PANIK PANIK PANIK
jag ska börja el och energiprogrammet nu och jag har lite panik, jag hatar grupparbeten och fick reda på att det kommer vara grupparbeten och jag får panik, hur ska jag göra? jag hatar grupparbeten för att 1) det blir aldrig som jag vill 2) det blir aldrig korrekt 3) jag kommer ändå "få" göra allt skitjobb medan partnern bara skriver om det jag skrivit så det blir fel ändå.

Jaha, grupparbeten där också. Det kunde man ge sig fan på. Överallt skall det grupparbetas tydligen. Överallt detta förbannade sociala vuxendagistrams.

Död åt grupparbetet!

Grupparbete är ett helvete

Jag anser också att grupparbeten var ett jätteelände. Och så funderar jag på att det förekommer grupparbete i just elektrikerutbildning... "i min lilla värld" är elektrikerarbete=ensamarbete. Eller kanske elektriker aldrig får arbeta ensamma med tanke på risk för elolyckor? Men i så fall kan man ju tycka att det skulle räcka med "pararbeten" under utbildningen.

Min "enkrona" (femöringar används ju inte längre)...

Du kanske kan prata med lärarna om det. Hur du känner och så.
Gör iaf inte som jag gjorde och skit i grupparbetena, för då går det garanterat åt helvete.
Men om du snackar med lärarna kanske du iaf vissa gånger då det är grupparbete kan få jobba självständigt istället.

KaosPrinsessa skrev:Du kanske kan prata med lärarna om det. Hur du känner och så.
Gör iaf inte som jag gjorde och skit i grupparbetena, för då går det garanterat åt helvete.
Men om du snackar med lärarna kanske du iaf vissa gånger då det är grupparbete kan få jobba självständigt istället.

Vill man jobba självständigt anses man inte vara "socialt kompetent". Iaf på folkhögskolor, där räknas sättet att studera mer än slutresultat och ens omdöme blir lägre om man inte anses "socialt kompetent".
Att studierna blir lidande av eviga kafferastdiskussioner, ringande mobiler och allmänt dösnack verkar man inte ha förstått.

KrigarSjäl skrev:Vill man jobba självständigt anses man inte vara "socialt kompetent". Iaf på folkhögskolor, där räknas sättet att studera mer än slutresultat och ens omdöme blir lägre om man inte anses "socialt kompetent".
Att studierna blir lidande av eviga kafferastdiskussioner, ringande mobiler och allmänt dösnack verkar man inte ha upptäckt.

Eeeh ok, känner en som gått på fhsk och hon behövde inte vara med på alla grupparbeten pga social fobi och hon fick inte sämre betyg för det.

KrigarSjäl skrev:Jaha, grupparbeten där också. Det kunde man ge sig fan på. Överallt skall det grupparbetas tydligen. Överallt detta förbannade sociala vuxendagistrams.

Jamen när man kommer ut i arbetslivet så måste man ju faktiskt samarbeta med folk. Så att träna på det är ju lika viktigt som att träna på alla andra saker som man måste kunna i sin yrkesroll.

Jag hade svårt för grupparbeten när jag pluggade men jag är glad att jag ändå fick lite träning i det.

Men för att man ska kunna lära sig något krävs ju att utmaningarna man ställs inför under utbildningen ligger på rätt nivå. Mitt råd är att du pratar med lärarna och berättar vilka svårigheter du har och be dem om hjälp att få grupparbetena att funka bättre, ifall du känner att det behövs. Annars blir det ett elände både för dig och dem du förväntas samarbeta med, och det är ju onödigt och tråkigt om det blir så.

KrigarSjäl skrev:Att studierna blir lidande av eviga kafferastdiskussioner, ringande mobiler och allmänt dösnack verkar man inte ha förstått.

Usch vad påfrestande det är, kommer ihåg hur det var ibland. Mobiler som inte ens var avstängda under lektionerna, oerhört irriterande.

