Ganesh skrev:

Tintomara Ariadne skrev:

Flawed skrev:väldigt många aspergare som älskar symetri och har ren ocd tyvärr

Nu hänger jag nog inte riktigt med. Var det inte precis det som mar0der skrev? Att tvång kring symmetri oftast är förknippat med OCD (=tvångssyndrom)? Då har de kanske båda diagnoserna? Eller hur menar du?

Däremot har jag hört många aspergare uttrycka starka preferenser för symmetri och avsky för motsatsen utan att för den skull lida av tvångssyndrom, men då är det antagligen inte heller tvångsmässigt (?). Jag antar att det går en skiljelinje där som kan vara lite diffus?

Man kanske inte bara gillar symmetri och ordning. Man kanske tom behöver det. Eller så kanske man erfarenhetsmässigt vet att man måste göra vissa saker på visst set för att inte glömma. Och vid en ytlig utanifrånbetraktelse kan det kanske verka vara tvång, men är det säkert att det är det?

Det fetmarkerade är jag i ett nötskal. Jag behöver symmetri och ordning. Jag måste ha det för annars blir jag ångestladdat och stressad. Det känns förjävligt i kroppen. Var sak på sin plats innan något annat kan ske. Men jag har inga tvångstankar kring det. Alltså jag tror inte att världen kommer gå under eller att mina barn kommer att dö om jag inte gör det. Det känns bara helt fel, det blir kaos i både fysisk och psykisk form.

Men vad det kallas, det har jag ingen aning om.

Över- eller underdiagnosticering? Eller litet lagom mittemellan?

Var man hamnar beror väl till syvende och sidst vad man jämför med?

-Hjälpbehovet?
-Ekonomiska resurser?
-Tolkningar av diagnostiska kriterier
-Jämförelser mellan olika diagnostiska system
-Forskning på området
-Andra saker, tex ideologiska och andra föreställningar, tex människosyn

För mycket eller för litet. Det finns ingen nivå på antalet utredningar eller ställda diagnoser som i sig är lagom. Vare sig det gäller absoluta tal eller procentsatser eller något annat mått man vill använda. Det är bara genom att jämföra som man kan säga något om detta.

Frågan blir då:

Vad skall jämföras med vad, och varför det då?

Innan dessa frågor besvarats och empiri baserat på dessa presenterats kan man inte säga något bestämt. I övrigt är det gissningar och spekulationer.

Tintomara Ariadne skrev:Det här med att förstå att andra har en subjektiv inre värld och egna upplevelser av saker och ting, det tror jag att de flesta av oss som är aktiva här grejar. Varför skulle vi annars bry oss om att fråga andra om saker och ting, liksom, och vara intresserade av deras upplevelser? Det svåra är ju att gå vidare från den insikten till att snabbt och smidigt känna in hur den där inre subjektiva världen får just den där människan att tolka och handla just i den stunden då det sker, så att vi kan förhålla oss responsivt på ett adekvat sätt när vi själva tolkar och handlar i den ständiga ström av rörelse som det sociala samspelet utgör.

Själv föredrar jag termen intersubjektivitet, och då i följande avseende: när två eller fler individer lyckas nå en tillräcklig "common ground", gemensam referensram/tolkningsgrund, för att kunna samordna sig med varandra - socialt eller för ett specifikt mål. Det handlar om att dela antaganden (om situationen, om varandras roller i den, om världen, om det man för tillfället samtalar om, om varandras bakgrundskunskap och förväntningar, o.s.v.) men också om att veta vilka antaganden man delar och vilka man inte delar, samt veta om den andre också vet vilka antaganden man delar eller inte delar. Annars lämnar man "fel" saker mellan raderna i förhållande till den andre.

Tintomara FTW!!

Truly skrev:

Ganesh skrev:Man kanske inte bara gillar symmetri och ordning. Man kanske tom behöver det. Eller så kanske man erfarenhetsmässigt vet att man måste göra vissa saker på visst set för att inte glömma. Och vid en ytlig utanifrånbetraktelse kan det kanske verka vara tvång, men är det säkert att det är det?

