Undrar vilken grupp jag tillhör, då jag kan känna empati med alla, nästan? Även för döda saker och för växter! Jag är vegetarian bla för att jag har sån empati, jag kan tom tycka synd om moroten som jag ska äta.... Är dock lite bättre med sånt här numera, och kan avfärda alltför jobbiga tankar. Dvs stålsätta mig

Var tom så rädd om mina dockor som liten att jag knappt lekte med dom, såg bara till att de satt eller låg riktigt bekvämt med allt!:) Allt innebär kläder och täcken och sånt.

Jag är likadan. Jag känner också empati med alla, nästan. Jag kan sätta mig in i familjens situation, i gängets situation. Jag kan tycka synd om dem allihop, då de har fallit offer för sina lägre drifter, driften att hämnas, slåss, skada, döda.

"Den som tar till svärd kommer att med svärd förgås" sa Jesus. Detta kan man ju också kalla för Karmalagen. Detta är en universell religiös tanke om att vi för eller senare får ta konsekvenserna av det onda vi gjort, oavsett varför vi gjort det. Personligen tror jag på en rättvisa som skipas på evighetssikt och universums domare är absolut rättvis och tar hänsyn till varenda aspergerdrag/autistiskt raserianfall eller psykotisk flipp. Jag tror t o m att universum förstår den komplexa psykologin hos mobbaren. Det kan inte vara en lycklig människa.

Hoppas jag inte stött mig med er som är ateister. Jag respekterar er!

Debbido skrev:Jag är likadan. Jag känner också empati med alla, nästan. Jag kan sätta mig in i familjens situation, i gängets situation. Jag kan tycka synd om dem allihop, då de har fallit offer för sina lägre drifter, driften att hämnas, slåss, skada, döda.

"Den som tar till svärd kommer att med svärd förgås" sa Jesus. Detta kan man ju också kalla för Karmalagen. Detta är en universell religiös tanke om att vi för eller senare får ta konsekvenserna av det onda vi gjort, oavsett varför vi gjort det. Personligen tror jag på en rättvisa som skipas på evighetssikt och universums domare är absolut rättvis och tar hänsyn till varenda aspergerdrag/autistiskt raserianfall eller psykotisk flipp. Jag tror t o m att universum förstår den komplexa psykologin hos mobbaren. Det kan inte vara en lycklig människa.

Hoppas jag inte stött mig med er som är ateister. Jag respekterar er!

"Den som tar till svärd kommer att med svärd förgås" sa
Jesus

Ja den var bra se ARN filmen på bio den går på SF.

ja alla kristna är ju väldigt fredliga ta bara kyrkan under medel-tiden.
eller den katolska kyrkan under andra världs-kriget.

The Spanish Catholic Church and Fascism
http://www.youtube.com/watch?v=m-KBKSl9Fuo

du det var nog inte kul om man var för demokrati eller om man var liberal eller jude eller ateist under Francho tiden och den katolska kyrkan.

sedan så ska du läsa denna bok också..
Antony Beevor - Spanska inbördeskriget

manne skrev:The Spanish Catholic Church and Fascism
http://www.youtube.com/watch?v=m-KBKSl9Fuo

Manne, jag börjar tröttna på att du postar samma youtubeklipp om spanska kyrkan och fascism i alla troliga och otroliga sammanhang. Har klippet någon relevans för detta ämnet, tycker du, eller har du bara en ovanligt lång tagline?

Alien skrev:

Micke skrev:Känns som att tråden alltmer glider ifrån empatifrågan som den är ämnad att behandla.

Poängen är att man bara har empati med sin egen grupp. Det gäller både aspergare och andra.

Mopedkillarna, i den mån de har nån empati alls, känner bara empati med sina kompisar, inte med den udda killen, som de mobbade i skolan, och naturligtvis inte med hans familj heller.

Vuxna människor med barn känner empati med bonden som var trakasserad och försvarade sin familj.

Empati måste rimligen gälla alla eller i alla fall världigt många. Om det bara gäller den egna gruppen kanske "gruppegoism" är ett bättre ord.

Min empati rymmer alla som är utanför samhället, utanför normen.

Min empati gäller alla människor, t.o.m. de personer som jag starkt ogillar, men givetvis känner jag starkare empati med folk som jag gillar, och allra starkast med dem jag både gillar, och som står mig nära.

