Xzirie skrev:Jag kan förvisso tillägga att heterosexuella killar kan vara en jävla pina när de får för sig att de är intresserade av en och vägrar acceptera att det inte är ömsesidigt. Det om något komplicerar saker.

Jag kan förvisso tillägga att homosexuella killar kan vara en jävla pina när de får för sig att de är intresserade av en och vägrar acceptera att det inte är ömsesidigt. Det om något komplicerar saker
För övrigt kommer jag bara överens med mig själv. . Nog ganska vanligt hos gamla sura gubbjävlar.

lasseivägen skrev:För övrigt kommer jag bara överens med mig själv.

Och jag har skitsvårt att komma överrens med mig själv

Tycker att kvinnor är behagligare att umgås med, de är generellt sett mer finkänsliga än karlar och försöker inte få omkull mig lika ofta.

Rabies skrev:Ja, rubriken säger väl allt.

Jag kommer oerhört mkt bättre överens med killar. Kanske för att jag tycker att deras sätt att kommunicera är mycket rakare. Tjejer snackar mer med undertoner och undermeningar och snack bakom ryggen och annat jag har svårt för.
Har trivts bäst med killar ända sedan barndomen. Så hur är det för er?

Riktigt tjejiga tjejer tycks betrakta mig som ett ufo ofta, ibland kan jag se visst ogillande. Jag är ju inte så förtjust i dem heller så det kvittar. De tjejer jag varit/är kompis med skiljer sig från normen på flera sätt och är ofta ganska grabbiga, rättframma, estetiska, annorlunda. Bortsett från dessa kompisar så funkar jag nog bäst med killar. Det känns mycket mer vant, lättsamt, ledigt och inte så främmande som med det stora flertalet tjejer. De där uppklädda, sminkade i grupp som fnittrar osv.

Nej.

Svårt att säga, jag umgås med så få, och det är egentligen lika svårt med båda könen. Skiljer mer på individnivå.

Kanske kvinnor numera, det kan vara för att jag förr knappt vågade säga ett ord till dem. Dessutom är jag i ett långvarigt förhållande, så komponenten att bli bedömd/försöka verka attraktiv (dvs känna sig ratad i mitt fall) finns inte med längre. Jag har inte märkt av så mycket av att kvinnor skulle vara mindre "raka", men å andra sidan är jag ganska blind för sånt ändå. Jag tar folk på orden för det mesta.

Med män kan det bli lite "tuppfäktande" där man ska hävda sig på olika sätt, vilket jag avskyr. I grupp är det ibland rena skrytövningar, och då blir jag fullständigt uttråkad. Har ingen tävlingsinstinkt.

Jag umgås med få människor, men mina bästa vänner är kvinnor, så jag måste väl säga att jag kommer bättre överens med kvinnor än män. Är man själv.

Jag har i hela mitt liv haft fler killkompisar än tjejkompisar. På min nuvarande arbetsplats är jag den enda kvinnan som är åt teknikhållet. Jag funkar bra med grabbarna på raster och så, trots att jag är kvinna och betydligt äldre än de flesta. Tjejerna som jobbar i administrationen undviker mig på alla de sätt. Kommer jag när de sitter och fikar går de. De gör de nog om någon av teknikerkillarna kommer. Jag tycker i allmänhet att det är lättare att få kompiskontakt med killar men ibland hittar man pärlor bland tjejerna också.

Killar, generellt.

Jag umgås inte med någon oavsett kön.
Men jag tror att jag hade känt mig mer avslappnad med tjejer. När det gäller killar har jag svårt att tänka på dem på ett icke sexuellt sätt (detta oavsett om jag egentligen tänder på personen ifråga eller ej ), samtidigt som jag känner misstänksamhet efter att ha blivit mobbad av i huvudsakligen killar under hela min skolgång.

För min del är nog kön en av de mindre relevanta faktorerna när det gäller vilka jag kommer överens med. Jag tänkte skriva "en av de minst" men kom på att det nog finns snudd på oändligt antal irrelevanta kriterier man kan formulera (antal hårstrån ens mammas sysslingars alla grannar har på huvudet i genomsnitt, t.ex.).

