Verkligen väldigt kloka saker du skriver i ditt första inlägg här, Geemer.

Bara man inser att det alltsammans har åtminstone två lika viktiga och giltiga sidor till:
den hårda praktiken = vad var och en av oss faktiskt orkar, med eller utan hur mycket stöd (som kan finnas eller saknas) och på hurpass lång tid;
att man inte slänger de moraliska aspekterna på livet och mänskligheten överbord som en annan reaktionär eller nyliberal.

Geemer:

1. Afrikanerna är nog gladare än oss för att deras levnadsstandard ökar ständigt. Vår börjar falla. Min generation är den första, som inte kommer få det bättre än våra föräldrar.

2. Självmord är inget en person ens överväger, om den kan se minsta lilla strimma av ljus. Är man så nere är det inte möjligt för dem att söka hjälp. Jag tycker inte att självmord är en bra lösning, men jag förstår dem som överväger möjligheten. Har man minsta gnutta hopp och drivkraft (som du talar om hela tiden) så kommer aldrig självmord ens i fråga, alltså talar du till de redan frälsta. Skillnaden på depression och att vara "lite deppig" på det sätt var man är, är att man inte kan "rycka upp sig" från en depression. I synnerhet inte om den är så djup att de överväger självmord.

MsTibbs skrev:Geemer:

1. Afrikanerna är nog gladare än oss för att deras levnadsstandard ökar ständigt. Vår börjar falla. Min generation är den första, som inte kommer få det bättre än våra föräldrar.

Off topic samt felaktig uppgift. Levnadsstandarden rasar på många håll i Afrika!

sugrövmanövern skrev:Det är just precis sådant där som får en att bara vilja gråta, av ren frustration. Frustration över att ingen begriper att man hela sitt liv gjort så gott man kunnat.

Omvärldens oförståelse är nog någonting som alla med Asperger kan skriva under att de känner av. Samtidigt är det bara så, det är så många människor som är missförstådda och som folk tenderar att ställa orimliga krav på. Tänk bara på alla homosexuella som har kravet på sig att spela hetero, att få all skam vräkt över sig från sin egen familj.

Tyvärr är det bara en del av livet och acceptera det, till en viss gräns, tycker i alla fall jag är en nödvändighet. Varför stångas mot det omöjliga?

sugrövmanövern skrev:Tänk om de vetat att det var skräck som manifesterades, och inte lättja. Skräck och lättja, hur kan man inte se skillnaden? När ekonomin är hotad mår många dåligt av det, det är den värsta skräcken tycker jag, och man behöver inte vara deprimerad för att uppleva skräcken. Jag har sett bla min egen bror brytas ner av instanserna. Han är helt normal och gladlynt. När han började yttra saker som "jag bryter ihop", då blev jag jävligt orolig. Men han tog sig upp ur träsket och ut i ett normalt liv. Ingen tack till instanserna .

Jag har själv haft med socialförvaltningen att göra för länge sedan och har känt precis samma sak. Samtidigt vet jag att det finns stöd att få, anhöriga som kanske har mer auktoritet och hjälper till att föra ens talan. Har sett att det existerar små organisationer som hjälper folk som har problem med soc. Dessutom tror jag inte att någon socialförvaltning vill figurera i media eller bli ett fall för handikappsombudsmannen. Det är dålig reklam och ganska skamligt.

Öppenhet och ärlighet (till en viss gräns, får du t.ex. 1,000:- av en släkting så ska du inte berätta det) mot soc. är bra och då kan de inte anklaga dig för att inte göra ditt bästa. Att flytta från staden kan kanske också vara en lösning? Eller kräva att få hjälp med att hitta arbete eller praktik av något slag?

sugrövmanövern skrev:Enda anledningen till att de ryckte hans ersättning från soc med jämna mellanrum var så vitt jag kan se för att jävlas. En gång hade han möte på soc. Dörren till ingången var låst. Efter ett tag orkade han inte stå kvar ute. Gick hem. Då rycktes ersättningen för att han inte kommit. Att tanten inte heller kom det tog ingen notis om. Han ringde ju till dem efteråt och sade som det var, att han inte kunde gå in för att dörren var låst. "Det kan vi inte ta hänsyn till".