Gafsan skrev:

KrigarSjäl skrev:Jaha, grupparbeten där också. Det kunde man ge sig fan på. Överallt skall det grupparbetas tydligen. Överallt detta förbannade sociala vuxendagistrams.

Jamen när man kommer ut i arbetslivet så måste man ju faktiskt samarbeta med folk. Så att träna på det är ju lika viktigt som att träna på alla andra saker som man måste kunna i sin yrkesroll.

Nej, snarare borde arbetsmarknaden anpassa sig till det faktum att alla inte är eller kan vara grupparbetarnaturer. En del av oss jobbar bäst om vi jobbar enskilt och utan distraktioner.
Helt ärligt: vad är viktigast, reell yrkeskompetens eller mingelfärdigheter?
Skulle du vilja ha en halvdan läkare med "hög social kompetens"?
För egen del skiter jag i om läkaren är salongsfärdig så länge han kan operera.

KrigarSjäl skrev:Nej, snarare borde arbetsmarknaden anpassa sig till det faktum att alla inte är eller kan vara grupparbetarnaturer. En del av oss jobbar bäst om vi jobbar enskilt och utan distraktioner.
Helt ärligt: vad är viktigast, reell yrkeskompetens eller mingelfärdigheter?
Skulle du vilja ha en halvdan läkare med "hög social kompetens"?
För egen del skiter jag i om läkaren är salongsfärdig så länge han kan operera.

En operation är ju i väldigt hög grad ett grupparbete. Jag skulle absolut inte vilja opereras av en läkare som inte klarar att samarbeta med sköterskor, narkospersonal etc... det skulle ju vara potentiellt livsfarligt.

Att kunna samarbeta handlar inte om att vara "salongsfähig". Det handlar om att kunna arbeta tillsammans med andra människor för att lösa en uppgift på ett så bra sätt som möjligt.

Ja jag tycker grupparbeten behövs men har man stora svårigheter med det kanske man iaf kan få jobba enskilt hälften av gångerna. På så vis så övar man på grupparbeten men samtidigt inte allt för mkt.

Att lösa en uppgift så bra som möjligt innebär för en del av oss att vi jobbar själva. Min egen uppfattning om grupparbeten är att det är ett ineffektivt sätt att arbeta, att slutresultatet blir sämre och att det tar tre gånger så lång tid.

Med ständiga grupparbeten i studiesammanhang och i arbetslivet missgynnas aspergare och jag vågar påstå att det är strukturell diskriminering.
Man kan inte be en person att koppla om hjärnan.

KaosPrinsessa skrev:Ja jag tycker grupparbeten behövs men har man stora svårigheter med det kanske man iaf kan få jobba enskilt hälften av gångerna. På så vis så övar man på grupparbeten men samtidigt inte allt för mkt.

Eller kanske hellre många, men enkla grupparbeten tillsammans med andra som är duktiga på att samarbeta.

Egentligen är det kanske inte mängden grupparbeten som är problemet utan att de ofta är för svåra för den som inte funkar så bra i grupp, och att man förväntas kunna samarbeta med vem som helst.

KrigarSjäl skrev:Att lösa en uppgift så bra som möjligt innebär för en del av oss att vi jobbar själva. Min egen uppfattning om grupparbeten är att det är ett ineffektivt sätt att arbeta, att slutresultatet blir sämre och att det tar tre gånger så lång tid.

Med ständiga grupparbeten i studiesammanhang och i arbetslivet missgynnas aspergare och jag vågar påstå att det är strukturell diskriminering.
Man kan inte be en person att koppla om hjärnan.

Ja du... själv är jag inte bara aspergare utan även kvinna, småbarnsförälder och snart medelålders... jag kan lova att arbetslivet INTE är utformat för såna som mig. Det är naturligtvis tråkigt men det enda man kan göra är att engagera sig politiskt och jobba för förändring, samt att så gott man kan försöka anpassa sig till det samhälle man lever i.

