Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
61 inlägg
• Sida 3 av 3 • 1, 2, 3
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
geocache skrev:Hej Zima
Ja, jag få den sortens känsla inför att föremål förstörs. Men i mitt fall är det enbart en fråga om insikten att det inte längre går att använda till något (självklart förutsatt att det inte heller går att reparera det till att fungera eller se ut precis som vanligt).
Men utifrån det jag känner till om Aspergers syndrom och om autism, av egen erfarenhet och av det jag läst/hört om och av andra antar jag att sådana känslor enbart har att göra med en sorts bindningar till föremålet och det föremålet symboliserar.
En docka eller ett gosedjur med aldrig så välgjort ansikte är ju i alla fall alltid inget annat än någonting konstgjort.
Jag hoppas jag inte gjorde dig lessen eller så på något sätt genom mitt svar.
Nädå jag blev inte lessen.
Men, jag har aldrig haft en nalle så då borde jag ju inte ha några bindningar etc till just nallar? Jag tror snarare att jag kopplar ihop ansiktet med något levande. Fast å andra sidan får jag inte samma känsla om jag ser en skadad människa på tv. Det känns mindre känsligt liksom.
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Jakaranda skrev:Inte vet jag om det har med AS att göra men jag är likadan. Det är riktigt jobbigt ibland.
Skönt att inte vara ensam om det! Tack för ditt svar!
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Nä, när man ser en skadad människa så är det ju en tv-kamera och en glasruta emellan. Ser man däremot sådant i verkligheten, direkt med egna ögon, så är det ju skillnad.
Lite utanför ämnet; jag har varit med om att hålla ett döende sällskapsdjur i min hand en gång. Det var när jag hälsade på en vän i en stad jag bodde i tidigare. Hon var inte hemma, men hennes mamma släppte in mig i alla fall. Jag väntade i min väns rum, men hon dröjde så länge att jag bestämmde mig för att inte vänta kvar till dess hon kom hem.
När jag kommit in i hennes rum fick jag se att hon hade en undulatbur, och att undulaten hade fastnat med huvudet mellan två av stängerna i buren. Försiktigt bände jag isär de pinnarna, tog försiktigt loss fågeln, höll den i handen en stund innan jag behövde ge mig iväg hem efter kanske någon halvtimme eller timme. Så då lade jag försiktigt ner fågeln på burens botten, tittade länge på undulaten för att se om den skulle röra sig. Men den låg helt stilla, och jag är inte säker på om den klarade sig... . Jag tappade kontakten med min vän sedan, så jag vet inte hur det gick för hennes undulat...
Lite utanför ämnet; jag har varit med om att hålla ett döende sällskapsdjur i min hand en gång. Det var när jag hälsade på en vän i en stad jag bodde i tidigare. Hon var inte hemma, men hennes mamma släppte in mig i alla fall. Jag väntade i min väns rum, men hon dröjde så länge att jag bestämmde mig för att inte vänta kvar till dess hon kom hem.
När jag kommit in i hennes rum fick jag se att hon hade en undulatbur, och att undulaten hade fastnat med huvudet mellan två av stängerna i buren. Försiktigt bände jag isär de pinnarna, tog försiktigt loss fågeln, höll den i handen en stund innan jag behövde ge mig iväg hem efter kanske någon halvtimme eller timme. Så då lade jag försiktigt ner fågeln på burens botten, tittade länge på undulaten för att se om den skulle röra sig. Men den låg helt stilla, och jag är inte säker på om den klarade sig... . Jag tappade kontakten med min vän sedan, så jag vet inte hur det gick för hennes undulat...
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
geocache skrev:Nä, när man ser en skadad människa så är det ju en tv-kamera och en glasruta emellan. Ser man däremot sådant i verkligheten, direkt med egna ögon, så är det ju skillnad.
Jomen jag menar att jag berörs mer av den där brända nallen (som exempel) än av att se skadade människor. Båda är ju på tv.
Fast jag börjar vänja mig vid if-reklamen nu...
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Jag påverkas inte, såvida det inte är antingen ologiskt eller onödigt att något förstörs. Men, för att se det från den ljusa sidan, jag blir heller inte upphetsad.
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Kanske är det mer hanterbart att ta in och känna för något som inte är så farligt? Det trodde min terapeut. Det riktigt svåra kan jag bli tom inför, fastän jag vet att jag tycker att det är fruktansvärt. Samtidigt kan jag gråta hejdlöst till sentimentala TV-program som helt uppenbart är fiktion.
Och jag klarar inte av när någon är "elak" mot ett gosedjur. Jag kan tycka synd om och känna starkt för slitna dockor, leksaksdjur m.m. som blir bortvalda (oavsett om de förstörs eller ej). Det var väldigt praktiskt när jag var barn, för då blev det aldrig några konflikter när min kamrat bara ville låna ut sina fulaste dockor.
