Truly skrev:Går i land med? Med det menar du då att jag kunde ha dött?

Dör gör väl en och annan också. Men framför allt menade jag kollapsat långt tidigare med sådant eftertryck och ihållande resultat att det hade blivit omöjligt att fortsätta kanske även av fysiska skäl.

Truly skrev:Däremot har det förmodligen satt sina spår i andra avseenden. [...]

Känner igen. Ungefär samma saker här, fast som du beskriver det har du nog drabbats värre. Det är sådant jag skulle önska både utredare, allsköns hjälpfolk och unga aspergare begrep litet av innan det är för sent...

Truly skrev:Jodå. Idag vet jag ju bättre, men tyvärr är jag fortfarande dålig på att se tecknen på utmattning. Jag blir så uppvarvad av alla krav, tvång, rutiner och ritualer och allt går igång så snabbt att jag aldrig riktigt är närvarande.

Drag av stressallergi, bland annat? Verkar som att man ofta får sådant också.

Truly skrev:Det kanske låter lite löjligt, men tidigare så fanns inte nej i mitt vokabulär.

Inte alls löjligt. Sorgligt. Just den detaljen är nog inte så ovanlig, förresten, åtminstone inte hos kvinnor.

Litet lugnare av ditt svar. God fortsättning!

Zombie skrev:

Truly skrev:Går i land med? Med det menar du då att jag kunde ha dött?

Dör gör väl en och annan också. Men framför allt menade jag kollapsat långt tidigare med sådant eftertryck och ihållande resultat att det hade blivit omöjligt att fortsätta kanske även av fysiska skäl.

Ok då förstår jag. Ja och det där förvånar mig faktiskt. Jag har alltid trott att jag var oerhört stresskänslig, eftersom jag reagerar såpass snabbt och våldsamt på stress. Men tydligen klarar jag ju av en hel del stress innan jag kollapsar. Fast det kanske inte är DET man ska gå efter när det kollar hur pass stresstålig man är? Vet inte ens om det finns några egentliga test för stresstålighet. Jag vet bara att vissa har skrivit att de har gjort någon slags arbetsförmågeutredning och är sjukskrivna för att de inte är stresståliga.
Det enda jag med säkerhet vet är att jag är mycket ljudkänslig och att det triggar igång stressreaktioner. Det testades och jag dippade rejält just på det.

Zombie skrev:

Truly skrev:Däremot har det förmodligen satt sina spår i andra avseenden. [...]

Känner igen. Ungefär samma saker här, fast som du beskriver det har du nog drabbats värre. Det är sådant jag skulle önska både utredare, allsköns hjälpfolk och unga aspergare begrep litet av innan det är för sent...

Håller med. En del är nog medvetna, min utredare var mycket medveten. Men psykiatern på närpsyk verkar inte förstå alls. Han är av åsikten att alla mår bättre av att arbeta oavsett hur de mår eftersom ett arbete gör att man måste upp på morgonen och därför får en bra struktur på dagen vilket innebär att man får en normal dagskurva. Jo jo... Men nu har han kickat ut mig från närpsyksmottagningen till en vanlig allmänläkare eftersom jag inte har någon allvarlig psykisk sjukdom som Bipolär eller schizofreni (hans ord). Och på VC är de verkligen inte medvetna.

Zombie skrev:

Truly skrev:Jodå. Idag vet jag ju bättre, men tyvärr är jag fortfarande dålig på att se tecknen på utmattning. Jag blir så uppvarvad av alla krav, tvång, rutiner och ritualer och allt går igång så snabbt att jag aldrig riktigt är närvarande.

Drag av stressallergi, bland annat? Verkar som att man ofta får sådant också.

Stressallergi? Är det ditt uttryck eller finns det. Det verkar i alla fall som jag är allergisk för stress. Stress triggar igång en massa negativa reaktioner. Men jag tror också att en hel del problem med exekutiva funktioner spelar in. Det där med att prioritera, komma igång, avsluta, sätta upp mål osv., det funkar inte alls hos mig.

