltigt eftersom det rymmer oändliga varianter och väldiga skillnader. Se bara på alla slags gensvar som ryms inom underavdelningarna sexuell attraktion och sexuell kärlek!

Jovisst, du berör belöningssystem. Det kräver att man inte är djupt deprimerad dock som du nämner, utan ivärsta fall lite deppig, om det inte är fråga om ett beroende av något slag, kan jag tänka mig.
Kanske man nästintill kan missbruka sina talanger/specialintressen/intressen för att fly undan sin deppighet, dvs utöva tex musicerande så intensivt att det blir på bekostnad av ens hälsa för att kortsiktigt uppnå en sorts belöning (gensvar), det kan ju slå över och forma en in i sådana beteenden om man är lagd åt det hållet och inte passar sig...

Jo, uniqueNr5, jag tror också att det är så.

När jag är "deppig":
* Göra någonting annorlunda än det jag brukar
* Måla (jag kickstartar mig själv genom en färg jag verkligen hatar...)
* Lyssna på musik som passar till känsloläget; efter ett tag går det över.
* Springer och springer helt till jag ramlar omkull av utmattning.
* Äter godis och tycker synd om mig själv (funkar bara tillfälligt, negativt i längden).
* Köper någonting dyrt, då blir jag glad igen.

När jag är deprimerad:
* ?

Det är en himla skillnad på att vara "lite deppig" som var man är ibland och att vara deprimerad! Det är oerhört vanligt att folk blir irriterade på mig och tycker att jag "borde rycka upp mig". Är jag "deppig" kan jag "ta mig i kragen" och "rycka upp mig". Det visar på deras inkompetens:
Är jag deprimerad kan jag inte "rycka upp mig"!

Det är liksom det som gör depressioner så knepiga. Hade jag med lite viljeansträngning kunnat ändra mitt sinnesläge, så hade jag inte haft något problem. Jag blir inte gladare över att få ett par nya Lacoste-skor eller att åka till något ställe jag tycker om när jag är deprimerad. Hittills har jag inte hittat någon varaktig lösning (snacka har inte hjälpt i längden, överväger att prova antidepressiva). Det finns mycket som minskar risken för depressioner: Motion är bra mot depressioner, äta nyttigt, ha ett stimulerande liv, ha kontakt med Gud... tyvärr är det ingendera något jag har energi att skaffa mig i de perioder jag är nere. Altså talar man till de redan frälsta om man säger att en person ska träna mer (eller liknande) för att slippa depressioner.

Min erfarenhet av andra som är deprimerade är att det är bra att finnas i närheten och stötta.

Själv har jag bara varit vad jag uppfattade som deprimerad en gång. Det var i samband med att jag hade gått färdigt en lång utbildning och inte kom ut på arbetsmarknaden samtidigt som jag dragit på mig en besvärlig fysisk åkomma som aldrig ville gå över.

Ingenting som vanligtvis skulle ha intressera mig kändes värt att göra och jag vill helst bara ligga kvar i sängen. Men jag hade en person i närheten som kramade mig, stöttade mig och såg till att jag kom ut ur lägenheten vilket var guld värt. Så småningom övergick den ständiga känslan av meningslöshet till ett tillstånd av snabba humörsvängningar i stället, vilket så småningom klingade av, efter mycket lång tid.

lost skrev:

nallen skrev:.../Terapin verkar bara vara utformad för att få patienten att leva med problemen (och kanske också symptomen), också totalt värdelöst, rätt sätt vore att lösa det grundläggande problemet istället (vilket säkert skulle kräva sammarbete från vissa andra).

Går och går... men visst. Om det innebär för stora olägenheter att fixa det... tja, det skulle vara betydligt bättre att få dö ifrån eländet, men häpp, det är det förbjudet att hjälpa till med.

Så här går man

Skillnaden mellan "deppad" och "deprimerad" har belysts ganska slående av några här, jag håller med om distinktionen och tänkte komma med en fundering/betraktelse.

Det är så synd att det inte finns något riktigt ord för hur man är när man är vad som här kallas "deppig" dvs "lite loj och svårt med motivationen" och ordet "deprimerad" i betydelsen "livet är inte värt att leva".
Jag vet inte, "vanliga" människor kanske inte lägger samma vikt vid ord (hmm, jag har iofs varit med om möten där folk diskuterat om det bör heta "studieovan bakgrund" eller "arbetarklassbakgrund"...) men jag TROR att om det fanns ett specifikt, distinkt ord för det som är "deppig" så skulle folk nog ha lättare att förstå att det är två olika saker.

Ett exempel:
Wessla har tappat tilltro till sej själv, omgivning, förmåga... allt. Wessla berättar för Vän hur jobbigt det är att öht lyckas rulla sej ur sängen - det är ett projekt bara att ta en dusch.
Vän ger Wessla rådet att skaffa ett jobb för då kommer allt bli bra. Wessla säger att det inte funkar att jobba när Wesslan inte ens orkar duscha! Det går inte att passa tider när man är trött och helt slut rätt genom märg och ben. En trötthet som inte går över av att sova.
Vän är envis. Wessla blir arg på att Vän inte lyssnar. Inte ens när Wessla får med sej ett halvt apotek med mystiska små askar hem, tycker Vän att det är en bra ide med något annat än att skaffa ett jobb. Vän hade ju blivit hjälpt av det när Vän var nere, varför skulle det inte hjälpa för en Wessla? resonerar Vän.

Jag vet inte om personen Vän är ignorant eller bara inte fattar att det är skillnad på att vara lite nere och att vara helt jävla nere långt under källarnivå. Kanske kanske kanske det skulle hjälpa om man hade bättre graderingar på det än bara.. "öööh, deprimerad"?

Håller med! Och kastar in en tredje distinktion, till Weasley överst sid. 2: som jag har uppfattat det (vanlig lekman, någon enstaka (bekants) bekant), så måste väl rimligtvis självskadebeteende vara något annat än depression - något åt missbruks- eller OCD- (tvångssyndrom-)hållet kanske? Senast jag hängde med hörde jag inte att några experter själva visste, kanske någon vet mer nu?
Sedan, som en del annat, kan det förvärras eller utlösas av eller användas för att försöka stå ut med depression eller annan stress (tror jag då då).

Jag ser lite annolunda på det hela jag har varit och är deprimerad sen många år, med små korta avbrott. Fast jag kan verka normal ändå.

Jag känner igen mig i weaslys första beskrivning. Det syns bara på det lilla.
Psykiatiker tycker inte det många ggr. Fel, ja, men med rynkad panna.
Man beter sig ju inte såpass, man är inte helt likgikltig utan äter och så. Rullar ur sängen, kan dras med på saker men det är mest en pina att umgås.
Lacostskor hjälper inte. För sekunden om man har hål i skon kanske.