Och jag klarar inte av när någon är "elak" mot ett gosedjur. Jag kan tycka synd om och känna starkt för slitna dockor, leksaksdjur m.m. som blir bortvalda (oavsett om de förstörs eller ej). Det var väldigt praktiskt när jag var barn, för då blev det aldrig några konflikter när min kamrat bara ville låna ut sina fulaste dockor.
- Tintomara Ariadne
- Inlägg: 2195
- Anslöt: 2009-03-04
- Ort: Östergötland
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Ibland när jag ser "actionfilmer" i tv tänker jag på hur snickare eller andra hantverkare får bygga saker bara för att de sakerna ska sprängas, brännas eller förstöras på annat sätt bara för att det ska se "häftigt" ut på film...
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Minns att jag blev ledsen över en godisreklam som förekom i serietidningar på 70-talet. Det var några hundar som hade fått ett varsitt godis uppkallat efter sig. Och så sitter det en ensam hund som inte hade fått nåt eget godis och ser ledsen ut och säger att "Jag fick inte vara med."
Jag tyckte så synd om den där hunden.
Jag tyckte så synd om den där hunden.
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Tintomara Ariadne skrev:Jag kan tycka synd om och känna starkt för slitna dockor, leksaksdjur m.m. som blir bortvalda (oavsett om de förstörs eller ej).
Detta inlägg fick mig att tänka på en tecknad serie, "Trasdockorna", jag brukade titta på tillsammans med mina grabbar när de var små.
Normalt gillar jag inte tecknade tv-program, men "Trasdockorna" blev jag rörd av att titta på...
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Kan känna viss sorg när jag slänger fungerande saker som inte längre har någon funktion i mitt liv. Ofta saker som bara tar plats och har ersatts av betydligt modernare och mer funktionella saker.
T.ex. hade jag en ganska bra stereo, som jag ville byta ut, men hade svårt att skiljas från den. Men ena dottern vill gärna ha den, så det gav mig möjlighet att skaffa en ny.
T.ex. hade jag en ganska bra stereo, som jag ville byta ut, men hade svårt att skiljas från den. Men ena dottern vill gärna ha den, så det gav mig möjlighet att skaffa en ny.
- lasseivägen
- Inlägg: 4798
- Anslöt: 2009-07-20
- Ort: På havet kaparkapten inte Rövare
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
geocache skrev:Ibland när jag ser "actionfilmer" i tv tänker jag på hur snickare eller andra hantverkare får bygga saker bara för att de sakerna ska sprängas, brännas eller förstöras på annat sätt bara för att det ska se "häftigt" ut på film...
De får betalt för det samt att grejerna inte byggs för att hålla, utan för att de ska gå sönder så det ser häftigt ut på film. Det behövs speciell utbildning för att klara av det.
lasseivägen skrev:Kan känna viss sorg när jag slänger fungerande saker som inte längre har någon funktion i mitt liv. Ofta saker som bara tar plats och har ersatts av betydligt modernare och mer funktionella saker.
T.ex. hade jag en ganska bra stereo, som jag ville byta ut, men hade svårt att skiljas från den. Men ena dottern vill gärna ha den, så det gav mig möjlighet att skaffa en ny.
Praktiskt, då slapp du slänga den. Jag föredrar helt klart att ge bort eller sälja framför att slänga. Synd att alu-fälgarna gick till skrot, men jag fick en slant för aluminiumvärdet, annars slänger jag helst bara sånt som inte går att laga...
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Miche skrev:De får betalt för det samt att grejerna inte byggs för att hålla, utan för att de ska gå sönder så det ser häftigt ut på film. Det behövs speciell utbildning för att klara av det.
Jo, så är det ju, så klart. Dock gör det ont i min byggnadssnickarsjäl när byggnader eldas upp eller sprängs bara för att ge vissa effekter på film. Låt vara att det inte är annat än kulisser. Samma med bilar som sprängs på film... trots att det säkert "bara" är skrotbilar som lappats ihop nödtorftigt för att se "hela" ut (ja, jag har jobbat en del med fordonsmekande, från cyklar till diesellok och rälsbussar )...
Re: Att tycka synd om/ha medkänsla för döda ting
Jag spelar nintendo wii och Playstation 3. Jag vågar inte ha på strömmen när jag inte är hemma. Samma gäller datorn har ångest om den går sönder. Jag blir också ledsen när jag ser en sak som dör eller förstörs. Jag har känslor för djur men inte människor.
- totizedger
- Inlägg: 116
- Anslöt: 2011-05-22
Återgå till Att leva som Aspergare