Zombie skrev:

Truly skrev:Det kanske låter lite löjligt, men tidigare så fanns inte nej i mitt vokabulär.

Inte alls löjligt. Sorgligt. Just den detaljen är nog inte så ovanlig, förresten, åtminstone inte hos kvinnor.

Litet lugnare av ditt svar. God fortsättning!

Bra!
Jo, jag kan säga nej idag. Fast det måste ju såklart finnas ett gott argument att basera det på, och där har jag fortfarande problem. Men det är bättre än under själva stresskollapsen.

Blev tipsad här på forumet om http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/10723/2003-123-18_200312319.pdf.

På sidan 29 i dokumentet finns en illustration som visar den nedåtgående spiralen som är typisk vid uppkomsten av utmattningssyndrom.

För mig var det en chock att se den stora överensstämmelsen med mina upplevelser. I höstas blev jag deltidssjuksriven en kortare period pga utmattningssyndrom.

Min bedömning är att jag hamnat där pga:
1) För stor arbetsbelastning och negativ stress på arbetet
2) Brist på nätverk efter att ha gått igenom flera separationer från relationer som jag betraktat som livslånga, samt
3) Att jag upphört med att seriöst ta hand om mig själv när det gäller mat, sömn och motion.

Då jag ej har AS-diagnos men själv anser mig delvis kvalifiera för sådan, lyckades jag få läkarkontakt via vuxenpsyk.
Detta för att inte råka ut för behandling som inte lämpar sig för npf-individer.
För cirka åtta månader började jag knapra Sertralin i låg dos och fick en intensiv och omedelbar symptomlindring som inte motsvarar substanskoncentrationen i blodet.

Tyvärr har jag efter detta åkt nerförsbacke och trots några måttliga doshöjningar tycker jag att effekten slutligen har försvunnit. Därför har jag nyligen satt ut sertralinet.

En lite märklig sak i sammanhanget är överensstämmelsen i symptombild på följande diagnoser:

1) Utmattningssyndrom
2) AS, ADD etc där dock sekundärt/dolt utmattningssyndrom kan misstänkas
3) "Hjärntrötthet" orsakad av trauma, infektion (t ex borrelia) eller stroke.
4) Neurologiska sjukdomar som t ex MS
5) Posttraumatisk stress efter t ex upplevelser i krig, naturkatastrofer eller våld i nära relationer

Detta visar att utmattningssyndrom är ett synnerligen allvarligt tillstånd och måste behandlas.

Vad jag tror mig förstå är att jag haft utmattningssyndrom, och att man egentligen inte blir av med det om man har haft det. D.v.s. man kan bli någorlunda kliniskt frisk, men har en kvarstående ökad känslighet som gör att man har ökad känslighet för stress speciellt vid liknande situationer som en gång utlöste det.

Ett ytterligare problem verkar vara att tillståndet hamnar mellan stolarna. Psykiatrin tycks anse att akut stressreaktion och utmattningssyndrom inte hör dit eftersom orsaken till problemen kommer "utifrån". Jag hörde t.o.m från en underläkare att utmattningssyndrom eller utbrändhet enligt honom inte över huvud taget existerar! Allmänläkarna som anses vara de som ska behandla tillståndet kan å andra sidan ofta inte skilja utmattningssyndrom från egentlig depression och ångestsymdrom. Det lär f.ö. skilja stort mellan landsting hur många procent som får diagnoserna utmattningsyndrom jämfört med depression och ångestsyndrom. Det är alltså delvis "kulturen" som avgör vad man får för diagnos.