-På så vis ligger det säkert någonting i att empati inte är något helt osjälviskt, men samtidigt finns det ändå en osjälviskhetsdimension i det hela, eftersom jag trots att skulle ha räddat livet på killen som mobbade mig i skolan, eller den stroppiga tjejen som behandlade mig som skit, ifall någon av dem varit på väg att drunkna

KrigarSjäl skrev:Min empati rymmer alla som är utanför samhället, utanför normen.

Hur menar du Krigis?

Som jag ser det är utanför samhället och utanför normen två olika saker.

En liten funderare kring norm. Det begreppet tycks användas på mycket olika saker i olika sammanhang. I vissa fall kan normen vara något vettigt, i andra fall kan normen vara urbota korkad. Som exempel på urbota korkade normer kan man väl nämna alla idoitiska modereportages normer som tycks invardera från alla håll och kanter.

Det är svårt att förklara exakt vad jag menar, men för mig handlar det om att ha "hjärtat på rätta stället". Alltså; jag sympatiserar med alla som befinner sig i marginalen på något sätt; det kan vara aspies, konstnärer, kriminella, författare, homosexuella, författare, etniska minoriteter etc. Alla som inte är fotbollsälskande svenssons mao.

KrigarSjäl skrev:Det är svårt att förklara exakt vad jag menar, men för mig handlar det om att ha "hjärtat på rätta stället". Alltså; jag sympatiserar med alla som befinner sig i marginalen på något sätt; det kan vara aspies, konstnärer, kriminella, författare, homosexuella, författare, etniska minoriteter etc. Alla som inte är fotbollsälskande svenssons mao.

De är nog på många sätt de lättaste för mig också.

Konstigt nog har jag aldrig riktigt lyckats känslomässigt härleda det, eller mina "vänster"-åsikter (hjärtat går först, men då ska det vara stort också; ekonomin och det övriga är tjänare för det praktiska som hjärtat fordrar - inte tvärtom), till att jag själv alltid har befunnit mig i marginalen. Och det kan väl också hända att min sym- eller empati inte följer av just min egen belägenhet, utan båda av någon mer grundläggande nivå i mig. Men likväl måste man ju då våga ta begreppet "gruppegoism" i sina tankar när man reflekterar över sig själv.

Avdelning för hejvilt skryt (känns det litet som)

Och det är väl bra om man inte stannar där - i det som kan vara gruppegoism. Alla människor är faktiskt ett jag. Jag kan till och med säga att jag vid närmare påseende hittills inte har funnit någon som inte har verkat göra så gott h*n kunde. På en grundare eller djupare nivå. Inget som motsäger ens ansvar att alltid göra sitt bästa och att låta bli att göra vissa saker - men ändå något som jag skulle ta hänsyn till både om jag satt och utredde en kriminalvård med chans att göra någon människa så bra h*n kan bli, och om jag vore en gud som satt däruppe och dömde folk. (Och en Gud, om h*n finns, som är moraliskt sämre än jag - vad är det att dyrka?)

Arbetet under åren med att lära mig krypa in i skinnet på fotbolls- och skvallerSvensson, mobbare, skjutgalningar och traffickare, Hitler, Stalin, Åke Green och till och med George Bush, har faktiskt varit och är otroligt intressant och utvecklande och jag kan varmt rekommendera det. Att känna sin fiende för att kunna verka för det goda i världen är en sak som talar för det och viktig nog; ändå är det ännu viktigare och mera belönande att man växer som människa och över huvud taget börjar få konstruktivare perspektiv än i "vänner" och "fiender".

Risken att man börjar tycka som någon farligt underempatisk person har inte jag känt av i alla fall, mer än tillfälligt och ytligt ungefär som en skådespelare när h*n studerar in en roll; jag kan väl inte säga att ingen annan skulle trilla dit, men det finns väl också flera sätt än just mitt att närma sig ämnet.

Intressant skrivet där, Zombie. Empati är ett intresse för mig men jag har nog främst närmat mig det på filosofisk väg, även om jag naturligtvis också försökt sätta mig in i hur andra människor fungerar till viss del.

Debbido, jag håller med om att Jesus där troligen hintade om en karmalag. ("Den som tar till svärd kommer att med svärd förgås").

