LILITH_ skrev: Och vad man avser med termen subklinisk och så vidare.

Svaret på just den här frågan är redan googlad:

Bror Duktig skrev:Subklinisk betyder enligt NE: "subkli´nisk, sjukdom som inte är fullt utvecklad och därför ger inga eller obetydliga symtom och sjukdomstecken".

I NPF-världen och med ett samhällsperspektiv på vad DSM ska användas till så borde tolkningen av "subklinisk" därför bli ungefär något i stil med "personen har en egen personlighet som kan innefattas under NPF-paraplyet men just för tillfället har personen ordnat sitt liv så den inte har behov av hjälpinsatser". Lägg märke till att det här är bara min egen tolkning och addera dessutom det jag skrev förut:

Vissa formuleringar är avsiktligt luddiga för att fokusera på patientens upplevelse av situationer och inte på ett antal styltiga punkter som någon har bestämt. Det är helt enkelt till för att göra systemet mer flexibelt än det annars skulle ha varit.

Exemplifiering av problematiken: Tänk om man skulle sätta upp ett antal kriterier man måste uppfylla för att vara "subklinisk". Då skulle man först arbeta efter kriterierna NPF och sedan med underkriterierna "subklinisk NPF". Vilka manifestationer ska ingå i "subklinisk NPF"? Skulle det i slutänden bli "Patienten har Aspergers Syndrom nivå Två"? Vill vi det? Vill något det?

Flawed skrev:Psykiatri är oftast inte en exakt vetenskap på det sättet att man kan ta en röntgenbild eller ett blodprov utan en diagnos kommer tillsvidare kompliceras av den mänskliga faktorn.
Både i form av läkare och patienten och omgivningen.
Om patienten ljuger kan inte läkaren lastas för det utan det är patienten som är juridiskt ansvarig anser jag.
Det är vi andra som inte missbrukar som får lida.
Personligen tror jag att om det varken finns alkohol eller knark eller mediciner som kan överdoseras så dricker de bensin.

Jo men varför gör man då som ansvarig utredare inga drogtester på de man utreder eftersom folk ljuger och missbrukare kan vara manipulativa? Eftersom det är så vanligt med missbruk vid olika psykiatriska tillstånd borde den ansvariga utredaren i alla fall testa för ev. missbruk. Dessutom så ska det väl utredas att inte tillståndet beror på något annat än NPF och då är det väl extra viktigt att göra detta. Alltså man ska utesluta alla andra eventuella orsaker till att patienten mår som den gör.

Tack weasley för bra redogörelser av det som skrivits i denna tråd.

Wine skrev:[till Flawed] Jo men varför gör man då som ansvarig utredare inga drogtester på de man utreder eftersom folk ljuger och missbrukare kan vara manipulativa?

Varför inte läsa tråden först?
Här tycks Flawed konstatera att han har en annan erfarenhet av den läkare som har utpekats.

Zombie skrev:

Wine skrev:[till Flawed] Jo men varför gör man då som ansvarig utredare inga drogtester på de man utreder eftersom folk ljuger och missbrukare kan vara manipulativa?

Varför inte läsa tråden först?
Här tycks Flawed konstatera att han har en annan erfarenhet av den läkare som har utpekats.

Ja han har svarat att man får fylla i formulär men det är väl inte riktigt samma sak som att drogtesta för missbruk? Det var därför jag skrev så, jag har läst vad han skrivit.

Tintomara Ariadne skrev:. Jag tror att det i mångt och mycket är det som LILITH_ och fler skulle vilja diskutera närmare, på ett mer konkret plan. Jag fick själv intrycket av tidigare inlägg att du och fler andra uppfattade den biten som tämligen oproblematisk. Det tycker inte jag att den är, men det gör kanske inte du heller?

Absolut inte. Detta utgör den största variansen när det kommer til bedömningar just eftersom det är så svårt att fastställa. Det är en kvalitativ bedömning som verkligen sätter ens kompetens på prov att se om detta kriterie 'uppfylls'. Men jag blev anklagad för att tolka kriterier bokstavligt vilket jag ställer mig frågande till. Att kvantifiera lidande är somatikens värld, inte psykiatrins

Banzai skrev:

Abbreviation skrev:Att man fungerar i vardagen innebär att man kan försörja sig själv, har en bostad, kan sköta sin hygien och sin hälsa och att man inte mår skit. Typ. Det handlar alltså om ganska grundläggande saker man ska ha problem med för att det ska anses vara en signifikant nedsättning av funktionsnivån.

Okej, jag är övertygad. Nästa gång jag träffar min samtalskontakt så ska jag höra mig för ifall jag verkligen ska genomgå utredning eller ej, jag har redan dåligt samvete över att vara placerad i kö utan att, enligt mig, ha kontrollerats riktigt först. Jag fick inte genomgå någon "screening" utan endast träffa en ST-läkare vid två tillfällen som ansåg att jag var "svår" att säga något om angående Asperger.

Jag har inte heller någon "kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå" av vad jag kan bedöma och enligt ST-läkaren så var jag som en fullkomligt normal tjugoåring (jag var då trettio). Jag kan inte heller komma på om jag skulle behöva någon sorts stöd för att min vardag ska fungera, tycker den fungerar hyfsat.
[....]

• Hälsa. Återkommande depressioner, men inget allvarligt då det ju egentligen inte är någon annan än jag som drabbas av detta (okej, läkarbesök och medicinering kostar samhället, men jag borde kanske klara mig utan). Har lite problem med matlagning men det är bara lathet.

Jag hade inga problem i skolan som krävde någon form av dokumentation och har inte behövt någon form av "stödinsatser" när jag arbetat, det finns alltså inga "spår" av några svårigheter när det gäller mitt liv. Jag har varit i kontakt med kuratorer etc. när jag mått dåligt men ingen har någonsin misstänkt Asperger utan jag skickade en egenremiss. Jag ångrar mig fruktansvärt nu och skäms.

Jag tycker ni skriver bra och denna tråd har hjälpt mig då jag har tvivlat på hur intelligent det var av mig att vilja utredas. Jag ska prata med mitt samtalsstöd och fundera på om jag ska genomgå utredning eller ej.

Upprepade depressioner är ett symptom på signifikant nedsatt funktionsförmåga. Jag radade upp några exempel förut, där just upprepade depressioner är en variabel. Ska hitta inlägget och länka till det strax.

Alltså tycker jag absolut INTE att du ska på något sätt skämmas eller känna dej samvetsöm över att du genomgår en utredning. Vad utredningen ger för resultat återstår att se, men att du har återkommande depressionsperioder gör ju att du skulle behöva någon form av hjälp för att känna dej nöjdare med tillvaron. Förminska inte dina depressionsperioder pga dåligt samvete!!