Att bara medicinera symtomen utan att samtidigt ta hänsyn till grundorsakerna hjälper knappast vid dessa typer av problem. Jag höll på att bli inlagd på sjukhus pga. svåra biverkningar av läkemedlen efter att min husläkare höjt dosen flera gånger. De antidepressiva läkemedlen gav en grad av kontinuerlig ångest som jag aldrig upplevt innan och hjärtrusningar där pulsen till slut kunde gå upp i 120/minut som inte gick att påverka på något sätt. När jag påpekade mina farhågor försökte min husläkare övertyga mig om att jag hade kronisk ångest och skulle behöva livslång medicinering och när det blev akut tvingade hon mig att åka in för CT-röntgen med förklaringen att jag nog bara hade ”en helt ofarlig hjärntumör” (som förklaring till mina parkinsonlika symtom orsakade av medicinen). Jag försökte förklara att hjärntumörer knappast kommer över en natt utan utvecklas successivt under en längre tid så det kunde knappast vara nödvändigt att belasta akuten med detta ärende på kvällstid. Alla verkade dock mycket uppskärrade och det fanns ingen på vårdcentralen som man kunde resonera med.

När jag satte ut alla läkemedlen mådde jag genast bättre men vissa av biverkningarna höll i sig i upp till ett år. Min kurator inom psykiatrin förklarade att jag var utmattad, att jag därför egentligen inte hörde till psykiatrin och att jag snarast var motsatsen till deras vanliga patienter. (Hon ville göra en Aspergerutredning också men jag avböjde). Det kan nog stämma, må vara att jag är inte helt säker på vad hon syftade på (hon uttryckte sig oftast väldigt luddigt). Jag betraktas nog snarast som ovanligt ”stoisk”, jag är den som folk ringer när det krisar till sig för dem för att jag lugnt och sakligt ska tänka ut lösningar åt dem. Jag är i princip aldrig sjukskriven (undantaget när jag bröt ryggen och till min förvåning blev sjukskriven i hela tre månader). Jag har klarat mig igenom alla de här galenskaperna det senaste året också utan sjukskrivning. Jag har alltid haft väldigt dålig kontakt med mina känslor, jag vet aldrig när man räknas vara tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven och ingen uppmanade mig heller att sjukskriva mig.

Arnika skrev:Jag har alltid haft väldigt dålig kontakt med mina känslor, jag vet aldrig när man räknas vara tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven och ingen uppmanade mig heller att sjukskriva mig.

Samma här. Usel kontakt med mina känslor och enorma problem med att själv komma med förslaget om sjukskrivning. Det måste komma från läkaren. För JAG vet ju inte om jag är "tillräckligt" sjuk så att säga.

Kan tillägga att jag kontaktade vuxenpsykmottagningen då min upplevda stress och manifestationerna/symptomen var så brutala att jag förväntade mig att dö knall och fall.

Men så blev jag ju erbjuden valfri grad av sjukskrivning, dock fanns det ingen möjlighet för mig att vara frånvarande från arbetet. Cirka tre månader senare förnyade jag kontakten med VPM och accepterade då 50% sjukskrivning.

Såväl vården som FK har tagit mig på stort allvar, inte minst FK som verkar ha ett gediget samarbete med VPM här i sta'n.
Dock har jag inte funnit att vården har lyckats behandla mig så att jag blivit friskare, bortsett från medicinen som gjorde all skillnad i världen just då.
Hade effekten kvarstått så hade jag kunnat jobba heltid till 95 års ålder, men tyvärr avklingade den ju raskt.

Intressant att du fick till skott 50% sjukskrivning. Arbetsterapeuten jag pratat med beskrev det som snudd på omöjligt och att det isf skulle krävas att jag prövade byta till ett mindre krävande jobb och jobba där 100%. Men det kan eventuellt ha handlat om varaktig sjukskrivning, minns inte så noga.

Var det mycket utredningar etc innan du blev sjukskriven? Jag har fått en ny, privat, läkare nu och han verkar vara inne på en 25% sjukskrivning.

Jag känner igen symptomen från spiralen i Pdf-dokumentet, förutom kanske mag/tarmproblem samt värk i kroppen. Dock tränar jag rätt mycket vilket kanske spelar in. Vid extrem trötthet får jag dock en typ av trötthet i kroppen som påminner mycket om den träningsvärk/orkeslöshet som kan inträffa efter ett riktigt långt löppass.