Det fetmarkerade är jag i ett nötskal. Jag behöver symmetri och ordning. Jag måste ha det för annars blir jag ångestladdat och stressad. Det känns förjävligt i kroppen. Var sak på sin plats innan något annat kan ske. Men jag har inga tvångstankar kring det. Alltså jag tror inte att världen kommer gå under eller att mina barn kommer att dö om jag inte gör det. Det känns bara helt fel, det blir kaos i både fysisk och psykisk form.

Men vad det kallas, det har jag ingen aning om.

Klockren igenkännig på detta! Jag mår helt enkelt inte bra om jag inte har ordning/koll på sakerna omkring mig och detta gäller alltså i de miljöer jag är tvungen att "leva" i.
Jag går ju inte och plockar ordning hos andra eller på offentliga platser, inte ofta iaf.

Tintomara Ariadne skrev:Det här är ju något som väldigt ofta har berörts i diskussioner här på forumet i samband med termer som kognitiv empati och theory of mind och i trådar om bokstavliga tolkningar och svårigheter att läsa mellan raderna. Var det inte Banzai själv som startade en tråd med anledning av en kurs i pragmatism? Kanske någon annan är bra på att hitta relevanta trådar?

Det här med att förstå att andra har en subjektiv inre värld och egna upplevelser av saker och ting, det tror jag att de flesta av oss som är aktiva här grejar. Varför skulle vi annars bry oss om att fråga andra om saker och ting, liksom, och vara intresserade av deras upplevelser? Det svåra är ju att gå vidare från den insikten till att snabbt och smidigt känna in hur den där inre subjektiva världen får just den där människan att tolka och handla just i den stunden då det sker, så att vi kan förhålla oss responsivt på ett adekvat sätt när vi själva tolkar och handlar i den ständiga ström av rörelse som det sociala samspelet utgör.

Själv föredrar jag termen intersubjektivitet, och då i följande avseende: när två eller fler individer lyckas nå en tillräcklig "common ground", gemensam referensram/tolkningsgrund, för att kunna samordna sig med varandra - socialt eller för ett specifikt mål. Det handlar om att dela antaganden (om situationen, om varandras roller i den, om världen, om det man för tillfället samtalar om, om varandras bakgrundskunskap och förväntningar, o.s.v.) men också om att veta vilka antaganden man delar och vilka man inte delar, samt veta om den andre också vet vilka antaganden man delar eller inte delar. Annars lämnar man "fel" saker mellan raderna i förhållande till den andre. Alltså i princip vad vi har hållit på med i den här tråden. Vi hade ett intersubjektivitetsproblem (och har fortfarande i flera avseenden - men det är ju också det som är tjusningen med kommunikation, att det gör det möjligt för oss att tänka i nya banor).

Termen intersubjektivitet lägger fokus på själva samspelet snarare än på den individuella hjärnan. Det handlar om den process där vi försöker uppnå ett slags "working consensus".

En intressant tillägg/alternativ till att se på socialt samspel. Det finns så många ord för dessa processer att man nästan tappar bort sig. I samtalsteknik, talar man om abstrationsnivåer, som handlar om att hitta en 'nivå' i samtalet där man är jämna, och i terapi kallar man det överföringsmekanismer. Samtliga syftar till att beskriva samma sak från olika perspektiv och i olika syften. Bra beskrivet Tintomara.

Något jag förundrats över är att theory of mind eller mentalisering har forskats kring väldigt mycket, men man har inte lyckats hitta sätt att standardiserat mäta det. Jag använder mig av teckningar eller bilder som personer får beskriva vad de ser som handlar om social interaktion och ställer även följdfrågor under andra tester som WAIS för att undersöka denna faktor kvalitativt. Det är inte standardiserat men har en enormt klinisk användbarhet och funktion (på tal om pragmatism).

Flawed skrev:

Tintomara Ariadne skrev:

Flawed skrev:väldigt många aspergare som älskar symetri och har ren ocd tyvärr

Nu hänger jag nog inte riktigt med. Var det inte precis det som mar0der skrev? Att tvång kring symmetri oftast är förknippat med OCD (=tvångssyndrom)? Då har de kanske båda diagnoserna? Eller hur menar du?

