Jag vill så gärna ha fler asperger vänner. men när jag väl försöker så går det ofta åt pipan. Varför avskyr andra aspergare mig? Jag förstår inte.



Moderator mnordgren: ändrade rubriken.

Mitt genuina tips är att du ska försöka tagga ner lite,inte vara så på.
Att redan i andra mailet fråga vart man bor och vad man har för telefon-nummer,
kan kännas väldigt påstridigt.Glöm inte att detta är ett AS-forum,
så att verka "klängig",kan vara extra jobbig.
Så ta det lugnt bara,så ska det nog gå bra.

Jag är inte säker på siffror, men min uppfattning är att rätt många med AS har nån form av socialfobi, så det kan ta ett tag att öppna upp för nya personer.

Jag skulle föreslå att hänga på dom träffar som dom i Stockholm anordnar. det finns en avd. på forumet med såna evenmang. Där kan man otvunget umgås med aspisar.

Jag inte så säker hur länge man ska vänta på att höra av sig, eller hur man bygger upp en vänskap.
De vänner jag har nu har jag känt sen barnsben så har ingen aning om hur vi blev vänner. Jag gissar att jag är för på och ivrig när kommer till att skapa nya relationer, eller så håller jag mig undan. Måste vara jobbigt för de jag utsätter mig för...

Det är nog svårt. Men inte helt omöjligt alls. Flera ungdommar i Stockholm som blev ihop. Så dessa träfar kan funka.

Jag har också problemet med att vara för mycket på och att ha problem med andra som är på mig.

Det är en svår situation. Jag blir för på och kvinnorna drar sig undan. Sedan är kvinnor som jag inte är intresserad av väldigt på mig instället vilket är ironiskt men sorgligt. Idealiska vore att man stämmer istället så att två som är mycket på gillar varandra.

Sen här på forumet. Med så mycket hat som verkar pågå hur ska man alls våga bli bekant med någon?

Jag vill träffa någon men vågar inte.

Träffdelen här på forumet är nog en bra start. Vi andra som har asperger har ju i de flesta fall en högre förståelse för varandras svårigheter.
Vilket är en bra början i alla fall. När man sen har umgåtts några gånger så slappnar man ju av lite och blir lite coolare.

Gå med i tex Attention, eller vuxenhabiliteringen. Eller gör en aspergerträff på din ort, det finns ju en speciell avdelning för det här på forumet, har lärt känna flera, Lilla Gumman, Geocache, tvilling99, Mitzerl/Heliora, boxie, Pemer och nån mer som jag ej minns nick. Jag har gjort alla tre och har också träffat folk på Arvikafestivalen (nallen och jag tror även weasley? och några fler).

Håller med om att inte vara för "på". Ta det lugnt. Samma att letar man efter partner så hittar man ingen, bara snacka ohindrat, träffas på ofarlig plats tex café där man har möjlighet att avvika om man inte tycker det passar (inte hemma hos nån första gången(-erna)). Det finns även här en kontakttråd där man kan skriva hemort och intressen mm. Telefonnummer och exakt adress är dock för framfusigt i de flesta fall. Lycka till!

Moderator:

Flyttade tråden från Övriga ämnen.

Och så måste all kontakt människor emellan hamna på en nivå som stämmer för båda och som båda klarar av.

En människa som föredrar SMS väldigt hårt och möter en människa som tycker det är en jobbig kontaktform och inte gillar att skriva SMS i tid och otid och snart få ett nytt och förväntas svara på det - då går det inte så bra för den sistnämnde.

Försöker man vara helt öppen med att man gärna vill lära känna men behöver få slippa just SMS som kontaktform och svaret blir bara minst lika mycket SMS-bombning, inklusive SMS som lyder "Svara då", så blir det helt enkelt fruktansvärt jobbigt och frånstötande.

Båda parter måste kunna känna av vilka nivåer som funkar för båda och att kompromissa om det är så att det behövs. Blir det bara den ene som försöker anpassa sig till viss del, men inte möts av någon anpassningsförmåga tillbaka utan snarare fortsatta krav på att själv anpassa sig mycket mer, blir det det där med att kontakten ger mer minus än plus och blir för jobbig. Då kan man inte annat än dra sig undan, i ren självbevarelsedrift.

Jag är inte dum. Jag vet hur man lär känna folk. Och alla aspergare avvisar inte mig. Jag vet en del aspergare som är jätte lätta att prata med.

Aspies är väl som alla andra? Dvs olika.

Det finns inga "recept" på hur man får aspievänner lika lite som det finns någon manual till att få vänner överhuvudtaget.
Vissa funkar man med, andra inte.

Men generellt, som flera påpekat, skall man inte vara för "på". Men det gäller ju alla människor, med eller utan diagnos.

calima skrev:Aspies är väl som alla andra? Dvs olika.

Det finns inga "recept" på hur man får aspievänner lika lite som det finns någon manual till att få vänner överhuvudtaget.
Vissa funkar man med, andra inte.

Men generellt, som flera påpekat, skall man inte vara för "på". Men det gäller ju alla människor, med eller utan diagnos.

Bra skrivet
+1

Men om jag får prata för mig personligen så känner jag mig inte hemma någonstans. varken bland Aspisar eller NT-folk. Den individ som är jag får inte plats någonstans. Jag hamnar liksom på en egen ö någonstans mellan NT-världen och Aspergervärlden. Det spelar ingen roll hur man gör men blir utstött ändå känns det som.

Jag tror inte riktigt på grejen att diagnosen ska vara en viktig gemensam nämnare. Det viktigaste är snarast att en vän visar förståelse inför att man funkar som man gör. Jag har en kompis med odiagnosticerad AS, och han är, för att uttrycka det milt, skitjobbig att umgås med längre stunder.

Jag undviker att träffa honom om jag är det minsta trött eller sliten, för även om han är en av mina närmaste så är han fortfarande skitjobbig. Han går liksom genom livet utan att någonsin inse att han själv kan vara jobbig, och blir vansinnigt självömkande så fort något går honom emot.

Jag umgås gärna med honom när jag är pigg, tycker väldigt mycket om honom och vet vart jag har honom, men blotta tanken på mer umgänge än någon gång i månaden gör mig alldeles matt.

Det bästa är väl att söka vänner inom de intressen man har. Min jobbiga kompis och jag träffades inte för att vi båda har AS, om än han är odiagnosticerad, utan genom en korridorsfest där vi hamnade köket och lyssnade på metal.

kullan skrev:Men om jag får prata för mig personligen så känner jag mig inte hemma någonstans. varken bland Aspisar eller NT-folk. Den individ som är jag får inte plats någonstans. Jag hamnar liksom på en egen ö någonstans mellan NT-världen och Aspergervärlden. Det spelar ingen roll hur man gör men blir utstött ändå känns det som.

Det handlar nog om att hamna på rätt ställe. Sen är det mycket beroende på sig själv. Många med AS sätter sig själv utanför trots att man inte alls är det.

Det handlar väl om att hitta folk man funkar med. Ibland synkar det inte alls, så är det bara.