Man behöver inte alls lära sig att tåla oönskad beröring.
I vissa fall är det en lagstadgad rättighet.

Det är jobbigt när man vill ha närheten men är för överbelastad för att klara av att bli vidrörd ens när man vill. Det händer mig ibland.

En snabb kram kan vara okej, om jag känner personen väl, men annars avstår jag helst. Det värsta som finns är klappar, smekningar och lös beröring i allmänhet. Jag rycker väldigt ofta till och får riktiga obehagskänslor av sånt.

Min sambo har väl lite fler friheter, förstås, men allt som är löst eller kan kittlas är hemskt. Han kommer inte alltid ihåg det, men det kan jag förlåta honom.

Från social synpunkt är det skitsmart att tvinga sig att lära sig acceptera kroppskontakt.

Jag försökte förklara för mina kusiner varför jag inte tycker om att de kramar mig. De blev mycket sårade. Jag har lärt mig krama min dotter, min syster och mina barnbarn.

Normala människor blir riktigt störda om man inte vill ta i dem. Det är ungefär som om man vore rasist. Och de var nån sån här undermänsklig ras.

Lennart Frimodig

Men ens kropp är ens egen. Jag vill inte ta det obehaget i onödan, men däremot låter jag alltid folk förstå att det är hos mig problemet ligger, och inte hos dem.

I mitt fall handlar det nog snarare om brist på fysisk beröring.

Till kullan.

Du kan komma till Uppsala och krama mig. Jag lovar att bli som en pinne.

Sen bryr jag mig inte jättemycke om vad du förstår. Allt det där är din grej.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Till kullan.

Du kan komma till Uppsala och krama mig. Jag lovar att bli som en pinne.

Sen bryr jag mig inte jättemycke om vad du förstår. Allt det där är din grej.

Lennart Frimodig

Suck!

Du suckar och förblir en hjälplös idiot. Ditt val.

Det är intressant att du inte skäms.

Lennart Frimodig

Jag var nog "dålig" på kroppskontakt tills jag blev sexuellt aktiv. Efter det så blev kroppskontakt både skönt och väldigt givande.

Ja jag vet då att jag skulle vilja ha nån att kramas med.....

Klarar kroppskontakt som är kravlös bättre än när det finns tanke bakom. Barn som springer runt, slänger armarna om mig, och sedan springer vidare är mycket lättare än en vuxen människa stirrandes rakt på mig...... ....OJ....
Tycker inte om när andra snuddar i mig heller, kan till och med bli arg om någon snuddar i mig flera gånger på kort stund.
Jag klarar inte ens av att säga hej då. Det känns väldigt ofta dumt. Inte ens ett hej då.
Om jag hade möjlighet skulle jag nog kunna lära mig bättre, men jag är inte mycket intresserad av det.
Det vore i och för sig ganska bekvämt att veta vilken sorts kram man ska ge när någon stirrar på en.

Jag har nog rätt svårt för kramar och när folk lägger handen på armen/axeln eller så, eller bara sitta nära någon.
Men jag vet inte vad av det som kan tänkas bero på npf och vad som beror på mitt äckel och min skam över min feta kropp.

Fast jag har alltid haft svårt för det där "tjej kramandet" vid möten. Uttryckte mig så för jag upplevde att det mest hände under högstadietiden och då enbart tjejer som bröt ut i "Heeeeeej vad kul p se dig" och slängde sig om halsen på folk. För att sen bara personen gått spy galla över den.

Men jag har svårt att vara i kroppen och känna någon ro även i närheten med min sambo, tyvärr, önskar att jag kunde njuta av det, verkligen .

Barnen är dock mycket nära, har burits i sjal/bärsele mycket kramar och närhet

Barn är bra att träna på. De kan ställa vilka jävla krav som helst. Och man kapitulerar.

Jag tror jag gjorde det. Exfrun var sex. Barnbarn är ren njutning. Man har enorm respekt, skitkonstigt.

Lennart Frimodig

Jag (som mamma beskriver det) gillar beröring på mina villkor. Får ofta höra att "jag hoppar till" när någon kommer nära mig för snabbt.Precis som du säger, klappar folk mig så drar jag mig undan eller puttar till (utan att tänka på det och det uppskattas inte alltid) Folk som ska vara på mig och kramas är inte heller uppskattat. Mamma berättade att när min kompis när jag var liten försökte krama mig, drog jag henne i håret.

Det som jag stör mig mycket på är även när man sitter i en soffa eller dylikt och någons ben/fot rör mitt ben, det är så obehagligt så det är inte sant.

Sen beror det också på, när jag är osäker i situationer tar jag tag i folk. (I folkmassor etc.)

Det du inte gillar, gillar du inte. Folk måste acceptera att du inte fungerar som de gör.