Däremot har jag hört många aspergare uttrycka starka preferenser för symmetri och avsky för motsatsen utan att för den skull lida av tvångssyndrom, men då är det antagligen inte heller tvångsmässigt (?). Jag antar att det går en skiljelinje där som kan vara lite diffus?

Jag tror inte att man är immun mot andra störningar om man har exempelvis asperger och att de utesluter varandra.
Har man OCD så har man nog just OCD även om man har asperger.

Ja jag skrev ju det, att det ena inte utesluter det andra och att det ibland är både och. Men i vissa situationer kanske det är befogat att särskilja dem åt beroende på lidande etc.

Banzai skrev:Just ritualbeteenden låter väldigt likt tvångsbeteende i mina öron. På vilket sätt "ska" det vara svårt att bryta? Alltså, på vilket sätt kan det yttra sig att det är svårt om ett ritualbeteende störs eller bryts?

Ja ritualbeteenden är mycket likt tvångsbeteende och på ett sätt så är det detsamma som tvångsbeteende . Men det som skiljer dem åt skulle jag säga är bakomliggande orsaker. Vid autism handlar det generellt om en strategi för att kompensera för ev. medfödd brist att se helheten. Vid tvång är det ett inlärt beteende eller kompensation för kontrollförlust mer rotat i personligheten och influerad av miljö. Men i de fall när båda förekommer så kanske det är så att personer med autism som binder sig hårt vid ett ritualbeteende i kompensatoriskt syfte lär in detta beteende som sedan generaliseras till andra situationer och därmed utvecklas till en OCD. Möjligheterna och förklaringarna är många.
Det kan yttra sig i ilska, irritation, att man 'stänger av', blir trött, matt eftersom man måste 'börja om igen' etc. Det ser olika ut för olika personer. Men ilska är vanligt enligt min erfarenhet.

Banzai skrev:Varför jag har markerat meningen angående rutinbundenhet är för att; är det inte normalt att "alltid" göra det mesta i samma ordning? Det sparar ju tankekraft och energi vilket är logiskt tycker jag (ska man göra olika varje gång så blir det ju konstigt). Är det möjligtvis så att för en person med AS/ATS så innebär frångång från dessa rutiner ett väldigt stort problem?

Det är inte nödvändigtvis normalt att alltid göra saker i samma ordning. Att kunna vara flexibel är ju ett krav som blir allt hårdare och hårdare bland annat i arbeten. Men håller med dig. Det sparar kraft och effektiviserar, men medför andra problem istället, som att när de bryts, hur hanterar man det? Se på vår byråkrati exempelvis . För en person med Autism innebär frångåendet av dessa rutiner ofta stora problem ja pga vad jag beskrivit ovan.

Banzai skrev:Kan man ha tecknande som specialintresse? Jag har inbillat mig
att jag haft ett specialintresse i detta, men nu tvivlar jag på saken då jag inte har samlat på fakta om just att teckna. Däremot så tenderar jag att bli "besatt" i perioder av olika saker medan tecknandet är ständigt återkommande. Det jag menar med begreppet "besatt" är f.ö. att jag ägnar mig åt intresset väldigt intensivt och kan glömma bort både tid och rum när jag gör det.

Absolut. Man kan ha vilket intresse som hels. Jag tror typen av intresse är lite styrt av vad som är aktuellt i just ens liv och omgivning.

Banzai skrev:
Det där med detaljfokus får jag inget riktig grepp om, men tack för att du försökte förklara för mig. Jag kan nog inte föreställa mig det helt enkelt för att jag inte har detaljfokus. Jag googlade på båda uttrycken och fann bl.a. denna sida; http://www.humanteknik.se/psykhinder.htm. Förklarar den begreppet "central coherence" bra enligt dig? Jag tror jag förstår just det begreppet lite bättre nu i alla fall. Mentalisering verkar vara ett svårt begrepp att förklara. Jag hittade ingen, som jag upplevde det, bra förklaring av det, men det är något mindre diffust nu.

Ja mentalisering, central coherence och theory of mind är ganska komplicerade saker, men läs gärna på litteratur om detta.

