Nu provar jag att skriva om detta på det här forumet istället eftersom de svar jag fått på annat ställe inte fungerar för mig.

Jag är runt 35 år och har aldrig haft ett förhållande. Tidigare har jag inte saknat det då alla killar jag träffat har varit mer än lovligt ointressanta ur den synvinkeln. Problemet nu är jag träffat världens underbaraste kille. Folk utan AS resonerar ju snabbt att inget problem tala om det för honom och var glad. Jag som har AS och dessutom har svårt att lita helt på folk (bl.a. efter mobbing i skolan) hittar givetvis massor av problem.

Jag tror att killen är NT men ganska blyg. Jag är osäker på hur man gör och vad man säger (mycket har jag lärt mig men övningen inom detta område är som sagt 0). Vi har liknande intressen men han är mycket lugnare än jag och får mig lugn. Han är snäll och trevlig samt att jag tror han är intresserad av mig (grattar på namnsdagen t.ex.). Problemet är att jag inte ens klarar av att titta på honom. Det är inte bara att jag inte klarar av att titta i ögonen, jag tittar inte alls. Jag vågar helt enkelt inte.

Jag känner att jag skulle behöva prata med honom om vem jag är men jag vågar inte det heller. Det är nästan ingen som vet om min diagnos, inte för att jag skäms över den och vem jag är utan för att jag inte vill möta folks fördomar utan jag vill att de behandlar mig som Jakaranda, för den jag är. Det gör att det är mina närmaste släktingar som vet något samt min enda nära vän. Jag vill prata med honom om detta för jag vill att ska vi gå in i något ska han veta vad han ger sig in på men samtidigt vill jag inget säga för då släpper jag ut något jag inte är beredd att vem som helst vet. Mitt inre och mina innersta tankar är oerhört privata för mig.

Just nu funderar jag på att dela upp informationen på flera tillfällen. En gång talar jag om mobbingen, depressionerna och de monster som bor i mitt svarta hål samt att jag lärt mig kontrollera dem. Monstrerna driver mig alltså in i depressioner och är inte farliga för någon annan än mig. Jag har redan nämnt min extremt korta stubin samt att jag inte är långsint och att jag tyvärr (?) vänder aggressionen inåt istället för utåt vilket återigen driver mig in i depressioner. Upplagrad aggression och frustration är inte lämpligt att ha.

Det här var nog det rörigaste inlägg jag skrivit någon gång. Jag vet inte vad jag ska skriva eller ens vad jag är ute efter. Det enda jag vet är att jag måste ta någon typ av initiativ för annars kommer han inte tro att jag är intresserad av honom.
Hur sjutton gör man när man till åldern är ca 35 och har en erfarenhet inom dessa saker som ligger på en nivå med en 10 åring och ovanpå det har AS? Jag behöver nästan en manual att följa (suckar).


Moderator: Delade upp texten i flera stycken, så den blir mer lättläst.

Du kan ju "vara" en tioåring då, skriva en lapp? Hihi "Hej vill du följa med på café på torsdag"

"Alla får ligga" (enligt författaren: "strategier i förförelsekonst för den moderna gentlemannen och kvinnan") tycker jag varit givande att läsa. Den e skriven av Henrik Fexeus. Stort tack till den på forumet som tidigare tipsat om den boken. Ibland när jag läst hans tips har jag tänkt att NT-folk verkar va lika osäkra, osmidiga, socialt inkompetenta som många av oss

Hej Jakaranda!

Ett tips är att du inte berättar om mobbingen, depressionerna, monstren och de svarta hålen. Om du (ännu) inte har berättat om att du har AS så skulle du kanske "spela lite teater"; leta på någon information om Aspergers syndrom, berätta för honom att du känner igen dig lite grann, och så fråga honom om han känner till något om AS. När jag berättat för mina före detta klasskompisar om att jag har AS (med inslag av DAMP) berättar de om att de känner en person/jobbarkompis/annan person som har samma eller liknande. Och så kan man ha drag av AS utan att ha själva syndromet.

