mar0der skrev:

Truly skrev:

mar0der skrev:Jag själv anser repetetivt och stereotypt beteende är det kriterie som mest missuppfattas bland bedömare jag varit kontakt med via handledning. Man har tolkat detta i "enkla termer" som specialintresse eller ritualbeteende.

Jag har försökt hålla mig undan ett bra tag, men nu blev jag nyfiken.
Jag delar upp frågorna lite för enkelhetens skull.

1. Vad menar du med "enkla termer". Ja, jag ser ju att du tagit upp specialintressen och ritualbeteende, men jag antar att det finns fler saker att stoppa in i den kategorin?

2. Vad är enligt dig ett repetetivt och stereotypt beteende? Kan du ge exempel på "svåra termer" som skulle hålla för en AS-diagnos?
Jag har själv inget specialintresse. Jag fick diagnos pga. mitt rigida beteende och nu i efterhand undrar jag vad det kan vara.

Med "enkla termer" menade jag att man tolkat vissa kriterier för "enkelt". Man har kanske fått höra att med repetetivt beteende så menas ritualbeteende och specialintresse. Men om man förstår den underliggande kognitiva bristen kring "central coherence" så kan man förstå stereotypt beteende bättre och mer nyanserat. Detta kriterie kan alltså innefatta inte bara ritualbeteenden, utan även stor rutinbundenhet i allmänhet, men inte på grund av tvång (detta måste särskiljas), utan pga av att man lätt fastnar i detaljer, och för att kompensera för detta förhåller man sig till rutiner för att 'veta' att efter A kommer B osv. Därför blir det också problem när dessa rutiner bryts av olika anledningar. Därför uppfattas en person med detaljfokus som stereotypt eftersom beteendet ofta blir upprepande i kompensatoriskt syfte.

Detta kan återspeglas i nästan alla aktiviteter och tankegångar vilket kommer fram om man tar ordentlig anmanesupptagning. Allså om en person inte har ett 'specialintresse' kan man inte utesluta kriteriet utan det kan finnas andra sätt att 'fastna' som just beskrivet ovan. Intressen är bara en sån sak. Det kan även vara kroppsliga upprepade beteenden. Detta ses oftast hos personer med grav autism. Att de exempelvis upprepar samma rörelser med handen/armen eller huvudet. Således finns en motorisk aspekt i detta kriterie också.

Sen kommer ju i DSM-5 ev. ett nytt kriterie in med sinnesintryck vilket är intressant
Det 'rigida' beteende som beskrivits för dig kanske har att göra med ett 'rutinfungerande'. 'Mitt sätt eller inget sätt'. Svart och vitt tänk helt enkelt. Man har svårt att se nyanser eftersom abstrationsförmågan kan vara sänkt (som del i exekutiva funktioner). För att se nyanser och behövs denna abstrationsförmåga och inte att man tänker eller tolkar, tänker kring saker konkret. För det ger upphov till ett visst 'rigidt'beteende.

Tusen tack för ditt svar mar0der!
Ja, jag var lite osäker på det här kriteriet gällande rutinbundenhet eftersom det inte står med som en rubrik i mina papper. Alla andra kognitiva svårigheter har ju en rubrik, men rutinbundenheten hittar man lite överallt i texten. Det ser jag nu när du gett mig exempel att leta efter.
Men den här rutinbundenheten styr ju hela min vardag. Jag måste ha den för att ta mig från A till B till C och vidare. Så det är väl inte så konstigt att den tas upp överallt i texten.

Och ja, jag har ett mycket stort "rutinfungerande". Det är mitt sätt eller inget sätt. Jag är ju medveten om att det inte är det effektivaste sättet att fungera på eftersom jag ser att personer i min närmaste omgivning blir ledsna då jag måste ha det på mitt sätt. Och jag försöker verkligen att ge efter för andras sätt och idéer, men tyvärr blir det förmodligen inte oftare än 1 gång av 10.

En fråga till om du orkar.

Du skriver:

mar0der skrev:Detta kriterie kan alltså innefatta inte bara ritualbeteenden, utan även stor rutinbundenhet i allmänhet, men inte på grund av tvång (detta måste särskiljas),

Hur särskiljs tvång från rutinbundenhet och ritualbeteende?
Jag trodde ju innan min utredning att jag hade tvångssyndrom, men utan tvångstankar. Men tydligen är det enbart mitt Aspiga rutinfungerande. Men hur kan man särskilja dessa åt?