Men måste jag fråga om nu du håller med oss MarOder varför påstår du då att det finns överdiagnostisering som är för stor/felaktig? Vi här inne har ju alla mer eller mindre tydliga delar av både rutinbehov och specialintressen. Om nu detta är kriterier i en utredning gjord av t. ex. dig - hur kan det vara så att det skulle vara för många som fick diagnos? Har du känt att du inte skulle sätta en diagnos men ändå gjort det? Varför?

Ärligt du är ett mysterium för mig. Får inte kläm på hur du tänker.

Koboshi skrev:Men måste jag fråga om nu du håller med oss MarOder varför påstår du då att det finns överdiagnostisering som är för stor/felaktig? Vi här inne har ju alla mer eller mindre tydliga delar av både rutinbehov och specialintressen. Om nu detta är kriterier i en utredning gjord av t. ex. dig - hur kan det vara så att det skulle vara för många som fick diagnos? Har du känt att du inte skulle sätta en diagnos men ändå gjort det? Varför?

Ärligt du är ett mysterium för mig. Får inte kläm på hur du tänker.

Varför kan jag inte hålla med er här på forumet om era symtom men samtidigt tycka det sker en över och underdiagnosticering? Det är ju två olika saker? Att jag anser det sker en överdiagnosticering i större utsträckning än under, är inget jag har vetenskapligt fog för, bara min egen uppfattning. Jag upplever det som att fler får diagnos utan att uppfylla kriterier än folk som nekas trots att de uppfyller kriterier. Sen kan man ju tycka vad man vill om vilket som är värst, men jag anser båda 'hållen' är problematiska, men på olika sätt.

En av anledningarna till att jag upplevs 'mysteriskt' kanske är att jag försöker förhålla mig objektivt och inte lägga in för mycket värderingar i allt (vilket jag iofs gör ibland) men blir hela tiden uppmanad att ta ställning, eller anklagad att tagit ställning när jag inte gjort det.

Du frågar: "Om nu detta är kriterier i en utredning gjord av t. ex. dig - hur kan det vara så att det skulle vara för många som fick diagnos?". Mitt svar: Av den enkla anledningen att jag kanske genomför 1 promille av alla utredningar i Sverige. Det finns extremt många fler än jag som gör utredningar och som inte har den specialiseringen jag har och därmed kanske har större risk att 'missa' något (som leder både till över och underdiagnostisering).

Har jag känt att jag inte skulle sätta diagnos men ändå gjort det?
Först vill jag poäntera att jag skulle aldrig sätta en diagnos mot min patients vilja. Aldrig. Och jag skulle aldrig sätta en diagnos när jag anser att det inte varit befogat efter kriterier. Det hade varit ett direkt yrkesfel.

Koboshi skrev:Men måste jag fråga om nu du håller med oss MarOder varför påstår du då att det finns överdiagnostisering som är för stor/felaktig? Vi här inne har ju alla mer eller mindre tydliga delar av både rutinbehov och specialintressen. Om nu detta är kriterier i en utredning gjord av t. ex. dig - hur kan det vara så att det skulle vara för många som fick diagnos? Har du känt att du inte skulle sätta en diagnos men ändå gjort det? Varför?

Ärligt du är ett mysterium för mig. Får inte kläm på hur du tänker.

Alla diagnosticerade är inte medlemmar på Aspergerforum. Att man anser att människor feldiagnosticeras innebär inte att alla feldiagnosticeras. Diagnosen sätts fortfarande på människor som faktiskt inte uppvisar alla symtom, på människor som har andra störningar, osv. Varför skulle NPF vara den enda diagnosen som inte feldiagnosticeras, utan bara underdiagnosticeras? Det är inte logiskt hållbart.

Jag tycker det verkar som att en del härinne försöker ha en objektiv hållning medan andra verkar ta åt sig personligt i diskussionen. Kanske därför det bli så mycket missförstånd?

Wine skrev:Jag tycker det verkar som att en del härinne försöker ha en objektiv hållning medan andra verkar ta åt sig mycket personligt i diskussionen. Kanske därför det bli så mycket missförstånd?

Nja, i ditt och mitt fall rörde det sig snarare om att du inte förstod skillnaden mellan våra tillsynes lika ståndpunkter.

Lakrits skrev:Nja, i ditt och mitt fall rörde det sig snarare om att du inte förstod skillnaden mellan våra tillsynes lika ståndpunkter.