Så var inte orolig! Hoppas verkligen att du får genomgå din utredning!

*******************

EDIT: Här citerar jag ur inlägget, finns på sid 12 tror jag...

weasley skrev:Om du däremot måste kämpa tills hjärnan blöder är du i behov av hjälp. Upprepade depressioner. Utbrändhet. Mystiska kroppsliga symptom. Utvecklande av social fobi eller andra sorters tvång, fixeringar eller nojor - INGET av detta ingår i "må bra"-kriteriet. Alltså är det relevant med en utredning om vad dessa olika manifestationer beror på.

mar0der skrev:

Tintomara Ariadne skrev:. Jag tror att det i mångt och mycket är det som LILITH_ och fler skulle vilja diskutera närmare, på ett mer konkret plan. Jag fick själv intrycket av tidigare inlägg att du och fler andra uppfattade den biten som tämligen oproblematisk. Det tycker inte jag att den är, men det gör kanske inte du heller?

Absolut inte. Detta utgör den största variansen när det kommer til bedömningar just eftersom det är så svårt att fastställa. Det är en kvalitativ bedömning som verkligen sätter ens kompetens på prov att se om detta kriterie 'uppfylls'. Men jag blev anklagad för att tolka kriterier bokstavligt vilket jag ställer mig frågande till. Att kvantifiera lidande är somatikens värld, inte psykiatrins

Jamen åh, vad lättad jag blir nu! Den hållningen har jag stor respekt för hos professionella.

weasley skrev:Vissa formuleringar är avsiktligt luddiga för att fokusera på patientens upplevelse av situationer och inte på ett antal styltiga punkter som någon har bestämt. Det är helt enkelt till för att göra systemet mer flexibelt än det annars skulle ha varit.

Exemplifiering av problematiken: Tänk om man skulle sätta upp ett antal kriterier man måste uppfylla för att vara "subklinisk". Då skulle man först arbeta efter kriterierna NPF och sedan med underkriterierna "subklinisk NPF". Vilka manifestationer ska ingå i "subklinisk NPF"? Skulle det i slutänden bli "Patienten har Aspergers Syndrom nivå Två"? Vill vi det? Vill något det?

Nej, för min del föredrar jag det som är mer öppet för kvalitativa bedömningar. Jag tycker att det är ett väldigt bra system. Min rädsla gäller tvärtom för om det nya DSM skulle utesluta den möjligheten. Jag uppfattade det som att en och annan förespråkade det p.g.a. uppfattningar om att det sker för mycket överdiagnostisering. Om det var en ren missuppfattning från min sida blir jag lättad och glad.

Tack weasley för tydliga formuleringar och klargöranden!

Tintomara Ariadne skrev:Som sagt, självklart gäller hänsynen oss alla. Mig inräknat. Jag ber om ursäkt om jag har brustit i det. Jag har uppskattat flera av dina förtydliganden. Jag trodde att det hade framgått. Säkerligen brister jag själv en hel del i tydlighet och nyanser, och uppskattar då att få möjlighet att förtydliga mig. Detta var ett exempel. Självklart har du precis lika stor rätt att vistas här och uttrycka dig som jag och andra. Jag menade bara att vi nog inte kan förvänta oss en kristallklar debatt här utan behöver visa hänsyn. Olyckligt att jag själv brister i det!

Jag tror inte att Flawed avsåg att anklaga dig för att ljuga. Det var inte så jag uppfattade det, utan jag uppfattade det som att det där om lögner gällde just amfetaministerna. Jag tror inte heller att Flawed menade att påstå att du var en av amfetaministerna, utan uttryckte sig ironiskt om att du tog åt dig. Ironi kan vara svårt att förstå, så det är lätt att ta åt sig och blir inte lättare för att förklaringen också är ironisk. Själv trodde jag först att du hade förstått rätt, men att du uttryckte dig ironiskt för att hellre göra en retorisk poäng än komma vidare i diskussionen. Nu tror jag inte längre det. Jag har också svårt att avgöra vad som är ironi, raljans, retoriska grepp o.s.v. och vad som inte är det. Sådant underlättar inte precis för diskussionen, och det är synd eftersom det skapar polariseringar (och det var nog så Mar0der menade också, tänker jag nu).

Ironi hör inte hemma i en seriös diskussion mellan människor med Aspergers. Man får räkna med att bli tolkad bokstavligt och kan inte förvänta sig att någon ska förstå att man skämtar. Skämt lämpar sig inte gällande så seriösa saker. Jag är inte ironisk bland Aspergare - det är någonting jag ägnar mig åt enbart då jag är säker på att det inte ska misstolkas - utan försöker föra en seriös diskussion. Jag förväntar mig att människor som deltar i sådana diskussioner förstår att ironi inte hör hemma.

LILITH_ skrev:Det kom ju fram i slutändan att Mar0der inte kunde komma med konkret fakta om att överdiagnostisering så frekvent sker som han lät påskina från början och att Abbreviation inte heller kunde det, när allt kom omkring.
Det var väl tur att folk i tråden orkade fortsätta ifrågasätta istället för att svälja allt som obestridlig fakta.

Var är din egen fakta? Var är statistiken för all den underdiagnosticering du talar om? Var är källorna?

slackern skrev:Ja jag håller med dej om att det är felformulerat jag vet om att det är medfött och kroniskt. Vad jag menade var att symptomen måste ha visat sej sen småbarnsåldern. För att få diagnosen ADHD måste symptom ha visat sej innan 7 års ålder men kommer troligtvis att höjas till 12 års ålder. Hur det ser ut för AS vet jag inte riktigt förutom att språkutvecklingen och den kognitiva utvecklingen ska vara normal fram till 3 års ålder. Men det är också en diagnos som man ska ha haft problem med tidigt. Har man inte haft problem tidigt och det har uppmärksammats när man är barn. Och problemen uppkommer plötsligt vid 30 års ålder är det något annat som spökar. Men har du haft problem sen du är barn och lidit för att man är annorlunda inte kan koncentrera sej i skolan och känt sej som ett UFO. Sen kommer man ut i verkliga livet och får massa krav på sej som man inte klarar av och kraschar då är sannolikheten stor att det är något NPF.

Finns inget kriterium för att AS måste visat sig vid tidig ålder. Det finns dock kriterium om att AS måste visat sig, genom kliniskt signifikant nedsättning av funktionsnivån. Man kan alltså diagnosticera människor om deras problematik upptäcks sent i livet men man kan inte diagnosticera människor hos vilka problematik ej visat sig. Att göra det är att diagnosticera i förebyggande syfte.