Wine skrev:

Flawed skrev:Vad är din ståndpunkt?
Att ingen har en neuropsykitrisk problematik?
ADHD kanske uppfanns av läkemedelsföretagen och den amerikanska regeringen för att man hade stora lager av centralstimulantia efter kriget som man behövde hitta en marknad för?

Min ståndpunkt är att det inte behöver handla om NPF bara för att man har eller anser sig ha problem. Som det tagits upp ett flertal ggr tidigare i denna tråd så kan det handla om annat/andra diagnoser.

Och bara för att man har andra diagnoser utesluter det inte att man har NPF.
Att man har symptom till exempelvis borderline är absolut ingen kontraindikation till ADHD eller asperger utan snarare tvärtom.Inte schizofreni heller,som att någon vet vad schizofreni är,baah!Det här har,både professionella och sådana som är totalt befriade ifrån insikter inom området,väldigt svårt för att greppa.
Det här är ett område där man som amatör kan ha rätt.För inget vet något,egentligen.Folk låtsas att de vet,men de gör de inte.
Kunskaperna om hjärnans funktioner och dysfunktioner är fortfarande rudimentära.
Området är uppdelat i neurologi,experimentell psykologi,gammal manchesterpsykologi,psykiatri..osv.
Området utgör slagfält mellan humanism och naturvetenskap.

Wine skrev:

Koboshi skrev:Och för att kommentera * så ja det är så jag ser verkligheten utifrån det jag hör från vänner och andra som är föräldrar till barn med dessa problem - de blir inte utredd utan allt skylls på föräldrarna.

Men det kanske beror på att alla barn INTE HAR en neuropsykiatrisk problematik.

Men det är många som har och inte tas på allvar.

Länsstyrelsen i Stockholms Län skrev:Ungdomar med Asperger syndrom löper stor risk att hamna i kläm mellan kommunala förvaltningar och olika huvudmän. Samarbetsavtal, rutiner och avtal som klargör ansvaret för stöd och insatser saknas. Den slutsatsen drar Länsstyrelsen efter en granskning i Nacka, Norrtälje, Södertälje, Österåker och stadsdelarna Hässelby-Vällingby och Maria-Gamla stan i Stockholms stad.

1) Att hamna mellan stolarna beror på att man inte hamnar på någons bord. Man är/blir inte någons ärende. Detta är enl många länsstyrelser ett stort problem. Förmodligen är det ett mönster som finns överallt i landet.

En variant på detta är principen om "medicinskt färdigbehandlad". Tidigare, kanske nu med, användes terman "klinikfärdig". Med samma innehåll.

Det här är inget problem om man bara har ett besvär, brutet ben tex. Om man har flera besvär ökar det problematiska. Exponentiellt kan det tyckas.

Det finns en tendens inom vård och omsorg att se varje besvär för sig och att missa helhetsbilden. Vården är ofta högt specialiserad och det är bra för tex de som har neurokirurgiska besvär. Man blir opererad av en duktig, högspecialiserad hjärnkirurg, och det är ju bra. Vem vill att en en allmänläkare eller psykiatriker skall operera ens hjärna?

Problemet är att många har besvär på flera/många områden och att besvären ofta hänger ihop. Dels kan det vara olika medicinska besvär, men i bilden kan också finnas sociala och andra besvär. Det som ofta händer är just detta att man hamnar mellan stolarna, att inte hamna på någons bord.

2) Medicinska diagnoser har som enda syfte att en person som har besvär ska få adekvat och relevant hjälp. Först undersöker man vilka besvär personen har och sas kollar hur väl detta passar in i olika diagnostiska schemaan för att se var besvären passar in. Besvären skall vara tillräckligt många och tillräckligt allvarliga. Eventuellt räcker de för en diagnos. Nästa steg är att se vad det finns för bot och bättring att erbjuda. Dvs metoder för vård, behandling och stöd. Det är enkelt (jämförelsevis) nä det gäller besvär som kan åtgärdas inom den medicinska vården genom en operation (benbrott) eller med mediciner (högt blodtyck). Men för funktionsnedsättningar är det annorlunda. Boten och/eller bättringen står andra för. Exempelvis kommunerna. Det blir ibland många myndigheter/huvudmän inblandade. I vissa fall växer det till en djungel.