Lycka till så mycket, och berätta gärna hur det går, om du vill.

Hej och välkommen Jakaranda!

Brukar ni träffas regelbundet? Varför vågar du inte titta på honom alls, är du rädd att du ska s a s avslöja för mycket då?

Jag vet ju inte hur mycket ni har pratat om personliga saker, men jag tycker det låter som en bra idé att börja med att berätta om mobbningen och att den fått dig att förlora tilliten till andra. (Jag känner igen den biten.) Det är något som borde vara någorlunda lätt för honom att förstå. Kanske han har egna erfarenheter av mobbning (det är ju inte bara aspergare som blir mobbade). Ju närmare ni kommer varandra mentalt, desto lättare att visa dina känslor, tror jag.

Jo jag kan titta när det är fler runtomkring men inte när vi är själva. Jag tittar nästan aldrig på andra om det bara är jag och en till. Många tror att jag inte lyssnar när de talar eftersom jag alltid tittar ut genom fönstret eller liknande. Varför jag gör så vet jag inte. Det är helt automatiskt och om jag bryter det så får jag anstränga mig hela tiden.

Tack för svaren i övrigt ni har gett mig lite att fundera på. Jag tar gärna emot fler tankar.

och ikväll när vi var ute och gick så sa han att han tycker väldigt mycket om mig. Jag svarade att han var en av de intressantaste personer jag träffat... och blev skiträdd. Vad har jag gett mig in i och varför kan inte de där jävla monstren inne i mig bara gå och dö? Skit nu kommer jag inte kunna sova i natt utan vara annalysera allt (igen) och jag som måste upp tidigt imorgon och vara allert.

Varför kan inte livet få vara lätt?

Jag tror de flesta skulle ha svårt att sova under sådana omständigheter, men då av en blandning av glad förväntan och nervositet. För dig tycks det vara svårt att glädja sig, "monstren" tar för stor plats.

Jag hoppas bara att du kan trotsa alla dina rädslor och fortsätta på den inslagna vägen till större närhet.

Har du genomgått någon terapi för dina depressioner?

Grattis Jakaranda! Det låter som en bra början!

Jakaranda skrev:Vad har jag gett mig in i och varför kan inte de där jävla monstren inne i mig bara gå och dö?

Att låta monstren vinna vore samma sak som att mata dem. Då kommer de att vara ännu starkare nästa gång du hamnar i en sådan här situation. Strunta i monstren och kör på det som känns rätt. Det verkar ju ha gått bra hittills. Lycka till!

@jakaranda, du har nu din bästa chans hittills att bryta den dåliga trenden och påbörja ett nytt liv.

Ta hand om chansen men framför allt, var ärlig gentemot dig själv. Så länge som du trivs i hans sällskap så ska du vårda varje stund (oavsett om ni är tillsammans just då eller inte), det gör att dina monster inte får näring och så småningom dör.

Jakaranda jag har ett förslag, öva att just bara prata med andra fast det kanske du gör redan utan bekymmer.
Jag har märkt att beteenden smittar av på andra saker än bara det man gör/övar på.

En tanke jag tänkt på, det är faktiskt helt tillåtet att ensidigt älska/vara kär i/tycka om någon
Även om han inte skulle tycka om dig, men han har ju faktiskt sagt att han tycker väldigt mycket om dig.
Jag tror det betyder precis det han säger och att han vill lära känna dig ännu bättre.
Jag tror människor precis som andra djur har feromoner och de gör att man tycker om varandra oavsett om man vill eller inte o då kommer ni nog o dras till varandra av er själva
Kramas när ni båda vill

Usch jag blir så trött på mig själv.