Om man ägnat hela sitt liv åt den sortens kompensation jag tror att andra menar när de säger "kompensera", så visar sig detta i trötthet. Man kan klara av sitt jobb, sin bostad osv någorlunda men ändå ha kliniskt signifikant nedsättning i funktionsnivån, som kan visa sig genom stark utmattning, depressioner, ångest osv till följd av att man kämpar dubbelt så hårt för att klara sig hälften så bra som människor utan NPF. Att en människa med NPF lever ett "normalt" liv genom kompensation visar sig i de delar av livet då personen inte måste prestera. En person med NPF lever inte ett normalt liv för att sedan plötsligt krascha med utmattningssymtom när den är 35, utan effekterna av kompensation syns hela tiden, under personens fritid. Märks inte effekterna av den konstanta kompensationen tidigare än så, på hur personen mår när den inte jobbar, pluggar eller gör något annat som den genom kompensation håller en normal nivå för, så handlar det knappast om NPF, utan om just utmattningssymtom. Vilket även människor med drag av Aspergers kan få utan att de för den sakens skull handlar om Aspergers.

Har man Aspergers klarar man inte av att leva sitt liv normalt. Behöver man anstränga sig dubbelt så mycket som andra för att klara samma saker så har man en kliniskt signifikant nedsättning av funktionsnivån. Att en dyslektiker klarar av att läsa en bok betyder inte att den inte har dyslexi - läsandet tar mycket längre tid, är mycket mer ansträngande och resulterar i mycket mer utmattning för en dyslektiker än vad det gör för en person utan dyslexi. En Aspergare kan också klara av ett jobb men det kanske kräver väldigt mycket mer ansträngning än för en person utan Aspergers. Att sysslorna man utför i sitt vardagliga liv är mycket mer krävande än för någon utan funktionsnedsättning, innebär att man har en funktionsnedsättning. Denna problematik visar sig, man går inte bara genom livet i trettio år och kompenserar tills man plötsligt bryter ihop - då har man fått utmattningssymtom, man har inte Aspergers. Har man Aspergers märks konsekvenserna av kompensationen av mycket snabbare. Vem som helst kan ta ut sig, inte bara Aspergare, och att man tagit ut sig betyder inte att man har Aspergers även om man har en sådan personlighet. Nu är jag trött och förvirrad så jag hoppas att detta inte missförstås, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det tydligare. Helt enkelt så märks problematiken av att kompensera av hos Aspergare. Vi blir utmattade efter att vi kompenserat, vi går inte genom livet i trettio år innan vi får den effekten. Sedan kan givetvis miljön ändras så att man upptäcker problem, vad jag försöker säga är att man märker det så fort man hamnar i den miljön, inte femton år senare av utmattningssymtom.

Weasley förklarar det här bättre med dessa ord:

weasley skrev:Om du däremot måste kämpa tills hjärnan blöder är du i behov av hjälp. Upprepade depressioner. Utbrändhet. Mystiska kroppsliga symptom. Utvecklande av social fobi eller andra sorters tvång, fixeringar eller nojor - INGET av detta ingår i "må bra"-kriteriet. Alltså är det relevant med en utredning om vad dessa olika manifestationer beror på.

Bror Duktig skrev:Du beskriver de som ej lider som subkliniska, och har använt just det uttrycket i ditt sista inlägg (av de som du skrivit till mig). Subklinisk betyder enligt NE: "subkli´nisk, sjukdom som inte är fullt utvecklad och därför ger inga eller obetydliga symtom och sjukdomstecken". Så klart hakar jag upp mig på att du menar att de som ej uppfyller lidandekravet, har inga eller obetydliga symptom, och jag känner då själv som du, att jag måste upprepa mig in i oändlighet o.s.v. när jag hela tiden beskriver folk med STORA, KLARA och TYDLIGA symptom, men litet lidande. För mig blir det i sammanhanget ett slags atypi, med avsaknad av det kriterium som i dagsläget är tvunget att ha för att få diagnos, varpå personen inte heller skulle få diagnosen atypisk autism (även om detta förekommer i just dessa fall).

Du menar alltså att de som ej uppfyller lidandegraden, har inga eller otroligt små symptom i övrigt? Har jag förstått det rätt? Och kan du i så fall acceptera att andra kan tycka att man kan ha stora symptom utan stor lidandegrad?

Skrev i pm men vill även kort förtydliga mig här i tråden.

"Lidande" är en olycklig term att använda här, egentligen. Därför försöker jag hålla mig till att skriva "kliniskt signifikant nedsättning av funktionsnivån". Man kan ha denna kliniskt signifikanta nedsättning av funktionsnivån utan att uppleva subjektivt "lidande". "Lidande" är ett lite för subjektivt begrepp för att användas, tänker jag så här efter att diskussionen fortlöpt ett tag. Jag menar alltså att man måste ha funktionsnedsättningen, inte att man måste beskriva effekterna av funktionsnedsättningen som att de orsakar "lidande".

Jag tror att vi alla gör bäst i att släppa ordet "lidande" och hålla oss till "kliniskt signifikant nedsättning av funktionsnivån", förutsatt att det är vad vi menar.

Direkt kopierat från pm:et eftersom jag inte tror att jag kan beskriva vad jag försöker säga bättre än så här, tyvärr:
"Fast jag börjar greppa vad det beror på" var inte på något sätt en pik till någon. Det var bara en tanke jag hade, jag började greppa hur ni andra tänkte men orkade inte "tänka högt" och skriva ner allt det. Det handlade om att jag förstått att ni andra inte diskuterar vad Aspergers är (för det finns ju en definition, det är en artificiell beteckning på en viss sorts personer med en viss sorts svårigheter som visar sig på ett visst sort sätt, lika mycket en åsiktsfråga som vad pi är) utan vad Aspergers borde vara. Jag tror att missuppfattningarna och mycket av diskussionsproblematiken ligger i att det inte är definierat riktigt vad vi diskuterar utifrån. Aspergers är ju inte någonting som bara "finns" det är ett koncept skapat av människan. Ni andra verkar alltså diskutera vad Aspergers borde involvera, inte vad Aspergers involverar. Vad det borde involvera är en åsiktsfråga, vad det faktiskt involverar är det inte.

Tintomara Ariadne skrev:Jag fick en ny tanke som jag skulle vilja kasta ut som fråga. Skulle det kunna vara så att vi befinner oss i ett läge med stora oklarheter kring diagnostiseringen, vilka som skall innefattas, hur man fångar upp dem, m.m.? Liksom kring förekomsten av såväl över- som underdiagnostisering - och kring konsekvenserna av olika utfall kliniskt, socialt, medicinskt...? Kanske försvårar detta i sin tur effektiv screening, som då också i sin tur försvårar tidigare beskrivna oklarheter?