Ok, vad var det som jag inte förstod då?

Wine skrev:

Lakrits skrev:Nja, i ditt och mitt fall rörde det sig snarare om att du inte förstod skillnaden mellan våra tillsynes lika ståndpunkter.

Ok, vad var det som jag inte förstod då?

Att det är en skillnad mellan att anse något och att logiskt sluta sig till något, d.v.s. påstå eller anta.

Kan ni två sluta dividera småsaker? Det har redan blivit en utbruten tråd av det.

Abbreviation skrev:Kan ni två sluta dividera småsaker? Det har redan blivit en utbruten tråd av det.

Nej.

Jag kan väl utveckla det hela lite: Du och några andra talar om överdiagnostisering. Jag påpekade att det endast gick att sluta sig till logiskt sett, men att det inte finns någon tillförlitlig statistik om saken. Trots det verkar folk tro att jag anser att det sker en överdiagnostisering. Det rör sig inte om någon småsak, utan om grundläggande källkritik, logik och diskussionsförmåga.

Lakrits skrev:

Wine skrev:

Lakrits skrev:Nja, i ditt och mitt fall rörde det sig snarare om att du inte förstod skillnaden mellan våra tillsynes lika ståndpunkter.

Ok, vad var det som jag inte förstod då?

Att det är en skillnad mellan att anse och att logiskt sluta sig till något, d.v.s. påstå eller anta.

Men rent logiskt så kan väl de flesta anta att det sker både under och överdiagnostisering det är väl inget komplicerat med det? Jag förstår fortfarande inte vad du är ute efter och hur du gör din bedömning att jag inte förstod skillnaden mellan våra ståndpunkter?

Wine skrev:Men rent logiskt så kan väl de flesta anta att det sker både under och överdiagnostisering det är väl inget komplicerat med det? Jag förstår fortfarande inte vad du är ute efter och hur du gör din bedömning att jag inte förstod skillnaden mellan våra ståndpunkter?

Jag tror inte på under, i alla fall inte utan bindestreck.

Min bedömning grundar sig på att du gång efter annan vill påstå att vi tycker likadant, vilket vi inte gör. Du påstår helt enkelt att det sker en överdiagnostisering och hänvisar till andra personers åsikter via artikellänkar. Jag menar att det inte finns någon statistik från Sverige om saken och att jag därför inte bestämt vill hävda att det sker en under- och överdiagnostisering (notera bindestrecket), men att jag däremot skulle gissa att så är fallet, med grund i hur diagnoskriterierna är skrivna.

Lär ni er inget om källkritik i skolan eller på universiteten nuförtiden?

Och nej, rent logiskt så kan absolut inte de flesta anta att det sker både under- och en överdiagnostisering. Därtill är folk på tok för ologiska, obildade och oinsatta i frågan.

mar0der skrev:

Koboshi skrev:Men måste jag fråga om nu du håller med oss MarOder varför påstår du då att det finns överdiagnostisering som är för stor/felaktig? Vi här inne har ju alla mer eller mindre tydliga delar av både rutinbehov och specialintressen. Om nu detta är kriterier i en utredning gjord av t. ex. dig - hur kan det vara så att det skulle vara för många som fick diagnos? Har du känt att du inte skulle sätta en diagnos men ändå gjort det? Varför?

Ärligt du är ett mysterium för mig. Får inte kläm på hur du tänker.

Varför kan jag inte hålla med er här på forumet om era symtom men samtidigt tycka det sker en över och underdiagnosticering? Det är ju två olika saker? Att jag anser det sker en 1 överdiagnosticering i större utsträckning än under, är inget jag har vetenskapligt fog för, bara min egen uppfattning. Jag upplever det som att fler får diagnos utan att uppfylla kriterier än folk som nekas trots att de uppfyller kriterier. Sen kan man ju tycka vad man vill om vilket som är värst, men jag anser båda 'hållen' är problematiska, men på olika sätt.

En av anledningarna till att jag upplevs 'mysteriskt' kanske är att jag försöker förhålla mig objektivt och inte lägga in för mycket värderingar i allt (vilket jag iofs gör ibland) men blir hela tiden uppmanad att ta ställning, eller anklagad att tagit ställning när jag inte gjort det.