Man kan inte se diagnostiska utredningar och diagnosställande som skilda från åtgärder (vård/behandling/stöd) som åtgärdar besvären. De inte bara hänger ihop de måste hänga ihop. Om de inte hänger ihop har diagnosen inget eller litet värde, i det avseendet att de inte är individen till hjälp.

Just för oss har detta en särskild poäng, genom att AS definitionsmässigt har att göra hur individen fungerar i en social kontext.

AS är ett livslångt tillstånd. Och skall aspien ifråga bli hjälpt måste vederbörande bli delaktig i processen. Inom psykiatrin har man pratat om "behandlingsallianser", inom kognitiv psykoterapi om att individen skall vara medagerande. I båda varianterna finns ett starkt emancipatoriskt drag. Individen blir aktiv i processen, inte objekt för den. Om individen skall vara med på detta tåg förutsätter det att vederbörande inte bara förstår vad diagnosen innebär, utan också tycker att han/hon faltiskt behöver vård/behandling/stöd. Vilket en diagnos kan hjälpa till med.

Hur många olika sätt kan man vara aspie på. Enl Gillbergs kriterier 1290. Och lägger man till variabler som kön och etnicitet och tilläggsdiagnoser växer antalet. Hur ens AS påverkar en och ens dagliga liv varierar alltså. Det finns mågna sätt att vara aspie på.
Här är en individ med AS, där borta finns en mängd olika myndigheter m.m. med uppgift att hjälpa individen att få ett drägligt liv.

Utredningen och diagnosen är ett av sätten att ordna matchningen. Frågan om det ställs för många eller för få diagnoser, och om det genomföre för många eller för få diagnoser måste ses ut det perspektivet.

Se på skolan. Många elever som har npf eller misstänkt npf har stora problem. Fråga bör fler eller färre utredas? Se på våra fängelser. Där finns massor av fångar med misstänkt npf. Bör fler eller färre utredas? Exemplen kan mångfaldigas.

Mitt svar är att fler bör utredas. I själva verket anser jag det vara ett anständighetskrav att alla fall av misstänkt npf utreds.

Den utredande professionellas kompetens att genomföra en utredning på ett bra/korrekt sätt är en annan fråga.

Utredning/diagnos finns alltså i ett sammanhang. Det innebär att inget kring diagnosen UTESLUTANDE är en angelägenhet för professionerna. En av orsakerna till att det är så är att AS inte är en sjukdom, utan både en funktionsnedsättning och en del av ens sätt att vara människa på (personlighet).

Truly skrev:En fråga till om du orkar.

Du skriver:

mar0der skrev:Detta kriterie kan alltså innefatta inte bara ritualbeteenden, utan även stor rutinbundenhet i allmänhet, men inte på grund av tvång (detta måste särskiljas),

Hur särskiljs tvång från rutinbundenhet och ritualbeteende?
Jag trodde ju innan min utredning att jag hade tvångssyndrom, men utan tvångstankar. Men tydligen är det enbart mitt Aspiga rutinfungerande. Men hur kan man särskilja dessa åt?

Tvångsmässig personlighetsstörning eller tvångssyndrom är vanligt förekommande vid autism. Det ena utesluter absolut inte det andra. Det har gjorts lite forskning vad jag vet som har försökt kartlägga skillnader eller korrelationer mellan olika typer av tvång och Asperger. Ska se om jag hittar länken, men det man kom fram till är att samlartvång, självskadebeteende och upprepande tvångsbeteenden och tankar är vanligtvis kopplat till autism, medan symetri och kontroll tvång ofta är kopplade till 'ren' tvångssyndrom. Och ibland är det blandat

Eftersom detaljfokus leder till rutinbeteende som kan uppfattas som tvångsmässigt så innebär det att det 'tvångiga' blir viktigt att fokusera på om just detta specifika beteende orsakar lidande för personen utöver de 'sedvanliga AS symtomen'.

Det särskiljs genom klinisk bedömning, anamnesupptagning och under utredningen. Ställer dock höga krav på att utredaren/bedömaren har god kännedom om tvång och autsim anser iaf jag.