Kanske är det ett tillfälligt skede då det skulle kunna vara gynnsamt att för säkerhets skull utreda fler, och även följa upp utfallen på många olika sätt? Det skulle kanske kunna skapa den klarhet som vi eftersöker? Kanske skulle det rentav kunna leda till metoder för mer effektiva screeningar som på sikt kan både effektivisera resursanvändningen och leda till snabbare hjälp för dem som behöver och då även till sådana som man annars riskerat att missa på felaktiga grunder?

Omfattande arbete med utredningar nu kanske inte måste leda till att det blir norm på sikt? Kanske kan folk förstå att ny kunskap, som förvärvas genom processen, gör att fler gallras bort redan vid screeningen i framtiden? Om det nu skulle visa sig att det blev en obefogad inflation i antalet sökande alltså, vilket vi alltså tror olika om.

Det var en intressant tanke! Så här på rak arm tycker jag att det känns rimligt (att man inte tänkt på det själv innan ...). Jag ska fundera mer kring det hela och se om jag kan komma på något problem med denna idé men jag tycker att det var mycket intressant.

weasley skrev:Nej.

Det finns två sätt att se på DSM/ICD.

[...]
Visst är det möjligt att DEN HÄR sortens matematik är i grunden människo-ovärdig. Men påstå inte att Abbreviaton eller mar0der har fel på sin människosyn bara för att de förklarar att det är så här samhället fungerar. Hur samhället fungerar är dessutom allas vårt ansvar, genom vår röstsedel. Nu vet jag inte en flugskit om huruvida någon av er andra röstar eller inte, men om man är soffliggare och har invändningar mot den fördelningspolitik som förs rekommenderar jag att man masar sej ur soffan nästa val och åtminstone FÖRSÖKER påverka fördelningspolitiken.

weasley skrev:Om jag får flika in MIN TOLKNING av det hela så har det att göra med era utgångspunkter och inte någon pik. (Dessutom skrev Abbreviation strax innan att hon skulle lägga sej för hon var väldigt trött, det kan ha med det att göra också...)

[...]

Abbreviation försöker dock förklara varför man inte kan utreda den som bara grubblar men som fungerar i övrigt - det är "samhällsperspektivet". Jag kan förstå det också. Man måste tyvärr anpassa sej till samhällsekonomin i den frågan. Det är bara onödigt rika oljeländer som har råd att ge alla allt de behöver. Brunei tex.

Jag kortade ner inläggen för att det inte ska bli lika jobbigt för andra att scrolla.

Du har uppfattat mig helt rätt, det här är exakt vad jag försökt säga men jag har inte fått fram det tydligt och klart!

Angelic Fruitcake skrev:Bara en sidopoäng:

Jag tror inte man måste ha problem före tre års ålder för att kunna ha Aspergers. Det är väl snarare så att det ska finnas tecken på de symptom som sedan blir till problem. Jag hade iaf inga större problem med min autism som barn. Vad brydde jag mig om vad andra tänkte och gjorde liksom, så länge jag fick vara ifred i min egen värld. Så för min egen del kan jag nog säga att jag inte hade en klinisk funktionsnedsättning som barn. Jag lät bara bli att leka med andra och hade därmed inga problem.

Stämmer bra. Klarar man inte av det normala umgänget kan det ses som kliniskt signifikant nedsättning av funktionsnivån. Jag led inte av min ensamhet som barn men jag hade allvarliga problem med det sociala ändå. Då var det lättare att vara ensam och jag trivdes bra med det. Det orsakade ändå problem. Det var en signifikant nedsättning i min funktionsnivå.

LILITH_: Jag har inte uttalat mig om huruvida diagnoskriterierna är rätt eller fel. Jag säger att vad diagnosen är inte är en åsiktsfråga. Vad den borde vara är det dock.

LILITH_ skrev:Mar0der, tydligen lyckades jag inte alls förklara vad jag menade.
Jag föstår vad syftet med diagnoser är - fortfarande och fortsättningsvis.
Men jag ifrågasätter både själva diagnoskriterierna, tolkningen av dem och utredarna.

Du förstod inte mig.
Men det kanske inte är så konstigt, jag förstår knappt själv längre.

Det jag tror leder till missuppfattningar är att du pratar om Aspergers som att det är någonting bortom psykiatrins definition. Det är det inte. Vad det är, är inte en åsiktsfråga.

Bali skrev:Jag slinker bara in lite här för att helt OT skriva att jag ber om ursäkt att jag har "+1-att" vissa inlägg, eftersom jag förstår att det kanske inte varit PK.

För tillfället mår jag tyvärr rent ut sagt skit (en viss utredning har viss "skuld") och har inte heller denna otroliga förmåga att formulera mig som många av de andra forumisterna har, så jag kan helt enkelt inte föra fram det jag skulle vilja göra i denna tråd.

Läst den har/gör jag och jag har alltså inte bara kommit in och "1+-att" på måfå

Nu lovar jag att bara läsa fortsättningsvis.

Diskutera vidare nu gott folk

Jag ser det inte som något problem att du visar medhåll, förutom att det blir jobbigt om det görs på långa inlägg utan att de kortas ner (jag måste scrolla upp och ner väldigt mycket när jag sammanställer mitt svar, nämligen).

Zombie skrev:

Wine skrev:[till Flawed] Jo men varför gör man då som ansvarig utredare inga drogtester på de man utreder eftersom folk ljuger och missbrukare kan vara manipulativa?

Varför inte läsa tråden först?
Här tycks Flawed konstatera att han har en annan erfarenhet av den läkare som har utpekats.

Så att läkaren i fråga lät Flawed svara på en sådan fråga i ett formulär, ursäktar att han inte drogtestar människor han aldrig träffat förut och inte heller ställer frågan till samtliga? Att man gjort rätt en gång ursäktar inte att man gjort fel flera andra gånger. Dessutom är det inte tillräckligt med svar på en ikryssningsfråga på ett papper för att upptäcka missbruk, något läkare får lära sig när de utbildas i att upptäcka drogsökande beteende.

Jag tänker inte tala för Flawed. Dels vet jag att man kan ha mer i huvudet än man finner ord på för tillfället och tycker därför att man bör vara litet sökande i fråga om innebörden i vad andra har sagt — här till exempel arten av de prov som anställdes; dels tillät jag mig att kontrollera om Wine själv var så påläst som han tycker att andra ska vara.