Män... killar är för unga och barnsliga, tjejer för barnsliga, kvinnor för vimsiga, män helt enkelt.

jag kommer bättre överens med killar.

Tjejer absolut, har det allmänt svårt med män!

killar helt klart!

Både och för min del. Jag är uppvuxen med tjejer och har i vuxen ålder mest tjejkompisar. Jag kommer faktiskt bra överens med de flesta. Jag har sällan valt mina vänner - de har valt mig.
En sak jag avundas killar är att det finns mer jargong och inte samma idéer om att visa känslor och spela med. Lyckligtvis har jag lite jargong med mina tjejkompisar och de vet hur jag är (om än ej varför).
Jag vet inte hur det är att prata om sina känslor och tankar med en killkompis eftersom jag aldrig haft en så nära vän av manligt kön - förutom min pojkvän, men då är det ju en annan slags relation.

Komma överens med, tja inte vet jag riktigt för jag lyckas strula till det i alla "förhållanden" tycks det, eller nog är det väl så att motparten också strular, inte förstår mig eller förstår att här finns en tjej/kvinna att "utnyttja" om behov finns.

Hur som haver, mitt svar får bli att det är killarna jag tydligen har kommit överens med bäst under både min barndom och i vuxen ålder, för där är det oftast "raka puckar" som gäller och sedan är vi ju redan från grunden olikta skapta, så man slipper det där jämförandet som finns inom resp. "grupp". (Min egen lilla analys)

Jag skulle nog säga att jag, om man ska tala generellt, brukar komma bäst överens med killar (är tjej själv). Många tjejer har en tendens att se sina vänner som någon form av accessoarer som de definierar sig själva med hjälp av.

Exempelvis:

"Jag tycker egentligen inte så mycket om dig, men att umgås med dig ger mig en image som är fördelaktig..." eller "Jag tycker egentligen om dig men vill helst inte bli sedd tillsammans med någon som du..."

Det beror pa vad det är för killar och vad det är för tjejer, personlighetsmässigt sett. Men den personlighetstyp jag oftast har dragits till, när det handlar om att upprätta en kompiskontakt, har jag funnit hos fler killar än tjejer (jag är tjej med somliga "grabbiga" intressen). Flera av dessa killar har i sin tur uttryckt att de bäst kommer överens med tjejer och har ofta varit otroligt lika mig i manga avseenden, särskilt i karaktärsdrag som kan härledas till AS.

Killar oftast. Men inte vilka killar som helst, bara vissa.

Inget problem med varken killar eller tjejer... i alla fall inte med akademiker inom mina ämnen (kemi och biologi). Ledsen att behöva generalisera men en del icke-akademiker verkar i mina ögon mer grovhuggna (svordomar, slang, kallar finländare för finnar, nakenbilder på tjejer etc).

Jag har nog alltid haft lite lättare att umgås med killar; med tjejer börjar jag bara jämföra mig; det känns som om vi konkurrerar. Dessutom är jag inte så tjejig. Jag tycker om att känna mig kvinnlig, men generellt skulle man nog inte uppfatta mig som särskilt feminin. Jag har ganska mörk röst (underligt med tanke på att min sångröst är ganska ljus), är stor och klumpig i kroppen, garvar mera "höhö" än "tihi" och kan vara j-ligt ful i mun.

Jag trivs bra med endera könet, fast trivs bäst för mig själv och eftersom jag är man kanske det väger över dit i sådana fall. Men jag är ju en korkad idiot, har jag fått veta här på forumet, så jag har väl fel.

Lakrits skrev:Jag trivs bra med endera könet, fast trivs bäst för mig själv och eftersom jag är man kanske det väger över dit i sådana fall. Men jag är ju en korkad idiot, har jag fått veta här på forumet, så jag har väl fel.

VA? Vem har sagt det? Det är du väl inte alls det! Du är smart!