Koboshi skrev:

mar0der skrev:...
Nej Jag menar att de jag nämnt (inkl. mig själv) anser att AS bör bli en del av AST rent generellt, inte att folk med AS bättre beskrivs i termer av AST. Det som diskuteras i DSM gruppen (den svenska som jag förstått på Eva Tideman) är att autismspektrat ska breddas vid behov för att specificera insatser. Så kanske kommer man få en AST diagnos i framtiden (huvuddiagnos) med specificering om vilka handikapp just den personen har utifrån spektrat. Det blir alltså mer individualiserat på det sättet. .....

Och är inte detta bra då? Det tycker i alla fall jag.

? ... jo det tycker jag med. Men nu är första gången jag lägger värdering i dessa förslag.

Ganesh skrev:Man kan inte se diagnostiska utredningar och diagnosställande som skilda från åtgärder (vård/behandling/stöd) som åtgärdar besvären. De inte bara hänger ihop de måste hänga ihop. Om de inte hänger ihop har diagnosen inget eller litet värde, i det avseendet att de inte är individen till hjälp.

Precis, därför är det så viktigt att få rätt diagnos.

Flawed skrev:Och bara för att man har andra diagnoser utesluter det inte att man har NPF.
Att man har symptom till exempelvis borderline är absolut ingen kontraindikation till ADHD eller asperger utan snarare tvärtom.

Det behöver inte vara NPF, det kanske är borderline eller eventuellt missbruk som är huvudproblemet om utredningen är slarvigt gjord eller om det brister i kompetensen hos utredaren. På så sätt så kanske en hel del är feldiagnostiserade med NPF, de kanske ska ha en annan diagnos.

Treatment of ADHD in Patients with Borderline Disorder
It is not uncommon for children, teenagers and adults with borderline disorder who have some symptoms of ADHD to be misdiagnosed with ADHD, and then receive customary treatment with stimulants such as methylphenidate or an amphetamine derivative. People with borderline disorder treated with these medications typically do not do well, and may even do worse than without these medications.

http://www.bpddemystified.com/index.asp?id=49

"Nearly 1 million ADHD misdiagnoses, study says"

Now studies are backing up anecdotal evidence that ADHD gets inappropriately applied to many children.

An analysis by economist Todd Elder at Michigan State University suggests that about 900,000 children who have been told they have ADHD in America may not have the condition at all. The study will appear in the Journal of Health Economics.

http://thechart.blogs.cnn.com/2010/08/1 ... tudy-says/

http://preventdisease.com/news/10/10291 ... osed.shtml

Det finns tusentals sätt att vara annorlunda.

Men bara ett att vara normal?

weasley skrev:Det finns tusentals sätt att vara annorlunda.

Men bara ett att vara normal?

Pax för att vara den som är normal!

mar0der skrev:

Tintomara Ariadne skrev:Förstår jag dig rätt - de flesta anser alltså att diagnos skulle sättas, men AST istället för AS?

Nej Jag menar att de jag nämnt (inkl. mig själv) anser att AS bör bli en del av AST rent generellt, inte att folk med AS bättre beskrivs i termer av AST. Det som diskuteras i DSM gruppen (den svenska som jag förstått på Eva Tideman) är att autismspektrat ska breddas vid behov för att specificera insatser. Så kanske kommer man få en AST diagnos i framtiden (huvuddiagnos) med specificering om vilka handikapp just den personen har utifrån spektrat. Det blir alltså mer individualiserat på det sättet. Idag upplever iaf jag att Asperger kriterierna är för otydliga och flyter samman med differentiala diagnoser som Schizoid personlighetsstörning, Fobisk personlighetsstörning, Social fobi, anknytningsstörning, empatistörningar, uppförandestörning, långvarig substansmissbruk, hjärnskada osv osv osv. Man måste i min mening specificera kriterier bättre efter de individuella förutsättningarna och symtomen pga att vi inte har tillräckligt med forskning idag i ämnet.

Jaha, är det det du menar? Det håller jag ju fullständigt med om. Jag blev nog förvirrad av trådtiteln då, för jag upfattade det snarare som att du menade att sådant skulle innebära att alltför många fick diagnos jämfört med idag.

Innan jag läste Gillberg fattade jag ingenting av den här hjärngrejen.