2 Du frågar: "Om nu detta är kriterier i en utredning gjord av t. ex. dig - hur kan det vara så att det skulle vara för många som fick diagnos?". Mitt svar: Av den enkla anledningen att jag kanske genomför 1 promille av alla utredningar i Sverige. Det finns extremt många fler än jag som gör utredningar och som inte har den specialiseringen jag har och därmed kanske har större risk att 'missa' något (som leder både till över och underdiagnostisering).

3 Har jag känt att jag inte skulle sätta diagnos men ändå gjort det?
Först vill jag poäntera att jag skulle aldrig sätta en diagnos mot min patients vilja. Aldrig. Och jag skulle aldrig sätta en diagnos när jag anser att det inte varit befogat efter kriterier. Det hade varit ett direkt yrkesfel.

1 På vad exakt bygger du denna känsla på? Jag bygger ju min på de samtal och seminarier jag vart på/fört.

2 Har du någon gång känt att denna diagnos är fel som jag satte eller jag skulle ha satt en diagnos?

3 Är inte detta ett krav för att överhuvud få rätt att sätta en diagnos? Och jag känner ju till att det finns "dåliga" läkare som efter 45 min eller säger "du har ADHD. Här är Concerta". Och detta problem är en av de saker som vi inom Attention arbetar för/emot.

Lakrits skrev:....

Lär ni er inget om källkritik i skolan eller på universiteten nuförtiden?

....

Vad är det . Men ärligt det är så att många, inklusive mig (?), ser internet, tidningar, tv etc. som fullständigt sanna. Och varför skulle vi inte det? Annars skulle man ju inte kunna lita på att skolböcker etc. var sanna.

Koboshi skrev:

Lakrits skrev:....

Lär ni er inget om källkritik i skolan eller på universiteten nuförtiden?

....

Vad är det . Men ärligt det är så att många, inklusive mig (?), ser internet, tidningar, tv etc. som fullständigt sanna. Och varför skulle vi inte det? Annars skulle man ju inte kunna lita på att skolböcker etc. var sanna.

Jag tycker verkligen synd om er.

Koboshi skrev:1 På vad exakt bygger du denna känsla på? Jag bygger ju min på de samtal och seminarier jag vart på/fört.

2 Har du någon gång känt att denna diagnos är fel som jag satte eller jag skulle ha satt en diagnos?

3 Är inte detta ett krav för att överhuvud få rätt att sätta en diagnos? Och jag känner ju till att det finns "dåliga" läkare som efter 45 min eller säger "du har ADHD. Här är Concerta". Och detta problem är en av de saker som vi inom Attention arbetar för/emot.

1. Känsla??? Jag jobbar inte efter känsla. Med uppfattning menar jag knappast känsla utan, som jag skrivit flera ggr tidigare, diskussioner med psykologer/läkare som jag handleder, diskussioner med psykologer/läkare som jag jobbar med och min uppfattning från att ha läst hundratals utredningar gjorda av andra som kommit till oss på 'second opinion' bedömning. Det har i samtliga diskussioner och observationer för mig (i de fall där det 'felats') uppdagats ett mönster, att kriterier och testresultat misstolkats, differentialdiagnostik har varit för komplex och missbedömning skett pga detta som lett till att kriterier inte uppfyllts fullt ut, eller att kriterier uppfyllts men man missat det, som i sin tur då leder till en feldiagnostisering och som när jag försöker lägga ihop plus och minus blir fler av kriterier som inte fyllts fullt ut och att diagnos då satts utan att det funnits fullt fog för det.

2. Ja tidigt i karriären kan jag i efterhand se att mina bedömningar inte varit helt i linje med de resonemang jag för idag. Mycket med bedömningar kommer med erfarenhet. De 'fel' jag gjorde tidigare skulle jag säga är att jag gett diagnos när det inte varit befogat. Lite 'nybörjartänk' att vara på den säkra sidan så att säga. Ofta övertolkar man när man är ny i sitt arbete, både läkare och psykologer (det påståendet baserar jag på alla PTP psykologer och AT läkare jag träffat och följt under min tid).