Slut på inhopp.

@Abbreviation: Nu tycker jag att du uttryckte dig kristallklart, och ja, vi har talat förbi varandra. Så skönt att kunna reda ut det! Nu när jag förstår tycker jag att du resonerar mycket vettigt. Det märks tydligt att du försöker vara öppen för olika synvinklar (jag förmådde inte se det tidigare, då vi båda var så trötta). Att du funderar över min utkastade tanke gör mig glad och smickrad.

Samtidigt tror jag att det fortfarande talas förbi en hel del, som konsekvens av tidigare utveckling. Jag tror inte att LILITH_ gör anspråk på större säkerhet i sin ståndpunkt än vad hon (och även jag tidigare) uppfattade hos t.ex. dig. Jag tror att hon ville visa att hennes ståndpunkt har lika stort berättigande.

När det gäller Flaweds försvar av ***Borttaget***, om det var ett försvar (kanske mer ett bidrag till underlag), tror jag att poängen snarare var att han personligen upplevde det som att det var svårt att få ett preparat utskrivet av ***Borttaget***. Trots att inget i hans fall tydde på missbruk kunde han inte få preparatet han önskade. Visst kan man diskutera hur bedömningen i förhållande till missbruk gjordes, men han fick ju trots allt inte preparatet. Kanske skulle utredningen ha blivit grundligare på den punkten om ***Borttaget*** hade övervägt att skriva ut preparatet till Flawed - det vet vi inte. Jag vill nu inte uttala mig alls om ***Borttaget*** (jag känner inte till fallet mer än ytterst anekdotiskt), bara föreslå en annan tolkning av Flaweds formuleringar.

Moderator mnordgren: Tog bort namnet

Abbreviation skrev:Det jag tror leder till missuppfattningar är att du pratar om Aspergers som att det är någonting bortom psykiatrins definition. Det är det inte. Vad det är, är inte en åsiktsfråga.

Här utgår ni från olika perspektiv rent filosofiskt. Om det skiljer sig på ontologisk nivå (om fenomen kan vara något, och i så fall i vilket avseende, typ) eller epistemologisk nivå (hur kan man få kunskap om fenomen, oavsett hur man förhåller sig till dem ontologiskt) finner jag oklart. Eftersom dylikt har debatterats sedan antiken, minst, tror jag inte vi kommer vidare här i avseendet vilken av denna ståndpunkter som är "korrekt" (om någon nu kan vara det). Missuppfattningarna hänger samman just med att perspektiven skiljer sig. Bådas perspektiv skiljer sig lika mycket från det andra.

Abbreviation skrev:

LILITH_ skrev:Det kom ju fram i slutändan att Mar0der inte kunde komma med konkret fakta om att överdiagnostisering så frekvent sker som han lät påskina från början och att Abbreviation inte heller kunde det, när allt kom omkring.
Det var väl tur att folk i tråden orkade fortsätta ifrågasätta istället för att svälja allt som obestridlig fakta.

Var är din egen fakta? Var är statistiken för all den underdiagnosticering du talar om? Var är källorna?

Mina "källor" är den kunskap som jag samlat på mig från mitt arbete, främst inom psykiatrin. De människor - både patienter, deras anhöriga och kollegor jag lärt känna där under många år.

Jag har läst anamneser, observerat patienter i olika sammanhang, lärt känna dem och hört om deras uppväxt, träffat deras anhöriga, diskuterat deras sjukdomshistoria och livshistoria både med dem själva som med mina kollegor.
Jag har ett flertal gånger fört fram tankar om alternativa orsaker till händelser och beteenden som jag sett klara npf-drag bakom. Jag har föreslagit alternativa behandlingsmetoder eller förhållningssätt som kunde ha lett till förbättringar eller ökad förståelse kring specifika patienter. Patienter som ansetts besvärliga eller obegripliga och därmed råkat illa ut på olika sätt.

Oss kollegor (sjukskötare, skötare, arbetsterapeuter, psykologer, socionomer, AT-läkare mm.) emellan har diskussionerna gått höga, de flesta jag pratat med har sett samma tendenser som jag och speciellt då dem som varit mest pålästa på npf-relaterade frågor.
Samtidigt råder en märklig oföretagsamhet, inget får rubbas eller ifrågasättas, gör man det som jag gjort, så gör man sig omöjlig.
Psykiatrikerna vägrar ofta revidera sina diagnoser på dem de kallar kroniskt psykiskt sjuka.

Jag har även jobbat som boendestödjare på flera olika boenden där personer ur LSS-personkretsen placerats. Samma erfarenheter där.
Tom. inom äldreomsorgen där jag jobbat några korta perioder har jag sett tydliga fall som fört tankarna till npf-problematik, odiagnostiserad naturligtvis.

På den allmänpsykiatriska akutmottagningen jag numera mest jobbar på ser jag också en hel del brister i att känna igen npf-relaterade drag. Folk kopplar helt enkelt inte!
Kunskapen är fortfarande för ny och för snävt definierad, folk för bekväma och ointresserade av nya förhållningssätt.
Psykiatrikerna där, de som varit med längst, är tom. inkompetenta i vissa fall men har ledningens förtroende. Däremot kritiseras de mer eller mindre öppet av flera andra anställda.

Det är som att allt är skrivet i cement, det är en enorm organisation med drösvis med människor, vissa bra och intresserade av sina yrken, andra dåliga som mest sitter av arbetstiden.
Kugghjulen tuggar enormt långsamt i psykiatrins värld av konventioner och anställda som fastnat i det gamla.
Faktiskt känns det som att vi är på väg bakåt numera, med tanke på att det socialpsykiatriska tänket nu går i graven.

Så bristerna är fortfarande stora.

Hursom så är det därifrån jag hämtar mina intryck, de tankar jag fört fram.
De är lika lite vetenskapligt underbyggda som dina och mar0ders verkar vara.
Men min magkänsla säger mig att jag inte är helt ute och cyklar, även om korrekt faktaunderlag och konkret statistik saknas.

LILITH_ skrev:Jag har läst anamneser, observerat patienter i olika sammanhang, lärt känna dem och hört om deras uppväxt, träffat deras anhöriga, diskuterat deras sjukdomshistoria och livshistoria både med dem själva som med mina kollegor.
Jag har ett flertal gånger fört fram tankar om alternativa orsaker till händelser och beteenden som jag sett klara npf-drag bakom. Jag har föreslagit alternativa behandlingsmetoder eller förhållningssätt som kunde ha lett till förbättringar eller ökad förståelse kring specifika patienter. Patienter som ansetts besvärliga eller obegripliga och därmed råkat illa ut på olika sätt.