Det låter som en riktig djävlig socialförvaltning, ja, och de finns. Där är det bäst att sätta hårt mot hårt. Jag krävde alltid att de skulle stämpla mina ansökningar framför mina ögon även om mitt krav i vissa fall irriterade tanterna i den lilla luckan.

Tilläggas ska att den socialförvaltningen jag gick till är en av Sveriges mest ökända. Men i slutändan fick jag ändå en fungerande "relation" med dem och trots att de småjävlades så fort de fick chans så funkade det ganska OK. Men man måste ha is i magen och det är jobbigt att fortsätta leva så. Därför måste man som funktionshindrad kräva samhällets hjälp till att komma vidare.

sugrövmanövern skrev:Det finns inte alltid medmänsklighet där ute, det ska man ha väldigt klart för sig. Då klarar man sig bättre. Själv är bäste dräng. Hjälp är bara stjälp.

Men en sådan negativ attityd, även om den är riktig till viss del, försämrar mer än den hjälper. Förlorar du hoppet så sätter du dig själv i en jäkligt besvärlig situation och missar alla möjligheter som faktiskt finns.

Den här samhällstypen som vi lever i är anpassad för folk som är mainstream. Alla som inte faller i den kategorin får slita mer för att funka och bli accepterade. Det är absolut inte rättvist och det vet våra politiker om. Annars skulle det inte finnas bidrag alls, eller Försäkringskassor, eller en Handikappsombudsman.

Det är inte fullt så jäkligt här som folk tror. Men bor du i en riktigt dålig kommun så kanske det vore en idé att försöka förflytta dig på något vis.

"Giving up kills people."

MsTibbs skrev:Geemer:

1. Afrikanerna är nog gladare än oss för att deras levnadsstandard ökar ständigt. Vår börjar falla. Min generation är den första, som inte kommer få det bättre än våra föräldrar.

Allting är relativt. De är för det första lika "bortskämda" som så många västerlänningar med tanke på hur den kontinenten ser ut överlag. De ser hur det långsamt långsamt blir lite bättre jämfört med hur de hade det. Den utvecklingen skapar framtidstro medans vi som har det så ruskigt bra redan nu (och är vana vid det) tvingas in i dessa nya tider. Det gör ont att förlora det man tog som självklart, ja.

MsTibbs skrev:2. Självmord är inget en person ens överväger, om den kan se minsta lilla strimma av ljus. Är man så nere är det inte möjligt för dem att söka hjälp. Jag tycker inte att självmord är en bra lösning, men jag förstår dem som överväger möjligheten. Har man minsta gnutta hopp och drivkraft (som du talar om hela tiden) så kommer aldrig självmord ens i fråga, alltså talar du till de redan frälsta..

Som jag sade, depression är ett gissel för mänskligheten eftersom den hoppar på drivkraften och passiviserar oss. Dessutom är den beroendeframkallande som tusan eftersom den på ett sätt är ansvarslös och "trygg". Yttre faktorer är nästan alltid nödvändiga för att häva en depression samt rätt stöd. Vad som är "rätt stöd" varierar såklart från person till person.

Det jag menade är att det finns så många människor som egentligen inte vill ta sig ur depressionen. Utav rädsla, skulle jag gissa. Rädda för det okända som kan hända. Depression är ju ett rätt statiskt tillstånd och livet blir snabbt en enda leda, såklart man börjar överväga värdet av sitt eget liv då.

Samtidigt så gör depressionen oss blinda inför allt det fantastiska som finns, och alla möjligheter som faktiskt hägrar bara man är villig att tro på dem. Den deprimerade har gett upp sin tro om framtiden, och det är just det att man GETT UPP som gör mig så ursinnig. Inte av ilska utan av frustration över att dessa människor förstör sig själva och vägrar sluta. Eftersom de är så förfärligt rädda för vad som kan hända om de försöker.

Det kan finnas hur mycket hopp som helst men den som är deprimerad har bestämt sig för att det inte finns. Depression är faktiskt mer fruktansvärd än folk till vardags tror och jag blir också ursinnig över att det finns så lite resurser för att ta itu med det.

geemer skrev:Det är inte fullt så jäkligt här som folk tror. Men bor du i en riktigt dålig kommun så kanske det vore en idé att försöka förflytta dig på något vis.

Jag har idag en stadig inkomst i form av pension den 19:e varje månad. Men. På vägen dit stressades jag sönder och det är kört. Psyket är förstört.