Jag har alltid antagit att det är ett personlighetsproblem. Jag är felkonstruerad.

Det var en befrielse att förstå att det finns ett system i galenskapen.

Jag klarade inte av att dansa med min sons fästmö på bröllpsfesten. Min dotter räddade mig. Jag skäms som fan.

Lennart Frimodig

mar0der skrev:Med "enkla termer" menade jag att man tolkat vissa kriterier för "enkelt". Man har kanske fått höra att med repetetivt beteende så menas ritualbeteende och specialintresse. Men om man förstår den underliggande kognitiva bristen kring "central coherence" så kan man förstå stereotypt beteende bättre och mer nyanserat. Detta kriterie kan alltså innefatta inte bara ritualbeteenden, utan även stor rutinbundenhet i allmänhet, men inte på grund av tvång (detta måste särskiljas), utan pga av att man lätt fastnar i detaljer, och för att kompensera för detta förhåller man sig till rutiner för att 'veta' att efter A kommer B osv. Därför blir det också problem när dessa rutiner bryts av olika anledningar. Därför uppfattas en person med detaljfokus som stereotypt eftersom beteendet ofta blir upprepande i kompensatoriskt syfte. Detta kan återspeglas i nästan alla aktiviteter och tankegångar vilket kommer fram om man tar ordentlig anmanesupptagning. Allså om en person inte har ett 'specialintresse' kan man inte utesluta kriteriet utan det kan finnas andra sätt att 'fastna' som just beskrivet ovan. Intressen är bara en sån sak. Det kan även vara kroppsliga upprepade beteenden. Detta ses oftast hos personer med grav autism. Att de exempelvis upprepar samma rörelser med handen/armen eller huvudet. Således finns en motorisk aspekt i detta kriterie också.

Sen kommer ju i DSM-5 ev. ett nytt kriterie in med sinnesintryck vilket är intressant

Åh, tack så hemskt mycket för den ingående förklaringen! Då förstår jag ju varför jag anses uppfylla kriteriet. Precis sådant frågade de mycket om under utredningen, och jag hade själv lämnat en ansenlig mängd sådana exempel i min egen beskrivning av upplevda svårigheter (dessutom formulerat på förhand i egna dokument utifrån mitt sätt att kategorisera, invecklat och extremt detaljerat som alltid, eftersom jag inte får ordning på tankarna och på vad som är underordnat vad annars och eftersom andras sätt att ställa frågor irriterar mig så genom sin bristande logik då min egen ju så uppenbart är mer korrekt - så ironiskt ). Formuleringen i kriterierna låter så... ja, vet inte hur jag kan uttrycka det. Inte som något jag kan känna igen mig i. Din beskrivning är däremot oerhört träffande. Nu förstår jag varför de drog på smilbanden, om man säger så.

Så perceptionen kanske kommer att finnas med framöver? Intressant. Det har jag undrat över (har själv svåra problem på det området men har inte kopplat omfattningen av det förrän nyligen; trodde alla upplevde sinnesintrycken på samma sätt men bara var bättre på att stå ut och "manuellt" rikta sin uppmärksamhet). Det skrivs så oerhört mycket om nya DSM att jag inte har orkat navigera i diskussionerna (trådar som jag inte upptäcker förrän jag redan ligger flera hundra inlägg efter i läsningen brukar jag skjuta upp att överhuvudtaget öppna, och det gör ju tyvärr att det bara blir ännu mer oöverstigligt). Finns det något officiellt som är ute på remiss och som man kan få tillgång till?

[OT] För övrigt har jag nu läst igenom min egen utredning igen så här några månader efter faktum och lovat mig själv att sluta ta åt mig när det diskuteras överdiagnostisering; alla kriterier fanns ju hur tydligt belagda som helst utan minsta tvekan, och från tidig barndom. Jag har rätt att åberopa funktionshinder. Jag har rätt att få hjälp och stöd. Ingen påstår något annat heller. Jag har bara lite svårt att ta in det. Det är jag själv som är min bödel. [/OT]

@Tintomara Ariadne

Ja det här med DSM-5 är spännande utifrån Autismaspekten för det kommer inte bara innebära helt nya sätt att diagnostisera utan även för utredare nya sätt att tänka kring autismbegreppet. Jag tror det kan få positiva effekter i längden men omställningstiden kommer nog inte bli så rolig för en del. För att knyta an till trådens rubrik så tror jag snarare att 'normal' begreppet lite kommer breddas i synen på psykiska handikapp snarare än stramas åt iom att man även 'breddar' autismdiagnosen med eventuell individuella specificeringar. Men det får tiden avgöra

Wine skrev:Jag vet inte om du missförstått det som att jag ifrågasatt någons diagnos härinne.