Zombie skrev:Arbetet under åren med att lära mig krypa in i skinnet på fotbolls- och skvallerSvensson, mobbare, skjutgalningar och traffickare, Hitler, Stalin, Åke Green och till och med George Bush, har faktiskt varit och är otroligt intressant och utvecklande och jag kan varmt rekommendera det.

Jag råkade till och med få med en illustration till att man aldrig blir fullärd (visst var det skickligt? ): jag var litet ironisk där och glömde att inte alla förstår det. Jag menar, jag tycker att han är en olycka oss alla, men Hitler och Stalin var på ett rent mänskligt plan ännu värre.

Zombie skrev:

Zombie skrev:Arbetet under åren med att lära mig krypa in i skinnet på fotbolls- och skvallerSvensson, mobbare, skjutgalningar och traffickare, Hitler, Stalin, Åke Green och till och med George Bush, har faktiskt varit och är otroligt intressant och utvecklande och jag kan varmt rekommendera det.

Jag råkade till och med få med en illustration till att man aldrig blir fullärd (visst var det skickligt? ): jag var litet ironisk där och glömde att inte alla förstår det. Jag menar, jag tycker att han är en olycka för oss alla, men Hitler och Stalin var på ett rent mänskligt plan ännu värre.

Inte för att det hade med saken att göra vilka personer man själv kan behöva öva sig på att förstå, det här var bara några exempel från min lista.

Jag försöker bara på ett förvirrat sätt undvika att råka förvirra någon annan.

Zombie skrev:Risken att man börjar tycka som någon farligt underempatisk person har inte jag känt av i alla fall, mer än tillfälligt och ytligt ungefär som en skådespelare när h*n studerar in en roll; jag kan väl inte säga att ingen annan skulle trilla dit, men det finns väl också flera sätt än just mitt att närma sig ämnet.

Däremot är ju risken att ändra åsikt till det bättre stor, om man tar metoden på allvar. Färre att se ner på, håller inte längre att vara nyliberal (om man nu var det), går överhuvudtaget inte att skita i folk på samma sätt som förut. Sådant kan ju vålla motstånd det också, svårigheter med vänner och andra tryggheter och med att känna igen sig själv.
Men så är det ju med att växa.

Många kommentarer på denna tråd, så varför inte även mina...

Jag har för länge sedan kastat bort :ismer etc. sålunda ingår jag ingenstans, vilket är en befrielse. På ett sätt saknar jag dock min barndoms autism -
Jag älskade ju när jag blev älskad och var katatonisk när så inte var fallet. I min värld, i min bubbla, så var det varmt, solen sken och det var stora gräsängar och en sjö...

*ZAP!* i den värld där jag lever nu så vet jag inte riktigt vad jag skall säga... Det är så ledsamt och jobbigt att hela tiden behöva kriga... Jag är så trött på det....

Zombie, menar du på fullt allvar att fotbolls-supportrar skulle ingå i det där hemska gänget? Nu blir jag en smula upprörd!

Den vanligaste inkarnationen av idrottsintresse känns extremt NT-grupptrycks-beroende. En riktig NT som blir sportintresserad och dras till att bli en supporter i en klack faller definitivt för ett populärt lag som har mycket fans redan - draget kring laget, att bli en del av en väldigt stor grupp, är en viktig parameter.

En sådan går inte och faller för en liten välskött ambitiös klubb som må vara väldigt duktig på att få fram egna spelare och kanske har nått rätt långt med den filosofin ett tag - finns det än så länge för lite fans vill de mest typiska sportsupportrarna inte engagera sig. Gruppen av fans ska redan ha nått en viss kritisk massa för att de mest gruppsjuka ska kunna tänka tanken att ansluta till gruppen och stödja det laget. Annars skaffar man ett annat intresse, eller väljer med lätthet ett annat, populärare, lag - även om man så själv spelar i ungdomslag i samma klubb...

Det där har man sett i alla år vi försökt få ihop klack och bilda supporterklubb till lilla Huddinge - klubben var bara i i 15-20 år ett av de bästa lagen precis utanför Elitserien, men fansen har aldrig blivit tillräckligt många för att det ska vara ballt och häftigt och något som helst naturligt att haka på. Och "döda fiskar"-typerna tycker på fullaste allvar att det är vi få supportrar som är "pinsamma" för att vi är få och ändå framhärdar. Det normala ur deras perspektiv är uppenbarligen att ge upp och byta lag till något mer "normalt", alltså ett lag som redan har mycket mer fans. Typ det där jävla Djurgården, då... eller nattsvarta AIK...