Allt på grund av pengar, det ständiga hotet om indragna pengar från det att jag gick ut gymnasiet 1995 tills jag fick Aspergerdiagnosen 2000. Och ännu kan jag inte känna mig säker, det rycks i tåtarna och de vill ta pensionen ifrån mig? Man vet aldrig. Terror. Det hade varit bättre att slänga ut mig på gatan permanent direkt efter gymnasiet istället för all locka med godisskålen. Ja, även under gymnasietiden kände jag skräck för att jag inte skulle få mina 750:- pga för mycket sjukfrånvaro.

Tyvärr hade jag ingen auktoritär person i min familj. Jag är den auktoritära. Det är lite sorgligt med tanke på att jag är dålig på att tala i realtid. Jag kommer från en "klara sig själv, inte gå på soc-familj".

Extra sorgset är det att det bara blir värre för folk med pengastress. Man vill hjälpa, både sig själv och andra, men orkar inte.

geemer skrev: Det kan finnas hur mycket hopp som helst men den som är deprimerad har bestämt sig för att det inte finns.

Den beskrivningen känner jag inte igen, det låter ju som att man fortfarande har kontroll över sitt humör .

sugrövmanövern skrev:

geemer skrev: Det kan finnas hur mycket hopp som helst men den som är deprimerad har bestämt sig för att det inte finns.

Den beskrivningen känner jag inte igen, det låter ju som att man fortfarande har kontroll över sitt humör .

Det är lite si och så med det. En viss mån av kontroll HAR man, anser jag. Vi är inte helt i händerna på våra egna känslor. Alla människor har ett visst mått av rationalitet i sig. Om du blir arg på någon slår du bara till den personen, eller tyglar du dina känslor och går därifrån? Så länge du inte är slav under känslomässiga impulser så har du kontroll över dig själv, dina känslor, och i viss utsträckning ditt humör.

sugrövmanövern skrev:Jag har idag en stadig inkomst i form av pension den 19:e varje månad. Men. På vägen dit stressades jag sönder och det är kört. Psyket är förstört.

Vi som har AS har en tendens att vara väldigt oroliga av oss. Känslan av att allting inte är tryggt, säkert och stabilt. En majoritet av oss vill ha ett liv där inte så mycket förändras. Tyvärr är verkligheten väldigt föränderlig i tider som dessa och där kommer jag igen tillbaka till att lära sig acceptera hur saker är.

Du säger "det är kört. Psyket är förstört.". Men hur kan du veta att det är kört? Det finns människor som hämtat sig från saker hundra gånger värre än det där. Och jag menar inte att det du utsatts för skulle kännas mindre hemskt, utan bara att det aldrig är kört. Du behöver en rehabiliteringstid och någon form av struktur i rehabiliteringen, att bearbeta ut de kränkningar du känner att dom utsatt dig för.

Inom psykologin finns det något som heter självuppfyllande profetior. Det handlar i grova drag om att man redan har bestämt sig för hur det kommer att gå med en i framtiden, och hur det beslutet påverkar framtiden i den riktning man tänkt sig. Det kan vara en bra sak men lika ofta en dålig sak. Du säger "det är kört" och i och med det så har du dödat av möjligheten att du kan ha fel.

Nu kanske jag trampar dig lite på tårna, men jag skulle gissa att det är en försvarsmekanism. Om det verkligen ÄR kört så kan du inte göra någonting åt det eftersom det är utom din kontroll. Du behöver inte ta anvar för din situation om det är kört. Du slipper också känna skam över din livssituation, en skam som omgivningen skulle trycka på dig genom att säga "du gör tillräckligt bra ifrån dig".

Jag tror många av oss som har AS går omkring och känner mycket skam över våra tillkortakommanden. Över att vi inte klara allt det som "alla andra" klarar så lätt. Vi känner skam när vi inte fattar trixa sociala situationer. Vi känner skam när vi får tunghäfta och inte vet vad vi ska säga och allas blickar bränner på oss. Vi känner skam över att vi inte alltid klarar av att jobba och försörja oss själva. Vi känner skam över att behöva leva på bidrag, på samhällets nåd. Och jag tror vi känner en skam som samhället lägger på oss genom att säga att vi inte anstränger oss tillräckligt.