LILITH_ skrev:Samtidigt råder en märklig oföretagsamhet, inget får rubbas eller ifrågasättas, gör man det som jag gjort, så gör man sig omöjlig.
Psykiatrikerna vägrar ofta revidera sina diagnoser på dem de kallar kroniskt psykiskt sjuka.

LILITH_ skrev:Kunskapen är fortfarande för ny och för snävt definierad, folk för bekväma och ointresserade av nya förhållningssätt.
Psykiatrikerna där, de som varit med längst, är tom. inkompetenta i vissa fall men har ledningens förtroende. Däremot kritiseras de mer eller mindre öppet av flera andra anställda.

Det är som att allt är skrivet i cement, det är en enorm organisation med drösvis med människor, vissa bra och intresserade av sina yrken, andra dåliga som mest sitter av arbetstiden.
Kugghjulen tuggar enormt långsamt i psykiatrins värld av konventioner och anställda som fastnat i det gamla.

LILITH_ skrev:Hursom så är det därifrån jag hämtar mina intryck, de tankar jag fört fram.
De är lika lite vetenskapligt underbyggda som dina och mar0ders verkar vara.

Rackarns. Det jag citerat ovan är grymt spännande men jag är alldeles för trött och har lite för ont för att koncentrera mej ordentligt. Krafsar alltså ner några tankar, och återkommer imorgon för att räta ut eventuella frågetecken.


1) - Enskilda gamla gubbars status som professorer eller på annat sätt normbildande och/eller ryktbara men som nu har svårt att se att nya tider och nya idéer är bättre än deras gamla. (Levander?)

2) - Bristande kompetensutveckling. Både inom kommunen, som sköter LSS, och psykiatrin.

3) - Bristande resurser för kompetensutveckling även om viljan finns hos de enskilda vårdarbetarna.

4) - Igenkänningsfaktor som kanske är lite för stark ibland? Är du verkligen helt objektiv? Vem vet mest och bäst?

5) - Elisabeth ("Freja") ansågs som Sveriges Farligaste Kvinna. Gillbergs nya idéer: Autist! Nu kan Freja klara sej med stöd utan att vara inlåst, fastkedjad, berövad kläder och tvingad att genomgå bajskletarkurer och annat hokuspokus. Men gäller detta alla problematiska patienter, verkligen?

6) - Uppmanar verksamma inom området att forska! SSK kan, om jag inte minns fel, gå en forskningsförberedande utb på ett år. Sen är det bara forska på! Granska statistik etc. Mycket spännande! Ganesh har hittat några enstaka länkar.

7) - Varken Abbreviation eller mar0der har påstått att de har vetenskapliga bevis. Bägge har varit tydliga med att det är anekdotisk bevisföring (Abbreviation) samt diffust personligt tyckande (mar0der). Iaf har jag upplevt det så. De får ju svara för sej själva när de dyker upp nästa gång.

8) - Personliga korståg av dunkla anledningar. Kärfve. Scientologerna.

Har gräsligt ont i nacken sen en tid tillbaka. Tar grymma smärtpiller för att kunna sova, skulle bara googla på FASS om kontraindikationer men var tvungen att titta till tråden. Ställ gärna frågor, det här är enbart lösryckta tankefragment just nu. En del kanske inte ens är relevanta, men jag skrev upp dem ändå för att inte glömma...

Jag har tyvärr inte ork eller tid att bemöta den flod av inlägg som kommit senaste dygnet, men ville ändå skriva något eftersom jag faktiskt tagit upp den här tråden med en anhörig som är psykiater (och inom missbruksvården dessutom).

***Borttaget*** har tydligen allmänt rykte om sig att skriva ut tunga mediciner lättvindigt. Dessutom är han tydligen väldigt ovillig att dela med sig av utredningsunderlaget när patienter gått vidare till andra behandlande läkare.

Mar0der, jag har svårt att få ihop ditt resonemang. Å ena sidan säger du att du är här för att du tror din kunskap kan vara till nytta, å andra sidan hävdar du att du inte är här i egenskap av din profession. Jag tror att det vore lämpligt att du valde vilken fot du vill stå på och talar om vem du är. FInns det inte yrkesetiska aspekter på att som psykiater/psykolog uttala sig om diagnoser och förfaranden anonymt på ett forum för allmänheten? Jag uppskattar (liksom många andra) dina kunniga inlägg, men jag har svårt att lita på någon som inte lämnar ut sig själv personligen och samtidigt inte vill exponera sig själv som yrkesman.

Ursäkta om jag klivit på någons tår, sådant händer dessvärre ibland. Men överlag är det väldigt mycket snack utan uppbackning i den här tråden och de enda inlägg jag känner tilltro inför är de som detaljerar personliga upplevelser istället för diverse vårdskvaller.

Moderator mnordgren: Tog bort namnet

Angelic Fruitcake skrev:Mar0der, jag har svårt att få ihop ditt resonemang. Å ena sidan säger du att du är här för att du tror din kunskap kan vara till nytta, å andra sidan hävdar du att du inte är här i egenskap av din profession. Jag tror att det vore lämpligt att du valde vilken fot du vill stå på och talar om vem du är. FInns det inte yrkesetiska aspekter på att som psykiater/psykolog uttala sig om diagnoser och förfaranden anonymt på ett forum för allmänheten? Jag uppskattar (liksom många andra) dina kunniga inlägg, men jag har svårt att lita på någon som inte lämnar ut sig själv personligen och samtidigt inte vill exponera sig själv som yrkesman.

Ursäkta om jag klivit på någons tår, sådant händer dessvärre ibland. Men överlag är det väldigt mycket snack utan uppbackning i den här tråden och de enda inlägg jag känner tilltro inför är de som detaljerar personliga upplevelser istället för diverse vårdskvaller.

Det är en enorm skillnad att skriva på ett forum i egenskap av representant och talesperson för en organisation eller yrkesgrupp, det trodde jag var allmänkunskap. Att vara här officiellt handlar om att jag skulle kunna ansvara för mina uttalanden och juridiskt sett bindas till dem via min organisation. Jag skulle aldrig yttra personliga åsikter och upplevelser om jag var "officiell"! Då skulle jag prata i en mycket mer allmän ton som ska stå för hela psykiatrin, varför? Just eftersom jag isf måste kunna säga att detta gäller för hela psykiatrin i alla mina uttalande. Jag är här som anonym privatperson precis som ni, med mina erfarenheter, precis som ni, och med mina personliga åsikter, precis som ni. Men det som skiljer mig är att jag inte har npf som handikapp utan som intresse. Var är dubbelheten? Jag har aldrig sagt att mina påståenden skulle väga tyngre än någon annans? Jag har aldrig krävt att någon ska lita på att det jag ens skriver är sant? Och det är flera här som ifrågasätter mina åsikter och hade folk inte gjort det så hade det ju inte kallats diskussion utan information. Och jag vill ha en diskussion. Jag HAR yrkesetiska aspekter att ta hänsyn till. Just därför väljer jag att vara anonym. Hade jag varit officiell hade jag varit tvingad att utge namn, titel och arbetsplats etc.