Igår satt vi och pratade länge och hade hur trevligt som helst och sen när jag åker hem så får jag återigen flyktkänslor och känner att jag inte vill träffa honom igen. Jag är så rädd för att bli "sårad" igen, så rädd för mig själv och mina känslor och ovanpå det är jag rädd för att släppa någon nära samt att jag hela tiden känner att vad ser han hos mig jag som är så "knäpp".
Det konstiga är att i vanliga fall så tycker jag ju om mig själv numera fast iofs så tycker jag om mig själv det behöver ju inte betyda att andra skulle tycka om mig. Jag är ju inte direkt van vid att ha vänner (har 1 vän).

Jakaranda skrev:samt att jag hela tiden känner att vad ser han hos mig jag som är så "knäpp".

Japp! Just den tanken far i mitt huvud jämt. Varför skulle nån tycka om mig på DET viset, jag är ju så knäpp och hopplös.Känner igen mig.

Jag har samma problem som du med ögonkontakten. En psykiater har sagt till mig är att jag är som en hund som lägger sig på rygg. Jag tycker inte att jag är värd något och därför tittar jag inte på folk. Det värsta är att de flesta NT inte förstår, utan kan tro att man är ointresserad eller opålitlig. Som väl är verkar ju inte din vän tänka så, för han tycker ju om dig.

Jag tycker det verkar som du redan gör allting rätt (förutom grubblandet efter att ni mötts, försök låta bli det). Ni är redan bra vänner och sedan får man hoppas att någon av er vågar ta nästa steg. En kram när ni träffas kanske kan hjälpa? Även vänner kramas, men känner man att man är mer än vänner kan det leda till mer än en vänskaplig kram! Om du inte har problem med kroppskontakt förstås. Då funkar det ju inte...

kullan skrev:

Jakaranda skrev:samt att jag hela tiden känner att vad ser han hos mig jag som är så "knäpp".

Japp! Just den tanken far i mitt huvud jämt. Varför skulle nån tycka om mig på DET viset, jag är ju så knäpp och hopplös.Känner igen mig.

Låter som låg självkänsla. Var snäll mot er själva. Vi är alla ganska knäppa, när allt kommer kring.

plixness skrev:Var snäll mot er själva.

Det är lättare sagt än gjort det. Men jag vet precis vad du pratar om.

kullan skrev:Det är lättare sagt än gjort det. Men jag vet precis vad du pratar om.

Försöker inte vara dryg. Jag kämpar med samma känslor ganska ofta. Men jag har sakta lärt mig att väldigt få personer egentligen är särskilt hopplösa. Vi får försöka lyfta varandra.

plixness skrev:

kullan skrev:Det är lättare sagt än gjort det. Men jag vet precis vad du pratar om.

Försöker inte vara dryg. Jag kämpar med samma känslor ganska ofta. Men jag har sakta lärt mig att väldigt få personer egentligen är särskilt hopplösa. Vi får försöka lyfta varandra.

Nä dryg är du inte. Och yes vi får hjälpa varann. Det låter som en bra lösning.

svartamolnet skrev:Jag har samma problem som du med ögonkontakten. En psykiater har sagt till mig är att jag är som en hund som lägger sig på rygg. Jag tycker inte att jag är värd något och därför tittar jag inte på folk. Det värsta är att de flesta NT inte förstår, utan kan tro att man är ointresserad eller opålitlig. Som väl är verkar ju inte din vän tänka så, för han tycker ju om dig.

Hoppas psykiatern också vet att "ögonkontaktsvårigheter" är relativt vanligt hos personer med AS/Autism.. Många kan inte ta in vad någon annan säger om man samtidigt måste se den andra i ögonen mer eller mindre hela tiden. För mig är det lättare att koncentrera mig om jag är så avslappnad så att jag inte tvingar mig till ögonkontakt på "NT-vis" (då ska man ju inte heller stenstirra ngn i ögonen hela tiden utan då och då vända bort blicken, "flacka" lite naturligt liksom). Det är skönare att stirra in i en vägg eller fokusera blicken på ngt föremål än att försöka tolka ngns mimik, ansiktsuttryck, kroppsspråk medan man umgås. Tycker jag och många med mig.

