Våren 2008 fick jag brevet från Försäkringskassan där det stod att jag skulle tillbaka till arbete. Hade då haft tillfällig sjukersättning i 8 år. Hamnade på en privat jobbcoachingfirma där de hjälpte mig fixa till mitt CV, som hade ganska många luckor. Sökte ca 60 praktikplatser på tre månader och fick inte napp någonstans. Pratade då med min kyrkoherde, Johanna, om att göra praktik i min hemkyrka, men hon sade nej med hänvisning till att jag själv brukade gå i den kyrkan. "Ska du inte göra praktik i grannförsamlingen då?" var hennes råd. Så jag ringde till deras kyrkoherde, Lars. I grannförsamlingen fanns flera musiker som jag råkade känna i och med att jag under nästan hela mitt liv sjungit aktivt i olika körer. Jodå, det fanns en plats till mig, i deras musikbibliotek. Inte häftigaste drömjobbet kanske, men en början. Efter sex månaders arbetsträning fick jag en anställning med lönebidrag, och fick även 50% förtidspension beviljad av FK. Visst kan jag tycka att det känns trist att gå till jobbet vissa dagar, men ibland känns det faktiskt ganska bra. Det går upp och ner, och det tror jag det gör för de flesta. Men jag får inte glömma att det var ideellt arbete som jag gjort för ungefär 15 år sedan som gjorde att jag fick jobbet. Tänk på det. Ideellt arbete är en fantastisk möjlighet att skaffa sig kontakter.

Agneta

Till Willemedic.

Sluta tyck synd om dig själv. Använd hjärnan.

Skapa tydliga gränser för ditt ansvar. Om det är oklart, be chefen tala om exakt vad du skall göra.

Skit i vad andra tycker, allt det där är deras problem. Du gör din grej och så småningom hittar du kompisar.

Du behöver inte vara GLAD I SINNET, DU BEHÖVER SKÖTA DITT JOBB. That´s all.

Lennart Frimodig

Njaa.

Social kompetens är en objektiv grej. Min syster och min dotter är socialt kompetenta. De förstår automatiskt vad människor behöver. De skapar naturlig kontakt. Bara genom att finnas till så gör de att människor tycker om dem. Det är helt obegripligt för mig.

När människor träffar mig så känner de sig ifrågasatta, de blir vanligen lite rädda. Jag måste spela teater för att vara social. Jag låtsas.

Fast barnbarn är helt ok, med dem kan man slappna av och läsa Astrid Lindgren och så.

Tack för alla inlägg! Mycket att fundera på!