Så var ligger dubbelheten?

@LILLITH_

Du nämner mitt namn ofta i dina inlägg och jag vet inte riktigt vad du vänder dig emot för hur mycket jag än ger svar så fortsätter mitt namn att dyka upp i dina inlägg. Min personliga uppfattning precis som du har din är att det finns en enorm överdiagnosticering. Jag har poängterat flera gånger att det saknas forskning i denna fråga och mitt uttalande baseras likt ditt på yrkeserfarenhet, i dialog med kollegor och insatta etc. Jag har även poängterat att det råder olika uppfattningar om detta både mellan kollegor och inom mottagningar. Så vad är det mer du tycker jag gör fel eftersom du tycker jag har en felaktig människosyn?

Jag fattar inte hur man kan prata om överdiagnosticering??

I min värld är det som så att om man går till tandläkaren gör man inte det för att man vill ha hål eller göra rotfyllningar, man gör det i förebyggande syfte för att slippa eller stämma i bäcken och laga små hål och ta tandsten.

I min värld är det också som så att om man upptäcker cancer i tid och på ett tidigt stadium så behövs mycket mindre resurser för att hjälpa denna människa att överleva och med så små biverkningar som möjligt.

Hur kommer det sig då att inom psykiatrin så ska det vara tvärtom?? Varför ska man i första hand tänka på pengarna och i andra hand tänka på människan? Samt alla anhöriga och vänner och arbetskamrater som finns i denna människas närhet. Är ju oftast väldigt många som drabbas när någon mår dåligt och att då inte få en förklaring och stöd är inte vettigt. Har man ett handikapp eller sjukdom så borde alla ha lika rätt att få en diagnos. Dessa problem är vanligtvis något man inte själv rår för. En HIV-positiv får ju medicin som varje år kostar i runda tal 100.000-150.000:-. Varför kan man då inte se till att folk som söker verkligen får den hjälp dom behöver? Är det så fel om man någon gång konstaterar att en person inte har till exempel ett NPF?

I min värld så fattar jag inte hur man kan skriva ut antidepressiva medel utan att ha gjort en utredning innan. Att bara slänga ur sig att "du är ju deprimerad" utan att ta reda på varför övergår mitt förstånd. Om en nära anhörig dör är väl inte det depression utan sorg, eller har jag fel??

Vet flera som ätit antidepressivt i flera år utan att det hjälp och så småningom så har någon tyckt att man kanske borde göra en utredning och därefter fått en diagnos och rätt stöd och slipper äta medicin.

Fattar inte hur man kan värdera vissa människors liv i pengar och andras inte. Diagnoser kostar oavsett om det är cancer eller NPF.

Tiblan skrev:I min värld.......

Den världen är kompatibel med min.

Tintomara Ariadne skrev:@Abbreviation: Nu tycker jag att du uttryckte dig kristallklart, och ja, vi har talat förbi varandra. Så skönt att kunna reda ut det! Nu när jag förstår tycker jag att du resonerar mycket vettigt. Det märks tydligt att du försöker vara öppen för olika synvinklar (jag förmådde inte se det tidigare, då vi båda var så trötta). Att du funderar över min utkastade tanke gör mig glad och smickrad.

Samtidigt tror jag att det fortfarande talas förbi en hel del, som konsekvens av tidigare utveckling. Jag tror inte att LILITH_ gör anspråk på större säkerhet i sin ståndpunkt än vad hon (och även jag tidigare) uppfattade hos t.ex. dig. Jag tror att hon ville visa att hennes ståndpunkt har lika stort berättigande.

Skönt att du tycker att jag uttryckte mig tydligt! Den där utmattningen jag får av att försöka förtydliga och formulera om och - i min upplevelse - upprepa mig blir värt ansträngningen när det leder till bättre förståelse.

Gällande att diskussionen kring vad någonting "är" och så vidare är filosofisk, har du måhända rätt i det. Filosofi är inte riktigt min grej eftersom jag tycker att det blir väldigt diffust väldigt snabbt. Jag har svårt att se att Aspergers skulle vara någonting bortom sin nuvarande definition, utan ser det istället som att man kan diskutera vad definitionen borde vara men inte vad Aspergers i sig är (eftersom det är ett tydligt definierat artificiellt begrepp).

LILITH_ skrev:Mina "källor" är den kunskap som jag samlat på mig från mitt arbete, främst inom psykiatrin. De människor - både patienter, deras anhöriga och kollegor jag lärt känna där under många år.

[...]

Hursom så är det därifrån jag hämtar mina intryck, de tankar jag fört fram.
De är lika lite vetenskapligt underbyggda som dina och mar0ders verkar vara.
Men min magkänsla säger mig att jag inte är helt ute och cyklar, även om korrekt faktaunderlag och konkret statistik saknas.

Du har alltså exakt samma kvalitet av bevisning som jag och mar0der: egen erfarenhet, anekdotisk bevisföring. Jag har aldrig påstått att jag har vetenskapliga undersökningar som stöd för mitt uttalande och det har, såvitt jag vet, aldrig mar0der heller. Det jag undrar är varför våra uttalanden ogiltigförklaras grundat på brist på vetenskapliga källor, medan dina egna uttalanden inte ogiltigförklaras av samma anledning. När du ogiltigförklarar andras argument grundat på brist på källor, blir det hela väldigt bisarrt för mig då du själv inte har några källor att tala om.

Angelic Fruitcake skrev:Jag har tyvärr inte ork eller tid att bemöta den flod av inlägg som kommit senaste dygnet, men ville ändå skriva något eftersom jag faktiskt tagit upp den här tråden med en anhörig som är psykiater (och inom missbruksvården dessutom).

***Borttaget*** har tydligen allmänt rykte om sig att skriva ut tunga mediciner lättvindigt. Dessutom är han tydligen väldigt ovillig att dela med sig av utredningsunderlaget när patienter gått vidare till andra behandlande läkare.