Jag har haft bekymmer med kramar sen jag var liten. Jag älskade verkligen min mamma, totalt, fast jag blev en pinne när hon kramade mig. Hon blev naturligtvis jättesårad och jag fattade ingenting.

Jag har alltid uppfattat sex som en aggressionsakt. Man liksom lägger sig på, bildligt talat.

Bortsett från barn och barnbarn så måste jag fatta ett sånt här beslut att ta i folk. Jag ler och låtsas att det är ok och så.

Lennart Frimodig

lyise skrev:Jag (som mamma beskriver det) gillar beröring på mina villkor. Får ofta höra att "jag hoppar till" när någon kommer nära mig för snabbt.Precis som du säger, klappar folk mig så drar jag mig undan eller puttar till (utan att tänka på det och det uppskattas inte alltid) Folk som ska vara på mig och kramas är inte heller uppskattat. Mamma berättade att när min kompis när jag var liten försökte krama mig, drog jag henne i håret.

Det som jag stör mig mycket på är även när man sitter i en soffa eller dylikt och någons ben/fot rör mitt ben, det är så obehagligt så det är inte sant.

Sen beror det också på, när jag är osäker i situationer tar jag tag i folk. (I folkmassor etc.)

Låter väldigt likt mig. Min pojkvän får inte klappa mig och jag rycker till för minsta lilla felaktig beröring. Enda undantaget är om jag är full, men det är ett rätt ohälsosamt sätt att lära sig beröring...

Beröring och sex hör ihop för mig förutom att krama de allra närmaste förstås. Andra människor som vågar sig på att ge mig en kram, vilket är ganska få för jag ser så avståndstagande ut, får tillbaka en alldeles för hård och lång kram. Det misstaget gör de aldrig mer igen.

Kommer ihåg när jag gick och fick fotmassage. Det var så vidrigt att jag bara satt och väntade på att det skulle ta slut. Dyrt var det också till råga på allt. Usch!

Jag har fått en ischias-attack, det gör ont som fan från höger skinka och ner till fotvalvet på höger fot. Jag äter nån spansk medicin och på tisdag skall jag få sån här massage, det är verkligen en utmaning. Under ytan är jag beredd på att jag kan bli extremt otrevlig. Men jag skall försöka hålla ihop i hälsans intresse.

Jag tycker inte om när människor kommer nära, om det inte är barn eller barnbarn. Normalt tar jag två steg tillbaka. Jag måste besluta mig för att ta folk i hand, för att låtsas vara trevlig och normal och så.

Kompanjonerna har lärt sig det här, trots att de är från såna här bedrövliga kulturer. I Chile kramas man i alla möjliga situationer, i Iran håller man på och kindpussas och så, det är helt befängt. En sund distans skapar ett gott samhälle, ungefär.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Jag har fått en ischias-attack, det gör ont som fan från höger skinka och ner till fotvalvet på höger fot. Jag äter nån spansk medicin och på tisdag skall jag få sån här massage, det är verkligen en utmaning. Under ytan är jag beredd på att jag kan bli extremt otrevlig. Men jag skall försöka hålla ihop i hälsans intresse.

Jag tycker inte om när människor kommer nära, om det inte är barn eller barnbarn. Normalt tar jag två steg tillbaka. Jag måste besluta mig för att ta folk i hand, för att låtsas vara trevlig och normal och så.

Kompanjonerna har lärt sig det här, trots att de är från såna här bedrövliga kulturer. I Chile kramas man i alla möjliga situationer, i Iran håller man på och kindpussas och så, det är helt befängt. En sund distans skapar ett gott samhälle, ungefär.

Lennart Frimodig

Förklara det så gott du kan för den som ska massera.

Tack.

De är professionella, man blir lite hjälplös, sen är det ett starkt intresse att få mindre ont. De sysslar med idrottsmedicin, så de är väl vana vid egendomliga snubbar.

Idrottsskadecentrum på Drottninggatan 1 i Uppsala. Jag var där en gång tidigare, för 8 år sen, och fick bra erfarenhet, så jag kommer tillbaka.

Lennart Frimodig

Jag har en församlingsmedlem från någonstans i Asien, tror det kan vara Kambodja eller Vietnam, vet inte säkert, som är alldeles för förtjust i att ta på mig. Hon kan aldrig ha sett en man med långt hår förut, för hon pillar på det så fort hon kommer i närheten av mig, som om jag var ett udda mjukisdjur...

Och dessa satans kindpussar!!!
Jag ska fan skaffa riddarvisir och rustning, så jag får vara ifred i kyrkan.

Fast människor från Kambodja och Vietnam ursäktar nästan vadsomhelst.

De ser mjuka och allmänmänskliga ut på nåt sätt. Man känner sig omhändertagande.
Sen är de naturligtvis stentuffa, men det kan man blunda för.(Annars hade de inte överlevt.)

Lennart Frimodig