Jag tycker skam är en hemsk känsla. Den får i alla fall mig att känna mig otillräcklig och värdelös som människa. Vi behöver lite skamförlösande medel, för den där jäkla skammen kväver oss i slutändan. Men depression är inte rätt medicin mot skammen, även om den kanske är att föredra, rent känslomässigt sett.

Socialbidragsnormen som skälig levnadsnivå? Det är nu länge sen jag levde på socialbidrag men jag bodde då i en storstad och det värsta jag minns är förnedringen. Att tvingas sitta där och redogöra för sina medicinska besvär för att få ut tillräckligt att leva på den månad man tvingats söka läkarvård utan att vara uppe i frikort. Att tvingas vänta tre veckor på ett par nya glasögon eftersom den leverantör socialen godkände var den absolut långsammaste på denna jord fast jag behövde synförmågan för att sköta arbetsuppgifterna på den praktikplats jag delvis försörjde mig på. Javisst! De betalde faktiskt mina glasögon utöver normen. Det kanske låter som lyx när de gamla hade gått sönder . Visst kan - eller kunde- man överleva på soc. Jag tillhör dem som aldrig förstod att det inte skulle gå att överleva på studielå. Tog många år innan jag hade det så lyxigt igen. Men allt man äger blir nedslitet och trasigt och man råder inte över sitt liv om något oförutsett inträffar. Det kan också bli så att man får problem med att lära känna nya människor som har bättre än en själv socialt sett. Tillvaron blir stängd och liten.

geemer skrev:

sugrövmanövern skrev:

geemer skrev: Det kan finnas hur mycket hopp som helst men den som är deprimerad har bestämt sig för att det inte finns.

Den beskrivningen känner jag inte igen, det låter ju som att man fortfarande har kontroll över sitt humör .

Det är lite si och så med det. En viss mån av kontroll HAR man, anser jag. Vi är inte helt i händerna på våra egna känslor. .

Nej, man kan ju göra saker även fast man är deprimerad.

Alla människor har ett visst mått av rationalitet i sig. Om du blir arg på någon slår du bara till den personen, eller tyglar du dina känslor och går därifrån?

Oj... Jag får raseriutbrott och skriker och får tics. Det ska man inte göra, men jag har inte kontroll och bryr mig inte. Förr brydde jag mig om att ge ett gott intryck. Inte längre. Mycket befriande.

Vi som har AS har en tendens att vara väldigt oroliga av oss. Känslan av att allting inte är tryggt, säkert och stabilt. En majoritet av oss vill ha ett liv där inte så mycket förändras. Tyvärr är verkligheten väldigt föränderlig i tider som dessa och där kommer jag igen tillbaka till att lära sig acceptera hur saker är.

Jag förstår inte hur det ska gå till när saker och ting är oacceptabla.

Du säger "det är kört. Psyket är förstört.". Men hur kan du veta att det är kört? Det finns människor som hämtat sig från saker hundra gånger värre än det där.

De som återhämtat sig har väl bättre hjärnor helt enkelt. Min pallade inte trycket.

Du behöver en rehabiliteringstid och någon form av struktur i rehabiliteringen, att bearbeta ut de kränkningar du känner att dom utsatt dig för.

re - det låter som återanpassa. Till vad? De får inte kränka mig mer, jag vägrar låta dem kränka mig mer.
Här kan vi ta historien om det "inre barnet" som man ska skydda. Ja, då tar jag mitt inre barn under armen och springer, långt ifrån vad allt vad socionomer och andra kränkare heter.

Du säger "det är kört" och i och med det så har du dödat av möjligheten att du kan ha fel.

Jag tror inte att det är mitt eget fel att jag mår dåligt. Vägrar ta på mig skulden och därmed ansvaret. Jag har ansvar för mitt eget liv och omständigheterna kring det. Men måendet, nej, det är inte mitt fel. Hade jag fått bestämma själv hade jag aldrig satt mig i situationer som jag blev traumatiserad av.

Nu kanske jag trampar dig lite på tårna, men jag skulle gissa att det är en försvarsmekanism.

Jag tror inte jag förstår varför jag skulle känna mig trampad på tårna, känns inte så iaf.

Jag tror många av oss som har AS går omkring och känner mycket skam över våra tillkortakommanden.

Absolut, man förmodas ju känna skam.