Jag har svårt att säga nej. Om någon frågar mig så brukar jag inte svara eller så säger jag ja till frågan

Ja, här känner man ju igen sig. Personligen och bland olyckssyskon.

Drar en trådsamling igen...

trotthet-vad-gora-t16203.html
b12-spruta-mot-trotthet-vill-testa-t13018.html
trotthetssyndrom-omrostning-t11947.html
kopplingar-mellan-utbrandhet-och-asperger-t17846.html

om-kroniskt-trotthetssyndrom-myalgisk-encefalomyelit-i-dn-t12071.html
cfs-fibromyalgi-och-kanske-autism-lankat-till-retrovirus-t12949.html
obehandlad-asperger-utbranda-binjurar-t15213.html
asperger-och-kortisolbrist-t9244.html

Moderator: Tog bort länkar till icke längre existerande trådar (hopslagna med andra)

Jag har haft återkommande, svåra depressioner sen barndomen. När det sedan blev klart att det förmodligen fanns en NPF-diagnos "bakom" depressionerna så sa psykologen på vårdcentralen att hon trodde att skälet till mina depressioner förmodligen var att mitt liv var så jobbigt pga ADHD/Asperger. D.v.s. hon trodde inte att depressionerna kom inifrån utan mera berodde på mina svårigheter i relation till omvärlden.

För mig kändes det otroligt skönt eftersom jag aldrig har uppfattat mig själv som speciellt depressiv utan tvärtom är jag väldigt glad i grunden. Men det är klart att när man lever i en tillvaro som man inte riktigt klarar av, då mår man ändå inte bra.

Detta förklarar också varför antidepressiva mediciner aldrig har gett någon som helst effekt. De gör ju inte livet enklare eller mera begripligt!

Nu äter jag en annan medicin som tydligen är speciellt bra vid depressioner hos personer med ADHD. Jag uppfyller visserligen inte diagnoskriterierna för ADHD men den här medicinen har ändå otroligt god effekt. Tillsammans med vetskapen om att jag har Asperger och de svårigheter som det innebär, så har detta lett till att jag inte varit deprimerad alls på nästan två år!

Annars känner jag igen det som Truly skriver. Jag har lätt att bli "mentalt överbelastad" så att jag blir lite desorienterad och t.ex. inte vet hur jag ska ta mig hem från jobbet. För mig har det dock bara delvis med depression att göra. Jag har helt enkelt lite svårt att hålla för mycket information i huvudet så jag är sjukt förvirrad och disträ även när jag inte är ett dugg deprimerad. Jag har väldigt svårt att planera i flera steg. Folk kan säkert uppfatta det som symptom på depressionen när jag är deprimerad, men sanningen är att de här problemen är nästan lika omfattande när jag mår bra. Därför behövs det inte så jättemycket utöver "normal" belastning för att jag ska bli påtagligt desorienterad.

Sammelsurium skrev:Intressant att du fick till skott 50% sjukskrivning. Arbetsterapeuten jag pratat med beskrev det som snudd på omöjligt och att det isf skulle krävas att jag prövade byta till ett mindre krävande jobb och jobba där 100%. Men det kan eventuellt ha handlat om varaktig sjukskrivning, minns inte så noga.

Var det mycket utredningar etc innan du blev sjukskriven? Jag har fått en ny, privat, läkare nu och han verkar vara inne på en 25% sjukskrivning.

Jag känner igen symptomen från spiralen i Pdf-dokumentet, förutom kanske mag/tarmproblem samt värk i kroppen. Dock tränar jag rätt mycket vilket kanske spelar in. Vid extrem trötthet får jag dock en typ av trötthet i kroppen som påminner mycket om den träningsvärk/orkeslöshet som kan inträffa efter ett riktigt långt löppass.