Nej, nej, absolut inte. Men grundproblemet är att vi inte kan mäta NPF eller psykiatriska tillstånd, utan måste förlita oss på subjektiva bedömningsinstrument. Instrument som dessutom är utformade kring definitionerna av respektive tillstånd. Därför överlappar de varandra eller förekommer i komorbida kluster. Det är tanken om en absolut grundorsak som jag ifrågasätter, eftersom den (om den finns) antagligen har försvunnit i den komorbida röran när man väl kommer ifråga för utredning. Särskilt gäller det sådana som jag, som får sina diagnoser långt upp i vuxen ålder.

Om man har tur får man en bra läkarkontakt, som förstår sig på autism såväl som t.ex. depression. Men skulle patienten ha otur och endast utredas för det ena av de två, så finns det andra kvar i bakgrunden och kommer ställa till problem längre fram. I det avseendet är en överdiagnostisering att föredra, men det ställer i sin tur krav på att de som upptäcker och rapporterar problemen (föräldrar, lärare, scoutledare etc.) får såpass bra utbildning i ämnet, att de a) inte rapporterar för enskilda småsaker, b) inte bestämmer sig för vad det rör sig om redan innan utredningen, c) accepterar att diagnosen dras tillbaka eller ändras om patientens beteendemönster ändras bortom diagnoskriterierna och d) förstår att inte alla problem som patienten stöter på nödvändigtvis har med diagnosen att göra.

Det finns någon slags föreställning i samhället idag, att barn och vuxna inte kan vara udda utan att det har en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk orsak. Den ytliga, fördomsbaserade,kunskapen om NPF och psykiatriska tillstånd ökar, till förfång för den djupare kunskapen. Samtidigt blir det mindre och mindre skambelagt att själv ha eller ha en familjemedlem som har problem av det slaget. Resultatet blir att alla letar efter tomtarna på loftet istället för att se om de faktiskt finns. En diagnos kan för ett barn betyda en bra skolgång och hjälp att bygga upp sin förmåga att bli en självständig vuxen, men det kan också betyda att det blir föremål för en lång rad björntjänster, i de fall diagnosen är fel, hanteras fel eller faktiskt inte borde ha ställts.

Alla vi som har en eller flera diagnoser måste vara öppna för att vi kan bli omdiagnostiserade eller avdiagnostiserade när kunskapen om våra tillstånd förändras. Jag befinner mig själv mittemellan två diagnoser, men har fått den ena av dem p.g.a. att den var troligast. Om gränserna ändras kommer nog min diagnos också att göra det, men det spelar ju ingen egentlig roll så länge jag får det stöd jag behöver.

Wine skrev:likaväl som man som Koboshi verkar göra misstänker att utredares åsikter om att det förekommer överdiagnostisering kan påverka diagnostisering av patienter med misstänkt NPF.

Utredares åsikter påverkar alltid diagnosticeringen av patienter med misstänkt NPF. Något annat är inte möjligt. Kriterierna måste tolkas (och även på andra sätt förhållas till). Patienten måste tolkas och förhållas till. Båda delarna gör man med sin person som ett av redskapen, och där slinker åsikter in; vet man som utredare inte om det gör det en till en sämre utredare. Som Lakrits påpekar har vi ingen mätbar kunskap. Men även om vi hade det skulle åtminstone frågor om livssituation, stödbehov och eventuell komorbiditet kvarstå; kanske även frågor, insedda eller inte, om det mättas relevans.

Wine skrev:Enligt bl.a. mar0der så har man upptäckt att en del med AS är feldiagnostiserade.

Den formuleringen tycker jag ger intryck av att det är ett vetenskapligt rön. Det är det inte, vilket mar0der själv noga har framhållit. Det är h@n och några kollegor som tycker sig se det.