Och jag tror vi känner en skam som samhället lägger på oss genom att säga att vi inte anstränger oss tillräckligt.

Därför måste de få veta att de har fel.

Skam och skräck används för att styra folk. Du skadar miljön med din bil - Åk flygplan - nej, förresten, det går inte heller, åk ingenstans, miljön dör! De svälter i Afrika, köp inte så mycket mat! Skäms på dig som äter smör, i Afrika har de ingenting att doppa kackerlackorna i, inte ens lite paraffin!
Köp ingen matta - den kan vara knuten av barn! Köp inte bomullsprodukter, de kan vara plockade av barnahänder! Ät inte fisk, haven är tomma snart. Men ät inte heller soja, den kan vara genmanipulerad och då får du cancer! Släck lamporna och spara el, men akta dig för smygande våldtäktsmän i mörkret! Sedan kommer elräkningen moahahaha .

Ett konsumtionssamhälle där ingen har råd eller ens vågar konsumera. Det kan man kalla massdepression, ja faktiskt. Men det blir nog bra om vi tar hit alla Afrikaner, så kan de sita och doppa kackerlackor i det sista paketet Bregott, R.I.P Bregottfabriken.

Smöret innehåller numera bara paraffin, ät och njut. Njut din smörgås tillsammans med tysk mjölk, den Svenska är numera exotisk och finns inte att få tag i! Brödet, det bakas i en fabrik i Polen, förpackas i Korea och körs slutligen till din butik!

Mjölet består av betong, mums, det blir billigare så när ingen har råd att konsumera längre. Pengarna behövs till personliga assistenter till före detta självständiga Aspergare som nu ligger katatoniska till följd av djupa depressioner för att de inga pengar har.

Näe, jag kan inte acceptera.

geemer skrev:Det jag menade är att det finns så många människor som egentligen inte vill ta sig ur depressionen. Utav rädsla, skulle jag gissa. Rädda för det okända som kan hända.

Med risk för att få på käften måste jag säga att det där är rent skitsnack. Fråga den som har varit eller är deprimerad. Ingen människa vill befinna sig där man befinner sig i en depression.
Min depression förstörde en jävla massa, som jag nu får slita som en galen för att reparera, och vissa saker kan jag aldrig reparera igen. Ingen vettig människa vill gå runt i hopplöshet, omotivation och ständig sorg.

tahlia skrev:Med risk för att få på käften måste jag säga att det där är rent skitsnack. Fråga den som har varit eller är deprimerad. Ingen människa vill befinna sig där man befinner sig i en depression.

Du har helt rätt, Thalia. Alla som drabbats av riktig depression kan intyga att där vill man inte vara. Det är bara förståndshandikappade trångsynta pajasar som tror att folk vill vara deprimerade.

tahlia skrev:Ingen vettig människa vill gå runt i hopplöshet, omotivation och ständig sorg.

Det håller jag med om. Det finns en del sjuka människor som söker sig till misär. Men det är inte depression. Det brukar röra sig om personlighetsstörningar. Eller annat.

Dessa människor kan vara förvånansvärt friska när det passar dem. Det kan inte en deprimerad.

1. som Bjäbhbis redan har sagt: Afrika är off topic och levnadsstandarden rasar där på de flesta håll. Den livsglädje som en del fattiga fortfarande har beror på något annat. Som vi saknar, visst.

2. Geemer, jag orkade bara läsa till ditt första inlägg när jag skrev mitt förra. Hade jag orkat läsa vidare så skulle jag ha skrivit det annorlunda.
Jag kan bekräfta att sådant som Sugis berättar om är vanligt. Myndighetspraxis hos oss är inte okej för att det inte ens finns socialhjälp osv. i alla länder; och ursäkta, men du har nog aldrig mått så dåligt som Sugis, hennes bror, jag och många till. Det du talar om gäller när man orkar rätt mycket eller för er som alltid har gjort det. - Anhöriga att räkna med har inte alla heller.

Moderatorn:

Eftersom att ingen verkar vilja diskutera topic, låses härmed tråden.

För er som vill fortsätta diskussionen, hänvisar jag till den nya tråden Depressioner?, indirekt skapad av Geemer.

Geemer: Välkommen till Aspergerforum!
Tips: Om det är något speciellt du vill ta upp inom ramen för Allt om Asperger - skapa en tråd.