Liten uppdatering

Vi träffas fortfarande och har gjort endel saker tillsammans. Vi ses inte så jätteofta då jag har en mycket aktiv fritid och han pendlar samt har saker som måste göras hemma (ute) innan vintern.

Den senaste tiden har det blivit promenader någon gång i veckan. Igår när vi stod och pratade efter återkomsten så fick jag en jättekram och det var väl helt okej om det inte vore för att jag genast börjar med min vanliga ramsa. Varför söker han sig till mig, mig är det väl ingen som tycker om? Vill jag verkligen det här eller är det ytterligare ett försök att vara normal? Och om jag vill är det rätt person? Håller jag på att blåsa honom för att jag inte vågar bryta eller är det mitt sjuka jag som talar igen?
Jag känner mig så oerhört osäker och samtidigt får han mig lugn (vilket är en sak jag inser mer och mer att jag saknar), han accepterar min tidskrävande fritid, jag kan vara tyst tillsammans med honom utan att är fel och vi kan skratta tillsammans. Visst kan man testa (det gör ju alla) men jag klarar inte riktigt av det för jag ”kan inte säga nej” och så är jag som alltid rädd för att göra fel. Jag är dessutom rädd för att såra någon så då går jag och försöker anpassa mig till situationen och så kommer depressionen säkrare än ett brev på posten.

Till problemet hör att jag har en killkompis som jag varit förtjust i länge och hade han stött det minsta lilla på mig för 10 år sedan så…. Han är gift men ringer numera varje dag och jag har oerhört lätt för att prata med honom men… 1. han är gift 2. han har barn 3. han sätter mig som någon typ av gud på en pidestal och tror jag är något jag inte är = jag får panik 4. vi är så lika i många negativa avseenden så risken är stor att det blir helt fel. Jag börjar dock inse att han nog är väldigt intresserad av mig och det blir då ytterligare ett hot som gör att jag känner mig ännu osäkrare i en redan för mig hotfull situation. Kunde han inte bara vara min vän och hur talar jag om att jag vill vara just vän med honom när han verkar ha kommit väldigt långt på ett annat plan? Jag fick ett meddelande som gav mig en rejäl tankeställare och som fick mig att inse att saker han sagt tidigare troligen inte skulle tolkas som jag tolkade dem. Jag ligger på nivån ”vi är vänner och vi kunde haft men det blev inte så” han ligger snarare på nivån ”vi är vänner och vi kan få…”

Jag vet att det låter konstigt det jag skriver för känner jag såhär så finns det ingen framtid (och den tanken ligger givetvis med i mitt svamlande ovan) men samtidigt så är det den första person jag träffat som jag relativt snabbt sett som ett potentiellt pappamaterial. Just nu vill jag bara dra någon annanstans för jag blir så osäker på vad jag vill, vad jag förväntar mig att jag vill och vad jag tror jag vill.

Tänk om jag någon gång kunde sluta analysera allt in i minsta detalj vad lätt livet skulle vara. Man kanske ska fortsätta att vara singel trots allt?

Det där när man blir lugn med någon tror jag är ett bra tecken, tror det blir lätt o trivas ihop med en sådan person.

Vad händer ifall ni prövar att träffas lite oftare eller under andra former? Den där gifte killkompisen ska du passa dig för. Det är som gjort för att ställa till trassel.

I nuläget är det lite svårt att träffas oftare. Det skulle innebära att jag fick stressa rejält fler gånger i veckan än vad jag gör nu och det orkar jag inte dessutom tror jag jag behöver lite tid emellan för att hinna med mentalt (är ganska trasig).

Killkompisen tänker jag akta mig för relationsmässigt men jag har svårt att akta mig för honom som vän. Jag har inte så många vänner och dessutom stöter jag på honom ganska ofta i andra sammanhang (jobb).