Många (de flesta?) arbetsuppgifter på dagens arbetsmarknad är alldeles för komplexa för att kunna utföras av en enda person utan samröre med andra. Tyvärr har de flesta såna arbetsuppgifter automatiserats eller förlagts till låglöneländer.

Både ur individsynvinkel och samhällsekonomiskt sett vore det så klart önskvärt ifall även de som inte kan samarbeta med andra kunde få vettiga arbetsuppgifter, men tyvärr är ju arbetsmarknaden en ganska tungstyrd skuta. Och medan man väntar på förändring är det nog bäst att försöka anpassa sig till verkligheten som den faktiskt ser ut.

Gafsan skrev:Eller kanske hellre många, men enkla grupparbeten tillsammans med andra som är duktiga på att samarbeta.

Egentligen är det kanske inte mängden grupparbeten som är problemet utan att de ofta är för svåra för den som inte funkar så bra i grupp, och att man förväntas kunna samarbeta med vem som helst.

Det kanske är olika från person till person. För mig hade inte folket så stor betydelsen utan mer ångesten över att behöva vara med nån och prestera på samma gång.

Grupparbetet/samarbete:
- Du gör X och jag gör Y. Går du med på det?
I min värld är det inte krångligare än så. Fast i skolmiljö blir det problematiskt ibland.

I skolan kan gruppen bli splittrad i "dom som vill" och "dom som inte vill". Ofta framgår det att gruppen kommer få ett betyg för att stressa eleverna. Det får "dom som vill" att göra andras arbeten och "dom som inte vill" åker mest snålskjuts. Läraren berättar sällan hur den kollar och betygsätter individernas prestationer i grupparbeten oavsett hur gruppens resultat blev.

imperativ skrev:Grupparbetet/samarbete:
- Du gör X och jag gör Y. Går du med på det?

Vilket definitivt inte är samarbete, möjligen grupparbete men definitivt delegering.

I ett riktigt grupparbete så ska man tillsammans komma fram till ett resultat, gärna genom brainstorming som gör att man inspirerar varandra. De "grupparbeten" som görs i skolan är bara kattskit!

Miche skrev:Vilket definitivt inte är samarbete, möjligen grupparbete men definitivt delegering.

Att dela "1 uppgift" till "10 deluppgifter" och sprida dessa fritt eller med tvång mellan deltagarna är samarbete och grupparbete.

Jag tyckte att grupparbeten var svårt i skolan, men nu som vuxen jobbar jag nästan enbart i projektform. Och ett projekt är inget annat än ett grupparbete.

Orsaken till att det går bättre nu är för det första att jag har lättare att förstå meningen med projekten nu än i skolan (har man t.ex. sålt något till en kund så måste man leverera det, annars köper kunderna av någon annan nästa gång). För det andra handlar det om att jag har ändrat attityd väldigt mycket, framför allt sen jag fick min AS-diagnos. Nu vet jag att även om jag har hög IQ så finns det saker som andra oftast förstår bättre än jag. Jag vet att jag inte är så bra på att uppfatta sammanhang, och att min dåliga föreställningsförmåga gör det svårt för mig att planera.

Förut försökte jag oftast verka smart (eftersom jag visste att jag var smart) och tog inte gärna direktiv från andra om jag inte förstod poängen med det. Jag var inte bra på att ta kritik, tips och råd heller utan hade väldigt svårt att frångå det jag själv trodde på från början.

Nu är jag väldigt ödmjuk och berättar för dem som jag ska samarbeta med om vad jag har svårt för, frågar ofta andra till råds och lyssnar noga när någon kommer med input i form av kritik eller tips osv. Och om jag inte förstår vad andra menar så avfärdar jag dem inte utan jag är medveten om att det finns saker som de flesta andra förstår bättre än jag.

Jag har helt enkelt insett att jag är en usel projektledare men en rätt duktig "arbetsmyra" och "idéspruta". Så min strategi nu är att söka mig till andra som är duktigare på organisation och planering.