3. Vet inte vad du syftar på när du säger "att 'det' är ett krav". Vad är 'det'? Kravet för att få sätta diagnos är att du är legitimerad och där området tillhör ditt kompetensområde.

Förekommer det feldiagnosticerigar inom området npf, specifikt AS? Rent statistiskt borde det förekomma. Givet antalet utredningar borde en del komma fram till fel slutsats. Kan man säga något om orsakerna till det? Var finns felkällorna?

Utredarnas kompetens är en möjlig felkälla.
Eller så kan utredningsorganisationen och utredningsmetoder brista.
De diagnostiska kriterierna kan vara svåra att hantera av olika skäl.
Det kan finnas klassiska problem vad gäller validitet och reliabilitet. Dvs mäter man det man avser att mäta, och är det ett bra mått på det man avser mäta.
Eller så kan de utredda försöka manipulera utredningen.
De diagnostiska kriterierna kan vara dåliga i olika avseenden.
De diagnostiska kriterierna kan vara bra men missförstås och/eller används fel.
Den här listan kan göras lång.

Ett exempel från ett annat område, skolan, Språklärare får inte använda glosprov som en del av betygsunderlaget. Av det enkla skälet att det inte finns något betygskriterium som refererar till antalet ord man kan. Men språklärare tenderar att använda glosprov som en del av betygsunderlaget i alla fall. Det är praktiskt. Lätt kvantifierbart. Lätt att förklara. Men det är den kommunikativa förmågan som skall betygssättas. Skillnaden mellan A) kunskaper som är nödvändiga för att nå målen (kunna många ord på det aktuella språket) och B) i vilken grad eleven uppnår målen (kan kommunicera på språket) är inte uppenbar för alla lärare. Eller ta pluttifikationstabellen, att kunna den är inget betygskriterium på gymnasiet. Men det är bra/viktigt/nödvändigt att kunna den för att klara av undervisningen, för att klara av att göra det som faktiskt (enl kriterierna) ska betygssättas. Ovanstående handlar om svårigheterna att måta det som faktiskt ska måtas, och att ha ett bra mått på det som ska måtas.

Att APA ändrar de diagnostiska kriterierna är ett exempel på att man konstaterat briser både vad gäller vliditet och reliabolitet i de nuvarande kriterierna, alltså att det förkommit feldiagnosticeringar.

Att genomföra en npf-utredning är att undersöka den eventuella förekomsten av ett fenomen. Och i sä fall i vilken utsträckning. Men eftersom ingen riktigt vet vad det är för fenomen så blir det problem. Själva fenomenet är ju undflyende. Det är bara spår av det vi ser. Dvs olika beteenden. Men vad som genererat fenomenet, det är osäkert.

Inget i detta är egentligen konstigt. Men eftersom det är åtminstone ett steg mellan fenomenet AS och de beteenden det genererar, och att dessa beteenden måste förstås och tolkas, så måste det bli fel/problem ibland. Statisktiskt sett måste det bli så.

mar0der skrev:Med uppfattning menar jag knappast känsla utan, som jag skrivit flera ggr tidigare, diskussioner med psykologer/läkare som jag handleder, diskussioner med psykologer/läkare som jag jobbar med och min uppfattning från att ha läst hundratals utredningar gjorda av andra som kommit till oss på 'second opinion' bedömning. Det har i samtliga diskussioner och observationer för mig (i de fall där det 'felats') uppdagats ett mönster, att kriterier och testresultat misstolkats, differentialdiagnostik har varit för komplex och missbedömning skett pga detta som lett till att kriterier inte uppfyllts fullt ut, eller att kriterier uppfyllts men man missat det, som i sin tur då leder till en feldiagnostisering och som när jag försöker lägga ihop plus och minus blir fler av kriterier som inte fyllts fullt ut och att diagnos då satts utan att det funnits fullt fog för det.

Det skulle vara väldigt intressant om du och dina kollegor kunde sammanställa data om de bedömningar som andra gjort före er och som ni sedan antingen ändrar eller låter stå kvar. Det är visserligen endast av pilotstudiekaraktär och egentligen är det Socialstyrelsens bord, men det vore som sagt väldigt skoj att få ta del av lite statistik.