Lakrits skrev:Det finns någon slags föreställning i samhället idag, att barn och vuxna inte kan vara udda utan att det har en psykiatrisk eller neuropsykiatrisk orsak. Den ytliga, fördomsbaserade,kunskapen om NPF och psykiatriska tillstånd ökar, till förfång för den djupare kunskapen. Samtidigt blir det mindre och mindre skambelagt att själv ha eller ha en familjemedlem som har problem av det slaget. Resultatet blir att alla letar efter tomtarna på loftet istället för att se om de faktiskt finns. En diagnos kan för ett barn betyda en bra skolgång och hjälp att bygga upp sin förmåga att bli en självständig vuxen, men det kan också betyda att det blir föremål för en lång rad björntjänster, i de fall diagnosen är fel, hanteras fel eller faktiskt inte borde ha ställts.

Ja men är det inte det mycket utav diskussionen i tråden har handlat om?

Lakrits skrev:Om man har tur får man en bra läkarkontakt, som förstår sig på autism såväl som t.ex. depression. Men skulle patienten ha otur och endast utredas för det ena av de två, så finns det andra kvar i bakgrunden och kommer ställa till problem längre fram. I det avseendet är en överdiagnostisering att föredra, men det ställer i sin tur krav på att de som upptäcker och rapporterar problemen (föräldrar, lärare, scoutledare etc.) får såpass bra utbildning i ämnet, att de a) inte rapporterar för enskilda småsaker, b) inte bestämmer sig för vad det rör sig om redan innan utredningen, c) accepterar att diagnosen dras tillbaka eller ändras om patientens beteendemönster ändras bortom diagnoskriterierna och d) förstår att inte alla problem som patienten stöter på nödvändigtvis har med diagnosen att göra.

Ja och jag tycker att det är ungefär samma saker som diskuterats i tråden, skillnader i kompetens hos de som utreder och diagnostiserar, skillnader i kompetens inom psykiatrin, diagnoskriterier, vad olika diagnoskriterierna innebär, ev. problem med dålig självinsikt hos den som ska utredas, föräldrar som kanske inte kan vara objektiva, alternativa förklaringar till den av patienten upplevda NPF problematiken m.m.

Ja men alltså menar du också att det förekommer överdiagnostisering?

Wine skrev:Ja men alltså menar du också att det förekommer överdiagnostisering?

Nej, jag menar att det logiskt sett borde finnas både över- och underdiagnostiserade grupper med tanke på hur mallarna som används vid diagnostiseringen är konstruerade.

Lakrits skrev:

Wine skrev:Ja men alltså menar du också att det förekommer överdiagnostisering?

Nej, jag menar att det logiskt sett borde finnas både över- och underdiagnostiserade grupper.

Ja men är inte det samma sak som jag precis skrev, att då menar du också att det förekommer överdiagnostisering.

Wine skrev:

Lakrits skrev:

Wine skrev:Ja men alltså menar du också att det förekommer överdiagnostisering?

Nej, jag menar att det logiskt sett borde finnas både över- och underdiagnostiserade grupper.

Ja men är inte det samma sak som jag precis skrev, att då menar du att också att det förekommer överdiagnostisering.

Nej, jag drar slutsatsen att det är mer sannolikt än motsatsen. Men eftersom jag inte har några data eller någon statistik om frågan, så låter jag det vara osagt. Alltså: Det förekommer antagligen över- och underdiagnostiserade grupper, men jag vet inte.

Zombie skrev:

Wine skrev: Enligt bl.a. mar0der så har man upptäckt att en del med AS är feldiagnostiserade.

Den formuleringen tycker jag ger intryck av att det är ett vetenskapligt rön. Det är det inte, vilket mar0der själv noga har framhållit. Det är h@n och några kollegor som tycker sig se det.

OK Zombie, om du tycker jag formulerade mig fel så följer här några av mar0ders inlägg om att man upptäckt att en del med AS är feldiagnostiserade:

mar0der skrev:Helt rätt. Det är inte kriterierna som är problemet, utan kompetensen att tolka dem. Därför har vi en enorm överdiagnostisering av bland annat npf i Sverige. Speciellt ADHD och Aspergers syndrom.

mar0der skrev:Ja. Det är väldigt många man i efterhan sett inte har en uppmärksamhetsstörning eller autism utan att det snarare handlat om psykiatriska problem som efterliknat symtomen vid uppmärksamhetsstörning som borderline, depression, bipolärsjukdom, ångestsyndrom etc och vid autism har det handlat om andra psykiatriska tillstånd som personlighetsstörning som shizoid, fobisk eller social fobi, livskris, förstämningssyndrom, ångestsyndrom osv osv.