Det var intressant att få detta bekräftat från en professionell som är aktiv inom området. Jag tycker det är viktigt att sådana här saker belyses och diskuteras eftersom ett tjänstefel ofta vittnar om möjligheten att även andra tjänstefel utförts. Hur pålitliga är diagnoserna som kommer från en person som inte vill dela med sig av diskussionsunderlaget? Hur pålitlig är en ADHD-diagnos från en person som är ovanligt villig att skriva ut centralstimulantia? Jag övervägde själv att utredas hos ***Borttaget*** men valde att inte göra det eftersom jag kände att det fanns risk för att en eventuell ADHD-diagnos skulle sättas utan tillräckligt underlag.

Tiblan: Felaktiga diagnoser, alltså diagnoser som sätts på otillräckligt underlag, är ett problem. Det är en av anledningarna till att APA reviderar diagnoskriterierna kring autism och Aspergers - i syfte att färre felaktiga diagnoser ska sättas (både att de som uppfyller de essentiella kriterierna ska få diagnos och att de som inte uppfyller dem inte ska få det). Att få en diagnos på någonting man inte har är väl ändå lika förödande om den diagnosen är NPF som om den diagnosen är depression och där verkar du medveten om risken - felaktig behandling. Är det inte lika illa att någon utan NPF går genom livet och tror sig ha det, anpassar sitt liv efter det och ändå inte får det att fungera, som att någon med NPF får en annan, felaktig diagnos, går genom livet och tror sig ha den, anpassar sitt liv efter denna och ändå inte får det att fungera? Varför skulle NPF aldrig feldiagnosticeras, när samtliga andra diagnoser ibland sätts på fel person?

Moderator mnordgren: Tog bort namnet

@Tiblan

Jag har gett min förklaring varför jag anser det är viktigt med åtstramning i kriterierbedömningen (undvika överdiagnostisering) och att psykiatrin inte ska huvudsakligen syssla med förebyggande arbete (politiskt fastställt) även fast det är något som man ska ta hänsyn till som del i yrkesansvaret att i största möjliga mån se till att en patient inte kommer falla pga sårbarhetsfaktorer. Därmed inte sagt att psykiatrin missar många pga kompetensbrist hos vissa kring npf (underdiagnostisering) för det förekommer absolut.

Men psykiatrin kan liksom alla organisationer och företag inte leva efter 'borde vara så' principen. Vi har ett system vi byggt upp kring hur saker fungerar (där ekonomi är en del) och det är något vi även måste ta hänsyn till vare sig vi vill eller inte för att få det att fungera. "Borde vara så" världen är ideologi och den är oerhört viktig att sträva efter och för att balansera det byråkratiskta tänkandet men det är inte möjligt att helt utgå från och få det på det sättet att fungera, i mina ögon att tillgodose allas behov, det är i min värld vad man kallar utopi. Men sträva efter det ska man göra.

I min värld gör psykiatrin i sin helhet ett bra jobb, med hänsyn till de förutsättningar den har. De gör misstag och har brister som alla andra organisationer, men när de misstagen eller bristerna slår mot människoliv och hälsa så slår det alltid hrådare än om ett IT företag brister så att produkter blir defekta.

En toppstyrd gigantisk organisation som förändras långsamt är ingen önskvärd vårdgivare kanske, men alternativen är privata som kanske är effektiva, men som ibland, enligt min erfarenhet, stämmer bättre in på den beskrivning av hanterande du ger.

Jag förstår frustrationen över att ekonomi ibland står i nivå med eller till och med prioriteras före människan och det är inte önskvärt eller eftersträvnadsvärt i min värld heller, men om du sätter dig in i hur Landstinget fungerar rent organisatoriskt med ekonomi, budget och riktlinjer (satta politiskt) så kommer du förstå att det är lite mer komplext än att bara föreställa sig att psykiatrin är pengaprioriterande cyniker.

@Tiblan: Jag tycker du uttrycker allt jag skulle vilja säga i denna frågan. Håller med dig helt och hållet.

Jag anser det vara väldigt viktigt att om patienter blir lidande pga hur Landstinget fungerar organisatorisk så är det varje läkares skyldighet oavsett om vi pratar om dom som jobbar med hjärtsjuka, cancer, tänder eller npf att protestera. Patienten är ju ofta för svag för att själv klara av det och läkaren eller motsvarande märker ju troligtvis att det funkar fel innan patienten orkar uppmärksamma att det är där felet sitter. När jag kunde jobba sa jag aldrig ja och amen till allt som jag tyckte var fel utan protesterade efter det att jag undersökt varför. Kom också med lösningar på problemet som oftast uppskattades. Jag skulle aldrig kunna jobba som läkare på dom villkoren för om jag inte får ha patientens bästa för mina ögon efter patientens förutsättningar då kan jag ju inte hjälpa henne/honom.

Djur har det ju bättre än människor idag men försäkringarna är ju svindyra men folk betalar ju även om det svider.

mar0der skrev:@LILLITH_

Du nämner mitt namn ofta i dina inlägg och jag vet inte riktigt vad du vänder dig emot för hur mycket jag än ger svar så fortsätter mitt namn att dyka upp i dina inlägg. Min personliga uppfattning precis som du har din är att det finns en enorm överdiagnoaticering. Jag har poängterat flera gånger att det saknas forskning i denna fråga och mitt uttalande baseras likt ditt på yrkeserfarenhet, i dialog med kollegor och insatta etc. Jag har även poängterat att det råder olika uppfattningar om detta både mellan kollegor och inom mottagningar. Så vad är det mer du tycker jag gör fel eftersom du tycker jag har en felaktig människosyn?

Jag ändrar mig,jag fortsätter i diskussionen.
Du ger intryck av att vara antingen läkare eller psykolog.
Det är naturligtvis värre om personer inom denna grupp går runt och har en uppfattning om att det förekommer en överdiagnosticering och eventuellt agerar inom sitt yrke utifrån denna position trots att det inte finns någon forskning eller liknande.
Tycker du att så är fallet så kanske du borde ta initiativ till att det undersöks på ett korrekt sätt.Tänk om cardiologer skulle bete sig likadant.Jag tror inte att det skulle uppskattas generellt.

Tiblan skrev: Jag skulle aldrig kunna jobba som läkare på dom villkoren för om jag inte får ha patientens bästa för mina ögon efter patientens förutsättningar då kan jag ju inte hjälpa henne/honom.

Djur har det ju bättre än människor idag men försäkringarna är ju svindyra men folk betalar ju även om det svider.

Om alla hade resonerat så, så hade ingen velat jobba i psykiatrin och således skulle ingen bli hjälpt. Jag tycker att även fast det finns regelverk, byråkratiska och kulturella aspekter som motverkar ens arbete till att bli 'mer humant' i Landstinget så är det bra att folk ändå gör det bästa av situationen och inte ger upp.