Jag har alltså komplex PTSD, konstaterat av en, ADHD och AS enligt några som jag träffade innan jag fick PTSD-diagnosen, och trolig D-vitaminbrist (som ska kollas upp) och misstänkt fibromyalgi är alldeles sprojlans nya möjliga diagnoser.

Ska bli oerhört spännande att se om det där med vitaminbristen stämmer, för då kan man tydligen bli rejält mycket bättre av behandling. Även den neurofeedback-behandling jag blivit lovad ska bli intressant att få gå igenom.

Jag vet inte hur kaotiskt mitt liv är. Rejält. Men det är liksom det liv jag är van vid så jag har svårt att bedöma det. Och stöd och hjälp har jag fått skaffa på annat hål än från vården, under väldigt lång tid. Nu tycks det röra på sig, om än långsamt.

Förövrigt är det hög samsjuklighet mellan många av dessa tillstånd, så det är nog större chans/risk att träffa folk med flera av dem än folk med bara det ena. Såna som bara har en av dessa kan ju vara en av de många som är underdiagnostiserade eller feldiagnostiserade...

Juddy skrev:För många är det likhetstecken mellan att anpassa sig till sina förutsättningar och att ge upp. Jag ser det inte så utan mer som att man gör vad man måste för att fungera optimalt.

+1

När folk tycker att de fått et udda svar från mig så brukar jag lite skämtsamt säga :

nä men tänk på att jag har aperger så jag får va udda.Hittills är det ingen som reagerat negativt.

locomotiv skrev:Brukar ni skylla något på er diagnos för att slippa ta itu med saker?
Tror ni att ni ligger i riskzonen att bli en sån som skyller ifrån sig?

Mitt svar är nej på båda de frågorna.
Där emot brukar jag använda mina diaagnoser som förklaring varför jag kanske gör saker på ett visst sätt eller att det kan ta tid för mig att göra vissa saker osv.

Frågan är hur det än är oerhört komplex för några av oss.

Jag tycker att det är skillnad på att ursäkta sig och att förklara sig. Jag brukar ex. be människor jag ska jobba med, eller kompisar/bekanta, att inte läsa av mitt kroppsspråk och mitt röstläge för mycket, eftersom jag sällan känner av själv vilka signaler jag sänder ut. Jag vill ju inte att någon ska uppfatta mig som dryg, ointresserad eller aggressiv när jag faktiskt inte är det. Det underlättar ju också för de som vet det, så behöver de inte slösa tid och energi på att gissa sig till mina känslolägen - i synnerhet när jag själv inte alltid vet vilket känsloläge jag befinner mig i, och absolut inte vill pracka på någon annan det.

Mina diagnoser är en förklaring ingen ursäkt.

Jag brukar inte skylla på min diagnos, men måste ibland använda den för att förklara något.

Däremot har jag träffat folk som skyller allt möjligt på sin diagnos, och vägrar ens försöka skärpa sig, utan drar till med diagnosen i stället. "Nej, jag kan inte sluta störa, för jag har asperger och pratar hela tiden, hihi"

Jag berättar aldrig om min diagnos för någon och skyller alltså inget på min diagnos inför andra.

Däremot kanske jag använder den för att slippa göra saker jag tycker är jobbiga, för att motivera inför mig själv att det är saker som ändå ligger bortom min förmåga. Då är det ju en viss risk att man begränsar sig själv mer än nödvändigt. Men det är rätt svårt att veta var gränsen går mellan självkännedom och självförminskande.

Inte skylla på diagnosen, men anledningar till att jag inte gör vissa saker är pga av dåligt självförtroende, ångest, energibrist och depression.

Bror Duktig skrev:Jag brukar inte skylla på min diagnos, men måste ibland använda den för att förklara något.

Däremot har jag träffat folk som skyller allt möjligt på sin diagnos, och vägrar ens försöka skärpa sig, utan drar till med diagnosen i stället. "Nej, jag kan inte sluta störa, för jag har asperger och pratar hela tiden, hihi"

1+

Jag nämner min diagnos för att förklara om någon undrar. Skulle aldrig komma på tanken att skylla på den. Det vore som att be om ursäkt för att jag existerar tycker jag.

Jag ber heller aldrig om ursäkt för något som har med min diagnos att göra av samma orsak men skulle jag råka spilla något på någon till exempel så självklart ber jag om ursäkt då.

Tiblan skrev:Jag nämner min diagnos för att förklara om någon undrar. Skulle aldrig komma på tanken att skylla på den. Det vore som att be om ursäkt för att jag existerar tycker jag.

Jag ber heller aldrig om ursäkt för något som har med min diagnos att göra av samma orsak men skulle jag råka spilla något på någon till exempel så självklart ber jag om ursäkt då.

1+

Även om jag inte riktigt vill erkänna det för mig själv så tror jag nog att det kan hända att jag använder diagnosen som ett sätt att slippa ta ansvar för mitt liv och de möjligheter och förutsättningar som jag ändå har.