Ska försöka komma igång med träning igen då jag vet att det höjer stämningsnivån och ökar risken för ett långt liv
I dokumentet pekas ut att det är önskvärt med tanke på den framtida rehabiliteringen att hålla någon typ av kontakt med arbetsplatsen Det borde alltså snarast vara regel att inte heltidssjukskriva personer med utmattningssyndrom. Däremot är det nog bättre med hela dagar arbete resp sjukskrivning, inte 4 timmars arbete som jag hade en tid.

Mycket utredningar var det inte. Det var nog uppenbart för mina läkare/sköterskor att jag var en tickande bomb. Vidare är jag duktig på att observera mitt mående och därför har jag med lätthet förmedlat hur jag känner, vilket mer eller mindre inneburit att de fått diagnosen levererad rätt ner i knät.
Men min extremt akuta stress före förra sommaren hade avtagit något på höstkanten, då den totala utmattningen tog över och jag fick lite andningspaus genom sjukskrivningen.

När jag väl blivit sjukskriven var såväl FK som min arbetsgivare måna om att rehabilitera mig så snart det var möjligt. Men det var jag själv som fick trycka på för att få tider hos andra, t ex kurator, psykolog, uppföljning hos läkare.

Tyvärr har jag, hur gärna jag än skulle vilja skriva motsatsen, inte varit mottaglig för behandling, bortsett från den initiala och momentana succén med Sertralin.
Kan inte se att de har vetat hur de ska hantera mig, det är nog inget fel på deras metoder per se, men min mottaglighet är nog nära noll.

Runt påsk var jag halvvägs på väg in i väggen. Jag försökte starta ett företag mitt i en livskris och det gick ju rakt åt H***e.

Sedan dess har jag inte riktigt kommit tillbaka till det flow jag hade innan.

Truly skrev:Jag har alltid trott att jag var oerhört stresskänslig, eftersom jag reagerar såpass snabbt och våldsamt på stress. Men tydligen klarar jag ju av en hel del stress innan jag kollapsar. Fast det kanske inte är DET man ska gå efter när det kollar hur pass stresstålig man är?

Tror inte det va? Jag har också kunnat tvinga mig till enorma mängder, inser jag såhär några årtionden i efterhand (fast jag ändå klarade mindre än "alla" andra, så vad skulle jag ha trott då... ); men antingen måtte det vara just de enorma mängderna som faktiskt inte normala människor utsätter sig för utan att vara väldigt svårt tvingade (vilket jag numera törs påstå att jag var), och då bli sjukligt traumatiserade de också; eller så är det i kombination med en skörhet. Jag tror båda delarna. Skörheten syns ju även på annat. (För trött för att utveckla, men liknande har väl varit uppe här ibland... )

Truly skrev:Vet inte ens om det finns några egentliga test för stresstålighet.

Vet inte jag heller. Bra fråga. Någon som vet?

Truly skrev:Men psykiatern på närpsyk verkar inte förstå alls. Han är av åsikten att alla mår bättre av att arbeta oavsett hur de mår eftersom ett arbete gör att man måste upp på morgonen och därför får en bra struktur på dagen vilket innebär att man får en normal dagskurva. Jo jo...

Suck och dubbelsuck. Också träffat sådana. Även en som var ovanligt bra på flera andra sätt. Läkare levereras nog bara med en viss minimiprocent träaktighet. Rekrytering, utbildning, dålig smältning av begrepp som "vetenskapliga belägg"... ?

VC för sådant här låter inte alls bra...

Truly skrev:Stressallergi? Är det ditt uttryck eller finns det.

Tror det var alfapetsmamma jag såg det hos. (Saknar dig och hoppas du har det bra, om du händelsevis skulle läsa... )

Truly skrev:Men jag tror också att en hel del problem med exekutiva funktioner spelar in. Det där med att prioritera, komma igång, avsluta, sätta upp mål osv., det funkar inte alls hos mig.

Samma här. Och åtminstone för mig skapar det stress genom både den ångest (blotta tanken på) procedurerna genererar och att det går ineffektivt. Men det är ju sådant man måste väga in när det gäller oss.