Så... ja, sportsupportrar generellt får allt betraktas som en bra oreflekterande grupptrycksberoende närmast pöbelaktig hop, ett sammanhang där det är verkligt extremt frapperande hur det är gruppen som är det viktiga, och något bra icke önskvärt att tänka lite mer själv.

Och just empati med motståndarlag och motståndarsupportrar handlar det ju väldigt lite om. Den allmänna synen bland "supportrar" är ju annars oftast att "nu är man på en idrottsläktare, och där får man bete sig hur som helst, alla andra har gett sig in i leken och måste den då tåla". Så elak man någonsin kan vara, det är närmast önskvärt. Få supportrar, få klackar över huvud taget, har verklig förmåga att verkligen vara roligt elaka med glimten i ögat, det handlar överlag om att inte fixa den gränsdragningen utan vara plumpt elak utan någon som helst finess. Vi vet väl alla hur mycket "hata" det handlar om, och hur mycket bråk, slagsmål och skadegörelse som dragit fram i de urflippade supporterföljenas spår genom tiderna. Empati, my ass.

Micke skrev:Intressant skrivet där, Zombie. Empati är ett intresse för mig men jag har nog främst närmat mig det på filosofisk väg, även om jag naturligtvis också försökt sätta mig in i hur andra människor fungerar till viss del.

Hmm... *intresserad* - har du tid och lust att utveckla ditt "recept"? (eller har du kanske redan gjort det, ursäkta isåfall att jag inte är i stånd att leta för ögonblicket...)
-----------------------------------------------------------------------------------------
Ganesh: Ja, tyvärr. Mellan att fotbollssupportrarna ska få nåd och att jag ska få det väljer jag dem. O"darwinskt" va? Men så är jag ju konstig i huvudet också...

Zombie:
Ska försöka att skriva ner min resa mot bättre förståelse för det här med empati när jag får tid till det. Ifall det var det du efterfrågade alltså.
Bör ju vara ett intressant ämne för oss aspergare som ju skall ha särskilt stora problem med just empatin.

Micke skrev:Zombie:
Ska försöka att skriva ner min resa mot bättre förståelse för det här med empati när jag får tid till det. Ifall det var det du efterfrågade alltså.

Jadå - du förstod mig helt rätt!

Micke skrev:Bör ju vara ett intressant ämne för oss aspergare som ju skall ha särskilt stora problem med just empatin.

Ja, det är (förutom ämnets allmänna nyttighet) precis det jag tycker också!

man ska inte tycka synd om de som mobbar.
det är deras ensak att de mobbar.
Om man är elak får man ta konsekvenserna som följer

Freddan skrev:man ska inte tycka synd om de som mobbar.
det är deras ensak att de mobbar.
Om man är elak får man ta konsekvenserna som följer

Både ja och nej säger jag. De behöver hjälp. Får de hjälp hjälper det inte bara dem utan även den/de som är utsatta för för mobbingen + omgivningen, dvs. alla som mer eller mindre lider o. skönt för alla att få ett slut på det. Fast de ska få känna av konsekvenserna, dock de ska inte vara hur hårda som helst tex. inte slag. Visst kanske de har slagits, men då får man lära dem att inte göra det. Våld föder ofta våld. Dock är det mobbbarna som ska flytta och inte den/de mobbade om det anses att de inte kan vara på samma ställe längre.

Det är en klyscha att alla som mobbar skulle må dåligt. Tror mer det handlar om gruppdynamik.

sommar skrev: Dock är det mobbbarna som ska flytta och inte den/de mobbade om det anses att de inte kan vara på samma ställe längre.

Inte självklart. Inte fråga om att hitta syndabockar att stämpla utan lösa upp situationen så bra som möjligt för alla inblandade. En flyttad mobbare är heller ingen garanti för något så länge han har "kompisar" kvar på skolan.
När det gäller mobbning så måste man jobba med gruppen minst lika mycket som med individerna. Det finns inga snabba lösningar.