Den som tror att np utredningar är lätta har nog missuppfattat allt. Och då menar jag behandlare och utredare. Har varit med om att någon fått aspergers syndrom efter 45 minuters samtal pga att patienten inte tittade läkaren i ögonen, hade svårt med sociala samspel eftersom patienten drog sig undan men blev arg...

mar0der skrev:Jag baserar mina uttalanden på siffror från lokala utvärderingar gjorda på allmänpsykiatriska mottagningar i mitt län, vittnesbörd från kliniker jag har kontakt med och uttalanden från internationella neuropsykiatriska konferenser. Uppfattningen är denna: Vi är dåliga på att upptäcka AS generellt både i psykiatri, skola och vården i övrigt. Men sedan denna brist upptäckts har helt plötsligt en explosion av diagnoser börjat ställas. Och vid en närmare titt så revideras väldigt många och i andra fall har det blivit en 'slask' diagnos eftersom effektivitet är något som varje mottagning idag brottas med.

Vad var problemet? Visa mig de vetenskapliga beläggen. När man i sådana här sammanhang skriver "man har upptäckt" eller "det har upptäckts" brukar man syfta på sådana. Därför är det inte tillrådligt att uttrycka sig så annars. Och i den här tråden haglar missförstånden tätt nog ändå.

mar0der skrev:

Truly skrev:En fråga till om du orkar.
Du skriver:

mar0der skrev:Detta kriterie kan alltså innefatta inte bara ritualbeteenden, utan även stor rutinbundenhet i allmänhet, men inte på grund av tvång (detta måste särskiljas),

Hur särskiljs tvång från rutinbundenhet och ritualbeteende?
Jag trodde ju innan min utredning att jag hade tvångssyndrom, men utan tvångstankar. Men tydligen är det enbart mitt Aspiga rutinfungerande. Men hur kan man särskilja dessa åt?

Tvångsmässig personlighetsstörning eller tvångssyndrom är vanligt förekommande vid autism. Det ena utesluter absolut inte det andra. Det har gjorts lite forskning vad jag vet som har försökt kartlägga skillnader eller korrelationer mellan olika typer av tvång och Asperger. Ska se om jag hittar länken, men det man kom fram till är att samlartvång, självskadebeteende och upprepande tvångsbeteenden och tankar är vanligtvis kopplat till autism, medan symetri och kontroll tvång ofta är kopplade till 'ren' tvångssyndrom. Och ibland är det blandat

Eftersom detaljfokus leder till rutinbeteende som kan uppfattas som tvångsmässigt så innebär det att det 'tvångiga' blir viktigt att fokusera på om just detta specifika beteende orsakar lidande för personen utöver de 'sedvanliga AS symtomen'.

Det särskiljs genom klinisk bedömning, anamnesupptagning och under utredningen. Ställer dock höga krav på att utredaren/bedömaren har god kännedom om tvång och autsim anser iaf jag.

Jag slinker in och tackar för svaret, eftersom jag också var intresserad.

Min utredare hade/har då iaf "nollkoll" på detta (och på mycket mer...inte menat som någon spydighet utan bara ett reellt, sorgligt konstaterande) så några "höga krav" tror jag då rakt inte utredaren klarar av att (i nuläget) leva upp till.

Zombie skrev:Vad var problemet? Visa mig de vetenskapliga beläggen. När man i sådana här sammanhang skriver "man har upptäckt" eller "det har upptäckts" brukar man syfta på sådana.

Läser du ordentligt? Jag har inte sett att han hävdar att det är ett vetenskapligt rön men att det är deras observationer och är de inte värda något då? Det verkar ju inte bara vara "några kollegor" som har den uppfattningen heller.

Ja. Men jag orkar inte googla rätt på någon bra sajt som förklarar skillnaden mellan vetenskapliga belägg och andra rön. Tyvärr. Kanske någon annan känner till någon?