Truly skrev:Jo, jag kan säga nej idag. Fast det måste ju såklart finnas ett gott argument att basera det på, och där har jag fortfarande problem. Men det är bättre än under själva stresskollapsen.

... och det låter som att du har ett viktigt övningsobjekt identifierat (vilket också det gör mig lugnare). (Och herregud vad jag känner igen det... )

I de fall det är den pressen på arbetsplatsen som är den drivande kraften till att personen hamnat i tillståndet måste det väl anses som rimligt med heltidssjukskrivning åtminstone under en tid? Annars är ju risken att stressen blir desto mer intensiv under de få timmar personen ska jobba och handlar det om relationsproblem och liknande så blir ju inte de mindre påtagliga bara för att det är färre timmar.

Windfarne skrev:Mycket utredningar var det inte. Det var nog uppenbart för mina läkare/sköterskor att jag var en tickande bomb. Vidare är jag duktig på att observera mitt mående och därför har jag med lätthet förmedlat hur jag känner, vilket mer eller mindre inneburit att de fått diagnosen levererad rätt ner i knät.
Men min extremt akuta stress före förra sommaren hade avtagit något på höstkanten, då den totala utmattningen tog över och jag fick lite andningspaus genom sjukskrivningen.

När jag väl blivit sjukskriven var såväl FK som min arbetsgivare måna om att rehabilitera mig så snart det var möjligt. Men det var jag själv som fick trycka på för att få tider hos andra, t ex kurator, psykolog, uppföljning hos läkare.

Tack för infon. För egen del kommer jag försöka få till stånd 25% sjukskrivning. Jobbar nu 87.5% men betalar det så att säga ur egen ficka.

Jag har nog svårt att kommunicera mina problem, samt har lite väl mycket Luthersk arv som ligger och spökar. Detta har legat mig i fatet.

Bjäbbmonstret skrev:I de fall det är den pressen på arbetsplatsen som är den drivande kraften till att personen hamnat i tillståndet måste det väl anses som rimligt med heltidssjukskrivning åtminstone under en tid? Annars är ju risken att stressen blir desto mer intensiv under de få timmar personen ska jobba och handlar det om relationsproblem och liknande så blir ju inte de mindre påtagliga bara för att det är färre timmar.

Ungefär det står i pdf:en. Men det är väldigt svårt att ensidigt peka ut arbetet. De personliga förutsättningarna spelar ju in för hur mycket påfrestning man klarar av och i en del fall kan ju arbetet vara en livlina, om det finns svårigheter på annat håll.

Men om arbetet dränerar en så måste ju närvaron där begränsas - efter en tid är man annars "värdelös" både som arbetskraft och privat.

Jag sökte på utmattningsdepression på servern, och hittade en hel del träffar.

Är dock osäker om det jag och andra råkar ut för, kanske i tonåren, verkligen är en sådan?

Jag hade t.ex psykosomatiska symtom, och kanske i psyket led av uppväxtens konsekvenser.

Är tacksam för uppväxten, men något gick fel för mig.

Hur ska vi veta det? Hur yttrade det sig?

Bjäbbmonstret skrev:Hur ska vi veta det? Hur yttrade det sig?

Jag själv fick ju schizofreni, men det är väl inte helt klart diagnosticerat?!

edited

Att du har schizofreni säger ingenting om hurvida du var/är utbränd

ShakeItOut skrev:Att du har schizofreni säger ingenting om hurvida du var/är utbränd

Nej. Jag har t.ex AS, också.

Men jag menar att utmattningsdepression är kanske en diagnos som är något annorlunda.

Det finns tester man kan kolla på. KEDS och SMBQ.

Bjäbbmonstret skrev:Det finns tester man kan kolla på. KEDS och SMBQ.

Aaahh, tack!

Jag tog KEDS-test på nätet. Jag försökte fylla i för när jag var ca 25 år gammal, på 1980-talet.

Jag var klart nedanför gränsen för utmattningsdepression. Får fundera vidare.